Om Fredrik Björk

Adjunkt vid institutionen för urbana studier, Malmö högskola

Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna

För ett par veckor sedan släpptes boken ”Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna”. Det är en rejäl bok – 380 sidor uppdelad på 20 kapitel av totalt 22 författare och med ett omfattande bildmaterial. Årets julklapp, tycker jag förstås.

På många sätt representerade 1914 någon form av brytpunkt –även om det alltid innebär en förenkling att uttrycka det så. Det är tydligt att man kan se den symboliska betydelsen av händelser i Malmö för etthundra år sedan – såväl i samtiden som i backspegeln.

I maj 1914 öppnade Baltiska utställningen i Malmö, en uställning som var tänkt att sätta staden på kartan. Framstegsoptimismen flödade, och alla fyra (!) nationer med kust runt Östersjön deltog med satsningar av varierande omfattning för att visa upp framför allt vad som beskrevs som framsteg inom kultur och teknik. Hundratusentals människor besökte utställningarna. Men festen kom tveklöst av sig då första världskriget bröt ut och det paradoxala inträffade att två av de utställande nationerna plötsligt befann sig i krig med varandra!

Baltiska utställningen var oerhört viktigt för Malmö – och inte minst Malmös självbild.  Det är också en viktig del av boken ”Malmö 1914”, men det är viktigt att lyfta fram att boken också innehåller mycket mer – och  kopplar nedslag år 1914 till längre processer, till kontinuitet och förändring. Inte minst handlar mycket om stadens tillväxt – detta år nådde staden 100 000 invånare. Sin tids hållbarhetsfrågor är också synliga i mycket av materialet.

KOLONIERNA – SIN TIDS SOCIALA INNOVATIONER?
För egen del har jag bidragit med en artikel om koloniområdena i Malmö 1914, med titeln ”Koloniområden i Malmö – för kropp, själ och försörjning”, där jag lyfter såväl normer och ideal som den vardagliga praktiken. Precis som när det gäller Baltiska utställningen finns många spår av den tidens koloniområden kvar om man bara vet var man skall leta. Kontinuitet och förändring, som sagt. Så här formulerar jag det i början av artikeln:

När koloniområden började etableras i Sverige under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, fanns en uttalad koppling till det som kallades ”den sociala frågan”. En aspekt av detta handlade om de svåra förhållanden som arbetarbefolkningen i städerna levde under, vilka inte sällan beskrevs som nedbrytande för såväl hälsa som moral. En bärande tanke med koloniträdgårdsrörelsen var att bidra till ökad livskvalitet för denna grupp.

Det här var alltså en av de strategier man arbetade med 1914 för att möta utmaningarna kring den sociala hållbarheten. Men det fanns också viktiga tankar om vikten av det gröna för att balansera det urbana. Rudolf Abelin, bland annat grundare av Norrvikens Trädgårdar, och en av de viktigaste förespråkarna av koloniträdgårdsrörelsen, formulerade sin vision på följande sätt:

”Mor och barn hava gått ditut I förväg, och när ångvisslan ljuder eller klockan klämtar, skyndar far efter för att i skötet av sin familj tillbringa några lugna timmar i Guds fria natur med litet uppfriskande jordarbete och där intaga sin aftonmåltid. Han känner sig fri därute, han ser sina barn tumla om som ystra fålar i oskyldig glädje, och han gripes själv av ljusa drömmar om fröens och örternas spirkraft, om rik och välsmakande skörd”

Anna Lindhagen, socialdemokratisk politiker och kvinnosaksaktivist i början av 1900-talet skrev så här efter ett besök i koloniträdgårdar i Köpenhamn 1903:

”En våg av stark glädje sköljde upp i mig. Trädgårdstadsidén hade ju visserligen redan slagit igenom överallt, men det förhindrade icke att hyreskasärninnevånarna alltid skulle vara utan jord. Men här löstes ännu en betydande bit av städernas jordbruksfråga. Jag gav mig naturligtvis ett heligt löfte den sommardagen i Köpenhamn att arbeta för koloniträdgårdar i Stockholm.” 

Malmös första organiserade koloniområde, Pildammskolonin, fick också mycket beröm av Lindhagen efter ett besök 1905:

”I planteringsföreningens koloniträdgårdar är nu ganska uppvuxet och en del af trädgårdarna utomordentligt väl skötta, verkliga små mönsterträdgårdar… Endast en och annan hyresman har köksträdgård i någon större skala, de flesta trädgårdarna äro här uteslutande små hemtrefliga ”kryp-in” bland buskar, rosor och blomsterrabatter, hvilka senare ofta äro kantade med jordgubbar … Lusthus äro uppförda å de flesta lotter, hvilka mycket variera i storlek från villaliknande byggnader, af hvilka en och annan förefaller allt för stor, till helt små spjälpaviljonger, öfverdragna med någon klängväxt…”

R99-222

En vanlig bild av koloniområdena är att de i början av 1900-talet närmast uteslutande handlade om livsmedelsproduktion. Medan detta säkerligen var sant under kristider,såsom under första världskriget, är det också tydligt i källmaterialet att odlande i sig, och inte minst blomsterprakt var viktigt även då. Så här skriver en från början något tvehågsen kolonist, med stuga på Hästhagen, i Skånska Trädgårdsföreningens tidskrift Täppan 1915 om sina odlingserfarenheter:

