Förändringen av Västra hamnen i Malmö har inneburit en radikal förändring av den Malmös relation till vattnet. Men det är knappast unikt, varken i Sverige eller globalt sett. Stora områden i närheten av vatten – kuster eller floder – på flera håll i världen förlorade sin funktion som konsekvens av avindustrialisering eller förändrade transport- och kommunikationsmönster.

Ett av de första exemplen var The Inner Harbour i Baltimore. Containerfartygens genombrott efter andra världskriget medförde att traditionella hamnområden hamnade i bakvatten, och konsekvensen för Baltimore var betydande. Men redan från början av 1960-talet började man arbeta på en utvecklingsplan som tog sin utgångspunkt i att ersätta de fallfärdiga magasinen med parker och öppna ytor – kombinerade med bland annat hotell- och konferensanläggningar.

Containertransporternas genombrott hade motsvarande konsekvenser i London. Totalt handlade det där om inte mindre än 21 kvadratkilometer som under det tidiga 1960-talet blev mer och mer öde. Här blev lösningen radikalt annorlunda, färgat av Thatcherismens marknadsideologi.

London Docklands Development Corporation skapades för att förändra området: Med hjälp av incitament som skattefrihet och förenklad planeringsprocedur skulle marknadsaktörerna utveckla Docklands med fokus på kommersiella fastigheter (och i någon mån mer exklusiva bostäder). Docklands uppfattades av många som en symbol för Thatchers ideologi och kritiska röster saknades inte. Men samtidigt är det tydligt att många drog nytta av förändringarna.

Ett annat exempel, närmare i tiden, gäller Bilbao i Baskien. I staden fanns länge en framgångsrik varvsindustri, belägen mitt i staden längs floden Nervion. Men internationell konkurrens medförde att industrierna i Bilbao tvingades till drastiska nedskärningar. Mellan 1975 och 1995 minskade antalet industriarbetare med 70 000, vilket förutom skyhög arbetslöshet också ledde till vidsträckta områden med övergivna industrilokaler, till stor del belägna mitt i staden.

I Bilbao lät man sig i stor utsträckning inspireras av lösningarna från Baltimore, och området längs Nervion är idag till stor del rekreationsområde – men kryddat med ett storslaget konferenscentrum samt naturligtvis med det imponerande Guggenheimmuséet.

För den historiskt intresserade dyker dock frågan upp om och i vilken utsträckning man kan ta fasta på det historiska arv som finns på platsen. Varken i Baltimore, Docklands eller Bilbao har detta skett i någon större utsträckning. I Bilbao finns några enstaka föremål kvar – en kran och lite annat – men det ligger avsides, och är inte kopplade till någon typ av funktion på platsen.

När det gäller Västra hamnen har man tänkt till i någon utsträckning kring detta, och 2007 gjordes en kulturhistorisk utredning av “Varvsstaden – Kockumsområdet söder om Stora Varvsgatan”. Här lyfter man bland annat tankar om:

– kulturhistorien som en tillgång: En förutsättning för att bevara en byggnad eller miljö är att den har en funktion

 – platsens historia även fortsatt ska vara avläsbar 

 – ”Platsens historia” är inte en fixerad tidpunkt utan en process

 – Likaväl som de stora strukturerna och volymerna är viktiga för förståelsen för områdets historia kan detaljer berätta mycket. En gammal kran monterad på en fasad, en skylt från förr eller en räls i gatubeläggningen är exempel på sådant som kan bevaras för att skapa en känsla för platsens förflutna…

Intressanta ambitioner. Och nog ser man att byggnaden ovan har en historia.