Av Leif Möller, pensionerad journalist, född och uppvuxen i Malmö men numera boende i Ystad

Sent på kvällen den 16 januari år 1939 rullade ett tåg från Deutsche Reichbahn in på Malmö centralstation. Kupédörrarna öppnades och ut strömmade en grupp barn. De kånkade alla på sprängfyllda resväskor och ur deras andfådda munnar kom små plymer av varm utandning i den råkalla Malmökvällen.

Barnen tittade storögt omkring sig. De såg de höga valven och takets kraftiga träbalkar i banhallen. Runt dem susade ord på ett främmande språk. Var hade de hamnat, undrade de ängsligt. Nu var de långt från mamma och pappa, så mycket stod klart i varje fall.

På perrongen väntade en mottagningskommitté med män och kvinnor med lappar med namn, födelsedata och avrese-stad för varje barn. Lapparna angav också var barnen skulle avlämnas. Ett antal Malmö-familjer skulle öppna sina dörrar för dessa småttingar.

Barnen var judar. Sverige tog emot cirka 500 judiska barn Inom ramen för det som kom att kallas för barnkvoterna, England tog emot cirka 10 000. Gemensamt hade barnen att deras föräldrar grep detta sista halmstå för att rädda sina minsta undan den nazistiska terrorn.

Ett av barnen som klev av tåget i Malmö var Else Strauss, min svägerska. Hon hade skickats av sina föräldrar, Hedvig och Arnold Strauss, från staden Essen i nordvästra Tyskland till en moster i Malmö. Hon var elva år. Åtta månader senare bröt andra världskriget ut.

Föräldrarna såg hon aldrig mer. De deporterades till getton i Östeuropa vintern 1941 där de avled. Av 20 nära släktingar till familjen Strauss överlevde bara två – en av dem var mostern i Malmö. Resten försvann i förintelsen.

Nu har jag skrivit en bok om hennes barndomstid i Essen och ungdomsår i Malmö, staden som varit hennes hem ända sedan den där januarikvällen för snart 75 år sedan.

Boken heter “Kvotbarnet, räddad i sista stund från nazisternas Tyskland” och är producerad av print-on-demand-förlaget Vulkan i Stockholm i 300 ex. och jag har betalt hela framställningen själv. Boken är på 173 sidor.

Bokomslaget

Hit till Almbacksgatan i Malmö kom Else vintern 1939. Här bodde
moster Sabine och morbror Jakob. BILD: LEIF MÖLLER

Else på promenad i Slottsparken i Malmö sommaren 2013.
BILD: LEIF MÖLLER

Halva upplagan säljer jag i egen regi  för 160 kronor exemplaret,  inklusive frakt (skriv ett mail till Leifand@telia.com). Boken finns också på nätsajter som Vulkan, Adlibris, Bokus, Bokia, CDON och några danska och norska sajter (samtliga sajter är dock dyrare än min försäljning).

Kvotbarnet finns också som E-bok och den är sökbar på en lång rad bibliotek, som tex. Stockholms stadsbibliotek.

— — — — — — — — — — — —

Elses berättelse är mycket starkt kopplad till Malmö. Här blev hon integrerad, här valde hon att assimileras och här blev hon svensk medborgare. År 1953 gifte hon sig med min bror Gunnar och fick efternamnet Möller. Därmed kom hon in i min stora familj.

Idogt byggde hon och Gunnar upp ett rikt nätverk av vänner, bekanta och arbetskompisar. Ofta promenerar Else och jag idag genom Malmö centrum och vid vart och vartannat gathörn träffar Else någon som hon känner. Ibland är det en kamrat från tiden i SSU (fast där var hon med bara för att de ordnade bäst danskvällar, infogar hon) eller så är det någon vännina från textilfabriken Masterhand eller speditionsfirman där hon jobbade i många herrans år. Tyvärr avled Gunnar i somras, mitt under slutarbetet med boken.

I  60 år har jag känt min svägerska – och i 60 år har jag och mina syskon undvikit att tala om förintelsen i hennes närvaro. Av omsorg. Vi visste att hon drogs med ihållande migrän och återkommande depressioner. Men nu har demonerna lagt sig till ro. För första gången berättar hon nu sin gripande historia offentligt.

Else (t.v med den lilla resväskan) på promenad med kusin Lisel, mamma Hedvig, moster Selma och Selmas svärmor, tante Elsa Hersschmann, på Elses barndomsgata, Weiglestrasse, i Essen. Pappa Arnold tog sannolikt fotot. Lägg märke till järnvägsviadukten i bakgrunden…

 …samma järnvägsviadukt cirka 80 år senare. Den kraftiga konstruktionen stod emot de brittiska bombmattorna under kriget, men så gott som alla husen på Weiglestrasse blev grus och aska. Där Elses barndomshem låg finns idag ett stort kontorshus och ett grönområde.  BILD: LEIF MÖLLER

Bilden av Alte Synagoge togs våren 1945 av fotografen Willy van Heekern (Fotoarchiv Ruhr Museum).  Kvarteren runt synagogen, som Else ofta besökte, ligger i ruiner. Men synagogan var byggd i armerad betong och klarade både bombningarna och mordbranden under kristallnatten.

Synagogan år 2012. Idag fungerar byggnaden inte som synagoga utan här finns idag en mycket påkostad utställning om allt som rör judiskt liv. Essens stad äger byggnaden som är topprenoverad. BILD: LEIF MÖLLER

Alte synagoge i Essen stacks i brand under kristallnatten den 9 november 1938 (Stadtbildstelle Essen).

