För snart sju år sedan, i slutet av augusti 2005, svepte orkanen Katrina in över sydöstra delen av Förenta Staterna med enorm kraft. När stormens centrum tidigt på morgonen den 29:e passerade över Plaquemines, sydost om New Orleans, hade den visserligen tappat en del av sin kraft, men fortfarande kunde vindstyrkor på mellan 60 och 70 m/s uppmätas. Vindarna piskade upp en stormvåg som översvämmade stränder och kärr söderifrån och bearbetade vallarna längs Lake Pontchartrain norrifrån. Förhoppningen var att stadens vallar och fördämningar skulle motstå vattnet, och pumparna i den lågt belägna staden arbetade för högtryck för att få bort de 200 millimeter regn som fallit under natten. Trots att borgmästaren beordrat evakuering fanns det fortfarande omkring 200 000 människor kvar i staden av olika skäl. En del ville inte lämna sina hem, andra kunde inte eftersom de saknade bil.

New Orleans byggdes i ett träskområde nära Mississippis mynning. Den äldsta bebyggelsen anlades på den naturliga flodbanken, men med tiden kom staden att bli allt viktigare ur handelssynpunkt och växte snabbt under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Tillväxten gjorde att bebyggelsen spred sig från de höglänta områdena till områden under havsnivån. För att minska risken för översvämningar byggdes vallar och kanaler. Dessutom skapades ett komplicerat pumpsystem, då varje droppe regn som faller i New Orleans och som inte avdunstar måste pumpas ut.

Historiskt sett har New Orleans drabbats av översvämningar vid ett antal tillfällen, i genomsnitt en gång vart sjunde eller åttonde år sedan 1800-talets början. För det mesta har det varit Mississippifloden som varit orsak till översvämningarna, och därför har man byggt kanalsystem och vallar för att skydda från översvämningar därifrån. Ett sådant exempel är den stora översvämningen 1927 där floden steg upp till 17 meter över sin vanliga nivå. Genom att flodvallarna uppströms gav vika (och sprängdes av ingenjörstrupperna) klarade sig staden den gången. Med tiden har dock orkanerna kommit att bli en allt vanligare orsak till att staden hotas av översvämning. När orkanen Betsy 1965 nådde staden, kunde inte skyddsvallarna stå emot den flodvåg som skapades från Lake Pontchartrain. Resultatet blev att mer än 160 000 bostäder översvämmades. Det tog mer än tio dagar innan vattnet sjönk undan den gången. Ett av resultaten blev en ökad satsning på att stärka och bygga ut systemet av vallar, anpassade för att klara en framtida storm av Betsys kaliber. Men Katrina visade sig ha andra egenskaper.

(Bilden visar en av de kanaler där vatten skall ledas så att inte New Orleans översvämmas)

Vallarna höll inte Katrina stången särskilt länge. Vindriktningen kom nämligen att åstadkomma en kraftig höjning av vattennivån i Lake Pontchartrain och pressade vattnet med full kraft mot staden. Vid klockan fem på morgonen den 29 augusti brast den första vallen i stadens fattigaste kvarter, Lower 9th Ward. En del vallar rasade direkt, andra försvagades och gav vika senare under dagen. På kvällen var 80 procent av New Orleans översvämmat och över 800 människor var döda eller döende. Det har beskrivits som den värsta naturkatastrofen i Förenta Staternas historia.

Men var det en naturkatastrof? Orkaner är lika naturligt för Mexikanska golfen som sandstränder och ostron. De är katastrofer endast när de stör människors liv, vilket väcker frågan om vad vi egentligen menar med ”naturligt”. Resten av naturen är ganska väl anpassad för orkaner och översvämningar. För många ekosystem kan till och med orkaner vara en viktig del i ekologiska cykler. Många har dragit slutsatsen att översvämningen i samband med Katrina inte var en naturkatastrof, utan att det var människors aktiviteter som skapade de nödvändiga förutsättningarna.