”…kvickrot och allt möjligt ogräs frodades. Jag var därför villrådig, om jag skulle kosta något vidare på [kolonilotten]. Men då jag började gräva i jorden … fick jag en så brinnande lust att plantera…”

”Blommor har jag haft i kolonien hela året, såvida inte vintern varit allt för sträng. Tidigt, ibland redan i januari, snödroppar, så crocus, primulor, pärlhyacinter, scilla, påskliljor, tulpaner och narcisser, under försommaren våraster, löjtnantshjärtan, pioner, svärdsliljor, aklejor, perenn vallmo, under högsommaren rosor, gaillardia, klockor, prästkragar, vita och brandgula liljor och så den allra rikaste blometerprakten i juli, augusti och september då solrosor, studentnejlikan, riddarsporrar, krasse, clarkia, ringblommor, zinnia, rudbeckia och höstsyrener, flox, aster lejongap och lövkojor m. fl. giva oss en härlig färgprakt, dahliorna inte att förglömma, samt höstaster och crysantemum som blommar ända in i november.”

Boken kan köpas i, som det heter, ”välsorterade bokhandlare” samt hos nätbokhandlare som Bokus och Bokia.

Läs mer om boken på Malmö högskolas hemsida.

”För några kvinnor tycks aldrig ha bott i Malmö” – Ny bok av Irene Andersson

Institutet för studier i Malmös historia ger nu ut en bok skriven av Irene Andersson, lektor i historia vid Malmö högskola. Boken handlar om hur kvinnor syns – och inte syns – i historieskrivningen om Malmö.

”Journalisten Per Svensson, pekar på frånvaron av genusperspektiv i historieskrivningen om Malmö i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi, 2011. En typisk invånare i Malmö har varit en man som arbetade på skeppsvarvet, som gick på alla MFF:s fotbollsmatcher och som röstade på socialdemokraterna. Efter denna beskrivning undrar han om arbetarklassens män reproducerade sig själva. Om man ser till historieskrivningen verkar det som det inte har bott några kvinnor i Malmö, varken som kollektiv eller som individer, är hans slutsats. Dessa skarpa formuleringar fångade mitt intresse och blev startpunkten för tankar om genus i berättelser och historieskrivning om staden Malmö.”

Irene_cover_x

”Historieproduktionen kring en stad bygger på material av skilda slag, som stadshistoriska verk, forskningsartiklar, utställningar, filmproduktion, iscensättningar av minnen i staden, dagspress, bibliografier, arkivmaterial och föremål. Dessa produceras och förvaltas av olika yrkesmänniskor och inte minst av en intresserad allmänhet. Projektarbetet startade med att ringa in vad som producerats, av vem och för vilka syften. I rapporten diskuteras historieskrivning gjord av forskare och historieproduktion framställd inom ramen för kulturarvsinstitutioner, men även historieberättande av journalister i olika medier. Däremot finns minnesberättande av populärvetenskaplig karaktär och olika typer av fotoböcker samt skönlitterära skildringar av utrymmesskäl inte med.

Rapporten gör inte anspråk på att vara heltäckande när det gäller historiska skildringar av Malmö. Även om genus är i fokus kan förhoppningsvis denna undersökning fungera tankeväckande och användas i förändrande syfte även utifrån andra perspektiv. Förutom att ge exempel på förändringar reflekterar jag över vad det skulle kunna betyda eller inte betyda för invånare och verksamma i staden i termer av synlighet och representativitet, erkännande och identitetsarbete. Jag menar att rapporten kan användas för att föreslå forskning eller andra insatser från kulturarvsinstitutionernas sida. Den kan också användas i diskussioner med olika grupper av invånare från skilda generationer och tillhörigheter samt för att skapa kontakt med liknande idéer och projekt i Sverige och i Europa.

Rapporten består av några punktstudier som avser att visa hur berättelsen om Malmö kan se ut i material som stadshistoriker, stadsvandringsmaterial, museibroschyrer eller arkivpresentationer. Punktstudierna har gjorts dels mer översiktligt genom att kvantifiera och lyfta fram teman och bilder som rör kvinnor respektive män i olika skrifter, dels ibland något djupare analyser av de aktuella texterna eller utställningarna. De diskuteras mot bakgrund av genusvetenskapens och genushistoriens snabba utveckling, som i vissa dimensioner också redovisas kortfattat i skriften. Dessa insikter har gjort att jag kunnat komma med kritik och förslag till hur fortsatta studier kan te sig av såväl kvinnors som mäns faktiska villkor – som av hur dessa representeras eller icke representeras i berättelser om Malmö.

Slutligen presenteras projektets övergripande resultat i sju punkter, i vilka det finns något för olika yrkeskategorier att begrunda antingen man befinner sig på en kulturarvsinstitution, ansvarar för jämställdhet, är forskare, journalist eller skriver historia i andra genrer. I ett appendix redogörs för när delar av rapporten har presenterats på vetenskapliga konferenser och i seminarier, samt vilken textproduktion projektet har lett till.”

