Om Fredrik Björk

Adjunkt vid institutionen för urbana studier, Malmö högskola

Historisk lekplats

Ett intressant initiativ är på gång i Sorgenfri – skapandet av en lekplats baserat på författarinnan Mary Anderssons historiska romaner om livet i barnrikehusen. Mary Andersson växte upp med sex syskon  på Nobelvägen 119 och är idag 87 år. För snart 20 år sedan låg hennes roman ‘Dåliga människor’ till grund för en musikal med samma namn (med musik avMikael Wiehe). 

https://www.sydsvenskan.se/2017-07-15/mary-andersson-pa-picknick-i-sin-blivande-park

 

Sockersött i Malmö

Vad går upp mot en skål med jordgubbar en solig sommardag? Och naturligtvis måste man ju ha lite socker på dem. Socker, som en gång i tiden var en dyr lyxvara och odlades i tropikerna, har idag vanligen sina rötter i den skånska myllan. Åtminstone det socker som vi äter i Sverige.

Malmö har en lång historia av att vara huvudort för svensk sockerproduktion.I kvarteret Svanen, mittemot ingången till St Petri kyrka, inrättades på 1770-talet två sockerbruk. Ett av dem döptes till Svanen där Frans Suell den yngre var en av de drivande krafterna. Det låg i det hörn av kvarteret där nu Berghska huset ligger. Det andra låg i motsatta hörnet mot Adelgatan och gick under namnet Patrioten.

Petter Schultin hade den 16 maj 1774 erhållit kungligt privilegium för att i Malmö anlägga och driva ett sockerraffinaderi. Firma Falkman & Suell hade samma dag utverkat ett privilegium på en liknande anläggning. Samma dag startade alltså två inom samma område konkurrerande företag – Schultins Svanen och Falkman & Suells Patrioten i samma kvarter vid Adelgatan/Göran Olsgatan. Då Petter Schultin dog 1781 övertog hans änka Catharina Margareta Wullff driften, tills det 1792 överläts till barnen Anders och Helena Schultin.

År 1801 gick de båda bruken samman med Frans Suell som störste delägare. Förenade sockerbruken Svanen och Patrioten var Malmös största fabrik, om man ser till produktionsvärdet. Under perioden 1820 till 1824 arbetade i medeltal 104 personer inom fabriken. År 1826 ombildades de båda bolagen Patrioten och Svanen till ett enda bolag, Patrioten, med färgaren Johan Daniel Ruhe som största aktieägare. Efter Ruhes död 1836 arrenderades sockerbruket av greve Nils Anton Barck, som ett par år senare köpte bruket och dess fastigheter. Med honom kom ett av de första försöken i Sverige att grunda sockerframställning på Skånska sockerbetor. Men det gick inte så bra och 1842 gjorde Barck konkurs. Verksamheten hölls vid liv av Göteborgsköpmannen H J Mattsson och i början av 1850-talet blev F H Kockum indragen i sockerbrukets affärer, först som leverantör av mekanisk utrustning, och sedan som delägare i den 1851 startade firman H J Mattsson & Co. År 1853 omvandlades denna firma till Skånska Sockerfabriks AB med Frans Henrik Kockum som styrelsens ordförande. Verksamheten flyttades till den sockerfabrik Mattsson övertagit i Landskrona 1849. Detta företag kom sedermera att bli en av grundarna av Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, SSA, 1907.

Sockerbruket Patrioten upphörde 1846 att raffinera importerat råsocker. Lokalerna i det stenhus vid Göran Olsgatan med den tinnade gaveln inköptes nu av dansken Hedeman-Gade som efter misslyckande med att driva sockerframställning övergick till bryggeri, Mattssonska bryggeriet.

Det finns dock ett par uppföljare: 1869 grundades Malmö Sockerfabriks AB, men företaget kom dock att bedriva sin verksamhet i Arlöv trots namnet. Malmö Sockerfabriks AB var också en av de aktörer som bildade SSA 1907. Trots att nästan all svensk sockerindustri var belägen i Skåne, valde SSA av troligtvis politiska skäl att placera sitt huvudkontor i Stockholm. 1923 valde man dock att flytta sitt huvudkontor till en ny, pampig byggnad vid Fersens Väg i Malmö. SSA såldes 1992 till danska DANISCO.