Det finns en uppsjö av olika faktorer att skylla på. Våtmarker har tagits bort för att underlätta oljeutvinning, oansvarig stadsplanering, fusk med byggandet av skyddsvallarna och en hel del annat. Men i sin nya bok om Mississippiflodens miljöhistoria menar Chris Morris att problemet är mer grundläggande än så. Vad som hände i slutet av augusti 2005 var inget nytt eller unikt. Orkanen Katrina utvecklades under orkansäsongen, den tid då orkaner kan förväntas och den översvämmade en stad som har drabbats av orkaner många gånger tidigare. Katrina var en paradox: en händelse som var både helt förutsägbar, eftersom den är så naturlig, och ändå på något sätt fullständigt oväntad, eftersom sådana katastrofer inte borde drabba en modern, västerländsk storstad. Någon gång i slutet av 1800-talet började man i New Orleans tänka att man med hjälp av modern ingenjörskonst skulle kunna göra staden permanent  torr. En orkan eller en översvämning kan då bara förstås som naturens katastrofala intrång i den mänskliga världen. Och följaktligen har kraven på åtgärder efter Katrina till stor del handlat om att bygga fler och starkare (”bättre”) vallar, även om de flesta forskare och ingenjörer är överens om att det till stor del är skyddsvallarna i sig som är det största problemet. Det finns till och med ett förslag att bygga en enorm mur ute i havet, nära 150 kilometer lång, som av sina kritiker benämns ”the great wall of Louisiana”. Forskarna är ense om att en sådan mur snarare kommer att öka konsekvenserna av stormar och översvämningar.

Stora delar av de områden som översvämmades 2005 har ännu inte återuppbyggts. Det finns flera orsaker till detta, och bland de drabbade är bitterheten stor. Det är tydligt är att det finns en betydande osäkerhet om vad som skall hända i framtiden med staden. Det har framhållits att staden skall återuppbyggas och återställas, men den verkliga handlingskraften tycks inte riktigt finnas där. Argumenten för återuppbyggnad har till stor del handlat om att bevara kulturarvet. De delar som översvämmades var visserligen de fattigaste i staden, men samtidigt viktiga delar av stadens kulturella själ.

Å andra sidan finns det de som menar att klimatförändringarna kan göra att det finns anledning att fundera på om det är en bra idé att flytta tillbaka till de översvämmade områdena. Det finns en överhängande risk att katastrofen upprepar sig. Vallarna är återuppbyggda, men kritiker pekar på att man inte gjort dem starkare än tidigare och att det är tveksamt om de ens skulle klara av en ny Katrina, och än mindre en kraftigare orkan. Att separera människor och vatten i New Orleans har inte gått historiskt, och med höjning av havsnivån lär det inte bli lättare.

Även om Malmö inte ligger högt, är ju förhållandena helt annorlunda än i New Orleans. Men höst och vinter kan det storma ordentligt, och Gudrun nådde faktiskt orkanstyrka. I samband med stormarna kan havsnivån stiga betydligt, och i samband med stormfloden 1872 översvämmades stora delar av Falster då Östersjön steg tre meter över sin normala nivå. Omkring 80 människor fick sätta livet till. I Skanör nådde vattnet ända upp till kyrkan, där man lade plankor över ryggarna på kyrkbänkarna för att komma högre upp när vattnet steg. Ljungen blev helt översvämmad, och i två dagar var Skanör och Falsterbo en isolerad ö. I boken Skanör och Falsterbo efter sillatiden av Lars Dufberg citeras ögonvittnet Maria Ekman:

Jag var åtta år när den stora floden kom på vintern 1872. Vi bodde då i närheten av parken, där Per i Vången sen bodde, och där morfar hade sitt hus först. Det var mitt på dan, mor höll på att koka potatis på spisen. Dom var just färdiga och mor höll på att ta av dem. Låt potatisen vara mor och ta ungen ur vaggan, sa far. Mor gjorde så, vi lämnade allihop huset. Och väl var det för bara en liten stund efter det vi lämnat huset, kom havet upp och välte klineväggarna i huset. Allt vad vi ägde, möbler och grisen och alla rötter och grönsaker som far dagen förut varit och hämtat i Dragör för att sälja, simmade med floden.

