Så är då den akademiska högtidsveckan avklarad. För mig innehöll den bland annat mitt första framträdande i talar, vilket var mycket intressant. Min starkaste upplevelse var emellertid promoveringen av fakultetens hedersdoktor Mariia Tyschenko – den kommer jag aldrig att glömma.

Just nu pågår ett intensivt arbete för att göra budgetar för de kommande åren. Tydligen är det litet komplicerat att få fram alla siffror som behövs och jag har flera gånger hört prefekter och andra muttra irriterat över att budgetprocessen är litet seg.

Dessbättre finns det dock saker att glädja sig över i de siffror vi fått fram. Inte minst tycks det som att prognosen för vårt ekonomiska resultat är betydligt bättre än vad vi budgeterat och att vi kan göra överskott inom såväl undervisning som forskning. Dessutom har vi ökat omsättningen inom forskningen med hela 18%.

Men riktigt allt är inte frid och fröjd. I förra veckan hade jag ekonomidialog med rektor. Hennes budskap var tydligt: lärosätet lyckas inte utbilda tillräckligt många studenter, och den utvecklingen måste omgående vändas. På vår fakultet handlar det om en ”underproduktion” på 3,4%.

Att det blivit såhär har flera anledningar. På vissa utbildningar är söktrycket för lågt. På andra dyker de antagna studenterna inte upp. På ytterligare andra hoppar studenterna av.

Om vi inte lyckas vända utvecklingen riskerar vi att få ett minskat utbildningsuppdrag, vilket innebär att vi inte kan ge alla de program och kurser vi ger idag. Det är något vi måste göra allt vi kan för att undvika.

En sak vi bör göra är att se till att vi har ett flexibelt utbildningsutbud. Exempelvis behöver vi ha kurser som vi kan starta med relativt kort varsel om vi märker att vi snabbt måste öka antalet studenter. Självklart måste vi också göra vad vi kan för att attrahera studenter som verkligen vill gå våra utbildningar och se till att vi ger våra studenter goda möjligheter att genomföra sina studier på ett framgångsrikt sätt.

På senare tid har vi fokuserat oerhört mycket på att utveckla vår forskning. Nu är det nog tid att ägna litet mer uppmärksamhet åt våra utbildningar, som trots allt utgör den största delen av vår verksamhet.

Så har då ännu en termin dragit igång, och även om det väl är för tidigt att blåsa faran över vad gäller covid så gläds jag åt att åter se studentmyller i våra lokaler och åt att träffa fler och fler kollegor i Niagara och Orkanen.

Som vanligt händer det mycket på KS. Rebecka Lettevall har lämnat uppdraget som dekan och Annika Olsson har utsetts att efterträda henne 1 januari (under mellantiden håller jag ställningarna som tillförordnad dekan). Rekryteringen av Annikas efterträdare som prefekt på K3 har inletts, och arbetet med att hitta en ny prefekt på GPS – som letts av Magnus Ericson i snart nio år! – är på väg att slutföras.

Samtidigt jobbar många av oss för fullt med sådant som rektorsuppdraget att organisera verksamheten i sammanhållna, gränsöverskridande och internationella akademiska kunskapsmiljöer, att förbereda den akademiska högtidsveckan (17–21 oktober), där vi bland annat ska installera vår hedersdoktor Mariia Tyschenko och att utvärdera och utveckla forskarutbildningarna… Och så ska vi ju ha en julfest 15 december!

Fakultetens ledningsgrupp – som utgörs av prefekterna, kanslichefen, kvalitetskoordinatorn, vicedekanerna och dekan – har varit på ett tredagarsinternat i Bochum i Tyskland (egentligen tillbringade vi en och en halv dag på tåg och en och en halv dag på plats…). Där träffade vi bland annat representanter för Ruhr-Universität, som ingår i universitetsalliansen UNIC, där Malmö universitet just blivit medlem, och som verkar erbjuda goda möjligheter till samarbete inom såväl forskning som undervisning och samverkan. Vi diskuterade också en rad frågor av strategisk betydelse. Bland annat kom vi fram till att det kan finnas en poäng i att beskriva institutionernas interna organisation mer likartat, för att skapa ökad tydlighet kring hur det kollegiala inflytandet är tänkt att fungera. Vi kom också överens om att försöka skapa några riktlinjer för hur vi ska kunna arbeta smartare. Exempelvis borde vi nog undvika att lägga möten på vissa tider och tänka igenom hur vi kommunicerar via mejl.

