För ett par veckor sedan släpptes boken “Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna”. Det är en rejäl bok – 380 sidor uppdelad på 20 kapitel av totalt 22 författare och med ett omfattande bildmaterial. Årets julklapp, tycker jag förstås.

På många sätt representerade 1914 någon form av brytpunkt –även om det alltid innebär en förenkling att uttrycka det så. Det är tydligt att man kan se den symboliska betydelsen av händelser i Malmö för etthundra år sedan – såväl i samtiden som i backspegeln.

I maj 1914 öppnade Baltiska utställningen i Malmö, en uställning som var tänkt att sätta staden på kartan. Framstegsoptimismen flödade, och alla fyra (!) nationer med kust runt Östersjön deltog med satsningar av varierande omfattning för att visa upp framför allt vad som beskrevs som framsteg inom kultur och teknik. Hundratusentals människor besökte utställningarna. Men festen kom tveklöst av sig då första världskriget bröt ut och det paradoxala inträffade att två av de utställande nationerna plötsligt befann sig i krig med varandra!

Baltiska utställningen var oerhört viktigt för Malmö – och inte minst Malmös självbild.  Det är också en viktig del av boken “Malmö 1914”, men det är viktigt att lyfta fram att boken också innehåller mycket mer – och  kopplar nedslag år 1914 till längre processer, till kontinuitet och förändring. Inte minst handlar mycket om stadens tillväxt – detta år nådde staden 100 000 invånare. Sin tids hållbarhetsfrågor är också synliga i mycket av materialet.

KOLONIERNA – SIN TIDS SOCIALA INNOVATIONER?
För egen del har jag bidragit med en artikel om koloniområdena i Malmö 1914, med titeln “Koloniområden i Malmö – för kropp, själ och försörjning”, där jag lyfter såväl normer och ideal som den vardagliga praktiken. Precis som när det gäller Baltiska utställningen finns många spår av den tidens koloniområden kvar om man bara vet var man skall leta. Kontinuitet och förändring, som sagt. Så här formulerar jag det i början av artikeln:

“När koloniområden började etableras i Sverige under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, fanns en uttalad koppling till det som kallades ”den sociala frågan”. En aspekt av detta handlade om de svåra förhållanden som arbetarbefolkningen i städerna levde under, vilka inte sällan beskrevs som nedbrytande för såväl hälsa som moral. En bärande tanke med koloniträdgårdsrörelsen var att bidra till ökad livskvalitet för denna grupp.”

Det här var alltså en av de strategier man arbetade med 1914 för att möta utmaningarna kring den sociala hållbarheten. Men det fanns också viktiga tankar om vikten av det gröna för att balansera det urbana. Rudolf Abelin, bland annat grundare av Norrvikens Trädgårdar, och en av de viktigaste förespråkarna av koloniträdgårdsrörelsen, formulerade sin vision på följande sätt:

“Mor och barn hava gått ditut I förväg, och när ångvisslan ljuder eller klockan klämtar, skyndar far efter för att i skötet av sin familj tillbringa några lugna timmar i Guds fria natur med litet uppfriskande jordarbete och där intaga sin aftonmåltid. Han känner sig fri därute, han ser sina barn tumla om som ystra fålar i oskyldig glädje, och han gripes själv av ljusa drömmar om fröens och örternas spirkraft, om rik och välsmakande skörd”

Anna Lindhagen, socialdemokratisk politiker och kvinnosaksaktivist i början av 1900-talet skrev så här efter ett besök i koloniträdgårdar i Köpenhamn 1903:

“En våg av stark glädje sköljde upp i mig. Trädgårdstadsidén hade ju visserligen redan slagit igenom överallt, men det förhindrade icke att hyreskasärninnevånarna alltid skulle vara utan jord. Men här löstes ännu en betydande bit av städernas jordbruksfråga. Jag gav mig naturligtvis ett heligt löfte den sommardagen i Köpenhamn att arbeta för koloniträdgårdar i Stockholm.” 

Malmös första organiserade koloniområde, Pildammskolonin, fick också mycket beröm av Lindhagen efter ett besök 1905:

“I planteringsföreningens koloniträdgårdar är nu ganska uppvuxet och en del af trädgårdarna utomordentligt väl skötta, verkliga små mönsterträdgårdar… Endast en och annan hyresman har köksträdgård i någon större skala, de flesta trädgårdarna äro här uteslutande små hemtrefliga ”kryp-in” bland buskar, rosor och blomsterrabatter, hvilka senare ofta äro kantade med jordgubbar … Lusthus äro uppförda å de flesta lotter, hvilka mycket variera i storlek från villaliknande byggnader, af hvilka en och annan förefaller allt för stor, till helt små spjälpaviljonger, öfverdragna med någon klängväxt…”

En vanlig bild av koloniområdena är att de i början av 1900-talet närmast uteslutande handlade om livsmedelsproduktion. Medan detta säkerligen var sant under kristider,såsom under första världskriget, är det också tydligt i källmaterialet att odlande i sig, och inte minst blomsterprakt var viktigt även då. Så här skriver en från början något tvehågsen kolonist, med stuga på Hästhagen, i Skånska Trädgårdsföreningens tidskrift Täppan 1915 om sina odlingserfarenheter:

“…kvickrot och allt möjligt ogräs frodades. Jag var därför villrådig, om jag skulle kosta något vidare på [kolonilotten]. Men då jag började gräva i jorden … fick jag en så brinnande lust att plantera…”

“Blommor har jag haft i kolonien hela året, såvida inte vintern varit allt för sträng. Tidigt, ibland redan i januari, snödroppar, så crocus, primulor, pärlhyacinter, scilla, påskliljor, tulpaner och narcisser, under försommaren våraster, löjtnantshjärtan, pioner, svärdsliljor, aklejor, perenn vallmo, under högsommaren rosor, gaillardia, klockor, prästkragar, vita och brandgula liljor och så den allra rikaste blometerprakten i juli, augusti och september då solrosor, studentnejlikan, riddarsporrar, krasse, clarkia, ringblommor, zinnia, rudbeckia och höstsyrener, flox, aster lejongap och lövkojor m. fl. giva oss en härlig färgprakt, dahliorna inte att förglömma, samt höstaster och crysantemum som blommar ända in i november.”

Boken kan köpas i, som det heter, “välsorterade bokhandlare” samt hos nätbokhandlare som Bokus och Bokia.

Läs mer om boken på Malmö högskolas hemsida.