Mar 232017
 

Jacob Lind was interviewed in a Swedish newspaper about a family in Malmö that was deported as a result of the government’s new harsher policies towards refused asylum seekers. You can read the family’s own story in Swedish here:

http://www.etc.se/inrikes/alisa-18-livet-slutade-den-dag-som-granspolisen-tog-min-familj

The police separated the mother from the 1.5 year old who was still breastfeeding for a week and they have been searching intensely for the family for 3 months.

Mar 142017
 

We recently published another article in our research project:

Deportability Status as Basis for Human Rights Claims: Irregularised Migrants’ Right to Health Care in Sweden (read more here: http://www.tandfonline.com/eprint/WVeD4wkvBBGhnZFr9NUU/full). Abstract: 

ABSTRACT

This article discusses the issue of the right to health care for irregularised migrants in Sweden, from a human rights perspective. An extended right to health care for irregularised migrants came into effect through a legislative amendment in 2013. By exploring the legislative process before the new Act on Health Care to Some Foreigners Who Reside In Sweden Without the Necessary Permits in 2013, we show how the Act uses ‘deportability’ as a legal category and basis for health care and why this is problematic. Our study reveals a variety of practices that reproduce inconsistencies entrenched in rights-mobilisation for non-citizens: separate legislations for different categories of persons, vague accounts of treaty-obligations, absence of discussions on liability, and shifting the responsibility of extending health care to the local government.

Jan 272017
 

Tillsammans med CENTRUM FÖR SOCIALA RÄTTIGHETER och UNGA FORUM anmäler vi Polisen och Malmö stad för deras agerande mot papperslösa familjer i Malmö. 

Vi menar att dessa myndigheter inte helt kan strunta i att pröva barnets bästa när uppgifter om gömda flyktingar lämnas ut. I november 2016 begärde Polismyndigheten att Socialtjänsten Malmö skulle skicka adress- och kontaktuppgifter till 200 personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar. Bland dem vars uppgifter lämnades ut var många barn, som sedan far illa när deras familjer blev rädda. Nu anmäls Socialtjänsten Malmö till Justitieombudsmannen.

Enligt socialtjänstlagen ska barnets bästa beaktas vid alla beslut som rör barn. Barnkonventionen, som Sverige har skrivit under, ska ha betydelse varje gång myndigheter tar beslut som rör barn. När gränspolisen begärde ut gömda barns adressuppgifter krockade dessa regler med utlänningslagen (2005:716) 17 kap 1 §, som säger att socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden om polisen begär det.

Det kan diskuteras vilken tyngd som reglerna om barnets bästa egentligen kan ha, ställda mot utlänningslagens tydliga bestämmelse. Men faktum är att socialtjänsten i alla ärenden där barn är berörda måste beakta barnets bästa. I höstas valde Socialtjänsten att lämna ut barns uppgifter helt utan att först undersöka vilka konsekvenser utlämnandet kunde få för barnen. Utan individuella bedömningar inför beslut kan bedömningen av barnets bästa omöjligen göras; i så fall utesluter vi att barnets bästa någonsin behöver beaktas, och konsekvenserna för barn kan bli helt orimliga. Till exempel var två av dem vars uppgifter lämnades ut en gravid kvinna i 20 årsåldern, som lider av svåra men efter de trauma hon fått genomleva som offer för trafficking, och hennes tvååriga son.

Om händelserna i höstat kommenterade en gränspolis i en intervju att ”det här är bara början”. Ytterligare 600 personer kommer att sökas upp på samma sätt och även andra strategier diskuteras. Förhoppningsvis får vi klarhet av Justitieombudsmannen om vad som bör gälla, innan gränspolisen fortsätter sina ansträngningar. Kontakta Anna.Lundberg@mah.se om du vill ha anmälan i sin helhet.

 

Jan 132017
 

New Article out now, and it is open access! (http://link.springer.com/article/10.1007/s12142-016-0442-2?wt_mc=Internal.Event.1.SEM.ArticleAuthorOnlineFirst)

Through an analysis of 100 asylum decisions and 10 interviews with 20 asylum officers at the Swedish Migration Agency this article reveals two intricate processes through which children’s rights are displaced in the Swedish asylum process; by overlooking children’s individual claims for asylum through a circle of neglect, and negating children’s best interests. The article demonstrates how the balancing act between migration control on one hand and children’s rights on the other hand plays out in the asylum process, which results in a double displacement; the children are not adult enough to be addressed as asylum seekers and not children enough to deserve qualification as bearer of children’s rights. An in-depth analysis of everyday practices at institutions applying children’s rights is essential both to understand the reproduction of discrepancies between rights on paper and rights in practice, and to explore the potential of rights to disrupt oppressive vehicles of power.