(Illustration från Lolland)

På sina håll, inte minst i trakterna kring Skanör-Falsterbo förekommer idag diskussioner om hur man i framtiden skall hantera en kommande höjning av havsytan. Vallar, konstgjorda öar och andra förslag dyker upp i debatten. De tre meter havet steg med vid stormfloden 1872 var en extrem händelse, som endast beräknas inträffa vart tusende år. ”Normala” stormar höjer endast havsnivån med upp till omkring 1,50-1,80. Men om den ”normala” havsnivån stiger en meter, vad händer då? Och vad händer i New Orleans?

Läs mer om New Orleans:

I dagens Sydsvenskan (2012-08-26) skriver Martin Andersson om ”Kolonierna som försvann”, vilket syftar på Pildammskolonierna, Malmös (och kanske Sveriges) första koloniområde. En av poängerna med artikeln är det faktum att då de anlades, låg de i utkanten av staden och i takt med Malmös expansion fick Pildammskolonierna (och sedermera även andra koloniområden) lämna plats för vad stadens styresmän uppfattade som viktigare verksamheter.

Men alla delar av Pildammskolonierna försvann inte helt. Några av stugorna flyttades till nya områden. Ett av dessa områden var Ärtholmens sommarstad, som när beslut om dess etablerande fattades 1935 också uppfattades ligga utanför staden. Idag är området helt ”omringat” av staden, men sedan området inkluderats i stadsplanen (och betydelsen av gröna områden i staden förändrats!) är risken mycket liten att det skall tas i anspråk för annan verksamhet. Flera av stugorna från Pildammskolonierna kom att flyttas till Ärtholmen, bland annat stugan nedan, som troligen är byggd 1914 (och flyttades till Ärtholmen 1943)

Läs mer om Ärtholmens historia på Kulturarv Malmö A-Ö!

Sommaren innebär för många människor att vistas i städernas gröna rum. Att jag väljer att kalla det för ”rum” istället för exempelvis ”grönyta” beror på att dessa platser också är intressanta för det sociala samspel som sker där. Beroende på vad det är för typ av grönt rum finns det olika både uttalade och outtalade regler för hur man skall bete sig. Får man prata högt? Dansa? Dricka alkohol? Grilla? Odla grönsaker? Kyssas? Jogga? Bör man helst promenera och kanske slänga några brödbitar till fåglarna? Reglerna har förändrats över tid, och kommer naturligtvis att omförhandlas nu och i framtiden också.

Malmö har ibland kallats för parkernas stad, även om parkytan rent kvantitativt inte är så väldigt imponerande. Det kanske handlar om att vi har exceptionella parker. En park i Malmö som har en exceptionell historia är Folkets Park. Parken köptes av Socialdemokraterna i slutet av 1800-talet för att man skulle kunna ha en samlingsplats för politiska möten. Samtidigt visade man ett entreprenöriellt sinnelag och byggde aktiviteter i parken med inspiration från Tivoli i Köpenhamn. Intäkterna från dans och restaurangverksamhet bidrog till att finansiera den politiska kampen. I takt med att staden växte kom de från början närmast lantliga omgivningarna att förändras till bostadskvarter. Idag ligger Folkets Park mitt i stan och tiden kanske har sprungit ifrån även en del av dess aktiviteter: När parkchefen ”testar sina visioner” i Sydsvenskan för några veckor sedan är tivolit ifrågasatt. Det är alltid en svår fråga om hur man skall bevara kulturarv, och inte sällan landar det i det yttre, om byggnader eller till och med endast fasader. Men kulturarv som kuliss skapar inga sammanhang. Tivoliattraktioner i Folkets Park är en del av kuturarvet. Liksom även sillasexorna, men dem får vi väl aldrig tillbaka.

Många har skrivit om Folkets Park i Malmö. Tillsammans med Ebba Lisberg-Jensen och Pernilla Ouis skrev jag artikeln ”De gröna stadsrummens koreografi: Moral och motstånd i urbaniseringens tid”, som är publicerad i antologin Inne och ute i Malmö. Studier av urbana förändringsprocesser (2008).

Fredrik Björk, doktorand i historia