Sommarläsning

En lugn dag i juli precis innan semestern börjar kan man ägna åt att läsa ikapp sånt där som man sparat på hög till ”sen”. Igår tog jag en heldag för läsning och kollade bl a på följande:

Senaste numIMG_1215ret av Journal of Information Literacy, som bland annat innehöll en artikel om effekten av bibliotekets undervisning för nya studenter (inte så stor) och en om information literacy-kartor som verkade påminna rätt mycket om de tidslinjer vi håller på med här på biblioteket, för att få syn på när, hur och var vår undervisning kommer in i utbildningarna.

Senaste numret av Högre utbildning, där fastnade jag speciellt för Eks och Safrankovas artikel om workshop som ett sätt att skapa ett demokratiskt rum i utbildningen.

Barbara Fisters keynote från LOEX, där hon ifrågasätter mycket av det vi gör i bibliotekets undervisning. Bland annat det stora fokuset på att studenter ska använda vetenskapliga artiklar (”which is kind of like being told to look for “organic” on the label at the grocery store”), istället för att prata om litteraturen som något man använder för att bli inspirerad av och för att hitta nya infallsvinklar.

Show me your search strings! En kort artikel om en norsk undersökning som kollat på hur folk söker i bibliotekssystemet och vad de gör för fel (t ex stavar fel, söker för stort, blandar ihop AND och OR).

Allt har jag inte läst supernoga, en del behöver jag återvända till, och annat kan jag lägga helt åt sidan, men nu är det i alla fall kollat på.

De flesta lästipsen har jag hittat på Sheila Webbers blogg Information literacy weblog.

Tröskelbegrepp

Jag har tidigare skrivit några inlägg från mitt besök på konferensen LILAC i april, och här kommer ännu ett. Med anledning a800px-Light_on_door_at_the_end_of_tunnelv att den amerikanska biblioteksorganisationen ACRL har kommit med ett nytt ramverk för informationskompetens som bygger på så kallade tröskelbegrepp (threshold concepts),  handlade en av keynote-föreläsningarna om just tröskelbegrepp. Den hölls av Ray Land som är professor i högskolepedagogik vid Durham university, och en av personerna som introducerat  begreppet. Tröskelbegrepp handlar om de särskilda begrepp inom ett ämne som man måste förstå för att kunna behärska själva ämnet. Tröskelbegrepp kännetecknas av att de förändrar ens sätt att se på ämnet (de är ”transformative”). De är besvärliga att komma underfund med (troublesome), och när man väl förstått ett begrepp kan man inte ”oförstå” det (irreversible). Man passerar alltså en tröskel in i ämnet när man lär sig begreppet.

Lands föreläsning var en bra introduktion till tröskelbegrepp och finns filmad. En bra introduktion till tröskelbegrepp finns i den här artikeln av Glyn Cousins, och mer information finns också på den här webbsidan.

När det gällde kopplingen till ACRLs tröskelbegrepp inom informationskompetens tog Land upp några olika frågor som han funderade över. Den mest intressanta tycker jag är frågan vad ACRLs tröskelbegrepp är trösklar in till. Normalt sett handlar tröskelbegreppen om att komma in i ett ämne, men ACRLs tröskelbegrepp är mer generiska och Land tyckte det var lite oklart vad det är man är på väg in i och också vem som ska leda studenten dit. Själv tycker jag det är skönt att ACRLs nya ramverk är mer fokuserat på lite vidare begrepp istället för deras gamla standard som är rätt fyrkantig. Men frågan om vart de där trösklarna leder funderar jag också lite över.

 

Var fanns pedagogiken?

Den 23 maj deltog jag på en temadag för hållbart och inkluderande lärande här på Malmö högskola. En mycket intressant dag, med talare från högskolan, men också gästföreläsare från bl.a. University of East London och Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Breddad rekrytering och hur vi i högskolan pedagogiskt möter stundernas olika behov, var några av de frågor som stod i fokus.

Som bibliotekarie på Malmö högskola möter jag dagligen studenter i olika pedagogiska sammanhang och därför väcktes för mig en hel del tankar, inte minst kring vem som har ansvaret i en pedagogisk lärandesituation? Minnen och starka känslor från mitt eget första studieår på universitetet dök upp. Det där första året när jag plötsligt blev varse att ansvaret för lärandet låg helt och hållet hos mig själv – upprepade ”misslyckanden” som jag beskrivit som bristande kompetens i högskolestudier hos mig själv, utan att ställa frågan: var fanns pedagogiken?