Nov 272016
 

Mitt arbete i vårt forskningsprojekt tar en lite ny vändning under året som kommer, pga. ett utredningsuppdrag jag fått från regeringen. Det handlar om människor som befinner sig i en limbosituation i Sverige, exempelvis statslösa palestinier som inte har rätt att stanna i Sverige men inte heller kan återvända till ursprungslandet. Under veckorna som gått sedan Ekots rapportering om utredningen (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6555095) så har flera personer i den här situationen hört av sig till mig. Det saknar formell rätt att vistas i Sverige men de är aktiva samhällsmedborgare. Breven, som jag hoppas kunna återkomma till här på bloggen, ger uttryck för en mycket besvärlig och utsatt situation.

Förutom att läsa och svara på brev har jag börjat läsa in mig på området. En bra bok som tar ett helhetsgrepp är Nationality and Statelessness Under International Law (Cambridge university Press, Alice Edwards & Laura Van Waas eds., 2014), 306 Pages, ISBN 978-1-107-03244-6.

I det första kapitlet förklarar Alice Edwards procedurella respektive substantiella dimensioner av statslöshet. Hon förklarar med hänvisning till Nottebohmfallet i permanenta skiljedomstolen i Haag, att det måste föreligga en reell samhörighet mellan en individ och det land där hen är medborgare, för att medborgarskap folkrättsligt ska anses föreligga. Anknytningsmoment som godtas som grund för medborgarskap kan exempelvis vara att en person är född inom statens territorium (jus soli), är född av föräldrar som är medborgare i staten (jus sanguinis) eller att hen har haft en långvarig vistelse inom statens territorium (jus domicile). Substantiella aspekter av medborgarskap är exempelvis rätten att lämna sitt land och återvända dit, samt tillgång till rättigheter som medborgarna i landet typiskt sett har.

I ett annat kapitel behandlar Matthew J Gibney etiska och politiska dimensioner av problematiken. Han behandlar individers ställning i statslöshetens skuggsamhälle: Deras juridiska status beskrivs som ett handikapp, de statslösa är en anomali och samtidigt en konsekvens av att världen delats upp i nationalstater. Med flera hänvisningar till Hannah Arendts reflektioner efter andra världskriget så beskriver Gibney hur statslösas situation i flera avseenden är jämförbar med flyktingars. Många statslösa är också flyktingar och tvärtom. Statslösa skapar en rad problem även för stater, ändå reproducerar stater statslöshet. Inte sällan sker detta oavsiktligt. Emellertid kan problemet motverkas i länder med starka institutioner, menar Gibney, stater som har förutsättningar att skydda mänskliga rättigheter. Den statslösa som har en anknytning till landet, bör få stanna, menar Gibney. Allt annat är orimligt, såväl moraliskt som politiskt. Ty statslöshet underminerar staternas reglerade invandring.

På strukturell nivå är det rimligaste, skriver UNHCR:s expert Mark Manly i sitt kapitel i boken, med lagstadgade former av s.k. naturalisation, dvs. att personer som vistats länge i landet som statslösa tillerkänns medborgarrätt. Fortsättning följer …

 

