Just nu och för hemskt länge sedan
Historia och historiedidaktik vid Malmö universitet (History and History Didactics at Malmö University)
Hur blir ett par fotbollskor del av det svenska kulturarvet? Detta är en fråga som ligger i linje med institutionens doktorand John Bergs undersökning “Den utställda idrotten: idrott som kulturarv på idrottsmuséer i Sverige” där John studerar fem svenska idrottsmuséer och processen kring hur idrottsrörelsen bevarar sin historia. Häromveckan spikade John sin avhandling som har släppts på idrottsforum.orgs förlag och försvaras den 3/6 klockan 13:15-15:00 på Orkanen, Malmö Universitet.
I september 2021 påbörjade Tobias Birgersson sina forskar-studier på SKI med en avhandling riktad mot framställningen av konflikten på Nordirland. Efter att Tobias under hösten 2021 lade fram sitt forsknings-PM om projektet passade vi på att intervjua honom.
Berätta lite kort om hur du hamnade på SKI:
Att gå i skolan var ingenting jag uppskattade när jag växte upp. Men sedan blev jag äldre och kom fram till att jag var ännu sämre lämpad för att arbeta. Därför började jag läsa sociologi i Göteborg i slutet av 90-talet. Sedan följde studier i Edinburgh, Lund, Chile och Bolivia innan jag slutligen hamnade i Malmö på lärarutbildningen runt millennieskiftet. Efter studierna följde några år med arbete på rättspsyk innan jag halkade in på gymnasiesärskolan. De sista dryga tio åren har jag arbetat på Malmö idrottsgymnasium. Har dock aldrig undervisat i historia. Jag påbörjade min anställning som doktorand i september 2021.
Vad forskar du om?
Mitt forskningsintresse rör olika gränsländer och hur dessa framställs i populärkulturen. Jag har tidigare skrivit om hur en mexikansk balladtradition kunde spåras i nordamerikanska filmer och litteratur. Nu ämnar jag skriva om Nordirland, hur kampen om historien förs inom den republikanska sidan med hjälp av sånger och filmer, samt hur ett urval aktörer tolkar och förstår dessa kulturyttringar. Framförallt kommer jag att intressera mig för perioden efter 1969, fram tills i dag.
Varifrån kommer ditt intresse för kopplingen mellan historieförmedling och populärkultur?
Det finns flera svar på denna fråga. Men något som jag tror spelar stor roll är hur jag ser på både historia och kultur. För mig är gråskalorna intressanta, området som finns mellan två kategorier. Som barn läste far Trägudars land för mig, jag minns hur konstigt det kändes att känna så starkt för trälen Holme, samtidigt som han gjorde en del högst tveksamma handlingar (som att kasta sten på hövdingens barn). Intresset för Irland kom på gymnasiet när jag började lyssna på The Pogues, resor till Irland fördjupade mitt intresse för detta lands historia och kultur. Nyckeln här tror jag inte bara är hur musiken och litteraturen marineras i historia, utan hur denna historia gestaltas och förmedlas. Och detta hur ska jag nu försöka skriva fram åtminstone ett litet fragment av.
För att anknyta till tidigare fråga – hur kommer det sig att det blev just Nordirland?
Som alla människor bär jag på en mängd idéer. Jag har inte direkt några problem att hitta nya intressanta områden som jag vill försöka förstå. I mitten på 90-talet skrev jag mitt gymnasiearbete om hur IRA skildrades i spelfilmer. Så en får väl säga att jag har burit på just denna idé sedan dess. När Mats Greiff många år senare introducerade mig för Américo Paredes texter om Mexikos och USA:s gränsland så föll bitarna på plats. Detta resulterade slutligen i en mastersuppsats, som i sin tur mynnar ut i det jag nu ämnar göra.
Hur tänker du dig att denna forskning kan användas i framtiden?
Oerhört lite av all forskning som görs får någon större inverkan på vare sig forskningen i sig eller det omgivande samhället. Så jag när inga illusioner. Men min förhoppning är att skriva fram en beskrivning och en tolkning av mitt område och min empiri som framstår som trovärdig för dem som läser min text. Slutligen hoppas jag också kunna också skriva fram mina perspektiv för hur en kan tolka och analysera populärkultur, framförallt spelfilm, som källhistoriskt material. Kanske någon kan ha hjälp av det i framtiden.
