TeachMeet för bibliotekets lärarlag

I våras samlades några av de undervisande bibliotekarierna på Malmö Högskolas bibliotek för ett TeachMeet, där vi delade med oss och inspirerades av varandras undervisningserfarenheter. TeachMeet är ett mötesupplägg där varje deltagare under max 5 minuter presenterar ett lyckat (eller mindre lyckat) undervisningsupplägg, en utvärderingsmetod, en teknik eller något annat som har med ens egen undervisning att göra. Efter 5 minuters presentation väntar 2 minuters frågestund från övriga deltagare. Om man istället har en idé eller ett problem man vill bolla med kollegorna finns möjligheten till 2 minuter presentation och 5 minuter frågor/feedback. Syftet är att det ska vara korta presentationer med möjlighet till feedback till den som presenterar och inspiration till dem som lyssnar.

Här  är vad som togs upp under den tankeväckande förmiddagen!

Hanna Wilhelmsson presenterade ett studentaktivt upplägg som hon prövat med en grupp tandläkarstudenter. Hon prövade att skapa s k active learning classroom i en traditionellt möblerad datasal, genom att sätta upp stora papper på alla väggar så att studenterna kunde röra sig runt i rummet diskutera och arbeta problemlösande tillsammans istället för att sitta individuellt och statiskt framför en fast dator.

Ewa Stenberg startade upp en diskussion kring olika sökvägar in i vår webb som vi visar vid vår undervisning – vilka vägar väljer vi och varför? Under diskussionen framkom att vi gör/väljer olika. Någon utgår alltid från bibliotekets startsida, någon använder bara ämnesguider. Funderingar väcktes också kring att alla våra informationsresurser inte får plats på startsidan. Men det finns t ex databaser i ämnesguider som inte finns med i den allmänna  databaslistan. Hur gör vi för att uppmärksamma varandra på detta?

Ib Lundgren berättade om undervisningsupplägget ”Mannen med hatten – eller sagan om informationssökningen utifrån informationssökningsprocessen”. Här utgår man från en bild på en man (med hatt) vid en tågstation när man diskuterar informationssökningsprocessen med studenterna. Genom bilden kan man förklara sökprocessen som en resa, där man gör olika val av vägar (ämnesval), transportmedel (materialtyper), resmål (frågeställning) etc.

Lena Wennerholm delade med sig av ett framtaget arbetsblad för studenterna att ha som hjälpmedel när de startar upp sin informationssökning. Med arbetsbladet kan man skapa en bro mellan den mer teoretiska genomgången av informationsresurser och sökteknik och en workshop där studenterna prövar på att göra sökningar utifrån sina ämnesval och frågeställningar.

Jessica Zaar berättade om Open networked learning, en öppen kurs som Jessica gått för att spana och hämta idéer till Medieverkstaden och Centrum för akademiskt lärarskap (AKL). Ett av inslagen i kursen var reflektion i bloggform. I arbetet med detta kom Jessica på en idé om att göra vår lathund i informationssökning interaktiv i form av klickbara moduler med mer information och mer länkar och information till de olika punkterna. Detta skulle kunna användas både vid flippning av klassrummet, för lärarna i sin undervisning och vid referensfrågor i bibliotekets informationsdisk.

Elisabeth Bergenäs presenterade ett upplägg hon prövat med sjuksköterskestudenter på termin 1, där hon använt ämnet kostråd som utgångspunkt för att diskutera olika källtyper med studenterna. Inom detta område finns många olika typer av källor; allt från vetenskapliga artiklar till läkarbloggar och är därför ett bra exempel för att prata om källtyper och deras användningsområden.

Helen Rasmussen pratade om att använda sig av filmmaterial i undervisningen. Hon visade två exempel på filmer hon använt vid en föreläsning om peer review och att välja sitt forskningsämne, producerade av North Carolina State University Library.

https://www.youtube.com/watch?v=rOCQZ7QnoN0
https://www.youtube.com/watch?v=Q0B3Gjlu-1o

Jenny Magnusson berättade om sina positiva erfarenheter av att ha en kritisk vän. Hon har under våren haft ett samarbete med en bibliotekarie från SLU, där de som sk kritiska vänner observerade varandra under vars ett undervisningstillfälle. De gav därefter feedback till varandra, jämförde och reflekterade över sin undervisning.

Helena Stjernberg jobbar med att informera och undervisa doktorander och forskare om Open access. Vid TeachMeet ville Helena ha feedback på sin undervisningsdel om användbarhet inom open access. Hon efterfrågade tips om följande förbättringsmöjligheter i  undervisningsupplägget: göra något komplext så begripligt som möjligt utan att använda för mycket presentationstid, använda diskussionsmöjligheter och att använda erfarenheterna för att bygga en enhetlig service.