Vad händer på historiekonferens-fronten?

Konferenser är inom historisk forskning en viktig kanal för att utbyta tankar och diskutera forskningsinitiativ. Eftersom det inom historisk forskning är mer ovanligt att publicera på engelska än inom många andra discipliner, innebär dessa konferenser viktiga möjligheter att ta del av forskning som annars kan vara svåråtkomlig – och möjligheter till komparativa insikter.

I höstas genomförde European Association for Urban History sin tolfte konferens i den vackra staden Lissabon. Nästa konferens genomförs i Helsingfors 24-27 augusti 2016. Deadline för att lämna in förslag på papers är 31 oktober 2015.

European Society for Environmental History genomförde nu i somras ( 30 juni – 3 juli) sin åttonde konferens, denna gång i Versailles. Nästa konferens kommer att avhållas i Zagreb, sannolikt någon gång under sommaren 2017. Den globala motsvarigheten – World Congress for Environmental History – kör på en modell med fem år mellan konferenserna. den senaste var i Portugal under sommaren 2014, och just nu efterfrågas intresserade arrangörer för 2019. Malmö lär knappast vara intressant, eftersom vi var medarrangörer för den första världskongressen, 2009, tillsammans med Roskilde universitet.

Klassikern inom området är dock ganska tveklöst European Social Science History Conference, som genomförts sedan 1996 och vanligen brukar dra i storleksordningen ett par tusen deltagare. Valencia är destinationen för nästa års konferens – redan i slutet av mars – och deadline för att lämna in förslag är dessvärre redan över. Men möjligheten att åka dit och lyssna och delta i diskussionerna finns kvar!

Trekungamötet 1914 på radio!

Idag är det etthundra år sedan de tre nordiska regenterna samlades i Malmö för att framför allt dryfta frågan om en gemensam nordisk hållning till krigshändelserna. I berättelserna om Malmö 1914 har trekungamötet en given plats – och i boken om Malmö 1914 som kom i slutet av förra året har Göran Larsson, chef för Malmö museer, skrivit en artikel om händelsen.

Mycket av fokus när trekungamötet omtalats har legat på kungarna och de storpolitiska händelserna. Nu på lördag (20 december) kommer Sveriges Radio att sända en nyskriven radioteater som även försöker spegla andra röster:

”Aldo Iskra har regisserat och dramatiserat kungamötet i en radiopjäs bland annat med röster från den allmänna upphetsningen i folkmassan på Stortorget. Och bland dessa fanns en tydlig krigsromantik.

– Många historiker säger att första och andra världskrigen hänger ihop och att de egentligen aldrig slutat. Det fanns då en nationalromantik och en fascism och det finns det också idag i vårt land.”

Klicka för att läsa mer!

Kan forskning kring urbant jordbruk i det förflutna normalisera den globala stadsodlingsrörelsen?

Föreläsning med Christian Isendahl, lektor vid Institutet för historiska studier, Göteborgs Universitet.
Tid: Måndag den 26:e maj, kl 15-17.
Plats: Sal D222 i Orkanen, Malmö högskola.

Kan forskning kring urbant jordbruk i det förflutna normalisera den globala stadsodlingsrörelsen? Arkeologisk forskning visar att urbanism som globalt fenomen har en avsevärd tid bakom sig. På de flesta kontinenter har folk under mer än ett årtusende organiserat bosättningar på ett sätt som vi i någon mening kan känna igen i dag som distinkt urbana. Forskning visar också att olika historiska ekologiska metoder har skapat stor rumslig mångfald i städerna, något som ofta förbises i dagens urbanforskning. Även om urbanforskare och stadsplanerare ofta refererar till det förflutna, är referensramen rumsligt och tidsmässigt ofta begränsad. Den förhärskande bilden av staden idag präglas – lite drastiskt uttryckt – i stor utsträckning av samtida eller sentida förtätade megastäder av europeisk modell.