Nov 162016
 

Amanda Nielsen’s dissertation ‘Challenging Rightlessness – On Irregular Migrants and the Contestation of Welfare State Demarcation in Sweden’ (2016) is one of several that is associated to our research project. Nielsen investigates the boundaries of the welfare state in relation to irregular migrants’ rights claims. By following the struggles in Swedish politics from 1999 to 2014 for the protection of irregular migrants’ social and political rights, in terms of demands for permanent residency, schooling and health care, the author identifies that the interlinkage between citizenship and welfare access has somewhat disrupted. Nielsen identifies a small, however significant, shift in social policy as a result of the demands. The extension of welfare, in terms of the new school and health care policies adopted in 2013, to individuals without regular status contests the idea of citizenship as basis for inclusion. The general restrictions on welfare access for irregular migrants constitutes what Nielsen and others see as forms of internal borders. She reflects that the changes in policy might imply a removal of such borders, that might lead to long term inclusionary effects. The adoption of the 2013 reform was a result of a successful political campaign arguing that these social entitlements are human rights that should be applied to everyone regardless of status. Paradoxically, Nielsen observes that this type of argumentation, and the policymaking resulting from it, might potentially lead to a negative development where full protection of rights become out of reach. Since the recognition of rights for this group were strictly limited to two specific social rights, i.e. schooling and medical care, and no opening for the regularisation of their stay became topical, the change in policy could be a starting point for the development of a second class structure. Hence, the author concludes that further contestations of the “citizenship order” are absent in the debates studied and requests a more subversive discourse around political entitlements in relation to status.

Available at: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:896265/FULLTEXT01.pdf

Emma Ley

Oct 062016
 

”Jakt på papperslösa gör oss till en polisstat”

Regeringen föreslår nio åtgärder för att hitta och utvisa papperslösa. Det kommer att slå hårt och främst gå ut över redan svaga och jagade människor. Vi uppmanar därför regeringen att ta tillbaka åtgärderna, skriver 43 forskare.

Torsdagen den 22 september presenterade regeringen en rad åtgärder som syftar till att fler människor ska återvända till sina hemländer efter att de fått avslag på sin asylansökan. Regeringen säger sig vilja hindra att det växer fram ett ”skuggsamhälle” där papperslösa utnyttjas på den svarta arbetsmarknaden.

Med utgångspunkt i den kunskap som finns i forskningen om migration, asyl och papperslösas villkor är det här utspelet djupt oroande på en rad punkter.

Dels visar många studier på godtycklighet och avsevärt bristande rättssäkerhet vid asylprövningar, inte minst när det gäller barn. Därför vet vi att när fler utvisas så kommer det innebära att det är fler som kommer hamna i svåra situationer i sina hemländer och utsättas för förföljelse eller social utsatthet.

Dels visar forskningen med all önskvärd tydlighet att den typ av åtgärder som regeringen föreslår inte leder till att fler ser ett så kallat återvändande som ett möjligt val utan istället kommer få helt andra effekter. De som håller sig undan utvisning lever i en extremt svår situation och gör det för att de inte ser något annat alternativ. Regeringens åtgärder hjälper inte på något sätt folk att slippa undan livet i papperslöshet, utan gör istället denna situation än mer sårbar: ”skuggorna” som faller över papperslösheten blir bara hårdare, kallare och längre.

Regeringen presenterade nio konkreta åtgärder. Vår och andras forskning visar att effekterna av dessa åtgärder kommer bli ökad utsatthet, ohälsa och fattigdom bland den papperslösa befolkningen. Utökade arbetsplatsinspektioner kommer ge människor ännu svagare förhandlingsposition i förhållande till sina arbetsgivare. Möjligheten att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroller kränker den personliga integriteten och bidrar till ytterligare rasprofilering inom polisens arbete. Att papperslösa barn i ökad grad ska behöva vara rädda för att bli identifierade och kunna tas i förvar kommer att bidra till stor ökad ohälsa bland en grupp barn som redan lider svårt och är inget annat än ett hån mot Barnkonventionen (som regeringen paradoxalt nog just nu ska inkorporera i svensk lag). Användandet av häkten som förvar bidrar till en ökad kriminalisering av migranter och brutalisering i myndigheternas arbete. Det tydliga kravet på Migrationsverkets personal att ange personer de har kontakt med, kommer leda till ökade svårigheter för personer som fått avslag att ta kontakt med Migrationsverket.

Socialdemokraterna och Miljöpartiets förslag pekar sammantaget i en tydlig riktning: mot en polisstat med ökad kontroll av vissa invånare.

Varför lägger regeringen då dessa förslag om de inte kommer att få den effekt de vill ha? Oräknelig forskning har visat hur normaliserandet av nationalistiska och rasistiska organisationers retorik får som följd att rasistiska åsikter sipprar ner på institutionell nivå inom såväl myndighetsarbete som etablerade politiska partier. Att man med lätthet kan presentera ett förslag på att genomföra fingeravtryck på barn som är så unga som sex år visar tydligt hur alarmerande situationen i Sverige är, där man normaliserat tanken om att vissa människor/barn ska och bör ha mer rättigheter än andra.

