Det blir aldrig som man har tänkt sig. Oväntade saker händer och oftast går det på mindre än en sekund och man hinner inte att fundera över det.

Förra veckan satt jag inne hos min granne och jag måste erkänna (att jag klagade) över att jag var väldigt trött, att det var varmt och att jag inte ville gå på seminariet som var obligatoriskt. Efter många om och men tog jag mig tillslut till seminariet och lärarassistenten var 20 minuter försenad. Jag mådde inte jättebra men jag tog mig igenom det. Efter seminariet gick jag emot busshållplatsen för att ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Jag ser bussen komma och ser att bussen inte är helt full (vilket är en lättnad). Jag kliver på bussen och ska precis sätta mig ner när jag känner hur mitt högra knä inte riktigt följer med utan vrider sig. Insikten kommer direkt KNÄT HAR HOPPAT UR LED. Knät har hoppat ur led två gånger tidigare och min läkare sa då att det är bara att vänta på den tredje gången men att det skulle hända när jag var i Ghana och när jag bara skulle göra något helt odramatiskt som att sätta mig ner på en buss räknade jag inte riktigt med.

Smärtan kom direkt och jag började gråta och skrika, snälla kan någon hjälpa mig. Men ingen av dem andra passagerarna gjorde någonting och jag skrek än en gång snälla kan någon hjälpa mig. Efter en stund då den värsta chocken hade lagt sig bland passagerarna så skrek någon kör henne till studentkliniken på campus. Jag hade satt mig ner i mittgången och bara fortsatte gråta och försökte samla mig lite sådär. På vägen till studentkliniken tog fortfarande bussen upp passagerare och släppte av dem. Jag måste erkänna att frustrationen var total och smärtan var hemsk. Väl vid kliniken stoppade bussen och några killar försökte hjälpa mig ur bussen. Deras taktik var att lyfta mig i mitt högra knä (vilket fortfarande var ur led) och att jag sedan skulle gå därifrån. Paniken började komma och jag bara skrek och sa att jag klarar att ta mig ur på egen hand bara de inte tog i mitt onda knä. Efter lite om och men hade jag ändå tagit mig ur bussen och killarna stöttade mig till studentkliniken.

Väl där inne så fick jag sätta mig ner på en stol och försöka förklara om vad som hade hänt till en kvinna som endast försökte säga till mig att sluta gråta. Jag kanske grät ovanligt mycket men för er som har varit med om ett knä har hoppat ur led vet att det gör ont. Efter en snabb konsultation på kliniken beslutades det att jag skulle bli körd i en ambulans till universitet sjukhuset. Ambulans det låter ju bra? Det visade sig dock att jag skulle hoppa upp i framsätet och sitta där under bilfärden. Väl inne i bilen så insåg jag att jag måste verkligen ta mig samman och fixa det här. Jag försökte ringa mina vänner men mobilnätet var nere och sedan ringde jag min pappa i panik och berättade att knät hade hoppat ur led. Framme vid sjukhuset bad chauffören mig att hoppa ur ambulansen och sätta mig ner i en rullstol. Men det där momentet att hoppa ur ambulansen ner till rullstolen var inte det lättaste. Mina tankar var på hur det skulle fungerat i Sverige då en ambulans hade kommit direkt och jag skulle fått smärtstillande och smärtan skulle ha försvunnit. Här hade det gått cirka en timme sedan det hände och jag hade fortfarande inte fått något smärtstillande.

Inne på akuten fick jag förklara än en gång vad som hade hänt, vad som var fel, vad som behövdes göra och att jag måste ha smärtstillande. En kille som hade följt med från universitetet fick gå och köpa smärtstillande så att sjuksköterskorna kunde ge mig, jag fick tillslut lägga mig ner på en brits och samtalet till min kompis kopplades äntligen fram och han var påväg…

Fortsättning följer.