May 112017
 

The Swedish Red Cross recently published a report [in Swedish] on the consequences of an amendment in the Act on reception of asylum seekers (LMA), which was introduced on June 1, 2016. The changes briefly mean that adult asylum seekers without children who had their asylum applications rejected will no longer be entitled to housing and financial support. Since the amendments came into force, the Swedish Red Cross has noted increased concern and vulnerability among persons affected by it. An increased number of asylum seekers who had their asylum application rejected now contact the Swedish Red Cross for support and assistance. As part of our ongoing efforts to promote a human and dignified reception, as well as a safe and worthy return, the report presents examples of how the law affects the life situation of individual asylum seekers. The basis for the report is local Red Cross activities across Sweden. Read the report here: http://www.redcross.se/globalassets/press-och-opinion/rapporter/roda-korset_lagesrapport_-lma-2016.pdf

In a report by the Brittish Red Cross “Can’t Stay. Can’t Go. Refused asylum seekers who cannot be returned” (by Catherine Blanchard and Sarah Joy for the British Red Cross, February 2017) examines the situation of persons who have been refused asylum in the UK, but cannot return to their country of origin, some because they are stateless. Many such persons live in hardship for extended periods of time, with minimal or no support, and suffer severe mental health conditions and other challenges. The British Red Cross concludes that ‘it is inhumane to keep them living in destitution for years’ and advocates for the government to grant such persons discretionary leave to remain in the UK, with the right to work and access higher education. Read the report here: http://www.redcross.org.uk/~/media/BritishRedCross/Documents/About%20us/Research%20reports%20by%20advocacy%20dept/Cant%20Stay%20Cant%20Go%20webready.pdf 

 

 

Apr 282017
 

Läs min gästkrönika för Refugees Welcome (http://rwsverige.se/gastkronikor/anna.html), 

Anna Lundberg

En tidigare asylsökande ung man kontaktar Asylgruppen efter att han fått avslag på sin ansökan om verkställighetshinder. Det är inte första gången vi läser ett sådant avslagsbeslut men den här gången är det särskilt svårt att förklara hur svenska myndigheter har resonerat.

Den berörda personen, vi kan kalla honom Aras, kommer ursprungligen från ett land i Västafrika. Han berättar att han under ett antal år bott i olika europeiska länder. Till Sverige kom han för tre år sedan. Sökte asyl och fick avslag. Eftersom myndigheterna inte tyckte han var trovärdig. De uppgifter Aras hade lämnat var alltför detaljfattiga och vaga, menade Migrationsverket och domstolen. Efter en tid kom ett beslut om utvisning. Först hade Aras sagt att han inte vågade åka tillbaka och därför inte tänkte samarbeta i återvändandeärendet. Men efter en tid hade han bestämt sig för att gå med på att lämna Sverige. Sedan dess har han på olika sätt försökt få resehandlingar.

Trots ihärdiga försök har det inte lyckats.

Aras har istället fastnat i en obestämd väntan där han inte vet när, eller ens om, något kommer hända i hans ärende. Att leva i limbo på det här sättet är en mycket utsatt och svår situation, med begränsad rätt till sjukvård, ingen rätt att arbeta. Man är helt utan ekonomiskt stöd.

När vi träffades första gången berättade Aras om allt han gjort för att visa att han respekterade migrationsmyndigheternas beslut, och om hur han följt varje anvisning. Han berättade om hur han i perioder anmälde sig varje vecka hos polisen. Aldrig att han missade en tid. Han berättade om hur han placerades i fängsligt förvar. Vid ett tillfälle hade polisen åkt med Aras hela vägen till det västafrikanska landet. Men myndigheterna där hade inte velat ta emot honom. De hade skrattat hånfullt, berättade Aras. De sa att ett sånt där röstkort poliserna hade med sig för att visa att Aras var medborgare i landet, det kunde vem som helst få tag på. Det kunde man inte godkänna som inresehandling. Polisen och Aras hade fått åka tillbaka till Sverige igen.

Tillsammans med Aras och två av hans kompisar inledde jag snart ett utdraget arbete för att få till stånd en bra ansökan om uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Regleringen av denna fråga i utlänningslagen har kommit till just för att personer som levt under lång tid i Sverige utan att deras beslut har kunnat verkställas av skäl utanför deras kontroll, ska kunna få stanna. Anledningen till bestämmelserna är att man vill förskona människor från att under mycket lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ett beslut som inte går att genomföra.