Martina Vall berättade om när en forskargrupp ville ha handledning och hjälp med sökning kring sitt ämne. Lärarlag Medicin gjorde en sökworkshop där de gjorde brainstorming, sökning och reflektion tillsammans. När Martina sen träffade forskargruppen diskuterade de och jämförde våra och deras sökningar och upptäckte många intressanta likheter och skillnader i sökningarna.

Pernilla Fröjdh visade hur hon använt en omarbetad variant av en av våra progressionslinjer för vår undervisning som vi arbetat fram för olika utbildningar vid en introduktion för lärarstudenter. Hittills har vi använt progressionslinjerna för eget bruk och vid diskussioner med lärarna, men Pernilla vill väcka frågan om mötena med studenterna också är ett användningsområde för progressionslinjerna.

Pär Hyberg delade med sig av sina tankar kring en film om sökord och ämnesord som han jobbar med. Han berättade lite om filmens innehåll och sökexempel som ska användas och efterfrågade sedan feedback på upplägget, vilket bland annat blev att det kan vara fördelaktigt att dela upp innehållet i två eller flera kortare filmer.

Aktiverande metoder

På NU2016 var jag på ett blixttal om aktiverande metoder för djupare lärande som Anna Greta Nyström och Joachim Ramström från Åbo Akademi höll i. I detta blixttal lyftes ett informations- och kunskapssökande synsätt på lärande. En utgångspunkt för presentationen var att man ser människans hjärna som ett förråd för information och kunskap och att problemet många gånger är att lärandet är ritualartat och ytligt. Det problematiska med det ritualartade lärandet är att information endast går in i korttidsminnet och aldrig blir till kunskap och att förståelsen för ett fenomen förblir ytlig.

Många gånger utsätts studenterna för det som föreläsarna kallar för ”bulimipedagogik”. Med detta menar de att studenterna proppas fulla med faktakunskap som de sedan ”kräker ur sig” vid tentamenstillfället och därefter glömmer bort. En annan risk är att lärarna fastnar i ”föreläsningsfällan”, det vill säga att man ser föreläsningsformen i sin ursprungliga form som det enda sättet att lära (ut). Föreläsningen som metod är gammal och från början handlade det om att läraren läste upp direkt ur en ursprungskälla för en grupp studenter som tog anteckningar. Idag går i stort sett alla ursprungskällor att få tag i för studenterna själva och föreläsningen som metod för inlärning är därför inte lika aktuell. Det är viktigare att studenterna lär sig hur de får tag i och värderar information och att de får en förståelsen för olika fenomen.

Aktiverande metoder är enligt föreläsarna därför ett sätt att hjälpa studenterna att lära sig mer på djupet och skapa förståelse för olika fenomen. Aktiverande metoder motsvarar det vi på Malmö högskola brukar prata om som studentaktivitet eller studentaktiva arbetsformer. Studentaktiva metoder går ut på att göra studenter mer delaktiga i en lärandeprocess som annars kan upplevas som passiv ur studentsynpunkt. I ett projekt som jag deltog i 2014, Studenter som medskapare av undervisning i att söka, samla och värdera information, undersökte vi på vilket sätt studenterna aktivt kan involveras i undervisningen. Vår utgångspunkt var just att ökad delaktighet leder till en djupare förståelse hos studenterna för sitt eget lärande och en ökad insikt hos de som undervisar för hur studenter lär och hur deras kontext ser ut, vilket i det långa loppet leder till en större förståelse och en högre grad av djupinlärning.

Några av de aktiverande metoder som föreläsarna nämnde var; brainstorming, rollspel, mindmapping, moodboard, scamper, skattjakt, företagsprojekt, brainwriting, pecha kucha, 5 x varför?, Me-We-Us, empathy map, Einsteinmetoden, de Bono’s thinking hat, grow modellen och learning café. Jag valde att kolla upp några av dessa som jag inte kände till sen tidigare.

Scamper – En checklista för att få fart på kreativiteten och generera idéer för problemlösning och utveckling. Kolla den här filmen om du vill få en uppfattning om hur metoden fungerar.
Bildresultat för moodboard

Moodboard – Collage av material som beskriver stämningen eller känslan i en plats eller design. Främst använt i designprocessen men kan användas i olika slags konceptutveckling. Finns flera olika verktyg för att skapa moodboards.

