Mats Fred – Sida 2 – Personal på vift

2 mars, 2015

Metersystem och väderleksrapporter

Som jag nämnt tidigare så har jag haft svårt att uppleva livet här som vardag och därför prokrastinerat mig genom dagarna. I veckan gjorde jag ett brott från detta och tog semester från ”semestern”. Vi åkte till nordliga delen av sydön (se bland annat: www.hopewell.co.nz), kollade på och tog del av den otroligt vackra naturen, drack vin och badade, till skillnad från det vackra Wellington i vilket jag skådar fin natur, badar o dricker gott vin – kändes skönt med omväxling.

Utöver att köra på fel sidan vägen så har Nya Zeeländarna ett bra förhållningssätt till metersystemet. Om man frågar hur långt det är till något så får du allt som oftast svaret i form av timmar och/eller minuter. En väg som är 3 mil kan nämligen ta flera timmar att köra beroende på dess utformning. Google-earth föreslog exempelvis att jag mycket väl kunde gå från centralstationen till mitt kontor här i Wellington, men jag blir fullkomligt utskrattad när jag själv föreslår detta för kollegor, då det kräver en smärre bergsbestigning för att komma hit.

En liknande förtydligande funktion finns för vädret, vilket jag värdesätter. Utöver själva gradantalet så görs en uppskattning av hur det känns och hur mycket kläder som behövs. Idag är det exempelvis 18 grader men det känns, enligt mettservice.com, som 19 grader och du behöver bara ett lager kläder. Detta är ju väldigt klokt förstår vi alla som bott i såväl de norra delarna som de sydliga delarna av Sverige. – 2^◦C i Piteå betyder exempelvis något helt annat än – 2^◦C minus i Malmö. I Malmö betyder det allt som oftast att du kan ta på dig i princip hur många lager kläder du vill utan att hålla dig varm medan det i Piteå betyder att man kan knäppa upp jackan och eventuellt ta kaffet ute på verandan.

17 februari, 201517 februari, 2015

Läderbyxor, boots och microbryggerier

På vägen till jobbet passerar jag stadsdelen Kilbirnie och det slår mig igen hur lika världens städer verkar vara. Trotts de många olikheterna mellan exempelvis Wellington och Malmö så finner jag i båda städerna Mc Donald, Röda korset, Subway, HM och så vidare. Jag finner också affärer som är precis likadana men som heter olika: skivbutiker, diverse ”engelska ”pubar, skateboardaffärer, och såklart ICA, Maxi och COOP eller New World, Countdown och Pak n´save.

Många hänvisar till globaliseringsprocesser. Världen blir mindre, vi ”lär” av, och blir mer lika, varandra och dystopin (eller utopin beroende på läggning) innebär att allt bli likadant överallt. Gällande exempelvis kläder och mode tycker Jerry Seinfeld (har ni aldrig hört talas om J. Seinfeld så är han en stor Sociolog och/eller Etnolog) att vi helt och hållet kan ge upp. Vi går ändå mot en värld där alla klär sig likadant: ”One-piece silver jumpsuit, V-stripe, and. Boots”. De empiriska bevisen för detta hämtar Seinfeld från den uppsjö av science fiction filmer där vi alla från planeten jorden verkar unisont bestämt vilka kläder det är som gäller.

Sen finns det såklart mottrender och motstånd. Microbryggerier är väl kanske ett sådant motstånd, där önskan om att vara unik och lokal skjuts fram – detta speciella öl, producerat på bakgården i ett gammalt badkar, med extra torrt humle från svårt belägna dalar (eller var man nu hittar humle), går bara att dricka här. Det lite ironiska är ju att detta är något som återfinns i både Malmö, Wellington, Göteborg, Hong Kong, New york osv. Men iden är ändå att det lokala, egna är något unikt och specifikt. Frågan blir då hur lokal och egen man kan vara före man blir en del av ”likhetstrenden”. Hur stort kan ett microbryggeri bli före det blir serverat på tapp i varje håla runt om i världen? När går det kreativa entreprenörsskapet till överdrift och blir kapitalisttörstande ångvält?

13 februari, 2015

Produktionsvakuum och Patrik Sjöberg

En liknande känsla som den prokrastineringen medför (se förgående inlägg) kan man få dagen efter en prestation. Men jag finner inget bra ord för det! Jag tänker på den känslan som infinner sig då man slutfört eller lämnat in en del av ett större arbete, i mitt fall en text som skall presenteras och diskuteras om en vecka, som försätter en i ett slags produktionsvakuum. Det är ju inte det att jag inte har massor att göra, men känslan av att ha skickat in, oavsett kvalitén på vad som skickats, får mig att glädjas lite och också unna mig friheten att inte göra något vettigt.

