Nästa på tur att presentera sin forskning är Emilia Frölich som antogs som doktorand i historia och historiedidaktik hösten 2017. I det här inlägget berättar Emilia mer om sitt projekt kring reggae och musik. Intervjun genomfördes hösten 2021.
När antogs du som doktorand och vad gjorde du innan?
Jag är doktorand på Malmö Universitet i historia och historiedidaktik, antagen 2017. Dessförinnan jobbade jag som internationell handläggare. Då hade jag hand om Malmö Universitets utbytesstudenter från lärarprogrammen, både våra egna och de som kom utifrån.
Jag har en bachelor i socialantropologi från School of African and Oriental Studies, en del av University of London. Jag har sen fortsatt mina studier och har en tvärvetenskaplig mastersutbildning från Malmö Universitet (då högskola) i internationell migration och etniska relationer.
Vad forskar du om?
Mitt forskningsprojekt har en historiedidaktisk ansats och undersöker hur vi använder historia och ger det förflutna mening i vår samtid. Mitt fokus ligger på de förflutna representationer som finns i populärkulturen och min empiri utgår ifrån den svenska reggaescenen. Jag gör olika nedslag i reggaekulturen och studerar bland annat låttexter och reggaetatueringar, och använder mig också av intervjuer med olika reggaefans och mediamaterial.
Vad fick dig att intressera dig för just musik- och reggaescenen som forskningsområde?
När jag läste min masterutbildning blev mitt forskningsintresse lite mer specialiserat. Jag insåg att jag var intresserad av samspelet mellan musik, kultur och identitet. Min mastersuppsats fokuserade på en då ganska ny brittisk musikgenre som heter Dubstep, som har rötter i den karibiska musiktraditionen, men främst består av elektroniska sounds. Jag tyckte dubstep var intressant som ett kulturellt fenomen, eftersom genren belyste de transnationella processer som existerar inom den globala musikvärlden, där lokala traditioner och kulturella uttryck mobiliseras och tillskrivs nya meningar i nya kontexter.
Sedan tio år tillbaka har jag med varierande regelbundenhet varit aktiv i den lokala reggaescenen i Malmö, både som klubb/konsert-besökare och som DJ. Utifrån mina personliga erfarenheter och de musikrelaterade sociologiska texter som jag läst under mina studier både i Sverige och London tyckte jag att den svenska reggaescenen var ett intressant fält att undersöka djupare. Reggaen innehåller en stark motståndskraft, som i den jamaicanska kontexten berör frågor om kolonialism och vit hegemoni. En av de inledande frågor som jag intresserade mig för var just hur ett vitt majoritetssamhälle som Sverige, där många av de aktörer som utgör den svenska reggaescenen är vita, förhåller sig till den svarta erfarenhet av kolonialt och rasistiskt förtryck, som så ofta skildras i den jamaicanska roots reggaen. Vilken politisk medvetenhet går att urskilja i den svenska reggaen? På vilket sätt identifierar man sig med reggaemusik? Och hur förhåller man sig till de förflutna representationer som återkommer i både den lokala och globala reggaekulturen?
Vi har redan snuddat på det i föregående fråga men hur tänker du dig att din forskning kan användas i framtiden?
Detta är en fråga som jag ställt mig ofta, eftersom jag tycker det är viktigt att mitt forskningsresultat bidrar till någon form av meningsfull kunskap. Som jag ser det belyser min forskning hur vi förstår och kommunicerar historia just i vårt vardagsliv och vilken betydelse populärkulturen har i människans förståelse av det förflutna. Jag tänker mig att historisk kunskap är något som sker genom människans olika sociala och kulturella interaktioner i vardagen, inte enbart genom etablerade historiska narrativ. Genom att studera hur det förflutna används, gestaltas och kommuniceras i den svenska reggaekulturen påminner min avhandling om att människans förståelse av det förflutna också sker genom ’inofficiella’ kunskaper, knutna till ett personligt meningsskapande.
Finns det någon särskild reggae-låt du förknippar med doktorandtiden?
Kanske reggaeklassikern ”You can get it if you really want” med Jimmy Cliff passande skulle kunna symbolisera avhandlingsprocessen?? Fortsättningen lyder “but you must try, try and try, try and try – you succeed at last”.