Kommunikationen via just detta nyhetsbrev verkar många dock uppleva som positiv. Hör gärna av er om det är något särskilt ni tycker att vi behöver informera om.

Magnus Nilsson. Ställföreträdande dekan vid Fakulteten för kultur och samhälle.

Frågor om akademiska karriärvägar har på senare tid ådragit sig allt större intresse. Från fackligt håll – men också från exempelvis de externa utvärderare som granskade vår forskning inom ERA 19 – har man betonat riskerna med att framför allt yngre forskare hamnar i projektanställningar med dåliga eller otydliga framtidsutsikter. Malmö universitet framhåller å sin sida i Strategi 2022 att tydliga och attraktiva karriärvägar är av avgörande betydelse för vår förmåga att rekrytera och behålla akademisk personal och för att vi ska kunna bedriva forskning och undervisning av hög kvalitet.

Vid Fakulteten för kultur och samhälle har vi genomfört flera satsningar för att förverkliga målen i strategin. Hit hör bland annat att vi utvecklat arbetet i lärarförlagsnämnden – som ju bereder såväl befordringsärenden som ansökningar om antagning som docent – så att det ska vara mer transparent, samt de satsningar på korttidssabatticals för medarbetare som närmar sig docent- eller professorskompetens som utlystes för ett tag sedan och som kommer att genomföras under hösten. Andra exempel är att man vid Institutionen för urbana studier satsat på kollegial rådgivning till dem som funderar på att ansöka om antagning som docent och att man på K3 var väldigt tidigt ute med att använda den nya anställningsformen biträdande lektorat, som ger yngre forskare och lärare möjligheter att meritera sig för tillsvidareanställning som lektor. Vid GPS har man bland annat arbetat för att se till att så många medarbetare som möjligt ska få chansen att meritera sig genom att fungera som doktorandhandledare.

Mycket talar dock för att frågan om karriärvägar kommer att vara het även framöver. Exempelvis pågår det ett projekt som syftar till att undersöka om man skulle kunna skapa tydligare pedagogiska karriärvägar vid Malmö universitet. Det finns också förslag på att en del av universitetets statsanslag för forskning ska vikas för strategiska satsningar på att stärka lektorers möjligheter till vetenskaplig meritering.

För att sådana satsningar ska bli bra krävs det en hel del organisatoriska åtgärder. Bland annat måste vi sätta karriärfrågorna i fokus i fler sammanhang, exempelvis i medarbetarsamtal och i kollegiala diskussioner. Vi måste också ha bra rutiner för bedömning av meriter inom såväl forskning som undervisning och samverkan, och säkerställa att alla medarbetare känner till vilka karriärmöjligheter som finns.

Men, det krävs också strategiska diskussioner om vad som utmärker bra karriärvägar. Hur ska man exempelvis balansera önskan om trygga anställningar mot behovet av rörlighet mellan lärosäten och länder liksom mellan akademin och andra delar av samhället? Hur ska man se på möjligheterna att befordras i relation till idealet att akademiska tjänster ska utlysas och tillsättas i konkurrens? Hur ska vi hantera det faktum att karriärframgångar inte bara är kvitton på framsteg inom forskning och undervisning utan också leder till ökade kostnader för institutionerna?

Vi måste också bli bättre på att definiera de olika rollerna på karriärstegen. Utöver att skapa goda förutsättningar för att medarbetare ska kunna bli exempelvis docent- eller professorskompetenta måste vi också diskutera vad akademisk senioritet ska innebära vid vår fakultet och vilka roller professorer och docenter ska spela inom forskning, undervisning och olika kollegiala processer.

Det är först när vi kommit igång med dessa diskussioner som våra satsningar på transparenta och goda karriärvägar på allvar kan leda till ökad kvalitet i forskning och undervisning och till att vi kan bli en ännu mer attraktiv akademisk miljö.