Boken släpps officiellt i samband med ett seminarium med Irene Andersson på Stadshuset (Pelarsalen) tisdag 3 december 15.00. Givetvis är alla intresserade välkomna.

Klicka HÄR för att ladda ner boken digitalt. Om du hellre vill ha ett tryckt exemplar, kontakta fredrik.bjork@mah.se, så skickar vi ett till självkostnadspris (80 SEK).

Historiegestaltning och turism i Berlin

Det här är naturligtvis ett närmast outtömligt ämne. Enligt min mening är just Berlin ett specialfall inom detta område, eftersom historia och turism brukar handla om lite pittoreska byggnader och lustiga eller kusliga anekdoter, Men i Berlin handlar mycket av den historiska berättelsen om massmord. Topographie des Terrors, Sachsenhausen och inte minst Holocaust-monumentet är givna hållpunkter för många turistbesök i Berlin.

holocaust-memorial-berlin

Holocaust-monumentet

Just nu pågår en annan intressant utställning i Berlin – faktiskt ett helt temaår – ”Zerstörte Vielfalt” (förstörd mångfald”) ”…highlight the social and cultural diversity that was destroyed in Berlin under the National Socialist regime in the years following 1933. The eightieth anniversary of the Nazis’ accession to power on 30 January 1933 and the seventy-fifth anniversary of the November Pogroms, symbolized by the terror of 9 November 1938, are cornerstones in a year of commemoration, remembrance and active engagement with the past.”

Zerstörte Vielfalt innehåller många olika delar, men det som framför allt fick mig att bli intresserad är en utställning om 200 livsöden. En intressant aspekt är att utställningen är en intressant referens till Holocaust-monumentet. Holocaust-mnumentet är mörkt, kantigt, hotfullt och anonymt. Men samtidigt med en rumslighet som bygger på att man går runt i det och därigenom på något sätt bli delaktig med sin kropp. Här finns ingen text som påkallar din uppmärksamhet, allt bygger på att du själv genom din fantasi väljer hur du vill uppleva.

PA311067

Zerstörte Vielfalt-pelare utanför Altes Museum

Zerstörte Vielfalt består av 200 livshistorier, med bilder på de personer det gäller, och finns på 200 cylindriska pelare på flera platser i Berlin. En likhet med Holocaust-monumentet är slående: du vandrar omkring bland högresta pelare. Men skillnaderna är också intressanta – här är ingen anonym, livshistorierna är till och med gestaltade med fotografier. Många är av judisk härkomst, men långt ifrån alla. En del dog i samband med kriget, andra överlevde. Det som man har gemensamt är att man var framstående män och kvinnor inom kultur och vetenskap i Berlin och tvingades bort, mördades eller tystades på annat sätt under perioden 1933-1938.

PA311060

Zerstörte Vielfalt-pelare utanför KaDeWe

För den som är intresserad av historieförmedling och historiemedvetande är det givetvis spännande att uppleva de här kontrasterna. Blir det starkare när det är anonymt och ”tvingar” betraktarna att använda sin fantasi? Vad innebär det om man väljer ut 200 livsöden – vilka fick inte vara med och varför? För egen del blev jag väldigt tagen av Zerstörte Vielfalt-pelarna: Det personliga tilltalet skapade ett intresse. Nu vet jag inte på vilka grunder man valde ut de livsöden som presenteras – det var både Marlene Dietrich och lokala revykungar. Ödena kunde också vara väldigt olika allt från yrkesförbud till mord. Den bredden och komplexiteten tycke jag var givande – för trots att det handlade om 200 livsöden innebar det att utställningen tydliggjorde att det handlade om ett helt samhällsklimat som utraderades, och ersattes med klimat byggt på förföljelse och fruktan. För den som inte har möjlighet att ta sig till Berlin under utställningens gång, finns materialet-livsberättelserna tillgängliga via hemsidan. Men jag lovar att upplevelsen blir starkare av att vandra omkring bland pelarna. En poäng dock med biografierna på hemsidan – där finns länkar till platser som förknippas med de aktuella personerna. Exempelvis länkar man i biografin över kabareartisten Fritz Grünbaum till platsen på Kurfürstendamm där ”Kabarett der Komiker” var verksam fram till 1944.

Universitetet i staden

Gång på gång har högskolans betydelse för Malmö lyfts fram. Och det är ganska givet – i många städer är universiteten viktiga markörer och delar i den urbana identiteten. Städer som Oxford och Cambridge är inte kända för mycket annat än sina universitet och även i svenska städer som Uppsala och Lund är universiteten dominanta. Hur är det då i Malmö? Storleken på Malmö högskola och dess lokalisering i centrala staden menar många bidrar till att även Malmö i hög grad präglas av akademin. Och vi skall ju inte glömma att även Lunds universitet har närvaro här genom Musik- och Teaterhögskolorna, samt att World Maritime University – som i dagarna firade sitt 30-årsjubileum – bidrar till detta.

Synligheten i staden påverkas naturligtvis om man väljer att husera i spektakulära fastigheter. Säga vad man ville om gamla lärarhögskolan på Munkhättegatan – och visst hade den fått arkitekturpris – men spektakulär var den knappast. När Orkanen byggdes innebar det ett nytt blickfång i centrala Malmö. Igen kan undgå det – om det sedan var en vacker byggnad kan naturligtvis diskuteras, men en intressant historisk aspekt är att dess utformning och färgsättning refererar till en del äldre byggnader på Kockumsområdet.

