Historiens spår – i staden och samhällsdebatten

Det är lätt att säga att historia handlar om gångna tider. Till en del är det till och med sant. Men i lika stor utsträckning handlar historia om nutid – om hur det gått till när dagens samhälle skapats. Början av 1900-talet brukar ofta beskrivas som en brytpunkt i historien, och två exempel på detta är på tapeten just nu.

Pildammsparken är något som de flesta malmöbor känner en relation till. En imponerande park i hjärtat av staden (numera) och en given plats att spendera lediga dagar på. Dess historia är också intressant och inte minst kopplad till Baltiska utställningen som gick av stapeln för hundra år sedan. Två nya böcker berör detta – framför allt Ulla Hårdes ”Pildammsparken 1914-2014” men också ”Malmö 1914”, redigerad av Roger Johansson och Göran Larsson. Medan Hårdes bok, som titeln tydliggör, fokuserar på just Pildammsparken handlar ”Malmö 1914” om många olika processer i staden, men Baltiska utställningen går som en röd tråd genom många av bidragen. Jörgen Andersson skriver initierat om Baltiska utställningen och Pildammsparken på sin blogg ”Norra Sorgenfri Nu” (som handlar om mycket mer än Norra Sorgenfri!):

Det är också det tidiga 1900-talet, med framsynta stadsplanerare som Bülow-Hube, vi kan tacka för att Malmös innerstad är så grön som den faktiskt är. Anläggandet av parker och trädplantering blev en del i det moderna projketet, för att göra den starkt expanderande staden – som just 1914 nådde 100 000 invånare – uthärdlig att leva i. Under seklets andra hälft gjorde stads- och trafikplanerare vad de kunde för att rensa staden på träd och grönska, men lyckades som väl är inte fullt ut.

Förutom Pildammsparken kan man ju fråga sig om, och i så fall hur, Baltiska utställningen lämnat spår efter sig i Malmö och världen. Måhända blev den, i och med att världskriget bröt ut mitt under utställningen, mer en symbol för något som tog slut än för något som tog sin början. Och det som präglade utställningen, nationalromantiken, nationalismen, eurocentrismen och den blinda tron på framsteget är inget som vi okritiskt kan jubilera över med 1900-talets historia i backspegeln.

Ett annat historiskt skeende, med drygt hundraårig historia, gestaltas på SVT under titeln ”Frökan Frimans krig”. Temat är skapandet av kvinnokooperativet ”Svenska hem” och de konflikter som kantade detta. Serien bygger till stor del på boken ”Svenska Hem. En passionerad affär” från 2005 av journalisterna Monika Björk och Eva Kaijser (nu nyutgiven och något förkortad med undertiteln ”Den sanna historien om Fröken Frimans krig”.

När boken gavs ut, skrev idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i DN att:

Historien är full av infall som kommit av sig, ansatser som påbörjats men aldrig riktigt fullföljts. En sådan ansats är den kvinnliga kooperationen som pågick under några år i början av förra seklet, men som uppgick och försvann i den stora, manligt dominerade kooperationsrörelsen som hörde till utvecklingens vinnare, den som fick namnet Konsum.

Det går […] inte att komma ifrån att Svenska Hem närmast företrädde den utbildade medelklassen; typiskt nog hade man svårare att starta en butik på Söder än en på Lidingö.

Svenska Hem hamnade här i en tvetydig situation. Å ena sidan avvisade man all form av klassegoism, å den andra var medelklassprägeln omisskännlig – förmodligen en stötesten för personer med bakgrund i arbetarklassen, som Albin Johansson. Flera av initiativtagarna stod dessutom nära Stockholms välgörenhetskretsar, vilka hade sin bas i överklass och medelklass.

Recensenter och kulturskribenter har inte varit så vänligt inställda till ”Frökan Frimans krig”. Åsa Linderborg kallar serien en ”klädsam katastrof” och menar att man ”placerar sig bland de andra tidstypiska försöken att skriva om Sveriges historia ur ett borgerligt perspektiv” genom att ”arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna [lyser] med sin frånvaro”.

Ronny Ambjörnsson menar dock att man inte alltför lättvindigt skall räkna bort filantropin och vad den innebar för kvinnors möjlighet att verka i offentligheten:

Välgörenhet eller filantropi har fått ett löjets skimmer i dag, vi associerar lätt till Strindbergs skildring av de välgörande damerna på besök i en arbetarfamilj på Söder. Men filantropin var i slutet av 1800-talet en av de få vägar som stod öppna för kvinnor vilka ville göra en social insats, den gav utrymme åt samhällsengagemang och en plats i offentligheten.

Det går naturligtvis inte att komma ifrån att filantropin byggde på en hier­arkisk samhällsmodell: dom där uppe bekymrade sig, liksom i nåder, för dom där nere. Men den utvecklade också en människosyn som har en del att säga oss i dag. Medan socialdemokratin tog ansvaret från individen och lade det på samhället, betonade filantroperna att individen i sista hand själv bar ansvaret för sitt eget liv. Hjälp till självhjälp var filantropins motto.

Med den utgångspunkten blir det väl lättvindigt att förkasta ”Fröken Frimans krig” som revisionistisk historieskrivning, och i stället se det som en del i att göra berättelsen om det moderna Sveriges framväxt mer komplex – och peka på alternativ som på sin tid inte fick så stort genomslag. Samtidigt är denna debatt minst lika intensiv idag, när debattörer som Tove Lifvendal försöker lyfta filantropin i dagens Sverige (sågas med motorsåg av vissa skribenter – ”boken är ett journalistiskt haveri”). Även Ambjörnsson pekar på samtidsparalleller till Svenska Hem:

De socialt arbetande kvinnorna sökte också verka för reformer. Men det yttersta ansvaret låg, tänkte de sig, hos individen. När kvinnorna i Svenska Hem slog vakt om den småskaliga verksamheten var det för att betona att människan inte bara är passiv konsument utan också något av en entreprenör. De skulle inte ha svårt att förstå Nobelpristagaren Muhammad Yunus inställning till de kooperativ han startat. Det är inte bara det stora kapitalet som har betydelse, det är den anda som råder i Grameen Bank: den lilla rörelsen, det lilla kapitalet, tron på de små människornas självverksamhet.

Här finns en annan intressant aspekt att ankyta till – entreprenörskapet. Ofta beskrivs detta som individuellt baserat, men samtidigt är det mycket tydligt att all form av entreprenöriell aktivitet är social till sin natur och handlar om människor som agerar tillsammans. För hundra år sedan likväl som idag.

På samma sätt kan mycket av arbetarrörelsens (och andra folkrörelsers) organisering beskrivas som ett resultat av entreprenöriell verksamhet – byggande av organisationer och institutioner, mobilisering av resurser och skapande av såväl ekonomiska som sociala värden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *