Nu har jag varit hemma ett bra tag men pga tekniska problem med uppkopplingen i Paisley kunde jag inte skriva mina sista inlägg i realtid. Hade tänkt köra ”good-enough”-kortet men känner ändå – så här när jag håller på att lägga upp foton på Facebook-gruppen ”UWS International Week” – att jag inte vill lämna min upplevelse hängande i cyberspace-luften. En sån fin upplevelse förtjänar ett riktigt avslut tycker jag.
Så, var var jag någonstans? Jo, just det, hight tea väntade och vilken fin upplevelse det var, liksom besöket på Ayr Campus. Men, en sak i taget. Besöket på det nybyggda campuset i Ayr var verkligen en behaglig upplevelse. Allt var så jäkla fräscht – den tekniska utrustningen i fungerande (obs!) datasalar, den skandinaviskt inspirerade och minimalistiska inredningen, den gröna och lummiga miljön runtomkring samt de oerhört fina studentbostäderna som just blivit inflytningsklara. Verkligen toppklass och jag ska göra mitt allra bästa för att se till att våra studenter (speciellt de på vissa K3.utbildningar) ges möjligheten att studera en termin i denna inspirerande och vackra miljö.
Sen var det alltså High Tea i Largs, denna vykortsvackra lilla stad precis i korsningen mellan havet och bergen. High tea visade sig vara världens godaste fish and chips(!) vilket var både gott och välbehövligt efter en lång dag. Sedan hemfärd och hyfsat tidig kväll eftersom morgondagen innebar tidig uppstigning.
06:30 på torsdagen ringde klockan. 07:30 gick bussen med riktning Edinburgh. Och det var det väl värt. Vilken stad, vilken atmosfär, vilken historia och vilket..regn. Pga av att vädergudarna skrattade alla turister rakt i ansiktet innebar Edinburgh-dagen många besök till stadens olika dryckesutförsäljare, lite sightseeing, lite shopping och många skratt.
Väl på bussen tillbaka till Paisley tog sig nästan alla en välbehövlig tupplur. Kvällen skulle ju bjuda på en hel del spektakel så det var verkligen en välbehövd powernap visade det sig. Samlingen på Paisley Abbey – detta sagolika monument – var satt till 18:30 och programmet innehöll bland annat guidad tur, skotsk folkdans, säckpipor, bubbel och sedan en väldigt god middag i sällskap med såväl delegater som medarbetare från UWS. Den förhandsbestämda bordsplaceringen innebar att jag fick tillbringa kvällen brevid en av de högsta hönsen på UWS och det var verkligen lyckat. Mycket charmig, mycket kunnig, mycket rolig = en perfekt bordskaveljer.
Stärkt av denne bordskavaljers mycket observanta tillsyn av mitt glas – kände jag att jag ville uttrycka all den tacksamhet som jag kände inför alla de UWS-medarbetare som lagt ner så mycket arbete, omtanke, glädje och värme i planeringen och genomförandet av denna vecka. Så det gjorde jag. Och det gick bra. Kan till och med vara så att jag myntat ett och annat smeknamn på de olika medarbetarna, smeknamn som jag är rädd för att de kommer att få dras med en lång tid framöver. Bara positiva smeknamn dock.
Sedan bar det av till ett sista besök på The last post – detta jordens ände som hade gett en massa förvirrade delegater från hela Europa en plats att lära känna varandra, utbyta erfarenheter (både professionella och personliga) och dricka en och annan social öl. Sedan var det tack och godnatt för den här delegaten och jag somnade mätt och glad.
Nästa dag tog vi avsked, eller som jag skulle föredra att kalla det, ett ”på återseende”. Detta gjordes i ett hav av kramar, tedrickande, tal och visitkortsutbyten.
Upplevelsen i Skottland var för mig helt fenomenal och jag kan verkligen råda alla Mah-medarbetare att åka på personalutbyte i andra länder. Och, om ni har vägarna förbi Skottland, MÅSTE ni åka förbi UWS i Paisley och säga hej till mina nya kompisar där.
Tack för denna gång!
//Malin