Niagara heter det pågående nybygget dit bland annat högskolans ledning samt Kultur och samhälle skall flytta om ett par år. Ser bastant ut. Tidstypiskt? Ja, kanske genom att dess inre är ”flexibelt” och inte är specialdesignat för akademiskt ändamål. Vi som skall arbeta där har fått höra att syftet med detta är att huset kan förändras för andra hyresgästers behov om Malmö Högskola inte längre skall ha verksamhet där. Detta betyder exempelvis att det inte finns några undervisningslokaler i huset och att det inte finns arbetsplatser för all personal. Flexibla arbetslösningar heter det.

Även WMU lämnar inom kort sina gamla lokaler för att flytta in i Tornhuset (gamla hamnförvaltningen), en av Malmös absolut vackraste byggnader. Men eftersom Tornhuset inte räcker till för all verksamhet, har man planerat att kombinera byggnaden med ett nybygge som tveklöst är spektakulärt – kallat ”Urbana Hängsel”. Arkitekt är danske Kim Utzon.

 

DET BRÅKIGA UNIVERSITETET

Varför skall man då ha ett universitet i staden? De syften som angavs för att Malmö högskola skulle byggas för 15 år sedan handlade till stor del om stadens behov. Genom akademin skulle Malmö transformeras från industristad på dekis till internationell kunskapsstad. Men alldeles oavsett vad man tänkt sig att man skall ha ett universitet till, har de en tendens att bli bråkiga på ett eller annat sätt, nedan illustrerat av ockupationen av Sorbonne i Paris 1968.

Även i Sverige kan akademiska miljöer bli bråkiga platser. Kårhusockupationen 1968 är ett sådant exempel. Den omtvistade ”autonomireformen” för universitet och högskolor  resulterade nyligen i en del aktiviteter och demonstrationer, bilden nedan från Malmö högskola för några veckor sedan. I en artikel i Metro passar man också på att hänvisa till studentrevolten 1968. ”– Jag hoppas på en väldigt stark studentrörelse. Lite som -68, fast bättre…. Via Twitter och andra sociala medier har studenter, universitetsanställda och andra bjudits in till manifestationer runt om i landet…”

I Köpenhamn går det dock livligare till. Nya förslag som av myndigheterna beskriv som nödvändiga – men av studenterna som dråpslag – har lett till omfattande demonstrationer med tusentals deltagare. ”Studerende på tværs af hele universitetet er enormt frustrerede over de her forslat.” Förslaget innebär bland annat att om man inte tar 45 ECTS-credits per läsår riskerar man att kastas ut från utbildningen.

6998044-bm

Universitet och högskolor kan bidra till en stad på många sätt: Det kan handla om såväl stadens identitet som att det kan leda till nya företag och därigenom arbetstillfällen. Men det kanske viktigaste är att det kan bidra till en kritisk debatt – som tar plats på gatorna och därigenom bidrar till akademins synlighet i lika hög utsträckning som spektakulärt formgivna fastigheter.

 

Varför bygger man ett slott i en europeisk huvudstad 2013?

Det kan beskrivas som storhetsvansinne eller historisk ignorans. Men initiativtagarna menar att det är fråga om ett viktigt nytt steg, närapå en historisk nödvändighet, att skapa en kulturell samlingsplats i centrala Berlin med vad som beskrivs som ”global” orientering. Vid Unter den Linden uppförs därför nu en byggnad – Humboldt Forum – som innebär en form av återuppbyggnad av det historiska kejserliga slottet i centrala Berlin.

800px-Berlin_stadtansicht_mit_schloss_1891Bild på ”Berliner Stadtschloss”, 1891 (Bild: Wikimedia commons)

Efter Die Wende (DDRs sammanbrott och den tyska återföreningen) har mycket i centrala Berlin förändrats, delvis utifrån moderna stilideal (exempelvis Potsdamer Platz) och delvis i försök återskapa vad som kan beskrivas ”det gamla Berlin” – frågan är dock vilket ”gamla Berlin” man vill återskapa. Byggandet av Humboldt Forum blir ett av de allra mest omfattande – och dyraste – stadsomvandlingsprojekten.

Det är frågan om en ny byggnad, som till sitt inre skall konstrueras i modern stil – men samtidigt belägen på samma plats som det ursprungliga kejserliga palatset och med fasad och utsmyckningar på tre sidor som tar sin utgångspunkt i originalritningarna. Kostnaderna är naturligtvis enorma – hela byggnaden beräknas kosta minst 590 miljoner Euro. Återskapandet av fasaderna skall dock finansieras av en fristående kulturförening som hoppas på privata donatorer. Men hittills har mindre än en tredjedel inkommit av vad som krävs för återskapandet – den totala kostnaden för fasaderna uppges till omkring 80 miljoner Euro.

schloss_ohne_s1

Datorgrafik föreställande det ”nygamla” slottet (Bild: schlossdebatte.de)

Berliner Stadtschloss (det namn under det är mest känt idag) var först kungligt slott för de preussiska kungarna, och sedermera under perioden 1871-1918 kejserligt residens. Det påbörjades dock redan på 1400-talet, men det utseende som det hade vid sekelskiftet 1900 (bilden överst) var ett resultat av ombyggnader och påbyggnader från 1700-talets början, vilka avslutades med konstruktionen av kupolen. Denna färdigställdes 1845 (och ritades av Schinkel).

