I februari 2022 utsågs Cecilia Trenter till professor i historia och historiedidaktik vid Malmö Universitet vilket vi uppmärksammar genom följande intervju som genomfördes i anslutning till att beskedet kom.
Först och främst, grattis till professuren! Skulle du vilja berätta lite om din väg från student till professor?
Tusen tack! Javisst, det är en blandning av slump och brinnande intresse för det jag gör. Som student var jag inte riktigt lika driven och motiverad som senare i karriären. Jag jobbade extra som bildlärare och hängde i en ateljé med vänner med konstnärsambitioner i Uppsala. Men så halkade jag in på frågan om kunskapens natur och hur kunskap i historia skapas. Eftersom jag också läste estetik och retorik, och dessutom fick förmånen att tillbringa tid vid Sentrum för Vitskapsteori i Bergen, fick avhandlingen en inriktning mot retorik och kunskapsbildning i historievetenskap i Danmark, Norge och Sverige.
Efter disputationen 1999 kom den estetiska ådran till sin rätt när jag flyttade fokus från traditionell historiografi till det då nyetablerade ämnet historiebruk, och jag intresserade mig särskilt för populärkultur i t ex spelfilm. Fiktion och historiebruk tyckte jag var extra spännande! Men det är inte enbart i populärkultur som människors behov av fiktioner och historia odlas. Genom att arbeta med industrisamhällets kulturarv kom jag i kontakt med kulturturism och kulturarv som identitet och varumärke.
Jag startade min anställning vid Linnéuniversitetet år 2000 och blev snart engagerad inte bara i forskning och undervisning om historiebruk och historiedidaktik utan även inom kreativt skrivande där jag utvecklade kurser i att skriva historiska romaner och fantasylitteratur. Jag blev docent på meriterna 2014 och gick vidare inom såväl undervisning som forskning mot historieförmedling och didaktik i alla dess former med inslag från litteraturvetenskap, datorspel och film. Jag utvecklade t ex minnesforskning tillsammans med filmvetare kring arkivet ”Face of Aids” vid Karolinska institutet där jag undersökte hur historia och minnesprocesser skapas i en laddad symbios kring hiv och aids.
År 2020 var det dags att byta arbetsplats och jag hamnade här på SKI vid Malmö universitet med starka miljöer i kritiska kulturarvsstudier och historiedidaktik. Och här jag sökte som bekant befordran till professor!
Vad innebär det att vara professor i specifikt historieförmedling och historiedidaktik?
Att forska om historieförmedling och historiedidaktik innebär att arbeta med människors och samhällens relationer till det förflutna i bredaste mening. Att göra anspråk på det förflutna är en makthandling, så att ägna sig åt historieförmedling, historiebruk, kulturarvsprocesser och minneskulturer innebär att forska om maktförhållanden.
Jag ser relationen mellan det förflutna och människan som en dubbel rörelse. Den ena startar i hur det komplexa förflutna tar olika vägar till människor i klassrum, på museer, genom romaner eller filmer eller datorspel, i släktforskningen, genom nyhetsrapporteringar, i reklam och så vidare. Forskning som hämtar näring i den rörelsen undersöker till exempel metoder att förklarar komplexa historiska förlopp eller vilken historiesyn som råder i historieförmedlingar som vi uppfattar som etablerade och sanna.
Den andra rörelsen tar sin utgångspunkt i människorna och samtiden: Varför behöver människor det förflutna som kulturarv, minne och kunskapsform? Här har jag min främsta forskargärning. Varför blir spelfilmen mer laddad och angelägen när den är ”based on a true story”? Varför drabbar oss berättelser ur det förflutna även om det skedde för länge sen och strängt taget inte har med oss att göra? Hur uppstår dedär ”magic moments” när forskaren lägger ihop ett och ett i arkiven och plötsligt ser historien framför sig, när gruppen som återskapar historiska slag plötsligt klickar med det förflutna eller när undervisningen i klassrummet övergår från information om årtal och tidslinjer till att beröra? Och hur kan den djuplodande och, som det tycks, allmänmänskliga fascinationen, behovet och bindningen till det förflutna användas som drivkrafter för att skapa identitet och upplevelser i sociala rörelser eller inom kulturturism?