Isendahl & Smith ( 2012) föreslår att urbanforskare och stadsplanerare skulle kunna utgå från ett bredare spektrum av modeller när man överväger alternativ för utvecklingen av hållbara och resilienta städer. Ur detta perspektiv har urbana arkeologer en viktig roll att spela i att bredda referensramen. Aktuell komparativ arkeologisk forskning visar att många förindustriella tätorter kan karaktäriseras som ”low-density cities” ( Fletcher 2009 ). En enkel definition av detta begrepp är att tätortens komponenter är relativt utspridda i landskapet. Dokumenterade fall av tidiga ”low-density cities” inkluderar städerna inom Mayakulturen och Khmercivilisationen, men fenomenet är otillräckligt definierat och undersökt. I min presentation av Mayakulturens städer hävdar jag att den markanvändningsstrategi som blandar jordbruksproduktion med stadens funktioner ligger bakom fördelningen av byggda strukturer i mayastäderna, vilket gör att begreppet ”agro – urbana landskap” kan vara en lämplig beteckning för denna typ av plats.

bild_maya

Söta helger

Vad förknippar man med julhelgen? Förutom rödnäst och rödklädd farbror, så även god mat och massor av sötsaker. Man skulle utan problem kunna utnämna julhelgen till årets sötaste högtid. Alltifrån söta drycker – julmust, glögg och synnerligen sött julöl – till hemlagad kola, knäck, pepparkakor och annat. Recepten antyder gärna att det finns en äldre historia bakom.

Ur ett historiskt perspektiv är detta inte konstigt. Tvärtemot vad vi föreställer oss idag uppfattades fett (i form av grädde och smör) och socker som exklusiva produkter. Samtidigt sjönk priset på socker i förhållande till inkomsten vid tiden omkring sekelskiftet 1900. Socker blev till billig lyx.

Idag är socker en vara som står i centrum för olika debatter. SVT lyfte häromdagen att ”Livsmedelsverket kräver plan mot socker”:

Redan 2005 lade Livsmedelsverket fram underlag för en handlingsplan till regeringen, som innehöll 79 förslag på insatser för att få oss att äta bättre. En viktig del var då att få ner just sockerkonsumtionen. […] Rapporten har blivit en modell för flera andra länders handlingsplaner. Men i Sverige har det aldrig blivit någon handlingsplan fastställd. Sverige är ett av tre länder i Europa som inte har en sådan här handlingsplan.

Den ansvarige ministern, Eskil Erlandsson (C), svarar med sedvanlig insikt:

– Man kan alltid tänka sig olika typer av planer för saker och ting, men jag tycker att handling är det viktigaste.

Åtta år – ingen plan, ingen handling.

 

Historiens spår – i staden och samhällsdebatten

Det är lätt att säga att historia handlar om gångna tider. Till en del är det till och med sant. Men i lika stor utsträckning handlar historia om nutid – om hur det gått till när dagens samhälle skapats. Början av 1900-talet brukar ofta beskrivas som en brytpunkt i historien, och två exempel på detta är på tapeten just nu.

Pildammsparken är något som de flesta malmöbor känner en relation till. En imponerande park i hjärtat av staden (numera) och en given plats att spendera lediga dagar på. Dess historia är också intressant och inte minst kopplad till Baltiska utställningen som gick av stapeln för hundra år sedan. Två nya böcker berör detta – framför allt Ulla Hårdes ”Pildammsparken 1914-2014” men också ”Malmö 1914”, redigerad av Roger Johansson och Göran Larsson. Medan Hårdes bok, som titeln tydliggör, fokuserar på just Pildammsparken handlar ”Malmö 1914” om många olika processer i staden, men Baltiska utställningen går som en röd tråd genom många av bidragen. Jörgen Andersson skriver initierat om Baltiska utställningen och Pildammsparken på sin blogg ”Norra Sorgenfri Nu” (som handlar om mycket mer än Norra Sorgenfri!):

Det är också det tidiga 1900-talet, med framsynta stadsplanerare som Bülow-Hube, vi kan tacka för att Malmös innerstad är så grön som den faktiskt är. Anläggandet av parker och trädplantering blev en del i det moderna projketet, för att göra den starkt expanderande staden – som just 1914 nådde 100 000 invånare – uthärdlig att leva i. Under seklets andra hälft gjorde stads- och trafikplanerare vad de kunde för att rensa staden på träd och grönska, men lyckades som väl är inte fullt ut.