Finns det något särskilt intressant film/låt/bok med koppling till nordirlands konflikten du vill dela med dig av?
Att här inte skriva en lång lista, med utförliga motiveringar, är svårt. Men dessa poppade snabbt upp i mitt huvud, och det måste ju betyda någonting:
Derry Girls av Lisa McGee. Det är inte likt mig att rekommendera något från den här sidan av millennieskiftet, men denna tv-serie är en pärla, framförallt när det gäller att visa på vad vi kan kalla för en irländsk mentalitet. Serien handlar om några unga tjejers liv i Derry under 90-talet. Den är delvis baserad på Lisa McGees egen uppväxt. Serien finns på Netflix (är en samproduktion mellan Chanel 4 och Netflix).
Den trettionde i första sjuttiotvå av Fred Åkerström. Kanske den enda irländska rebellsången som är skriven i detta land. Och en av de få sånger som Fred själv skrev. Utgiven på hans album Två Tungor från 1973 (Metronome) och på Proletärkulturs Hör maskinernas sång, också den utgiven 1973. På patosskalan går denna sång genom taket.
Borstalpojken av Brendan Behan. Numera klassisk skildring av författarens år i ungdomsfängelse under 40-talet. Som 16 åring gick han med i IRA, men hamnar ganska omgående i fängelse. Fängelsetillvaron skildras med sedvanlig humor och en otrolig mängd ordstäv (den enda bok som jag har läst med fler ordstäv är Don Quijote). Brendan, liksom hans sångskrivande lillebror Dominic, är portalfigurer inom den republikanska kulturen. Boken gav ut på svenska redan 1959 (Forum). Lättast att få tag på är den via Bokbörsen, där otaliga exemplar från Wahlström & Widstrands stora pocketutgåvor från 1964 och 1976 finns att köpa för så lite som 30 kronor.
Arbetarlitteratur, morierna i den spanska historiekulturen och mayaindianernas tidsfilosofi är några av de ämnen som diskuteras i den nya boken Cross-sections/tvärsnitt: Historical perspectives from Malmö University. Boken består av 18 artiklar i vilka forskare med anknytning till historieämnet i bred bemärkelse diskuterar fenomen med anknytning till sina intresseområden. Boken utarbetades som ett sätt att synliggöra alla de historiker som är verksamma vid universitet från den största avdelningen med ett historiskt perspektiv i form av institutionen för samhälle kultur och identitet till de enstaka historiker som arbetar i vitt skilda ämnen som urbana studier, litteraturvetenskap och idrottsvetenskap. Boken kan laddas ner kostnadsfritt här.
I februari 2022 utsågs Cecilia Trenter till professor i historia och historiedidaktik vid Malmö Universitet vilket vi uppmärksammar genom följande intervju som genomfördes i anslutning till att beskedet kom.
Först och främst, grattis till professuren! Skulle du vilja berätta lite om din väg från student till professor?
Tusen tack! Javisst, det är en blandning av slump och brinnande intresse för det jag gör. Som student var jag inte riktigt lika driven och motiverad som senare i karriären. Jag jobbade extra som bildlärare och hängde i en ateljé med vänner med konstnärsambitioner i Uppsala. Men så halkade jag in på frågan om kunskapens natur och hur kunskap i historia skapas. Eftersom jag också läste estetik och retorik, och dessutom fick förmånen att tillbringa tid vid Sentrum för Vitskapsteori i Bergen, fick avhandlingen en inriktning mot retorik och kunskapsbildning i historievetenskap i Danmark, Norge och Sverige.
Efter disputationen 1999 kom den estetiska ådran till sin rätt när jag flyttade fokus från traditionell historiografi till det då nyetablerade ämnet historiebruk, och jag intresserade mig särskilt för populärkultur i t ex spelfilm. Fiktion och historiebruk tyckte jag var extra spännande! Men det är inte enbart i populärkultur som människors behov av fiktioner och historia odlas. Genom att arbeta med industrisamhällets kulturarv kom jag i kontakt med kulturturism och kulturarv som identitet och varumärke.