Vid kejsardömets fall 1918 kom byggnaden att spela en intressant roll: Den 9 november 1918 utropade Philipp Scheidemann den tyska republiken från en balkong på riksdagshuset – men bara två timmar senare utropade Karl Liebknecht Freie Sozialistische Republik från en balkong på Stadtschloss. (Han mördades två månader senare i samband med undertryckandet av Spartakistupproret). Efter kejsardömets fall fungerade byggnaden som museum, men användes vid en del tillfällen för offentliga arrangemang.och skadades svårt i andra världskriget vid bombräder i februari 1945.

DDR menade att slottet var en symbol för preussisk militärism och beslutade att riva slottet – det sprängdes 1950. Det enda som sparades var balkongen från vilken Liebknecht utropat Freie Sozialistische Republik, denna integrerades i den 1962-64 byggda Östtyska regeringsbyggnaden, belägen i den södra delen av slottsområdet. (En intressant detalj är att det var i denna byggnad som det tyska rockbandet Rammstein delvis spelade in sin musikvideo Ich Will år 2001).

Staatsratsgebaeude_Berlin

Staatsradgebaude (Bild: Wikimedia commons)

1973-76, under Erich Honecker, uppfördes Palast der Republik på större delen av det område där tidigare slottet hade legat (strax norr om Staatsradgebaude). Byggnaden fungerade såväl som kulturcentrum som parlamentsbyggnad för DDR, och de bronsfärgade fönstren var kanske dess främsta kännetecken. Där fanns även, kuriöst nog, både ett diskotek och en bowlinghall i lokalerna. Redan innan Tysklands återförening avslöjades dock att byggnaden innehöll stora mängder asbest, och den stängdes (officiellt pga hälsorisker) 1990.

Palast_der_Republik_01_june_1977

Palast der republik (Bild: Wikimedia commons). Tidstypiskt är naturligtvis att en stor del av området utgörs av en parkeringsplats. 

2003 beslutade Förbundsdagen att riva Palast der Republik, trots intensiva protester. Argumenten för att spara (och renovera) byggnaden, som då också sanerats från all asbest, handlade om att rivningen ”förstörde en viktig del av den Östtyska historien”. Det hjälpte naturligtvis inte. Rivningen påbörjades som planerat 2006.

Redan vid tiden för Tysklands återförening började röster höjas för ett återuppbyggande av Stadtschloss, och en organisation för detta formerades 2001, Stadtschloss Berlin Initiative. Argumenten handlade då om att återskapa den historiska enheten i området – med bland annat byggnaderna på Museumsinsel och Berliner Dom. På organisationens hemsida beskrivs det framför allt som en kommande turist- och shoppingmagnet: ”The castle/palace is planned to be the biggest (tourist) attraction in Berlin, with a wide range of quality shops, restaurants and even a Business Centre.”

Framför allt är dock tanken på skapandet av ett nytt museum det som dykt upp mest i den samtida debatten: ”designed to inspire a fruitful dialogue among the cultures of the world… Some of Berlin’s most important museums, libraries and research institutions will join forces at the Humboldt-Forum: for example, the National Museums in Berlin will present unique artistic and cultural artefacts from Africa, Asia, America and Oceania”, skriver Berlins stadsutvecklingsförvaltning.

Kritiken har naturligtvis inte låtit vänta på sig.

Till att börja med är ju Berlin en utfattig stad – ”arm aber sexy” som borgmästaren Klaus Wowereits uttryckte det i en TV-intervju 2003. Är det då verkligen återuppbyggnaden av ett gammalt slott som man bör satsa på, när arbetslöshet och fattigdom är vardag för berlinarna?

En annan synpunkt handlar om symboliken – att återuppbygga det tyska kejsardömets viktigaste byggnad i en tid när nationalism och främlingsfientlighet växer i styrka över hela Europa, vad säger det om synen på tysk historia och landets historiska ansvar?

Det finns också de som lyfter fram att det gamla Stadtschloss visserligen var en gammal byggnad, men att det knappast var ett särskilt arkitektoniskt eller estetiskt tilltalande inslag i staden. Inte minst dess tillsluta struktur har fått stadsplanerare och arkitekter att reagera kritiskt.

Men den aspekt som väckt den största kritikstormen är museet för icke-västliga kulturer. Kritiken har handlat om denna typ av museum som sådant (exotiserande), den koloniala historia det representerar (där många menar att Tyskland inte gjort upp med sina synder) och inte minst kombinationen: Att anlägga ett sådant museum i det gamla imperiepalatset, och detta i en tid när hundratals människor dör i bland annat Medelhavet under sina försök att fly från Afrika söder om Sahara, innebär att dessa synpunkter hamnar på sin spets. Som Aminata Traoré, tidigare minister för kultur och turism i Mali uttryckte det: “Our cultural works enjoy civil rights in places, where even our entire community is denied permission to stay.”

Förhoppningen från byggets anhängare är att Hulmboldt-Forum – med historiska fasader – skall stå färdigt 2019. Vad kommer det då att bli?  Carson Chan som driver ett galleri i närheten säger vad han tänker i NY Times: “A Schloss-shaped mall”.

Läs mer på Deutsche Welle (engelska); Schlossdebatte.de (mest på tyska, några sidor på engelska), Nikola Franco: Dreaming of Prussia (exberliner) samt en riktigt bra artikel i New York Times.

 

Stadsutveckling vid vatten

Förändringen av Västra hamnen i Malmö har inneburit en radikal förändring av den Malmös relation till vattnet. Men det är knappast unikt, varken i Sverige eller globalt sett. Stora områden i närheten av vatten – kuster eller floder – på flera håll i världen förlorade sin funktion som konsekvens av avindustrialisering eller förändrade transport- och kommunikationsmönster.

timthumb.php

Ett av de första exemplen var The Inner Harbour i Baltimore. Containerfartygens genombrott efter andra världskriget medförde att traditionella hamnområden hamnade i bakvatten, och konsekvensen för Baltimore var betydande. Men redan från början av 1960-talet började man arbeta på en utvecklingsplan som tog sin utgångspunkt i att ersätta de fallfärdiga magasinen med parker och öppna ytor – kombinerade med bland annat hotell- och konferensanläggningar.

Baltimore Inner Harbor from Federal Hill

Containertransporternas genombrott hade motsvarande konsekvenser i London. Totalt handlade det där om inte mindre än 21 kvadratkilometer som under det tidiga 1960-talet blev mer och mer öde. Här blev lösningen radikalt annorlunda, färgat av Thatcherismens marknadsideologi.

LondonDocklands_opt

London Docklands Development Corporation skapades för att förändra området: Med hjälp av incitament som skattefrihet och förenklad planeringsprocedur skulle marknadsaktörerna utveckla Docklands med fokus på kommersiella fastigheter (och i någon mån mer exklusiva bostäder). Docklands uppfattades av många som en symbol för Thatchers ideologi och kritiska röster saknades inte. Men samtidigt är det tydligt att många drog nytta av förändringarna.

comgr1

Ett annat exempel, närmare i tiden, gäller Bilbao i Baskien. I staden fanns länge en framgångsrik varvsindustri, belägen mitt i staden längs floden Nervion. Men internationell konkurrens medförde att industrierna i Bilbao tvingades till drastiska nedskärningar. Mellan 1975 och 1995 minskade antalet industriarbetare med 70 000, vilket förutom skyhög arbetslöshet också ledde till vidsträckta områden med övergivna industrilokaler, till stor del belägna mitt i staden.

bilbao_transformation

I Bilbao lät man sig i stor utsträckning inspireras av lösningarna från Baltimore, och området längs Nervion är idag till stor del rekreationsområde – men kryddat med ett storslaget konferenscentrum samt naturligtvis med det imponerande Guggenheimmuséet.

P1010602

För den historiskt intresserade dyker dock frågan upp om och i vilken utsträckning man kan ta fasta på det historiska arv som finns på platsen. Varken i Baltimore, Docklands eller Bilbao har detta skett i någon större utsträckning. I Bilbao finns några enstaka föremål kvar – en kran och lite annat – men det ligger avsides, och är inte kopplade till någon typ av funktion på platsen.

När det gäller Västra hamnen har man tänkt till i någon utsträckning kring detta, och 2007 gjordes en kulturhistorisk utredning av ”Varvsstaden – Kockumsområdet söder om Stora Varvsgatan”. Här lyfter man bland annat tankar om:

kulturhistorien som en tillgång: En förutsättning för att bevara en byggnad eller miljö är att den har en funktion

 – platsens historia även fortsatt ska vara avläsbar 

 – ”Platsens historia” är inte en fixerad tidpunkt utan en process

 – Likaväl som de stora strukturerna och volymerna är viktiga för förståelsen för områdets historia kan detaljer berätta mycket. En gammal kran monterad på en fasad, en skylt från förr eller en räls i gatubeläggningen är exempel på sådant som kan bevaras för att skapa en känsla för platsens förflutna…

kockums

Intressanta ambitioner. Och nog ser man att byggnaden ovan har en historia.

Den stora berättelsen om Malmös nyare historia

I fredags så presenterades äntligen Malmökommissionens slutrapport. Ett gediget stycke arbete på 160 sidor totalt, en analys av Malmö och malmöborna idag och med en del förslag inför framtiden. Samtidigt är rapporten en del i berättandet av Malmös moderna historia. Kanske kan man till och med se den som en del i ett nytt kapitel, med en tydlig avgränsning till tidigare skeenden.

För något år sedan presenterade Veselinka Möllerström sin avhandling om ”Malmös omvandling från arbetarstad till kunskapsstad” eller kanske rättare sagt om hur berättelsen om Malmös omvandling utformats och hur olika grupper av människor i Malmö förhöll sig till den berättelsen. Den berättelsen handlade mycket om hur ”offentliga och privata aktörer fram som framgångsrikt och handlingskraftigt lyckats vända Malmö från en stad på dekis till en stad med framtidstro.”