Förutom Pildammsparken kan man ju fråga sig om, och i så fall hur, Baltiska utställningen lämnat spår efter sig i Malmö och världen. Måhända blev den, i och med att världskriget bröt ut mitt under utställningen, mer en symbol för något som tog slut än för något som tog sin början. Och det som präglade utställningen, nationalromantiken, nationalismen, eurocentrismen och den blinda tron på framsteget är inget som vi okritiskt kan jubilera över med 1900-talets historia i backspegeln.

Ett annat historiskt skeende, med drygt hundraårig historia, gestaltas på SVT under titeln ”Frökan Frimans krig”. Temat är skapandet av kvinnokooperativet ”Svenska hem” och de konflikter som kantade detta. Serien bygger till stor del på boken ”Svenska Hem. En passionerad affär” från 2005 av journalisterna Monika Björk och Eva Kaijser (nu nyutgiven och något förkortad med undertiteln ”Den sanna historien om Fröken Frimans krig”.

När boken gavs ut, skrev idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i DN att:

Historien är full av infall som kommit av sig, ansatser som påbörjats men aldrig riktigt fullföljts. En sådan ansats är den kvinnliga kooperationen som pågick under några år i början av förra seklet, men som uppgick och försvann i den stora, manligt dominerade kooperationsrörelsen som hörde till utvecklingens vinnare, den som fick namnet Konsum.

Det går […] inte att komma ifrån att Svenska Hem närmast företrädde den utbildade medelklassen; typiskt nog hade man svårare att starta en butik på Söder än en på Lidingö.

Svenska Hem hamnade här i en tvetydig situation. Å ena sidan avvisade man all form av klassegoism, å den andra var medelklassprägeln omisskännlig – förmodligen en stötesten för personer med bakgrund i arbetarklassen, som Albin Johansson. Flera av initiativtagarna stod dessutom nära Stockholms välgörenhetskretsar, vilka hade sin bas i överklass och medelklass.

Recensenter och kulturskribenter har inte varit så vänligt inställda till ”Frökan Frimans krig”. Åsa Linderborg kallar serien en ”klädsam katastrof” och menar att man ”placerar sig bland de andra tidstypiska försöken att skriva om Sveriges historia ur ett borgerligt perspektiv” genom att ”arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna [lyser] med sin frånvaro”.

Ronny Ambjörnsson menar dock att man inte alltför lättvindigt skall räkna bort filantropin och vad den innebar för kvinnors möjlighet att verka i offentligheten:

Välgörenhet eller filantropi har fått ett löjets skimmer i dag, vi associerar lätt till Strindbergs skildring av de välgörande damerna på besök i en arbetarfamilj på Söder. Men filantropin var i slutet av 1800-talet en av de få vägar som stod öppna för kvinnor vilka ville göra en social insats, den gav utrymme åt samhällsengagemang och en plats i offentligheten.

Det går naturligtvis inte att komma ifrån att filantropin byggde på en hier­arkisk samhällsmodell: dom där uppe bekymrade sig, liksom i nåder, för dom där nere. Men den utvecklade också en människosyn som har en del att säga oss i dag. Medan socialdemokratin tog ansvaret från individen och lade det på samhället, betonade filantroperna att individen i sista hand själv bar ansvaret för sitt eget liv. Hjälp till självhjälp var filantropins motto.