Jag startade min anställning vid Linnéuniversitetet år 2000 och blev snart engagerad inte bara i forskning och undervisning om historiebruk och historiedidaktik utan även inom kreativt skrivande där jag utvecklade kurser i att skriva historiska romaner och fantasylitteratur. Jag blev docent på meriterna 2014 och gick vidare inom såväl undervisning som forskning mot historieförmedling och didaktik i alla dess former med inslag från litteraturvetenskap, datorspel och film. Jag utvecklade t ex minnesforskning tillsammans med filmvetare kring arkivet ”Face of Aids” vid Karolinska institutet där jag undersökte hur historia och minnesprocesser skapas i en laddad symbios kring hiv och aids.
År 2020 var det dags att byta arbetsplats och jag hamnade här på SKI vid Malmö universitet med starka miljöer i kritiska kulturarvsstudier och historiedidaktik. Och här jag sökte som bekant befordran till professor!
Vad innebär det att vara professor i specifikt historieförmedling och historiedidaktik?
Att forska om historieförmedling och historiedidaktik innebär att arbeta med människors och samhällens relationer till det förflutna i bredaste mening. Att göra anspråk på det förflutna är en makthandling, så att ägna sig åt historieförmedling, historiebruk, kulturarvsprocesser och minneskulturer innebär att forska om maktförhållanden.
Jag ser relationen mellan det förflutna och människan som en dubbel rörelse. Den ena startar i hur det komplexa förflutna tar olika vägar till människor i klassrum, på museer, genom romaner eller filmer eller datorspel, i släktforskningen, genom nyhetsrapporteringar, i reklam och så vidare. Forskning som hämtar näring i den rörelsen undersöker till exempel metoder att förklarar komplexa historiska förlopp eller vilken historiesyn som råder i historieförmedlingar som vi uppfattar som etablerade och sanna.
Den andra rörelsen tar sin utgångspunkt i människorna och samtiden: Varför behöver människor det förflutna som kulturarv, minne och kunskapsform? Här har jag min främsta forskargärning. Varför blir spelfilmen mer laddad och angelägen när den är ”based on a true story”? Varför drabbar oss berättelser ur det förflutna även om det skedde för länge sen och strängt taget inte har med oss att göra? Hur uppstår dedär ”magic moments” när forskaren lägger ihop ett och ett i arkiven och plötsligt ser historien framför sig, när gruppen som återskapar historiska slag plötsligt klickar med det förflutna eller när undervisningen i klassrummet övergår från information om årtal och tidslinjer till att beröra? Och hur kan den djuplodande och, som det tycks, allmänmänskliga fascinationen, behovet och bindningen till det förflutna användas som drivkrafter för att skapa identitet och upplevelser i sociala rörelser eller inom kulturturism?
Du är sedan tidigare publicerad skönlitterär författare, har det skönlitterära berättandet varit en tillgång i din forskning?
Det betyder en hel del, inte minst när det gäller att arbeta med skrivande i akademiska sammanhang. Det är ingen tillfällighet att jag gärna handleder, både studenter som skriver examensarbeten och doktorander, och jag lägger vikt vid framställning och gestaltning.
Men även i forskningssammanhang har fantastiken funnits med (min skönlitterära prestation är fantasy). Hur gestaltningar av det onormala, overkliga, spektakulära och gränsöverskridande har fångat människor i alla tider och platser är kärnan i Nätverket för fantastik och kulturvetenskaper som jag har etablerat tillsammans med litteraturvetaren Anna Höglund. Nätverket har bl a utgett” The Enduring Fantastic: Essays on Imagination and Western Culture” (McFarland 2021). Det är med meriter både som fantasyförfattare och som forskare jag är med i en brukarpanel för det norska arkivet SAMLA. Digitalisering av norske tradisjonsarkiv. Mitt uppdrag är att som både forskare och författare formulera behov och funktioner för hur arkiven kan organiseras genom sökord och representationer i digitala former. Hur ska en till exempel förhålla sig till engelska benämningar på nordiska fenomen i folkloristiken? Översättningar är ju viktiga för både skönlitterärt orienterade författare och forskare. Hur ska foton och ljudfiler bli tillgängliga och sökbara för t ex spelutvecklare som i högre utsträckning än vad som görs idag skulle kunna använda material från arkiven?