De Bono’s thinking hats – Ett sätt att fokusera och förbättra tänkandet och uppmuntra kreativitet. De sex tänkarhattarna symboliserar olika sätt att tänka, och ska användas genom att man enskilt eller i grupp fokuserar på ett problem från sex olika perspektiv.  Läs boken av Edward de Bono

5 x Varför? – En förbättringsmetod där man ställer frågor om varför ett fel har uppstått och försöker komma fram till vad  grundorsaken är och hitta en lösning på problemet. Bra beskrivet i denna pdf från Borås stad.

Vill du ha fler tips eller läsa mer om brukarinvolvering och studentdelaktighet så kolla in de lästips om brukarinvolvering och studentdelaktighet som vi använde oss av i vårt projekt.

Vad kommer bibliotekens uppdrag vara i framtiden?

Läs- och diskussionstips:

”En nationell biblioteksstrategi – i vilken samhällskontext kommer biblioteken verka år 2025?” av Magnus Kempe, Cristian Wennertröm och Helene Olsson.

Ladda ner rapporten: Kairosrapport140424

Medverkar gör Maria Jacobsson, medlem av Svensk Biblioteksförenings utvecklingsråd, som var med i framtagandet av rapporten. Även Andreas Ingefjord, utvecklingssekreterare på Stadsbiblioteket i Malmö medverkar, och moderator är Per Svensson, Sydsvenskan.

Svensk biblioteksförening och Svensk förening för informationsspecialister (sfis) kommer att bjuda in författarna den 26 november. Tid: kl. 13.00-15.30 Plats: Malmö stadsbibliotek, Gullbergssalen.

Anmälan sker till hedija.kodzaga-jasarevic@malmo.se eller janerik.lindstrom@gmail.com senast 21 november.

Varmt välkommen!

Var fanns pedagogiken?

Den 23 maj deltog jag på en temadag för hållbart och inkluderande lärande här på Malmö högskola. En mycket intressant dag, med talare från högskolan, men också gästföreläsare från bl.a. University of East London och Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Breddad rekrytering och hur vi i högskolan pedagogiskt möter stundernas olika behov, var några av de frågor som stod i fokus.

Som bibliotekarie på Malmö högskola möter jag dagligen studenter i olika pedagogiska sammanhang och därför väcktes för mig en hel del tankar, inte minst kring vem som har ansvaret i en pedagogisk lärandesituation? Minnen och starka känslor från mitt eget första studieår på universitetet dök upp. Det där första året när jag plötsligt blev varse att ansvaret för lärandet låg helt och hållet hos mig själv – upprepade ”misslyckanden” som jag beskrivit som bristande kompetens i högskolestudier hos mig själv, utan att ställa frågan: var fanns pedagogiken?

Det är mitten av 90-talet och jag börjar läsa Kulturvetarlinjen vid Umeå Universitet, min första riktiga kurs är Historia A. Jag kommer direkt från gymnasiet till universitetet och hade gått ut med höga betyg (i Historia hade jag 5:a). Men när jag nu börjar läsa historia på universitetet kuggar jag på tenta efter tenta! Jag är inte van vid alla dessa självstudier, eller att läsa på engelska. Det är inte bara jag som har det tufft att klara studierna – flera kursare hoppar av och ger upp. Vi matas med kunskapsstoff, men ingen förklarar och vissa föreläsare läser i princip utantill från kurslitteraturen. En lärare sticker ut och ger oss uppgifter som vi förstår. Samma lärare råkar lite så där i förbifarten upplysa oss om att ”ja, det är märkligt men det är bara på universitetet som man inte behöver ett enda poäng pedagogik för att undervisa”. (Än idag minns jag hur paff jag blev över detta! Så här i efterhand undrar jag om det var en slump att han själv hade hoppat av från lärarutbildningen en gång i tiden?). Från olika håll fick jag också höra att ”det tar tid att lära sig plugga på universitetet”. Jag var envis och redde ut situationen under samma termin med omtentor och restuppgifter – men mycket annat blev lidande när allt som betydde något var att klara nästa tenta! En bit in i terminen började vi ha seminarium, det kändes lite ”flummigt” och ovant, men jag fick en känsla av att jag lärde mig mer än av tentaplugget. Terminen avslutades med uppsatsskrivning och det gick jättebra, fast jag satt förstås uppe hela natten innan deadline och skrev!

I ljuset av temadagens diskussioner om högskolepedagogik (och Erik Arroys föredrag i synnerhet) ser jag plötsligt resan jag gjorde det där första året på ett nytt sätt och jag kan tycka att den på många vis var onödig! Ja, jag lärde mig att ”plugga rätt” och skriva VG på tentor – men tänk om jag istället möts av en pedagogik som fått mig att vilja plugga för att lära för livet & utveckla både kunskap och tänkande, och inte bara gett mig fokus att klara mina poäng? Varför såg jag det som självklart att det var jag som var dålig/trög/och inte förstod? Istället för att ifrågasätta pedagogiken, eller avsaknaden av den? Ett svar på den frågan tror jag är tradition. Vi håller inom akademin helt enkelt fast vid ett sätt att lära som är konservativt och inte har ändrats mycket genom åren om man tittar på föreläsningen till sin form. Studenten ska lära sig av föreläsaren och matas med information punkt slut. Eller?