Med den utgångspunkten blir det väl lättvindigt att förkasta ”Fröken Frimans krig” som revisionistisk historieskrivning, och i stället se det som en del i att göra berättelsen om det moderna Sveriges framväxt mer komplex – och peka på alternativ som på sin tid inte fick så stort genomslag. Samtidigt är denna debatt minst lika intensiv idag, när debattörer som Tove Lifvendal försöker lyfta filantropin i dagens Sverige (sågas med motorsåg av vissa skribenter – ”boken är ett journalistiskt haveri”). Även Ambjörnsson pekar på samtidsparalleller till Svenska Hem:

De socialt arbetande kvinnorna sökte också verka för reformer. Men det yttersta ansvaret låg, tänkte de sig, hos individen. När kvinnorna i Svenska Hem slog vakt om den småskaliga verksamheten var det för att betona att människan inte bara är passiv konsument utan också något av en entreprenör. De skulle inte ha svårt att förstå Nobelpristagaren Muhammad Yunus inställning till de kooperativ han startat. Det är inte bara det stora kapitalet som har betydelse, det är den anda som råder i Grameen Bank: den lilla rörelsen, det lilla kapitalet, tron på de små människornas självverksamhet.

Här finns en annan intressant aspekt att ankyta till – entreprenörskapet. Ofta beskrivs detta som individuellt baserat, men samtidigt är det mycket tydligt att all form av entreprenöriell aktivitet är social till sin natur och handlar om människor som agerar tillsammans. För hundra år sedan likväl som idag.

På samma sätt kan mycket av arbetarrörelsens (och andra folkrörelsers) organisering beskrivas som ett resultat av entreprenöriell verksamhet – byggande av organisationer och institutioner, mobilisering av resurser och skapande av såväl ekonomiska som sociala värden.

Urbanhistorisk forskning – inför 2014

Under 2014 kommer urbanhistorisk forskning att synas i samband med flera internationella konferenser. Det gäller både konferenser som arrangeras av urbanhistoriska nätverk och konferenser som riktar sig till andra grupper av historiker, men där urban historia ofta har en stark position.

Först ut är ESSHC (European Social Science History conference), som denna gång arrangeras i Wien 23-26 april. ESSHC arrangeras vartannat år, och det är nu tionde gången som denna stora konferens äger rum. Hur mycket folk som kommer i år vet vi ju inte, men antalet deltagare är vanligen mer än 1500.

”The IISH organizes the ESSHC once every two years. The conference does not have a central theme and welcomes papers about all periods and subjects. The main objective of the conference is to introduce historians who use the insights and techniques from the social sciences to social scientists that focus on the past in their research and vice versa. The conference is advised by the Advisory Board.”

Urbanhistoriska perspektiv brukar inte saknas – i år märks i det preliminära programmet bland annat sessioner på följande teman:

  • Urban Memory, Language and the Social History of Politics (15th-17th Centuries)
  • Migration and Migrant Communities in 18th and 19th Century Central European Cities
  • Gender, Sexuality and the City

– – – – – – – – – – –

Till sommaren kan man lämpligen bege sig till Guimarães (Portugal), för att besöka WCEH (World Congress of Environmental History) som arrangeras där 8-12 juli. Detta är endast andra gången denna världskongress anordnas, förra gången skedde detta faktiskt i Malmö/Köpenhamn 2009!

”The theme of the Congress, ‘Environmental History in the Making’, aims to create synergy among all scholars engaged in environmental history, to fathom the reach of the field and to investigate its focus areas and theoretical underpinnings. In line with the aims of ICEHO, the broad objective is to foster international communication and collaboration, to share information and disseminate research and to discuss issues, concerns and challenges relevant to the field. Thus, for the second time environmental historians from all over the world – senior academics and young scholars – with different disciplinary backgrounds will meet in a global forum to further the development of environmental history world-wide.”

Det preliminära programmet kommer att publiceras först i januari 2014, men erfarenheten från förra konferensen var att urbana perspektiv har fått allt större betydelse inom miljöhistorisk forskning, och att en äldre tradition med fokus på naturskydd och ”naturskyddare” spelar allt mindre roll.

– – – – – – – – – – –

Om man trivs i Portugal kan man faktiskt med fördel stanna kvar några månader – EAUH (European Association for Urban History) ordnar nämligen konferens i Lissabon, 3-6 september, på temat ‘Cities in Europe, cities in the world’.

”The European Association for Urban History encourages cross-disciplinary and international research on urban history. Therefore the Association invites you to submit sessions that are as comparative and interdisciplinary as possible. Furthermore, we give priority to sessions, which are co-organised by scholars from different universities / countries.”