I regeringens forskningsproposition, som publicerades strax före jul och som nu nagelfars i flera olika organ vid vårt lärosäte, understryks vikten av den grundlagsskyddade akademiska friheten, som bland annat består i att forskare fritt ska få välja forskningsämnen och forskningsmetoder samt att de fritt ska få publicera sina resultat, och som också inbegriper den akademiska undervisningens integritet. Det är inte svårt att räkna ut varför man betonar denna frihet. I flera länder i Europa är nämligen den fria forskningen under angrepp, inte minst från högernationalistiskt håll. Ungern utgör än så länge det kanske värsta exemplet. I andra delar av världen ser det ännu värre ut.

Även på hemmaplan finns det dock anledning att påminna om den akademiska friheten. Ingen har väl kunnat missa att moderaternas utbildningspolitiska talesperson, Kristina Axén Olin – som dessutom är andra vice ordförande i utbildningsutskottet – kritiserat en kurs vid Malmö universitet som utmanade hennes syn på hur skolmarknaden fungerar. Mindre känt är kanske att Vänsterpartiet i Malmö riktat kritik mot en kurs i sexologi och rent av begärt att vi ska ”be om ursäkt” för hur den bedrivits (se artikel i Sydsvenskan 15 mars).

För ett par år sedan riktade företrädare för Moderata ungdomsförbundet kritik mot en kurs som jag var ansvarig för. Vår dåvarande rektor gick omedelbart ut och förklarade att vi inte förhandlar med politiker om det akademiska innehållet i undervisningen. Även Axén Olins framstöt, liksom de klagomål som riktats mot sexologiundervisningen, har bemötts på ett klart och tydligt sätt av vår nuvarande rektor. Att Malmö universitets ledning på detta sätt står upp för den akademiska friheten är naturligtvis utmärkt, liksom att vårt lärosäte är i medlem i nätverket Scholars at Risk som arbetar för att skydda hotade akademiker.

Men, om den akademiska friheten ska kunna bevaras och utvecklas måste den försvaras och diskuteras på alla nivåer. Därför bör vi ställa oss frågan vad vi på Fakulteten för kultur och samhälle kan göra.

Jag tror att vi kan göra en hel del. Det viktigaste är kanske att fortsätta utveckla en kultur i vilken den akademiska friheten har en central ställning. Men, det finns också några mer handfasta åtgärder vi kan vidta. En sådan är att stärka kollegialiteten och se till att de centrala akademiska frågorna behandlas i organ som är djupt förankrade bland våra lärare och forskare. Ett sådant arbete har inletts, men intensiteten i det kan nog höjas ytterligare. En annan åtgärd skulle kunna vara att utveckla strategier för att stimulera och stödja forskningsinitiativ som kommer från forskarna själva, och inte från olika externa finansiärer. Inrättandet av fakultetens forskningsplattformar – Medea, RUCARR, CFM och REDEM – är ett exempel på hur det kan gå till, men mer kan säkert göras. Ytterligare en möjlig åtgärd kan vara att se över våra samarbeten med externa partners. Är det exempelvis oproblematiskt att politiker sitter med i organ som bereder eller rent av beslutar i forskningsfrågor? Kan vi garantera att den akademiska integriteten upprätthålls när vi samarbetar med kommersiella aktörer? Dessutom kan och ska vi naturligtvis forska om dessa frågor. Och det gör vi. I juni anordnar exempelvis våra forskningsplattformar RUCARR och REDEM, i samarbete med Center for Baltic and East European Studies symposiet ”Modern Authoritarian Hybrid Regimes and the Threat to Academic Freedom”.Den som har fler förslag på vad vi kan göra för att stärka och utveckla den akademiska friheten får gärna höra av sig. Detta är en angelägenhet för oss alla.För övrigt vill jag passa på att gratulera Karin Grundström och Rebecka Lettevall som befordrats till professorer i arkitektur respektive idéhistoria, samt Carina Listerborn som tillsammans med Irene Molina vid Uppsala universitet av Sveriges Arkitekter tilldelats årets Kritikerpris för sin kritik av stadsutvecklingen och bostadssituationen i Sverige.