”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”
Erik Arroy utgår från den rapport som Sveriges förenade studentkårer publicerade efter en utförlig enkätundersökning bland Sveriges studenter under 2012. Rapporten är också understödd av fakta och forskning kring högskolepedagogik:  ”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”. Den tar upp kvaliteten på högskolepedagogiken ur ett studentperspektiv:

Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan
När jag läser det första kapitlet i rapporten går understrykningspennan varm – det är så mycket som jag känner igen från min egen studietid! En sak inser jag, det var inte alls någon kvalitet jag fick det där första året…det var kunskapsöverföring och ”learning by doing”.

I dag är det jag själv som är ”pedagogen”. Numera har jag faktiskt några poäng i högeskolepedagogik, men att undervisa i informationssökning var något jag började med utan att ha just detta. Precis som många andra har jag utvecklat mitt undervisande genom ”trial and error” men också (vilket inte ska underskattas) erfarenhetsutbyte och diskussioner med kollegor. Om jag ska knyta ihop temadagen så känns det viktigt att titta på den pedagogiska situationen och lärandet. Det kan konstateras att:

  • Vi lär på olika sätt och därför borde olika sätt att lära ut också välkomnas.
  • De uppsatta lärandemålen på en kurs kanske inte alltid  behöver uppfyllas på exakt samma vis av allla?
  • Examinationen är ett tillfälle för lärande och studenter är med och skapar kunskap i klassrummet.
  • Vem har ansvaret för lärandet? Givetvis måste du som student ta ansvar för ditt eget lärande, men har läraren då inte ansvaret för en god kvalitet på pedagogiken?
  • Studentaktivt lärande kräver engagemang både från lärare och studenter!
  • Vad kan göras för att överbrygga gapet mellan lärarnas krav och studenternas förkunskaper? (frågan lånad från Bo Norlund & Svante Lingärdes föredrag om akademiskt skrivande, men jag tycker det passar in även i ett bredare utbildningsperspektiv).

Till sist vill jag tipsa alla om att läsa SFS:s rapport och diskutera med varandra!

Corkboard på storföreläsning

Häromveckan testade jag Corkboard i undervisning för första gången. Corkboard är en virtuell anslagstavla som man kan sätta upp ”postitlappar” på. En kollega och jag hade en storföreläsning om källkritik för en grupp studenter på första terminen på sitt program. Det är rätt svårt att just föreläsa om källkritik. Eftersom det handlar så mycket om värderingar behövs det ofta att man inte bara föreläser utan också diskuterar med studenterna. Diskussioner i storgrupp (i det här fallet rörde det sig om ca 90 studenter) är svårt. Vi var i en stor aulaliknande brant sal, för att kunna höras behöver man mikrofon. Dessutom känner inte studenterna varandra så väl än och det är inte alltid så enkelt att räcka upp handen i en så stor grupp. Därför kändes Corkboard som att det skulle kunna vara en möjlig lösning. Studenterna skulle kunna diskutera en fråga med dem som sitter runtom och sen skriva ner anonymt på postitlapparna.

Men den här gången funkade det inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Jag hade oroat mig lite över att det inte skulle finnas tillräckligt med datorer eller smartphones i gruppen, men det verkade inte vara ett problem. Däremot tog det lite tid för studenterna att komma in på det trådlösa nätet och hitta till anslagstavlan (för att det inte skulle bli för krångligt med adressen hade jag gjort om den till en tinyurl). Men det jag verkligen inte hade räknat med var att studenterna skulle skriva lappar med nonsens, ingen skrev det vi hade bett dem om att göra. Det hela slutade med att vi fick stänga corkboardfönstret, studenterna fick prata i den stora gruppen och en av oss skriva på tavlan istället.

Det vi borde gjort är ju att ha inlett lektionen med att låta alla testa. Då ser man till att alla kommer ut på nätet, och alla får lov att skriva av sig. Då tror jag att det skulle bli seriösare svar under själva den riktiga övningen. Jag tror helt enkelt att studenterna blev för osäkra över både hur det skulle se ut med lapparna och hur vi skulle använda det de skrev.

För den som vill läsa mer om Corkboard och andra samarbetsverktyg har Åsa Kronkvist, ikt-pedagog på Högskolan i Kristianstad, gjort en sida: Samarbeta online.