IMG_4684

Session vid EAUH-konferensen i Prag 2012

Aktuella julklappar för den historieintresserade

Nu lackar det mot jul, och det är då en given tid att i olika sammanhang tipsa om bra böcker, lämpliga att slå in och lägga under granen. I Sydsvenskan har Martin Andersson förtjänstfullt tipsat om ett antal aktuella böcker om Malmö som bör väcka intresset hos många – både malmöbor och andra! Läs mer HÄR!

För den som är intresserad av historia – särskilt med skånska kopplingar – finns dock många böcker att välja bland. Några givna tips är

  • Bo Lidegaards bok om de danska judarnas flykt över sundet i oktober 1943, Landsmän. Läs Sören Sommelius recension i HD.
  • Eva F Dahlgrens bok om tvångsarbetsanstalten i Landskrona – Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. Läs Eva-Lotta Hulténs recension i GP. 
  • Och givetvis Leif Möllers bok om sin svägerska – Kvotbarnet – räddad i sista stund från nazisternas Tyskland. Läs mer om boken HÄR.

God jul!

 

 

Kvotbarnet – räddad i sista stund från nazisternas Tyskland

Av Leif Möller, pensionerad journalist, född och uppvuxen i Malmö men numera boende i Ystad

Sent på kvällen den 16 januari år 1939 rullade ett tåg från Deutsche Reichbahn in på Malmö centralstation. Kupédörrarna öppnades och ut strömmade en grupp barn. De kånkade alla på sprängfyllda resväskor och ur deras andfådda munnar kom små plymer av varm utandning i den råkalla Malmökvällen.

Barnen tittade storögt omkring sig. De såg de höga valven och takets kraftiga träbalkar i banhallen. Runt dem susade ord på ett främmande språk. Var hade de hamnat, undrade de ängsligt. Nu var de långt från mamma och pappa, så mycket stod klart i varje fall.

På perrongen väntade en mottagningskommitté med män och kvinnor med lappar med namn, födelsedata och avrese-stad för varje barn. Lapparna angav också var barnen skulle avlämnas. Ett antal Malmö-familjer skulle öppna sina dörrar för dessa småttingar.

Barnen var judar. Sverige tog emot cirka 500 judiska barn Inom ramen för det som kom att kallas för barnkvoterna, England tog emot cirka 10 000. Gemensamt hade barnen att deras föräldrar grep detta sista halmstå för att rädda sina minsta undan den nazistiska terrorn.

Ett av barnen som klev av tåget i Malmö var Else Strauss, min svägerska. Hon hade skickats av sina föräldrar, Hedvig och Arnold Strauss, från staden Essen i nordvästra Tyskland till en moster i Malmö. Hon var elva år. Åtta månader senare bröt andra världskriget ut.

Föräldrarna såg hon aldrig mer. De deporterades till getton i Östeuropa vintern 1941 där de avled. Av 20 nära släktingar till familjen Strauss överlevde bara två – en av dem var mostern i Malmö. Resten försvann i förintelsen.

Nu har jag skrivit en bok om hennes barndomstid i Essen och ungdomsår i Malmö, staden som varit hennes hem ända sedan den där januarikvällen för snart 75 år sedan.

Boken heter ”Kvotbarnet, räddad i sista stund från nazisternas Tyskland” och är producerad av print-on-demand-förlaget Vulkan i Stockholm i 300 ex. och jag har betalt hela framställningen själv. Boken är på 173 sidor.

1 Bokomslaget till KvotbarnetBokomslaget

almb Hit till Almbacksgatan i Malmö kom Else vintern 1939. Här bodde
moster Sabine och morbror Jakob.
BILD: LEIF MÖLLER

3 Else Else på promenad i Slottsparken i Malmö sommaren 2013.
BILD: LEIF MÖLLER

Halva upplagan säljer jag i egen regi  för 160 kronor exemplaret,  inklusive frakt (skriv ett mail till Leifand@telia.com). Boken finns också på nätsajter som Vulkan, Adlibris, Bokus, Bokia, CDON och några danska och norska sajter (samtliga sajter är dock dyrare än min försäljning).

