Personal på vift

Upprepningen och återkomsten är teman som sedan urminnes tider fascinerat människan och skapat grogrund för såväl eldbefängda riter, filosofiska seminarier som alkoholstinna kvasiexistentiella diskussioner längs bardisken. Ett gemensamt drag i dessa diskussioner kan sägas vara en viss upptagenhet vid den egna existensens natur och egenart: Vem är jag, vem är vi och vad gör vi med våra liv, egentligen? Frågan upptar så klart oss som individer men även grupper som organisationer, företag och nationer, vars organisatoriska egenart manifesteras genom symboler som kläder, flaggor och allehanda varumärken.  Oavsett svaret på frågan om vi är mer lika än olika, så befäster vi vår särskildhet genom att gång efter gång manifestera den. Som om upprepningen i sig övertygar oss och alla andra om att kejsaren verkligen inte är naken.

I EU förs det tidvis diskussioner om EU:s särskildhet, som politisk företeelse, samt vad som förenar och skiljer dess medlemsstater. Vi som är innanför. Innanförskapet bejakar ett visst inflöde av utanförskap, men bara så pass mycket att vår s.k. identitet och särart bevaras. På sistone tycks det som om det särskilda, såväl mellan oss medlemsstater som i förhållande till vår omvärld har tagit större plats och fått oss att sluta oss alltmer kring oss själva. Som om EU drabbats av en kollektiv psykos, och plötsligt ser väderkvarnar snarare än fyrtorn. Gårdagens seminarium om högre utbildnings insatser för att hantera migrationskrisen, rundade jag av med en sen middag och en öl på en av stadens centralt belägna afrikanska restauranger. Passande nog var natten varm, så som om den ville omsluta min afrikanska soaré med ett hölje av tropisk fuktighet och värme. Maten var ok, och stämningen magisk. Ifrån min utpost betraktade jag människorna omkring mig. Mörkhyade blandades med vita, kostymklädda med jeansdraperade, och bildade liksom en väv, vävd av globalisering, kolonialism, diktatur och demokrati, skeenden som på olika sätt definierat den plats som jag då befann mig på.

På hörnan av gatan såg jag en barbröstad mörk man med en öl i handen. Jag hade sett honom där tidigare, alltid överförfriskad och högljutt sjungande. Hans bara överkropp gungade i takt med stegen under hans fötter. Eventuellt var gatan hans hem och hans sinne en främling i hans egen kropp. För mitt inre hörde jag hur hans sång spred sig ut över staden och blandades med kostym- och dressbeklädda EU-institutionsmänniskors samtal om utsatthet, utmaningar, EU och samhället. För mitt inre föreställde jag mig hur hans för mig obegripliga verser föll ner och bildade bokstäver på officiella dokument om EU:s färdplan framåt. Mest troligt är dock att han sjöng för sig själv och de försäljare som vid hans sida erbjöd blad och frön med kraft att föra de som ville, långt bort mot en annan tid och plats. Runt denna skara såg jag gröna män med k-pistar som till följd av den senaste tidens tragiska attentat, numera bevakar Bryssels gator. Jag hoppas att slutenheten och hoten upphör, och att utvecklingen framåt blir just så gemensam och positiv som Hans Roslings lek med klossar visar. Att det gemensamma och olika kan samsas. Jag tänker åter på upprepningen och återkomstens mysterium och hummar drömskt för mitt inre: En ros är en ros är en ros, är en ros är en…..