Vad arbetar du med för projekt just nu, alternativt vilka projekt planerar du att genomföra i framtiden?
Just nu arbetar jag med båda rörelserna inom historieförmedling som jag tecknade ovan. Förmedlingen av det förflutna undersöker jag tillsammans med kollegorna David Ludvigsson (Linköpings universitet) och Martin Stolare (Karlstad universitet) i en studie över hur skolbarn relaterar till historiska platser som finansierades av Riksantikvarieämbetet. Vi avslutar projektet i år med en monografi om hur elever, lärare och museipedagoger genom kollektiva upplevelser förhandlar fram värdet av historiska platser.
Jag jobbar även med den andra rörelsen, om människors behov av historia, bl a genom ett samarbete mellan kulturarvssektorn, forskning och spelbranschen om metodutveckling kring gestaltningen av immateriella kulturarv. Jag har också ett manus i vardande, poetiken att skriva historiska romaner. Där behandlar jag teman som både berör förmedlingen av det förflutna och människors behov av detsamma. Vilka ämnen väljer författare för i skönlitterära gestaltningar av det förflutna? Hur omsätts information om det förflutna till fiktioner? Och hur skapas broar mellan samtidens läsare och dåtidens människor?
Sist men inte minst: en del av din forskargärning har rört sig över teman som fantastik inom varierande medier; har du någon särskild bok eller datorspel att rekommendera?
Jajamänsan! Jag vill varmt rekommendera en bok som jag läser för ögonblicket, nämligen scifi-romanen ”Vem fruktar döden?” av Nnedi Okorafor (2014, på svenska 2021). Den handlar om en socialt stigmatiserad flicka, resultatet av en krigsvåldtäkt, i ett slags postapokalyptiskt Sudan. Med sina magiska förmågor kan hon avstyra ett kommande folkmord genom att stoppa den ansvariga generalen som råkar vara hennes far. Otroligt spännande och episk!
En aktuell och sevärd Netflix-serie är ”The Witcher” (säsong 1 och 2) som är en skicklig adaption av den polske författaren Andrzej Sapkowskis böcker och noveller om häxkarlen Geralt från Rivia. Och spelen går i övrigt inte heller av för hackor… ”The Witcher” är dystopisk och dubbelbottnad som riktigt bra fantasy kan vara, en mörk lins där fantastikens bryts mot verklighetens existentiella frågor som utanförskap och konsten att vara människa.
I dagarna tilldelades Marianne Bomgren, som i sitt arbete är anknyten till det forskarnätverk kring kulturarv som finns representerat på SKI, allhemstiftelsens pris till Einar Hansens minne vilket historiska studier önskar uppmärksamma genom att återpublicera allhemsstiftelsens besked.
Allhemsstiftelsen pris till Einar Hansens minne på 250 000 kronor tilldelas i år Marianne Bomgren. Hon prisas för sina insatser för att utveckla samarbeten mellan främst museum, skola och universitet i Sverige och Danmark, som gör unga medvetna om att det finns utbildningar och en arbetsmarknad på båda sidorna av sundet. Priset delas ut vid en ceremoni den 15 november i Lund på Grand Hotel.
– Det är överväldigande och oerhört överraskande att få priset. Det väcker arbetslust – vad kan jag göra mer? svarar Marianne Bomgren, som under många år varit anställd som undervisnings- och utvecklingsansvarig i projektet Skoletjenesten Öresund. Marianne Bomgren tilldelas Allhemsstiftelsens pris till Einar Hansens minne för sina utomordentliga insatser för att utveckla samarbete mellan flertal organisationer i Sverige och Danmark som arbetar med frågor om kulturarv och kulturarvsförmedling i Öresundsregionen.
Hon har haft ett särskilt fokus på undervisning och forskning som berör museum-skola-universitet. Tack vare hennes engagemang har skolpersonal vid ett flertal skolor i Danmark och Sverige vidareutvecklat sin kompetens kring kulturarvsproblematik och hon har särskilt bidragit till att lyfta fram frågor om judarnas ställning i Öresundsregionen i ett historiskt perspektiv.