En förklaring ligger givetvis i det vägval Sveriges regering gjorde i slutet av förra hösten: att till varje pris avskräcka de migranter som lyckats ta sig in i Europa från att söka sig vidare till Sverige. Trots att svenska politiker i internationella sammanhang gärna odlar den gamla bilden av Sverige som ett humant och generöst land väljer de alltså nu – i en tid då så många människor skulle behöva en plats att fly till och börja bygga upp sina liv igen – att tala om ”systemkollaps” och använda människor som brickor i ett politiskt spel där nationalismen och rasismen utgör det ny(gaml)a normaltillståndet. Att använda människor som flyr på detta sätt drabbar inte bara migranter utan hela Sveriges befolkning.

Vi uppmanar därför regeringen att ta tillbaka åtgärderna och istället genomföra en politik som ger skydd till fler människor på flykt.

Jacob, Anna, Mikael, Emma, m fl forskare (se här: http://www.svd.se/jakt-pa-papperslosa-gor-oss-till-en-polisstat)

Oct 062016
 

Irreguljär migration i Sverige
Rättigheter, vardagserfarenheter, motstånd och statliga kategoriseringar
Maja Sager, Helena Holgersson & Klara Öberg (red.)

Antalet människor som lever under hot om utvisning har ökat under de senaste decennierna. Samtidigt har det vuxit fram en medvetenhet om att dessa människor är – och kommer att vara – invånare i Sverige. En bred social rörelse med fokus på irreguljära migranters rättigheter har formerats och bidragit till att lagstiftningen på området förändrats. Människor utan uppehållstillstånd har idag rätt till sjukvård ”som inte kan anstå” och deras barn har rätt att gå i skolan. Utvecklingen är dock dubbel. Över hela Europa stängs gränserna. Och politiska krav på en närmast total exkludering av irreguljära migranter har vunnit gehör. Det som länge framstod som en utveckling mot ökade rättigheter för dessa människor har visat sig handla om återkommande förhandlingar där utgången är oviss. I denna antologi analyserar 19 svenska forskare hur tillståndet irregularitet skapas, återskapas och upplevs. Irregularitet förstås som präglat av föränderlighet, pluralism och temporalitet, och inte som en fast identitet eller egenskap. De olika texterna uppmärksammar hur detta tillstånd synliggör en rad dramatiska paradoxer, särskilt i den svenska välfärdsstaten. Texterna diskuterar främst det komplicerade förhållandet mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter och verklighetsglappet mellan föreställningen om Sverige som ”världsbäst” på humanitet, jämställdhet och solidaritet och den våldsamma exkludering som sker i den inkluderande välfärdsstatens geografiska och rättsliga marginaler.
Utöver redaktörerna medverkar Henry Ascher, Maria Bexelius, Carin Björngren Cuadra, Pouran Djampour, Sofi Jansson, Shahram Khosravi, Anna Lundberg, Heidi Moksnes, Amanda Nielsen, Vanna Nordling, Annette Rosengren, Erika Sigvardsdotter, Niklas Selberg, Mikael Spång, Emma Söderman och Åsa Wahlström Smith.

Sep 282016
 

— The following text was published on the blog of the journal Politics and has been republished here with permission from the editor —

By Jacob Lind
How do migrant children react to the paradox of holding two seemingly contradictory subject positions at once: the (deserving) child and the (undeserving) migrant?

Children’s position as specific right-bearers was a major driving force behind last year’s turn of events during the “summer of migration”. Images of Syrian war refugee Alan Kurdi lying dead on the shore in Turkey stirred up waves of emotions, and not very long after Europeans were applauding refugees as they arrived at train stations across the continent. The leading call at charity galas and in letters from aid organisations was “Help the Syrian children!” But we all know how quickly the tide turned later that fall and how the gates of fortress Europe once again closed in the face of children and adults alike of all nationalities.

In my on-going research project I investigate the paradox of migrant children as both bearers of specific rights and being subject to immigration control, and how children react to the experience of this paradox in their everyday lives. They are both children and migrants, and thus both considered especially vulnerable and deserving of special protection as children. At the same time, as migrants they are threatened by the interest of sovereign nation states to control migration. In short, during last year’s events, policies and public opinion first shifted to emphasise the child migrant, and then shifted back to emphasise the child migrant.

