Med forskningsstrategiska prioriteringar når vi längre

Jag har just påbörjat min andra treårsperiod som prodekan. Det är ett uppdrag på 50% som bland annat inbegriper att vara dekans ställföreträdare. Under min första period var jag dessutom ordförande i lärarförslagsnämnden. Nu ska jag istället arbeta mer med forskningsstrategiska frågor, till exempel som ordförande i fakultetens forsknings- och forskarutbildningsnämnd och som vår representant i universitetets beredning för forskning. Detta är något som jag ser fram mot. Just på forskningsområdet är det nämligen mycket på gång, såväl på fakulteten som på lärosätet i stort.

Under de senaste åren har vi på KS tagit fram forskningsstrategiska prioriteringar som ska fungera som stöd i vårt arbete med att förverkliga lärosätets visioner på forskningsområdet (vill man läsa dem kan man klicka här). Vi har också genomgått den stora forskningsutvärderingen ERA 19, som visade att en stor del av vår forskning håller mycket hög kvalitet, men också pekade ut några områden där vi behöver göra mer.

Ett sådant område gäller analys och dokumentation av hur vår forskning får genomslag i samhället (det som på engelska kallas ”societal impact”). Det är ett viktigt område. De flesta av oss vill ju nå ut med vår forskning även utanför universitetsvärlden och gärna också påverka samhällsutvecklingen på olika sätt. Men att analysera sådant är inte lätt, inte minst när det gäller den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskning som dominerar vid vår fakultet. Därför är det viktigt att vi utarbetar arbetssätt som passar just oss.

Några andra saker som är på gång just nu är ett nytt system för hur universitetets forskningsanslag ska fördelas internt, analyser av vad regeringens forskningsproposition innebär för oss och ett omfattande arbete för att försöka se till att våra doktorander kan genomföra sina studier trots att vi drabbas av en pandemi.

Just pandemins påverkan på vår forskning har kanske hamnat litet i skymundan av de stora effekter den haft på undervisningen. Så där kan det nog finnas anledning att vara extra uppmärksam. Inte minst bör vi nog diskutera hur vi framöver kan göra våra forskningsprojekt mer flexibla och möjliga att genomföra även när omständigheterna blir besvärliga.

För mig personligen har pandemin mest inneburit att det blivit svårare att komma åt material i olika arkiv. Men jag har faktiskt också upplevt åtminstone en positiv sak, nämligen att det faktum att vi tvingat bli bättre på att träffats digitalt möjliggjort en massa intressanta konferenser och seminarier på nätet. På torsdag ska jag exempelvis delta via Zoom i en konferens vid ett universitet i Texas som jag nog aldrig skulle ha besökt ”på riktigt”. Visserligen måste jag på grund av tidsskillnaden sitta uppe ganska sent, men samtidigt slipper jag sådant som långa flygresor och jet lag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.