– Det är viktigt att kunskapen om varandra i Öresundsregionen är god. En gränsregion har så många möjligheter. Barn och unga behöver bli medvetna om detta, så att de kan ta del av utbildning och arbetsmarknad på båda sidor, och att de får uppleva att de kan förstå varandra språkligt, säger Marianne Bomgren. Att arbeta med kultur och natur över gränserna är en väg till detta. Att upptäcka skillnader och likheter och hantera dessa skapar interkulturell kompetens, fortsätter hon.
Marianne Bomgren har också aktivt drivit projekt kring vidareutveckling av museipersonals kompetens och medverkat i skapande av samverkansnätverk av museipersonal och forskare från både Malmö universitet och Lunds universitet. Hon har på ett mycket starkt sätt bidragit till att lyfta frågor om Öresundsregionen, dess nationella och transnationella aspekter och därmed utvecklat våra kunskaper om regionen.
– Det mest fantastiska i mitt yrke är att skapa lyckade möten, mellan skolelever, lärare, kulturpedagoger och att väcka nyfikenhet och intresse för vad som ske på andra sidan, säger Marianne Bomgren.
Allhemsstiftelsens pris till Einar Hansens minne
Priset instiftades 2019 och delas ut till den eller dem som i Einar Hansens anda främjat undervisning och forskning i Öresundsregionen. Prissumman är på 250.000 kronor. https://einarhansensallhemsstiftelse.se/
Tidigare mottagare av Allhemsstiftelsens pris till Einar Hansens minne
2020 Orvar Löfgren, professor emeritus i etnologi, fick det för sin omfattande forskningsgärning som bidragit till en ökad förståelse av identiteter, kulturella förhållanden och vardagsliv på båda sidor om sundet.
2019 Hanne Sanders, professor i historia, fick det för sina insatser som historiker och föreståndare för Centrum för Öresundsstudier vid Lunds universitet och för att aktivt verkat för forskning och undervisning om Öresundsregionen och förhållandet mellan grannländerna Danmark och Sverige från medeltiden till idag. Hon startade också den bokserie som ges ut av Centrum för Öresundsstudier.
Häromveckan medverkade Emma Lundin, lektor vid SKI, i utbildningsradion i ett avsnitt om första världskriget. Emma har jobbat på SKI sedan sommaren 2019 och undervisar framförallt i historia och de samhällsvetenskapliga ämnena på lärarprogrammet, vårt kandidatprogram i historia med inriktning mot kulturarvsstudier, och fristående kurser. I sin tidigare forskning har Emma fokuserat på kvinnors kamp för inflytande inom den svenska socialdemokratiska rörelsen och sydafrikanska ANC under apartheidtiden, och hon har skrivit en bok om kvinnor i det brittiska parlamentet. Just nu forskar hon om sydafrikanska exilaktivister i Sverige 1960-1994.
Avsnittet finns att lyssna på här
Nästa på tur att presentera sin forskning är Emilia Frölich som antogs som doktorand i historia och historiedidaktik hösten 2017. I det här inlägget berättar Emilia mer om sitt projekt kring reggae och musik. Intervjun genomfördes hösten 2021.
När antogs du som doktorand och vad gjorde du innan?
Jag är doktorand på Malmö Universitet i historia och historiedidaktik, antagen 2017. Dessförinnan jobbade jag som internationell handläggare. Då hade jag hand om Malmö Universitets utbytesstudenter från lärarprogrammen, både våra egna och de som kom utifrån.
Jag har en bachelor i socialantropologi från School of African and Oriental Studies, en del av University of London. Jag har sen fortsatt mina studier och har en tvärvetenskaplig mastersutbildning från Malmö Universitet (då högskola) i internationell migration och etniska relationer.
Vad forskar du om?
Mitt forskningsprojekt har en historiedidaktisk ansats och undersöker hur vi använder historia och ger det förflutna mening i vår samtid. Mitt fokus ligger på de förflutna representationer som finns i populärkulturen och min empiri utgår ifrån den svenska reggaescenen. Jag gör olika nedslag i reggaekulturen och studerar bland annat låttexter och reggaetatueringar, och använder mig också av intervjuer med olika reggaefans och mediamaterial.
Vad fick dig att intressera dig för just musik- och reggaescenen som forskningsområde?