Du är sedan tidigare publicerad skönlitterär författare, har det skönlitterära berättandet varit en tillgång i din forskning?
Det betyder en hel del, inte minst när det gäller att arbeta med skrivande i akademiska sammanhang. Det är ingen tillfällighet att jag gärna handleder, både studenter som skriver examensarbeten och doktorander, och jag lägger vikt vid framställning och gestaltning.
Men även i forskningssammanhang har fantastiken funnits med (min skönlitterära prestation är fantasy). Hur gestaltningar av det onormala, overkliga, spektakulära och gränsöverskridande har fångat människor i alla tider och platser är kärnan i Nätverket för fantastik och kulturvetenskaper som jag har etablerat tillsammans med litteraturvetaren Anna Höglund. Nätverket har bl a utgett” The Enduring Fantastic: Essays on Imagination and Western Culture” (McFarland 2021). Det är med meriter både som fantasyförfattare och som forskare jag är med i en brukarpanel för det norska arkivet SAMLA. Digitalisering av norske tradisjonsarkiv. Mitt uppdrag är att som både forskare och författare formulera behov och funktioner för hur arkiven kan organiseras genom sökord och representationer i digitala former. Hur ska en till exempel förhålla sig till engelska benämningar på nordiska fenomen i folkloristiken? Översättningar är ju viktiga för både skönlitterärt orienterade författare och forskare. Hur ska foton och ljudfiler bli tillgängliga och sökbara för t ex spelutvecklare som i högre utsträckning än vad som görs idag skulle kunna använda material från arkiven?
Vad arbetar du med för projekt just nu, alternativt vilka projekt planerar du att genomföra i framtiden?
Just nu arbetar jag med båda rörelserna inom historieförmedling som jag tecknade ovan. Förmedlingen av det förflutna undersöker jag tillsammans med kollegorna David Ludvigsson (Linköpings universitet) och Martin Stolare (Karlstad universitet) i en studie över hur skolbarn relaterar till historiska platser som finansierades av Riksantikvarieämbetet. Vi avslutar projektet i år med en monografi om hur elever, lärare och museipedagoger genom kollektiva upplevelser förhandlar fram värdet av historiska platser.
Jag jobbar även med den andra rörelsen, om människors behov av historia, bl a genom ett samarbete mellan kulturarvssektorn, forskning och spelbranschen om metodutveckling kring gestaltningen av immateriella kulturarv. Jag har också ett manus i vardande, poetiken att skriva historiska romaner. Där behandlar jag teman som både berör förmedlingen av det förflutna och människors behov av detsamma. Vilka ämnen väljer författare för i skönlitterära gestaltningar av det förflutna? Hur omsätts information om det förflutna till fiktioner? Och hur skapas broar mellan samtidens läsare och dåtidens människor?
Sist men inte minst: en del av din forskargärning har rört sig över teman som fantastik inom varierande medier; har du någon särskild bok eller datorspel att rekommendera?
Jajamänsan! Jag vill varmt rekommendera en bok som jag läser för ögonblicket, nämligen scifi-romanen ”Vem fruktar döden?” av Nnedi Okorafor (2014, på svenska 2021). Den handlar om en socialt stigmatiserad flicka, resultatet av en krigsvåldtäkt, i ett slags postapokalyptiskt Sudan. Med sina magiska förmågor kan hon avstyra ett kommande folkmord genom att stoppa den ansvariga generalen som råkar vara hennes far. Otroligt spännande och episk!
En aktuell och sevärd Netflix-serie är ”The Witcher” (säsong 1 och 2) som är en skicklig adaption av den polske författaren Andrzej Sapkowskis böcker och noveller om häxkarlen Geralt från Rivia. Och spelen går i övrigt inte heller av för hackor… ”The Witcher” är dystopisk och dubbelbottnad som riktigt bra fantasy kan vara, en mörk lins där fantastikens bryts mot verklighetens existentiella frågor som utanförskap och konsten att vara människa.