Jag googlade postkrastinering men fick inga svar. Försökte även med post achievement trauma utan framgång. Hittade däremot ett par psykologer från Pennsylvania State University som har försökt lansera begreppet Pre-Crastination – en slags motsats till prokrastinering. Inte riktigt vad jag sökte, men de menar att känslan av att få bocka av en uppgift som utförd skapar en skön mental lättnad som är värd så mycket att vi ibland är beredda att jobba i onödan för att uppnå den. Man hugger gärna i lite extra för att frigöra arbetsminne i hjärnan menar de.

Jag menade kanske egentligen del-mål, påvägen, som misstolkas som slutliga mål. Som att Patrik Sjöberg 1987 hade stannat vid 2.35 och sagt: 2.35, gutt! nu tar vi en öl. Eller att Zlatan tagit bollen från moståndarlaget vid mittplan, sprungit ändfa fram till straffområdet och där stannat: Titta vad långt jag sprang utan att någon tog bollen! Nu går vi på möllan och äter falafell (utan något som helst intresse för idrott borde jag verligen sluta med liknelser som dessa). Nu återgår jag till mitt riktiga jobb istället!

10 februari, 2015

Slöfock med frihet

Dagens ord: Prokrastinering innebär vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar. Eller som den småländska fonetiken lärt oss: [slœ̞ːfock], alt. [hannlingsfattih]. Tendensen att slöfocka, eller prokrastinera, är inte uteslutande ett personal-på-vift-beteende utan kan återfinnas på såväl ordinarie arbetsplatser som hemma i den privata sfären. Beteendet är tätt knutet till tid, och då framförallt upplevelsen av för mycket tid: Det där kan jag göra i morgon! Detta renderar allt som oftast i en inre monolog där man rättfärdigar sig själv genom att hänvisa till olika ”svårigheter”: Jag kan inte skriva nu, jag måste läsa en massa först. Jag kan inte läsa nu, måste låna eller köpa mer eller rätt böcker först, eller jag kan inte låna böcker för jag har inget lånekort.

Då jag har som mest att göra blir jag som bäst på att producera onödiga nödvändigheter. Jag har i dagarna ordnat ett lånekort för att kunna låna böcker som jag inte riktigt behöver. En sådan till synes enkel och snabb aktivitetet tog mig på en färd runt stora delar av universitet, involverade mig i en lång diskussion om biblioteksteknikaliteter på Nya Zeeland, rundvandring av vakt samt en lång väntan på att bli fotograferad av en webbkamera. Men det var värt det.

Vi kan väl alla behöva läsa lite extra om dynamiken i offentlig sektor, Aktörs- och nätverks teori samt morötter, käppar och predikningar.

Prokrastineringen är också resultatet av för mycket frihet. Friheten är inte alltid något härligt eftersträvansvärt utan kan vara ett ok som tynger oss. Friheten att välja elbolag, pensionsförvaltare, telefonabonnemang etc. är exempelvis saker som tynger mer än de hjälper. Inom organisationsteorin pratar man om organisering i mer fria och flexibla former i syfte till att undvika stelbenthet, hierarki och byråkrati. Detta menar dock flera forskare (Iedema, Salaman, Josserand mfl) mest är humbug. De kallar det dock inte humbug utan pratar om hur organisationer adopterat en post-byråkratisk retorik medan de alltjämt behåller traditionella hierarkiska strukturer. En studie av Skandia (Maravelias 2003) visar exempel på en organisation som infört en friare och flexiblare organisationsform där få regler och rutiner för hur arbetet skulle genomföras fanns och det var upp till individerna själva att bestämma vad som kunde uppfattas som lämplig arbetsbelastning. Detta resulterade i massivt överarbetande: “what drove the individuals to work harder and smarter was not a pressure to subordinate to a distinct culture, but a lack of any clear system to subordinate to” (2003:557).

Vi är inte längre underordnade förmannens och företagets regler och förmaningar utan slavar under våra egna viljor att göra rätt för oss. Ytterligare en, i viss mån, kontraproduktiv senareläggningsstrategi är att uppdatera resedagboken!

2 februari, 20154 februari, 2015

Helgdag vardag.

En tillsynes självklar sak är ju att det även i Nya Zeeland är vardag ibland. Känslan av att det alltid är helg när man är på en helt främmande plats håller dock i sig lördag såväl som torsdag. Men faktum är att man även här värmer mat i mikron, byter blöjor, blir hård i magen eller tar den tomma gastuben till bensinmacken sent på kvällen för att fylla på, då spisen slutat fungera mitt i fisksteket. Gastuben bär man dessutom i en tom barnvagn då man inte har bil, känner att taxi är för dyrt och bussen inte vill ha gastuber som passagerare.

Mitt botemedel för detta (hård i magen= katrinplommon) är att gå upp lite tidigare än vanligt, äta frukost och helt enkelt tvinga sig själv att jobba trotts känslan av havsbad, grill och vin ständigt hängande över en. Jag är tungt belastad av lyxbördor.