Kvotbarnet finns också som E-bok och den är sökbar på en lång rad bibliotek, som tex. Stockholms stadsbibliotek.

— — — — — — — — — — — —

Elses berättelse är mycket starkt kopplad till Malmö. Här blev hon integrerad, här valde hon att assimileras och här blev hon svensk medborgare. År 1953 gifte hon sig med min bror Gunnar och fick efternamnet Möller. Därmed kom hon in i min stora familj.

Idogt byggde hon och Gunnar upp ett rikt nätverk av vänner, bekanta och arbetskompisar. Ofta promenerar Else och jag idag genom Malmö centrum och vid vart och vartannat gathörn träffar Else någon som hon känner. Ibland är det en kamrat från tiden i SSU (fast där var hon med bara för att de ordnade bäst danskvällar, infogar hon) eller så är det någon vännina från textilfabriken Masterhand eller speditionsfirman där hon jobbade i många herrans år. Tyvärr avled Gunnar i somras, mitt under slutarbetet med boken.

I  60 år har jag känt min svägerska – och i 60 år har jag och mina syskon undvikit att tala om förintelsen i hennes närvaro. Av omsorg. Vi visste att hon drogs med ihållande migrän och återkommande depressioner. Men nu har demonerna lagt sig till ro. För första gången berättar hon nu sin gripande historia offentligt.

4 LElse (t.v med den lilla resväskan) på promenad med kusin Lisel, mamma Hedvig, moster Selma och Selmas svärmor, tante Elsa Hersschmann, på Elses barndomsgata, Weiglestrasse, i Essen. Pappa Arnold tog sannolikt fotot. Lägg märke till järnvägsviadukten i bakgrunden…

5 …samma järnvägsviadukt cirka 80 år senare. Den kraftiga konstruktionen stod emot de brittiska bombmattorna under kriget, men så gott som alla husen på Weiglestrasse blev grus och aska. Där Elses barndomshem låg finns idag ett stort kontorshus och ett grönområde.  BILD: LEIF MÖLLER

6Bilden av Alte Synagoge togs våren 1945 av fotografen Willy van Heekern (Fotoarchiv Ruhr Museum).  Kvarteren runt synagogen, som Else ofta besökte, ligger i ruiner. Men synagogan var byggd i armerad betong och klarade både bombningarna och mordbranden under kristallnatten.

7Synagogan år 2012. Idag fungerar byggnaden inte som synagoga utan här finns idag en mycket påkostad utställning om allt som rör judiskt liv. Essens stad äger byggnaden som är topprenoverad. BILD: LEIF MÖLLER

8Alte synagoge i Essen stacks i brand under kristallnatten den 9 november 1938 (Stadtbildstelle Essen).

9Samma plats idag. Rabinens bostad fanns på andra våningen. Byggnaden rymmer idag en universitetsfilial. I en av trappuppgångarna finns en sotfläck bevarad i taket efter mordbranden. BILD: LEIF MÖLLER

Som journalist och medmänniska har det känts angeläget att återge Elses barndomshistoria. Särskilt i en tid då det, inte minst i Malmö, tycks finnas behov av en ”repetitionskurs” i vad nazismen verkligen innebar.

Propagandan var massiv i Tredje riket och inte minst populärkulturen infogades i vapenarsenalen. Alla påverkades mentalt  – även troskyldiga lilla judiska Else.

I radion, i skolan och från alla högtalare på Essens gator fick hon höra de  ”klämmiga” ariska kampsångerna – exempelvis nazistpartiets officiella marsch-hymn – Horst-Wessel-Lied.

Hos den unga Else fastnade sången i hjärnan ungefär som en envis schlager. Och Hedvig och Arnold lät hene gå där och nynna, förmodligen för att de till varje pris ville undvika att sprida oro genom att ge bannor.

Men vad tänkte de…?

Else har gott kom-ihåg och har på min uppmaning plockat fram allt möjligt ur minnet. Än idag kan hon några verser utantill ur Horst-Wessel-Lied. Och givetvis förstår hon till hundra procent sångens hemska bakgrund.