The point of departure of my Politics article, ‘The duality of children’s political agency in deportability‘, is to look at a specific group of children positioned as migrants, namely those who are threatened by deportation since they lack permission to reside in the UK, even though many of them are born in the UK and have lived in the country their whole lives. As I got to know some of these children and their parents I got an insight into how the children themselves experience and react to the paradox of being both positioned as a deserving, rights-bearing child and a potentially deportable child.

They are all allowed to go to school and their parents’ primary aim is to make sure they live as much of a “normal life” as possible. But as the children came home from school, letters from the Home Office were lying on the kitchen table. Some of the children curiously opened the letters without their parents’ knowledge and read about their potential threat of deportation. One child was even forced to participate in a meeting at the Home Office, at the age of 5, where she was told that she might have to go back to Ghana, a country she had never been in. This knowledge of one’s potential deportability stirred up anger and repugnance in the children. Other children were not as aware of their situation. Their parents tried to avoid involving them in these issues so that they could put all their focus and energy on succeeding at school. However, these children were also affected by the stress the threat of deportation had on their parents. Deportability makes itself known in different ways and children are very good at picking up on their parents’ anxiety.

Drawing on theories about children’s political agency, primarily discussed within children’s geographies, I analyse these children’s experiences of living their everyday lives in deportability. I argue in my Politics article that these children’s political agency comes about through dual processes. Both the children who knew more and those who knew less about their families’ immigration issues shared the experience of social inclusion mainly through going to school. One aspect of how their political agency comes about is how they all argue for this position of being included and being “just like everyone else”. I argue that their struggle to sustain this experience of inclusion is an expression of mundane everyday acts of political agency.

Secondly, some of the children expressed political agency in more active, direct and visible ways through writing angry letters to the Home Office, taking part in stage plays about their fear of being deported or vividly arguing against anyone claiming they are not “British”. However, in these active contestations of being positioned as “deportable”, the children point to their experience of being included as the ground for their claims and argue for this inclusion to continue. In this way, the duality of their political agency is not a contrasting phenomenon but rather complementary.

The aim of my study of the everyday lives and political agency of irregularised migrant children in the UK is to give an insight into how children react to the paradox of both being positioned as (deserving) children and (undeserving) migrants. Hopefully it can increase our awareness of what it is like for children to be stuck on the wrong side of the current draconic migration regime and help us recognise children’s struggles as they happen in their everyday lives so that we also can take their claims more seriously.

Sep 262016
 

What does the so-called ‘refugee crisis’ tell us about the European Union? And, what prospects are there for the EU managing this situation? These were just some of the questions touched upon by an insightful lecture given by Professor Joaquín Arango (Universidad Complutense, Madrid) that was both inspiring for its analysis but disturbing given the bleak outlook it presented.

 

Arango began by critiquing the name ‘refugee crisis’, arguing that instead we need to see it as: firstly, a humanitarian crisis; and, secondly, as a crisis in which there is both insufficient solidarity towards those in need of support, and amongst EU Member-states and citizens.

 

In the case of the European Union, we see the emergence of severe tensions between both North and South, as well as between West and East, which undermine the very existence of the political union. Crucially, the numbers of migrants arriving due to events in Iraq, Afghanistan and Syria are not directly to blame. These numbers could have been absorbed amongst the EU Member-states. The problem has occurred due to both: 1) an inadequate European asylum system in which the burden fell unfairly upon those Member-states on the EU’s borders; and, 2) an unwillingess of other EU Member-states to help better share that burden.

 

This has led the EU into a dangerous political climate in which there is rising far-right nationalism within Member-states, and EU leaders find themselves negotiating controversial agreements such as the ‘Turkish solution’ that show little long-term promise but may help paper over some problems for the short-term.

 

Overall, Arango made the argument that unless EU Member-states can learn to show more solidarity towards both those in need of help and one another, the prospects for both the future of the Schengen area of free movement and the EU itself look bleak. If the EU can overcome the challenge – not of refugees – but of its own institutional weaknesses and the shortcomings of its Member-states, then clearly it will have passed its greatest test to date.

By Michael Strange