När jag läste min masterutbildning blev mitt forskningsintresse lite mer specialiserat. Jag insåg att jag var intresserad av samspelet mellan musik, kultur och identitet. Min mastersuppsats fokuserade på en då ganska ny brittisk musikgenre som heter Dubstep, som har rötter i den karibiska musiktraditionen, men främst består av elektroniska sounds. Jag tyckte dubstep var intressant som ett kulturellt fenomen, eftersom genren belyste de transnationella processer som existerar inom den globala musikvärlden, där lokala traditioner och kulturella uttryck mobiliseras och tillskrivs nya meningar i nya kontexter.
Sedan tio år tillbaka har jag med varierande regelbundenhet varit aktiv i den lokala reggaescenen i Malmö, både som klubb/konsert-besökare och som DJ. Utifrån mina personliga erfarenheter och de musikrelaterade sociologiska texter som jag läst under mina studier både i Sverige och London tyckte jag att den svenska reggaescenen var ett intressant fält att undersöka djupare. Reggaen innehåller en stark motståndskraft, som i den jamaicanska kontexten berör frågor om kolonialism och vit hegemoni. En av de inledande frågor som jag intresserade mig för var just hur ett vitt majoritetssamhälle som Sverige, där många av de aktörer som utgör den svenska reggaescenen är vita, förhåller sig till den svarta erfarenhet av kolonialt och rasistiskt förtryck, som så ofta skildras i den jamaicanska roots reggaen. Vilken politisk medvetenhet går att urskilja i den svenska reggaen? På vilket sätt identifierar man sig med reggaemusik? Och hur förhåller man sig till de förflutna representationer som återkommer i både den lokala och globala reggaekulturen?
Vi har redan snuddat på det i föregående fråga men hur tänker du dig att din forskning kan användas i framtiden?
Detta är en fråga som jag ställt mig ofta, eftersom jag tycker det är viktigt att mitt forskningsresultat bidrar till någon form av meningsfull kunskap. Som jag ser det belyser min forskning hur vi förstår och kommunicerar historia just i vårt vardagsliv och vilken betydelse populärkulturen har i människans förståelse av det förflutna. Jag tänker mig att historisk kunskap är något som sker genom människans olika sociala och kulturella interaktioner i vardagen, inte enbart genom etablerade historiska narrativ. Genom att studera hur det förflutna används, gestaltas och kommuniceras i den svenska reggaekulturen påminner min avhandling om att människans förståelse av det förflutna också sker genom ’inofficiella’ kunskaper, knutna till ett personligt meningsskapande.
Finns det någon särskild reggae-låt du förknippar med doktorandtiden?
Kanske reggaeklassikern ”You can get it if you really want” med Jimmy Cliff passande skulle kunna symbolisera avhandlingsprocessen?? Fortsättningen lyder “but you must try, try and try, try and try – you succeed at last”.
Öppen föreläsning med Isak Hammar
I samhällsdebatten ifrågasätts stundtals studier i humanioras, den gren av vetenskapen som utgörs av bland annat filosofi, historia och religionsvetenskap, användbarhet på arbetsmarknaden. Ett vanligt argument är att kunskaper i humaniora och dess teoretiska karaktär har en svag möjlighet att använda på arbetsmarknaden och att studierna således gör studenterna mindre anställningsbara. Men är så verkligen fallet?
För att dyka ner i denna frågan anordnar öppna seminariet vid historiska studier en föreläsning med historikern Isak Hammar som skrivit rapporten Humanistisk kunskap och kompetens: En rapport om alumners nytta av studier i humaniora och teologi. I rapporten undersöker Isak bland vilken nytta studenterna haft av studier i humaniora såväl på arbetsmarknaden som i privatlivet. Undersökningen visar att majoriteten av studenterna är nöjda med sina studier och att en majoritet av de som avslutat en tre- eller femårig utbildning haft en anställning som varat i minst sex månader. Sammantaget visar rapporten på en intressant kontrast till den bild som ofta målas upp av humaniora och vi ser därför framemot ett spännande samtal som äger rum på zoom den 11/10 klockan 18:15. Klicka här för att registrera dig för zoom-länken!
Isak Hammar disputerade i historia vid Lunds Universitet 2014 och är idag docent i historia vid Stockholms Universitet. I avhandlingen Making Enemies: The Logic of Immorality in Cicerian Oratory (2013) undersökte Hammar omoral och politik under den senromerska republiken. För närvarande forskar Hammar gränsdragningen mellan humaniora och naturvetenskap under 1800-talet.
