Här ligger jag i min säng i mitt rum på ISH. Det är helt ofattbart att det här är min sista natt här och att det redan har gått fyra månader. Bara genom att skriva det här inlägget gör att jag får tårar, att åka på en utbytestermin är bland det bästa jag har gjort i mitt liv.

Alla underbara människor som jag har träffat och som kommer ha en inverkan på hela mitt liv. Den gemenskapen som vi har byggt upp här tillsammans på ISH vi har verkligen delat några dåliga stunder men även helt fantastiska. Bara att ha möjligheten att gå ut ur sitt rum och direkt vara omgiven utav sina vänner. Det har varit som att leva i en bubbla men en underbar sådan. Även alla mina kurskamrater har varit helt underbara, de välkomnade mig med öppna armar och har hjälpt mig att ta mig igenom den här terminen.

Att ha en skoltermin i Ghana har varit utvecklande och ibland svårt. Skolsystemet här är helt annorlunda emot det i Sverige. Att läsa sex kurser på en och samma gång för att sedan avsluta dem med sex salstentor när hände det i Sverige? Föreläsningarna och lärarna har varit bra och mycket intressanta. Det är en stor skillnad emot socialt arbete i Sverige och socialt arbete i Ghana, men det är spännande att se och intressant hur man kan utveckla socialt arbete i Ghana. Ghana har en lång väg att gå när det kommer till socialt arbete men det går att se förbättringar och att det finns en vilja att utveckla det.

Att resa runt i själva landet Ghana har varit intressant. Det är definitivt inte som någonstans jag har varit förut. Att åka till ett utvecklingsland för första gången blev för mig en chock. Det finns inga riktiga “affärer” utan man köper allting på marknader. Det är högljutt, stressigt, folk har temperament, man måste pruta och istället för bussar är det minibussar. Fast efter ett tag kommer man in i det och det är inte alls lika läskigt som det var i början. Även om jag måste erkänna att pruta inte är min grej. Alla ställen vi har besökt har varit helt fantastiska och naturen i Ghana är ofattbar. Ghana är ett grönt land. Människorna är hjälpsamma och man kan alltid be om hjälp om det är någonting.

Det sista som jag känner att jag vill få fram i det här något känslomässiga och röriga inlägg är hur Ghana har förändrat mig personligen. När jag kom hit så lämnade jag Sverige som en socionomstudent och nu när jag lämnar Ghana kan jag nästan räkna mig själv som socionom. Jag lämnade Sverige dels för att jag kände att jag behövde en förändring i min dåvarande situation jag kände att jag inte nådde min fulla potential. Jag värdesatte inte allt jag hade som jag borde. Jag upplevde att jag behövde förändras som person. Nu när jag lämnar Ghana kan jag säga att jag trivs med den jag är och har blivit. Jag ser framemot att arbeta som socionom framöver. Ghana har verkligen tagit fram det bästa av mig.

Som sagt det kommer vara med tårar jag lämnar Ghana imorgon men inte av att jag är ledsen utan över att jag verkligen tog den här chansen och att den har förändrat mig…

Nu är det inte lång tid kvar här i Ghana, det är med blandade känslor som jag skriver det. Som jag har nämnt i tidigare inlägg så är livet här i Ghana helt fantastiskt. Jag har märkt hur jag personligen har vuxit som människa under tiden jag har varit här. Jag har blivit en individ som är nöjd med sig själv och det kommer jag ta med mig hem till Sverige.

Fast nu är ju tiden här nere inte helt över ännu så jag behöver inte fokusera på resan hem riktigt ännu. Allting har sin tid. Idag är det dags för att skriva min första FINAL (slutprovet 70% utav det slutgiltiga betyget) jag behöver inte skriva att jag är nervös? Sömnen har varit sisådär under flera nätter nu, då oron för proven har kommit mer och mer. Nu är tiden snart här och jag ska göra mitt bästa. För att förbereda mig har en utav mina “kursare” varit här och hjälpt mig att studera. Det är en fördel att få hjälp utav en person som har varit med om dessa prov innan och vet hur man ska läsa inför proven, det är verkligen annorlunda gentemot Sverige. Här i Ghana är det inte så mycket tänka själv utan mer komma ihåg allting på power pointen. Det har både sina fördelar och nackdelar men mitt minne är inte på topp då jag börjar komma upp i åren ;).