När det blåser kalla vindar, gäller det att hålla hårt i hatten. Så uttryckte sig ofta farbror Knut under sina dagliga promenader längs den sydskånska landsbygden. Knut var inte en man som var känd för sin vilja att förändras, utan vilade allt som oftast tryggt i sig själv och vetskapen om att hans sätt att betrakta världen var rätt och riktig. Hans övertygelse var så stark att han inte drog sig för att i tid och otid dela med sig av sin världsbild till dem han mötte. Kritik och ifrågasättande kommentarer avlivades resolut med ett, ”Ja men så är det bara!” Under promenaden hem igår efter en tangoafton, funderade jag mycket på rörelse och förändring. Hur vet vi att förändringens vindar blåser, och hur hanterar vi då dessa rörelser av tid och rum? Under dagens samtal med några samverkansparter, berördes detta tema, som ju på ett sätt utgör kärnan i mitt utforskande här i Bryssel: Hur vet vi vad som bör göras i varje given situation, när allt tycks vara i rörelse och förändring? Hur sätter man kursen på en skuta som ömsom rör sig framåt och runt sin egen axel? Jag talar givetvis om högskolan, som en samhällsaktör, en aktör med ambitionen att anta samhällsutmaningen och leverera ett svar i en komplex värld. Jag har alltid trott på kunskap och moral och på kunskapens  möjligheter att bidra till att skapa ett bättre samhälle. Men hur vet vi vilken kunskap som krävs, om den i sanning skall tjäna samhället? Vilken bör då vara agendan?  Bryssel kryllar av krafter, som på olika sätt vill definiera denna agenda. en del av dem är som Knut, som vet att det de vet är det de vet och så är det bara! Men här finns också de som tvivlar. Småsokrater som insisterar på motsatsen, som vet att de inte vet och att ja, så är det bara! Sen finns det säkert en hel del karaktärer mittemellan dessa arketyper. I mitt arbete att försöka främja innovation av olika slag, konfronteras jag ständigt med dessa arkekaraktärer. Å ena sidan tvivlets bevarande röster, de icke förändringsbenägna grå eminenserna .  Å andra sidan de som verkligen säger sig veta, och vars kunskap med tydlig och närmast messiansk klarhet sprids via käcka flödesdiagram och modeller ornamenterade med färgglada bilder och begrepp. I mitten står jag, förvirrad, men med en tilltro till kunskapens möjligheter. Att vi tillsammans kan enas om att vi vet OCH  intet vet, SAMTIDIGT, och att vi på denna grund är villiga att ta ett stag framåt, TILLSAMMANS. Som en kollektiv tango där alla för och alla följer. Bryssel och EU kan faktiskt i sina bästa stunder ses som denna danslokal. Även om det är styrt av formella regler och institutioner, så befolkas dessa av en mängd människor, med olika typer av kunskap och övertygelser och som vill något. Som vet att det inte är lätt, men som ser alternativet som oattraktivt. Som vill dansa och bjuder upp till dans. Ibland står paret bara stilla, i en till synes evig kamp mellan blicken som säger gå och ögat som manar till stillhet. Såklart händer det även att den som för, trampar och kör över den som följer.  Men i de bästa stunder så rör sig paret framåt i en vacker dans. Som två lysande själar vars innersta väsen tycks viska: Det jag vet det vet jag, men please let´s  just keep on dancing!

”Hör jag hemma här”? Frågan ekade i mitt inre medans jag betraktade en färgglad affisch från EU, som med texten ”Come and be part of it”, pockade på förbipasserande resenärers uppmärksamhet. Jag var på väg mot Region Skånes Brysselkontor, för att utifrån denna utpost, lära mig mer om högskolans Brysselsamverkan. Come and be part of it, jovars, men vad var det som var det, just ”it”? Såklart var det Europa som avsågs, men vems Europa? Är det ett Europa som vi på Malmö högskola är med och skapar och formar?  Mottot ”Haur du sitt Malmoe så haur du sitt varden” i kombination med högskolans betoning på begrepp som samhälsutmaningar och social innovation, antyder att så borde vara fallet: Allt finns både här och där och vi som högskola är med i matchen. Men jag som människa? En ständigt tvivlande,  svensk-dansk, metrosexuell varelse med själslig affinitet för tango och Argentina, var jag en del av detta? Resan hade redan börjat och jag fortsatte med bestämda steg min väg in mot Bryssel centrum, för att påföljande dag, påbörja mitt sökande.

Etapp 1: Jag har nu i två arbetsdagar och två vilodagar, befunnit mig i Bryssel. Jag har mottagits väl av min värdorganisation Region Skåne, försökt få igång denna blogg, och haft diverse möten med bl.a. Malmö stad, Vinnova och Region Sydjylland. Samtalen har kretsat kring frågan om hur dessa organisationer verkar i Bryssel samt hur de samverkar med akademin. Ledig tid har ägnats åt att finna min plats och en vardag med rutiner här i Bryssel. I samtal med de praktikanter som liksom jag nyligen anlänt ner hit blev paradoxen tydlig: Vi åker bort för att finna oss själva, för att  bryta med rutiner, men söker likväl omedelbart att på något vis återskapa  de rutiner vi har hemma, och som kanske just för att de är rutiner, är del av vår identitet, av dem vi är eller har blivit.  Sålunda betraktade erbjuder potentiellt då resandet en möjlighet att utveckla och förändra vanor och tankesätt som förlorat sin funktionalitet  och inte längre fungerar optimalt. Livet kallar på en förändring och resandet erbjuder ett möjligt svar. Eller så kommer man bara hem med en härligt bekräftande känsla av att borta är bra men hemma är bäst och med insikten att väldigt lite är nytt under solen och att det förvirrade tillstånd man sökte undfly inte är övergående, utan kroniskt.