Nästa person att intervjuas i serien om institutionens pågående forskningsprojekt är Emma Hall som här berättar mer om sitt projekt och ett minne från en internationell konferens. Intervjun gjordes sommaren 2021.
Berätta lite kort om dig själv:
Jag har arbetat som gymnasielärare sedan 2006, något jag har trivts mycket bra med. Jag uppfattar läraryrket som mycket meningsfullt och skolan som en otroligt spännande miljö att vistas och verka i. År 2016 fick jag på grund av det ökade antalet nyanlända elever en ny anställning, vilken huvudsakligen var förlagd till introduktionsprogrammen. Detta gjorde ett betydande intryck på mig. När jag av en bekant uppmuntrades att söka en doktorandtjänst i historia och historiedidaktik under våren 2017, författade jag en ansökan som fokuserade på unga människor och identitet i en migrationskontext. Undersökningens ramar var dock tämligen lösa inledningsvis och projektet har skiftat form en hel del sedan dess.
Kan du berätta lite mer om ditt projekt såsom det ser ut idag?
I mitt pågående avhandlingsarbete utforskar jag unga människors minnen av sin flykt. Deltagarna i studien har flytt av olika skäl och från olika länder, men de förenas i att de har tagit sig till Sverige via irreguljära migrationsrutter och kategoriserats som ensamkommande när de anlänt till Sverige. Det övergripande syftet är att undersöka såväl vad som hur deltagarna minns flykten, med fokus på både förhållanden och händelser. Vidare intresserar jag mig för de representationer av tid och rum som förekommer i minnet av flykten och hur minnet av den egna flykten relaterar till andras minnen, berättelser, representationer och historiska händelser. Migration och flykt betraktas nämligen i studien som sammanhang som medför specifika förutsättningar för minnets relation till tid och rum. Avhandlingen struktureras utifrån en indelning av migrationsprocessen i tre delar: platsen som lämnas, själva förflyttningen i tid och rum samt tiden efter ankomst. Migrationsprocessens tre delar har utgjort teman för de samtal som förts med studiens deltagare och det är dessa muntliga källor som är studiens primära källmaterial.
Det är tidsperioden från sent 90-tal till 2015 som står i fokus i undersökningen; en på många sätt spännande tid som kännetecknas av såväl kontinuiteter som betydande förändringar vad gäller den förda migrationspolitiken. År 2015 ansökte strax över 160 000 människor om asyl i Sverige, varav 35 000 var ensamkommande. Händelsen föranledde en intensiv debatt om svensk migrationspolitik och resulterade så småningom i en skärpt migrationslagstiftning. Under perioden sker samtidigt en framväxt av en social och i viss mån politisk rörelse kring flyktingars och ensamkommandes rättigheter, en rörelse som växer fram i samspel med etablerad politik och delar av civilsamhället. Den s.k. flykting- eller migrationskrisen år 2015 har en central betydelse för deltagarna i studien som i stor utsträckning relaterar minnet av den egna flykten till denna händelse.
Vad fick dig att intressera dig för just de här aspekterna av migration?
Som lärare på gymnasiets introduktionsprogram har jag träffat många nyanlända elever över åren, som kategoriserats som ensamkommande när de anlänt till Sverige. Vid ett tillfälle blev jag inbjuden av några elever till en filmvisning arrangerad av Rädda Barnen. Filmen, där fyra ungdomar berättade om sin flykt, gjorde starkt intryck på mig. Deras skildringar gav dels en inblick i den samtida irreguljära migrationen, såsom överfarten över Medelhavet. Men filmen satte också ljuset på relationen mellan minne, historia och migration. Migranters erfarenheter av europeisk gräns- och migrationspolitik har alltmer kommit att medieras och medialiseras och i en svensk kontext har personliga minnen och berättelser efterfrågats från de som flytt eller de som engagerade sig i mottagandet av nyanlända år 2015. Efterhand växte därför andra frågor fram och fick företräde i undersökningen såsom: vilka minnen av flykt får höras och vilka får inte höras? Och vad händer när det personliga minnet försätts i en annan ram och går från en personlig sfär till en offentlig sådan? För att kunna besvara dessa frågor har jag följt 13 unga människor över några år för att följa minnets variationer och samspelet mellan det förflutna och den ständigt skiftande samtiden.