Samma plats idag. Rabinens bostad fanns på andra våningen. Byggnaden rymmer idag en universitetsfilial. I en av trappuppgångarna finns en sotfläck bevarad i taket efter mordbranden. BILD: LEIF MÖLLER

Som journalist och medmänniska har det känts angeläget att återge Elses barndomshistoria. Särskilt i en tid då det, inte minst i Malmö, tycks finnas behov av en “repetitionskurs” i vad nazismen verkligen innebar.

Propagandan var massiv i Tredje riket och inte minst populärkulturen infogades i vapenarsenalen. Alla påverkades mentalt  – även troskyldiga lilla judiska Else.

I radion, i skolan och från alla högtalare på Essens gator fick hon höra de  “klämmiga” ariska kampsångerna – exempelvis nazistpartiets officiella marsch-hymn – Horst-Wessel-Lied.

Hos den unga Else fastnade sången i hjärnan ungefär som en envis schlager. Och Hedvig och Arnold lät hene gå där och nynna, förmodligen för att de till varje pris ville undvika att sprida oro genom att ge bannor.

Men vad tänkte de…?

Else har gott kom-ihåg och har på min uppmaning plockat fram allt möjligt ur minnet. Än idag kan hon några verser utantill ur Horst-Wessel-Lied. Och givetvis förstår hon till hundra procent sångens hemska bakgrund.

Ni må tro att det känns väldigt egendomligt för mig att höra denna drygt 80-åriga judinna vid köksbordet i hemmet i Malmö sjunga:

“Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! S.A. marschiert Mit ruhig festem Schritt”….

Horst Wessel var SA-sturmführer i Berlin och han sköts av  kommunisterna i januari 1930.  Han blev därefter martyr för nazisterna. Kommunisterna förnekade mordet och menade att Horst Wessel, som delade lägenhet med en kvinna som varit prostituerad, hamnat i skottlinjen när den före detta gatflickan gjorde upp i ett bråk med sin hyresvärd.

En sak som slagit mig under arbetet med boken är tyskarnas grava självskadebeteende under nazitiden. Det tyska folket röstade ju år 1933 medvetet fram en regim som skar sönder den tidens mångfald i Tyskland. Kniven skar rakt in mellan samhällsgrupper, ja i flera fall rakt genom familjer. “Vi” ställdes mot “dem” på det mest utstuderade sätt.

Och främst riktades knivspetsen mot judarna. Det spelade ingen roll att de tyska judarnas liv genom århundraden smält samman med äppelkindade bayrares liv och preussens stela manér – bort skulle de. Fast först efter att nazisterna lagt rabarber på deras pengar.

I det sista kapitlet i boken skriver jag så här:

“Förutom att vara perverst omoraliskt ter sig judehatet som helt irrationellt om man betänker att det kom från fosterlandsälskande tyskar. Else och hennes anhöriga kan tjäna som exempel på vad jag menar. Här har vi en anrik tysk familj av judisk börd som ägnar all sin vakna tid åt att vara fosterländska. Fadern är medaljprydd hjälte från första världskriget. Modern är poesiälskande och stillsamt varmhjärtad. De har sedan årtionden smält in i tyskt samhällsliv och ligger ingen till last. Familjen tillhör medelklassen och de har ett rikt socialt liv. Rötterna sträcker sig flera hundra år bakåt.

In från höger kommer så utlänningen, märk väl u t l ä n n i n g e n Adolf Hitler, bördig från gränsstaden Braunau am Inn i Österrike. Han är en egotrippad, kolerisk, svagpresterande, dagdrömmande dilletant – resultatet av ett giftermål med inslag av inavel och barnäktenskap. Fadern Alois Hitler, 47 år, är tyrannisk och modern, Klara 24, är lätt hysterisk. Alois och Klara var släkt med varandra och de fick skaffa särskilt tillstånd för att få gifta sig.

Just denne utlänning hävdade senare att just dessa goda tyskar tillhörde en världsomspännande judisk konspiration och att de därför skulle förintas.”

Den gråmurriga byggnaden med den grälla bottenvåningen är Rybnagatan 15 i Lodz i Polen. Gatan låg i det forna gettot (Litzmannstadt) och hit deporterades Arnold i oktober 1941. I en lägenhet på andra våningen dog han i mitten av mars året därpå, av svält, köld eller av fläcktyfus. BILD: LEIF MÖLLER

Trappan som Arnold tog upp till “zimmer 6” (rum 6) på Rybnagatan 15 den 28 oktober 1941. Givetvis fanns inga träräcken på den tiden. Allt som kunde stoppas i värmekaminen hamnade där den svinkalla vintern detta år. BILD: LEIF MÖLLER

Else och jag har bestämt att hela behållningen från bokförsäljningen ska doneras till två mottagare:

• Dialogprojektet i Malmö vars syfte är att öka förståelsen mellan olika etniska grupper i Malmö.
• Den andra delen av behållningen ska gå till den judiska församlingen i Lodz för underhåll av den sk. gettokyrkogården. Arnold ligger begravd här någonstans bland drygt 40 000 andra judar som dog av svält och sjukdomar i gettot (Litzmannstadt).

Hur Hedvig dog vet ingen. Hon deporterades till gettot i Minsk i det av nazisterna ockuperade Vitryssland vintern 1941. “Für tot erklärt”, (dödförklarad) konstaterar torrt minnesboken över nazismens offer hos Tyska Das Bundesarchiv.