Möllerström kommer fram till en slutsats som pekar på hur den ”officiella” bilden kontrasterar till många malmöbors upplevelser: ”Det är i sprickan mellan bildens utifrånperspektiv (vars inramning och innehåll syftar till att attrahera, kapital, kompetens, besökare och skattebetalare) och intervjupersonernas inifrån perspektiv (som upplever påträngande sociala problem) som intervjupersonernas bild av Malmö utkristalliseras. Den ”strukturella schizofrenin” låter sig svårligen lösas varken med varumärkesstrategier eller kommunikationsplaner”

Kritiken av kontrasten mellan berättelsen om ”kunskapsstaden” som reser sig som fågel Fenix ur industrins aska och vardagens realiteter har också hela tiden funnits närvarande. Inte minst har många av de forskningsprojekt som genomförts i staden såväl av forskare på Malmö högskola som från Lunds universitet och andra akademiska institutioner pekat på de enorma utmaningar som föreligger. Man kan se Malmökommissionens etablerande som bekräftelsen på att berättelsen om framgång och framsteg i syfte (enligt bland annat Möllerström) att attrahera kapital för att hävda sig i den globala konkurrensen inte räckte till, utan att man till slut blev tvungen att också gå på djupet med stadens problem (jag är rätt trött på att man inte får säga ”problem” utan att man hela tiden måste säga ”utmaningar”. Det finns otvivelaktigt problem i Malmö.)

Egentligen är det Sydsvenskan som i sin rapportering är allra tydligast med att kommunicera Malmökommissionen som startskottet på det senaste kapitlet i Malmös historia: ”Utgångsläget var att Malmö redan är bra på både ekologisk och ekonomisk hållbarhet, men saknar motsvarande framgångar när det gäller social hållbarhet” (SDS 2 mars). Kommissionen formulerade detta på följande sätt i sin egen debattartikel den 1 mars: ”Hållbar samhällsutveckling kräver att lika stor vikt läggs vid den sociala aspekten som den miljömässiga och ekonomiska. De senaste decenniernas fokus på ekonomisk tillväxt som enda mått på samhällsutveckling står under hård kritik…”

Detta innebär alltså en förskjutning av ”den stora berättelsen” om den förändringsprocess som Malmö gått igenom de senaste 30 åren, och där det senaste decenniets framgångsberättelse omvärderas. I kommissionen rapport lyfter man också excplicit förklaringarna till att klyftorna ökat i Malmö: ”…Malmö [blev] en del av den nya globala ordning som växte fram under 1980-talet, dominerad av ett samband mellan finansdriven tillväxt och en ojämlikare välfärd. Förändringarna ledde till att Malmö sattes på kartan som en framgångsrik nod i den globala ekonomiska utvecklingen men samtidigt fördjupades de tidigare klyftorna…”

Det finns flera andra saker som är rätt så anmärkningsvärda både vad gäller rapporten och dess mottagande. Ett exempel är rapporteringen i Sydsvenskan, som framför allt valt att betona några av förslagen (som man kanske uppfattade som potentiellt konfliktladdade – exempelvis höjning av ekonomisk ersättning) och endast i begränsad utsträckning sett till helheten – eller till den stora mängd av förslag som egentligen inte ”kostar” något utan som handlar om att förändra sättet som kommunen möter medborgarna. Mycket av detta kopplas till de skrivningar som använder begreppet ”social innovation”.

En annan aspekt är det förvånansvärt njugga mottagande som rapporten fått av politikerna – oavsett partifärg. Av de kommentarer som stått att läsa i Sydsvenskan får man intrycket att den kommer att läsas som en katalog där man kan välja det som man tycker passar enligt ideologi. Själva tanken med kommissionen var ju att bygga på forskning och kunskap om hur det står till i Malmö och vad forskningen säger om hur vi kan åtgärda detta. Att då på ideologiska skäl tveka om åtgärder – är anmärkningsvärt. Men kanske en ny trend i politiken.

Men även en del aspekter av kommissionens rapport känns ”historiskt”: Det finns otvivelaktigt åtgärder och förhållningssätt som ligger nära ett ”socialt ingenjörsskap” som inte varit så rumsrent de senaste decennierna. Kanske var det så att den sociale ingenjören fick oförtjänt mycket kritik och att det är dags att föra in dessa förhållningssätt i Malmö? Vi får väl se om den politiska viljan finns.

Och om sådär tio år får vi väl se hur berättelsen om Malmös omvandling utvecklats och omvärderats. Historien blir aldrig färdigskriven.

Den gröna staden

Idag föreläser jag om ”Den gröna staden – Malmö ur miljöhistoriskt perspektiv” på Orkanen (sal D222 15.15_17-00). Min utgångspunkt är att resonera om historiska processer i Malmö med utgångpunkt i staden som socio-ekologiskt system. Bland annat kan man då resonera om privat kontra offentligt och vilken betydelse de gröna rummen har för utvecklingen av socialt kapital och som mötesplatser och arenor för människor, inte minst i kontrast till de kommersiella/konsumtionsorienterade ytor som får allt större betydelse i dagens Malmö. Alla är välkomna – och presentationen kan laddas ner HÄR!