Det är mitten av 90-talet och jag börjar läsa Kulturvetarlinjen vid Umeå Universitet, min första riktiga kurs är Historia A. Jag kommer direkt från gymnasiet till universitetet och hade gått ut med höga betyg (i Historia hade jag 5:a). Men när jag nu börjar läsa historia på universitetet kuggar jag på tenta efter tenta! Jag är inte van vid alla dessa självstudier, eller att läsa på engelska. Det är inte bara jag som har det tufft att klara studierna – flera kursare hoppar av och ger upp. Vi matas med kunskapsstoff, men ingen förklarar och vissa föreläsare läser i princip utantill från kurslitteraturen. En lärare sticker ut och ger oss uppgifter som vi förstår. Samma lärare råkar lite så där i förbifarten upplysa oss om att ”ja, det är märkligt men det är bara på universitetet som man inte behöver ett enda poäng pedagogik för att undervisa”. (Än idag minns jag hur paff jag blev över detta! Så här i efterhand undrar jag om det var en slump att han själv hade hoppat av från lärarutbildningen en gång i tiden?). Från olika håll fick jag också höra att ”det tar tid att lära sig plugga på universitetet”. Jag var envis och redde ut situationen under samma termin med omtentor och restuppgifter – men mycket annat blev lidande när allt som betydde något var att klara nästa tenta! En bit in i terminen började vi ha seminarium, det kändes lite ”flummigt” och ovant, men jag fick en känsla av att jag lärde mig mer än av tentaplugget. Terminen avslutades med uppsatsskrivning och det gick jättebra, fast jag satt förstås uppe hela natten innan deadline och skrev!

I ljuset av temadagens diskussioner om högskolepedagogik (och Erik Arroys föredrag i synnerhet) ser jag plötsligt resan jag gjorde det där första året på ett nytt sätt och jag kan tycka att den på många vis var onödig! Ja, jag lärde mig att ”plugga rätt” och skriva VG på tentor – men tänk om jag istället möts av en pedagogik som fått mig att vilja plugga för att lära för livet & utveckla både kunskap och tänkande, och inte bara gett mig fokus att klara mina poäng? Varför såg jag det som självklart att det var jag som var dålig/trög/och inte förstod? Istället för att ifrågasätta pedagogiken, eller avsaknaden av den? Ett svar på den frågan tror jag är tradition. Vi håller inom akademin helt enkelt fast vid ett sätt att lära som är konservativt och inte har ändrats mycket genom åren om man tittar på föreläsningen till sin form. Studenten ska lära sig av föreläsaren och matas med information punkt slut. Eller?

”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”
Erik Arroy utgår från den rapport som Sveriges förenade studentkårer publicerade efter en utförlig enkätundersökning bland Sveriges studenter under 2012. Rapporten är också understödd av fakta och forskning kring högskolepedagogik:  ”Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan”. Den tar upp kvaliteten på högskolepedagogiken ur ett studentperspektiv:

Studentens lärande i centrum. SFS om pedagogik i högskolan
När jag läser det första kapitlet i rapporten går understrykningspennan varm – det är så mycket som jag känner igen från min egen studietid! En sak inser jag, det var inte alls någon kvalitet jag fick det där första året…det var kunskapsöverföring och ”learning by doing”.

I dag är det jag själv som är ”pedagogen”. Numera har jag faktiskt några poäng i högeskolepedagogik, men att undervisa i informationssökning var något jag började med utan att ha just detta. Precis som många andra har jag utvecklat mitt undervisande genom ”trial and error” men också (vilket inte ska underskattas) erfarenhetsutbyte och diskussioner med kollegor. Om jag ska knyta ihop temadagen så känns det viktigt att titta på den pedagogiska situationen och lärandet. Det kan konstateras att:

  • Vi lär på olika sätt och därför borde olika sätt att lära ut också välkomnas.
  • De uppsatta lärandemålen på en kurs kanske inte alltid  behöver uppfyllas på exakt samma vis av allla?
  • Examinationen är ett tillfälle för lärande och studenter är med och skapar kunskap i klassrummet.
  • Vem har ansvaret för lärandet? Givetvis måste du som student ta ansvar för ditt eget lärande, men har läraren då inte ansvaret för en god kvalitet på pedagogiken?
  • Studentaktivt lärande kräver engagemang både från lärare och studenter!
  • Vad kan göras för att överbrygga gapet mellan lärarnas krav och studenternas förkunskaper? (frågan lånad från Bo Norlund & Svante Lingärdes föredrag om akademiskt skrivande, men jag tycker det passar in även i ett bredare utbildningsperspektiv).

Till sist vill jag tipsa alla om att läsa SFS:s rapport och diskutera med varandra!