Hur tänker du dig att din forskning kan bidra till vår förståelse av migration?
Inledningsvis hoppas jag att undersökningen ska innebära en del empiriska vinster. Eftersom den irreguljära migrationen av idag oftast inte står i relation till en specifik världspolitisk händelse, utan snarare ingår i en kedja av förhållanden och händelser, riskerar den att förbli obeforskad inom migrationshistorien. Här fyller det muntliga källmaterialet en viktig funktion för att belysa en samhällsförändring underifrån. Jag är mycket inspirerad av historikern Peter Gatrell som argumenterar för att samtida flyktingkriser ska sättas i ett större historiskt sammanhang för att visa att det påstått episodiska rörande flyktingkriser likväl kan betraktas som systematiska drag, kännetecknande för perioden från sent 1800-tal. Jag vill därför ta fasta på historievetenskapens förmåga att problematisera det som är för handen och förgivettaget.
Vidare omfattar undersökningen både det sammanhang i tid och rum som flykten ägde rum i och det sammanhang i vilket minnet artikuleras. Undersökningen förhåller sig således till två tidsliga och rumsliga sammanhang. Därför hoppas jag att jag genom att följa minnet över tid kan ge upphov till nyanserade insikter kring minnets relation till historiska händelser och processer.
Vilken har varit din roligaste upplevelse hittills under doktorandtiden?
Den mest lustfyllda upplevelsen under doktorandtiden hittills var när vi som nyantagna doktorander blev inbjudna att närvara vid ESSHC, European Social Science History Conference, i Belfast 2018. Våren hade just kommit till Belfast, några veckor tidigare än i Sverige, och inne på universitetsområdet stod träden i rosa blom. Under de dagar som konferensen varande gick vi runt på universitetsområdet och tog del av en mängd olika presentationer. Det var ögonöppnande för mig att få se bredden i det historievetenskapliga forskningsfältet så tidigt under doktorandtiden. Att vår institution på detta sätt introducerade oss för den internationella miljön och därmed poängterade vikten av att ta del av och dela med sig av sin forskning är jag väldigt tacksam för.
In this post the editor of this blog, Peter Eriksson, reflects upon a year of forced digitalization and what positive outcomes there might be from this experience.
When I was accepted as PhD-student in 2018 I would never have guessed that part of my PhD-studies would have to be done from home due to a pandemic. Looking back on the past year I sometimes see frustration, from the difficulties with archival studies in a time when all the archives were closed as well as having to redesign all of my teaching from campus to digital. But with this forced digitalization I think that are lessons to be drawn for how the humanities can work in the future and that this experience perhaps speeded up a development that was already in the making.
Yesterday I partook in a yearly conference that was arranged by Bielefeld University, York University and the Swedish national graduate school in history (hosted by Lund University). This was my second time at this conference, where PhD-students gets to meet colleagues from the partner universities, present their thesis project and get feedback from each other. New for this year was the digital format where we in smaller groups discussed each other’s projects which worked splendidly well. This format does however according to me also opens up for interesting new possibilities. One example of this is the possibility for newly accepted PhD-students to attend such as a conference without presenting since it is no longer any travel expenses. This could perhaps be a good way to “de-dramatize” the concept of conferences and also give interesting learning opportunities on how to structure a conference presentation.
During the past year I have also seen a growth in so called “zoom coffees” where people from different universities and departments can meet. This is for example the case within another research school I am active in, where one from their desk can meet and talk to colleagues around the faculty. In the concept of international collaborations our new digital habits open up for similar benefits where people can meet basically across globe and hence make research more international. One last positive outcome of this “forced digitalization” is also the explosion of live streamed seminars where one as a researcher can visit different research settings and communicating first hand with researchers one otherwise never would meet.
All in all, I do not believe that “the digital” university or PhD-education are here to stay in its current form where 100 precent of the teaching and research-collaborations are done in a digital format. However, it is my hope that this crisis has helped develop the digital competence of a generation of researchers and that these researcher even after the crisis is over takes the change to create hybrid-platforms and so on, where both the digital and physical meetings bring forward new knowledge.