Att studera här i Ghana har varit intressant. Jag tror att majoriteten personer som väljer att åka på utbyte inte gör det för att förbättra sina betyg utan mer för upplevelsen. Det var så för mig iallafall  Att fokusera på själva studerandet här i Ghana har varit svårt måste jag erkänna. Det händer så mycket hela tiden. Utflykter hit och dit eller det faktum att bara genom att gå ut från sitt rum och vara omringad utav helt fantastiska och roliga människor gör att det blir en svårighet att fokusera på kurslitteraturen och power pointens. Fast nu kan det ju vara så att jag saknar lite self-control (Jag kan iallafall applicera lite utav kurslitteraturen på det verkliga livet ;)). Det är bara att hålla tummarna för att det går vägen.

ÖNSKA MIG LYCKA TILL.

Lite bilder från tiden här. Man får vrida lite på huvudet för internet är inte helt samarbetsvilligt när det kommer till att vända bilderna.

Fantastiska vännen Lina på besök från Sverige.

Ghana tar det fram det bästa av mig.

Nu får ni vrida på huvudet….

Solnedgången här är magisk.

En termin här…

Har varit fantastisk.

Tillslut kom min vän Sam och räddade mig när jag låg och vred mig utav smärta på akuten. Det kändes väldigt betryggande att ha honom där och kunde tala för mig. När han väl var på plats kom läkarna och förklarade att sjukhuset inte hade någon elektricitet och att jag behövde röntga mitt knä innan de kunde dra det rätt. Den frustrerande känslan infann sig av att “kan de inte se att mitt knä är ur led och bara dra tillbaka det?”

Men det var bara att infinna sig med att det behövdes ytterligare en bilresa innan mitt knä kunde dras rätt. Under denna resa fick jag åka liggandes men det var verkligen den mest smärtsamma resa jag någonsin har gjort. Vägarna här nere är inte alltid asfalterade och väldigt guppiga och självklart var det den mest guppigaste vägen vi var tvungna att köra (Vi har åkt den vägen nu i efterhand och vägen är verkligen guppig!)´Resan kändes som en evighet och det enda jag kunde göra var att hålla Sam i handen och skrika. Jag måste säga att jag var inte vid fullt medvetande under hela resan. Väl framme på den andra kliniken tog vi röntgen bilder och väntade på att få åka tillbaka till sjukhuset. Resan tillbaka var lika smärtsam som resan dit.

Tillbaka på sjukhuset flyttade de mig till kirurgavdelningen och berättade att elektriciteten fortfarande inte var tillbaka och att jag bara fick ligga och vänta till den kom tillbaka. På avdelningen fick jag smärtstillande så smärtan började tillslut bli hanterbar efter fyra timmars väntan. Att ligga på ett sjukhus i Ghana utan elektricitet är väldigt svettigt kan jag lova men mina fantastiska vänner Sam och Chris var mycket bra sällskap. Efter två timmars väntan kommer tillslut elektriciteten tillbaka och jag kan äntligen bli körd in till operationen Mina ord var att ge mig all smärtstillande jag kan få. Jag lovar att vakna efter. Inne på operationen fick jag massa bedövning och kände att jag bara försvann bort.

När jag vaknade upp var mitt ben hel gipsat och smärtan borta! Jag var tvungen att spendera natten på sjukhuset  vilket var lite läskigt. Dagen efter var allt fokus på att få åka tillbaka till vandrarhemmet. Jag fick ett par kryckor och en man som jobbar för mitt försäkringsbolag körde tillbaka mig. De nästkommande veckorna spenderades huvudsakligen i sängen med mycket vila…

Nu är det några veckor sedan allting har hänt och jag har haft min underbara vän Lina här på besök en vecka :).Jag kan gå igen trots att jag haltar lite. Det har varit några fler födelsedagar. Internetet är halvt funderande då och då. Livet är fortfarande en fest och förhoppningsvis kommer det fler uppdateringar snart! 🙂

Marissa och Poppy

Laura och Kelly

Laura och jag på en konsert. Man kan ha roligt trots gips och kryckor.

Multi-tasking.