Ni må tro att det känns väldigt egendomligt för mig att höra denna drygt 80-åriga judinna vid köksbordet i hemmet i Malmö sjunga:

”Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! S.A. marschiert Mit ruhig festem Schritt”….

Horst Wessel var SA-sturmführer i Berlin och han sköts av  kommunisterna i januari 1930.  Han blev därefter martyr för nazisterna. Kommunisterna förnekade mordet och menade att Horst Wessel, som delade lägenhet med en kvinna som varit prostituerad, hamnat i skottlinjen när den före detta gatflickan gjorde upp i ett bråk med sin hyresvärd.

En sak som slagit mig under arbetet med boken är tyskarnas grava självskadebeteende under nazitiden. Det tyska folket röstade ju år 1933 medvetet fram en regim som skar sönder den tidens mångfald i Tyskland. Kniven skar rakt in mellan samhällsgrupper, ja i flera fall rakt genom familjer. ”Vi” ställdes mot ”dem” på det mest utstuderade sätt.

Och främst riktades knivspetsen mot judarna. Det spelade ingen roll att de tyska judarnas liv genom århundraden smält samman med äppelkindade bayrares liv och preussens stela manér – bort skulle de. Fast först efter att nazisterna lagt rabarber på deras pengar.

I det sista kapitlet i boken skriver jag så här:

”Förutom att vara perverst omoraliskt ter sig judehatet som helt irrationellt om man betänker att det kom från fosterlandsälskande tyskar. Else och hennes anhöriga kan tjäna som exempel på vad jag menar. Här har vi en anrik tysk familj av judisk börd som ägnar all sin vakna tid åt att vara fosterländska. Fadern är medaljprydd hjälte från första världskriget. Modern är poesiälskande och stillsamt varmhjärtad. De har sedan årtionden smält in i tyskt samhällsliv och ligger ingen till last. Familjen tillhör medelklassen och de har ett rikt socialt liv. Rötterna sträcker sig flera hundra år bakåt.

In från höger kommer så utlänningen, märk väl u t l ä n n i n g e n Adolf Hitler, bördig från gränsstaden Braunau am Inn i Österrike. Han är en egotrippad, kolerisk, svagpresterande, dagdrömmande dilletant – resultatet av ett giftermål med inslag av inavel och barnäktenskap. Fadern Alois Hitler, 47 år, är tyrannisk och modern, Klara 24, är lätt hysterisk. Alois och Klara var släkt med varandra och de fick skaffa särskilt tillstånd för att få gifta sig.

Just denne utlänning hävdade senare att just dessa goda tyskar tillhörde en världsomspännande judisk konspiration och att de därför skulle förintas.”

10Den gråmurriga byggnaden med den grälla bottenvåningen är Rybnagatan 15 i Lodz i Polen. Gatan låg i det forna gettot (Litzmannstadt) och hit deporterades Arnold i oktober 1941. I en lägenhet på andra våningen dog han i mitten av mars året därpå, av svält, köld eller av fläcktyfus. BILD: LEIF MÖLLER

11Trappan som Arnold tog upp till ”zimmer 6” (rum 6) på Rybnagatan 15 den 28 oktober 1941. Givetvis fanns inga träräcken på den tiden. Allt som kunde stoppas i värmekaminen hamnade där den svinkalla vintern detta år. BILD: LEIF MÖLLER

Else och jag har bestämt att hela behållningen från bokförsäljningen ska doneras till två mottagare:

  • Dialogprojektet i Malmö vars syfte är att öka förståelsen mellan olika etniska grupper i Malmö.
  • Den andra delen av behållningen ska gå till den judiska församlingen i Lodz för underhåll av den sk. gettokyrkogården. Arnold ligger begravd här någonstans bland drygt 40 000 andra judar som dog av svält och sjukdomar i gettot (Litzmannstadt).

Hur Hedvig dog vet ingen. Hon deporterades till gettot i Minsk i det av nazisterna ockuperade Vitryssland vintern 1941. ”Für tot erklärt”, (dödförklarad) konstaterar torrt minnesboken över nazismens offer hos Tyska Das Bundesarchiv.