Storstadsexpansion och krympande städer

Lars Nilsson är professor i historia och föreståndare för  Stads- och kommunhistoriska institutet i Stockholm. Den 17 september besökte han Malmö högskola och höll en välbesökt föreläsning. Dessvärre knixade tekniken, och vi som var med fick aldrig chansen att ta del av den PowerPoint-presentation som tagits fram just för vår skull. Den finns nu tillgänglig för nedladdning HÄR. Dessutom finns kommentarer till en del av bilderna tillgängliga HÄR.

Naturligtvis fanns det många intressanta och relevanta aspekter som togs upp under föreläsningen. Men det som kanske var mest spännande var att den ställde myten om Malmös exceptionalitet och framgång under de senaste 15 åren i nytt ljus. Berättelsen om hur Malmö, som en fågel Fenix, reser sig ur varvsindustrins aska med hjälp av offensiva och framsynta offentliga satsningar på infrastruktur (bron och citytunneln) samt kunskapssamhälle (högskolan), vilka leder till att befolkningsminskning vänds till stark befolkningsökning, visar sig stämma väl in i bilden av större städer och universitets- och högskoleregioner. Det generella mönstret är att under de senaste decennierna är mönstret likartat såväl för Malmö som för andra större städer, såväl vad gäller nedgång som tillväxt.

Eller kanske bekräftar mönstret att satsningen var riktig? För 15 år sedan var Malmö unikt bland större städer i Sverige genom att inte ha någon högre utbildning (i och för sig en sanning med modifikation, eftersom ett antal akademiska institutioner var lokaliserade till Malmö). Kanske innebar satsningen på Malmö högskola att staden fick förutsättningar att följa det generella mönster som Nilssons studie pekar på, och visade på en insikt om vikten av forskning och högre utbildning för att skapa dynamiska och kreativa städer. Nästa år fyller Malmö högskola 15 år. Då finns det anledning att blicka bakåt. Men också att blicka framåt och reflektera kring hur erfarenheter både inifrån och utanför högskolan kan bidra till att forma framtidens Malmö.

Med Kafka på urbanhistorisk konferens i Prag

I år innehade Prag värdskapet för den europeiska urbanhistoriska konferensen, den 11e i ordningen. Över 700 deltagare från 56 länder samlades för vetenskapliga samtal inom en uppsjö av forskningsområden. Det övergripande temat var komparativa perspektiv, en ansats som fått allt större uppmärksamhet under senare år. Men det blev inte alltid så mycket komparation. I de flesta fall var det snarare fråga om att presentera parallella case, ofta avgränsade till en stad och en ofta relativt kort och väl avgränsad tidsperiod. En förhoppning är väl att detta i sin förlängning kan leda fram till komparativa forskningsansatser.

De perspektiv som täcks in är mycket omfattande. Det handlar om allt från antiken till idag. Som på de flesta historiekonferenser av detta slag överväger perioden efter 1800, men medeltida och tidigmoderna perspektiv har dock en markant närvaro. Två huvudsakliga ansatser är synliga: Dels frågeställningar som är relaterade till stadsbyggande och stads- och samhällsplanering och dels till olika sociala rörelser och deras aktiviteter i urbana miljöer.

I inledningen till programmet menar man att valet av Prag som konferensort ingalunda var slumpmässigt. I staden finns en hel del historia att ta del av, och den spelar en viktig roll för att få turister att välja Prag framför andra turistmål. Man har varit så framgångsrik att staden nu är Europas sjätte mest besökta storstad, med över fem miljoner besökare årligen. Ett intressant exempel på hur man arbetar runt detta, och den förändrade roll som historia och historieberättande spelar, är Franz Kafka. För något decennium sedan spelade Franz Kafka ingen större roll för marknadsföringen av Prag. Och varför skulle han göra det? En tämligen misantropisk författare som inte egentligen var tjeck heller, varför skulle han lyftas fram? Idag finns ett antal olika muséer, platser osv som på olika sätt anknyter till Kafka. En förklaring till detta kan vara att det finns ett allt större intresse för personer som är kända i mer allmän mening. En inte alltför avancerad gissning är att få av de som bevistar någon av dessa minnesplatser har läst Kafka i någon större utsträckning.

Det har inte jag heller. Hotellet vi bor på (Century Old Town) tillhör de minnesplatser som relateras till Kafka, närmare bestämt var denna fastighet Kafkas arbetsplats under större delen av hans yrkesverksamma liv. Hans kontor är numera rum nummer 213. En byst i lobbyn och mängder av identiska reproduktioner av de fåtaliga bilder som finns av honom gör tematiken omöjlig att undvika. Hotellet är närmast ett temahotell dedikerat till Franz Kafka. Undrar hur han hade reagerat på det? Frågan om hur historia används i dagens urbana marknadsföring är ett område som man inte kan blunda för när man besöker Prag under en urbanhistorisk konferens. Vilka berättelser lyfts fram och varför? Dessvärre var inte detta tema särskilt väl företrätt vid konferensen. Men kanske väcktes intresset för detta hos en eller annan av de deltagande forskarna. Vi får kanske se vid nästa urbanhistoriska konferens om två år.