Arbetet med ansökan innebar en hel del korrespondens med ursprungslandets ambassader runt om i Europa. Om någon av dessa godkände Aras som medborgare kunde de utfärda ID-handlingar eller resehandlingar som i sin tur möjliggjorde en resa dit. Om hans begäran om ID-handlingar däremot inte besvarades trots upprepade försök, eller mottagarlandet meddelade att man inte kommer ta emot Aras, kunde han kanske få stanna i Sverige.

 

Eller, alltså, om Migrationsverket bedömde att Aras gjort allt som kunde förväntas av honom för att resa tillbaka, så kunde de bestämma att han beviljas uppehållstillstånd.

Tillsammans med Aras tog jag kontakt med ambassader i Danmark, Bryssel, Berlin. Tillsammans skrev vi till den svenska ambassadören i det västafrikanska landet som förklarade för oss att folkbokföringen där inte alls fungerar som den i Sverige. Passhandling är mycket svårt att få, särskilt för den som varit borta länge. Tillsammans vände vi oss till olika resebolag, och till svenska myndigheter, med frågor om något sorts tillfälligt handling så att Aras skulle kunna ta sig till någon beskickning i Europa för att personligen lämna in en begäran om pass.

Tiden gick. Utan svar från ambassaderna blev Aras allt mer frustrerad. Tillvaron präglades av juridisk limbo – han hade hamnat i papperslöshetens skuggsamhälle utan några möjligheter att ta sig därifrån och utan att kunna åka tillbaka.

Vi går igenom avslagsbeslutet och Migrationsverkets formuleringar: Uppehållstillstånd beviljas inte med stöd av utlänningslagen 12:18 eftersom praktiskt eller medicinskt verkställighetshinder ”inte kan konstateras föreligga i ärendet”. Frågan om uppehållstillstånd tas inte upp till ny prövning enligt 12:19 eftersom det inte uppkommit några nya omständigheter.

Det beskrivs inte överhuvudtaget hur man kommit fram till dessa slutsatser.

Vad som däremot är helt klart är att Aras måste förstå, antyder beslutet, att det rör sig om undantagssituationer, prövning av verkställighetshinder är ett så kallat ”extraordinärt prövningsförfarande”.

Går beslutet att överklaga? frågar Aras. Han menar att han verkligen har gjort allt för att undanröja de hinder som gör att han inte kan lämna Sverige och resa tillbaka till det västafrikanska landet på laglig väg, och dessutom lämnat en rad bevis till Migrationsverket som styrker detta.

Nej, avslag på ansökningar om uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder enligt utlänningslagen 18 § i kapitel 12, kan inte överklagas. Enbart den del av Aras beslut som gäller § 19 – om att försöka få en ny asylprövning – på grund av nya som det uttrycks ”antagligt skyddsgrundande omständigheter”, kan överklagas. Men här handlar det inte om några nya grunder för skydd. Aras har accepterat beslutet. Han har gått med på att åka ”hem”.

Emellertid ska Migrationsverket – faktiskt helt på egen hand – ta hänsyn till att Aras inte kan åka. De kan göra bedömningen att praktiska verkställighetshinder föreligger, om exempelvis personen nekas inresa i landet.

Det är förtvivlat svårt att se att man alls har övervägt en sådan bedömning i ärendet.

Vad vi kan göra nu är alltså att vända oss till Migrationsverket ännu en gång, med en ny anmälan om praktiska verkställighetshinder. Någon rätt till professionellt juridiskt stöd finns inte.  

I riktlinjer från Migrationsverkets rättsenhet gällande situationer av det här alldeles särskilda slaget får vi lära oss hur det är tänkt att gå till på myndigheten.

Bland annat står det i riktlinjerna att ”reglerna om myndigheters serviceskyldighet, utredningsansvar och kommunicering” gäller när Migrationsverket på eget initiativ prövar om det finns hinder mot att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen. Beslut i ärenden om verkställighetshinder måste tydligt ange vad den sökande behöver göra för att avvisningen eller utvisningen ska gå att genomföra.

Man skriver också att de begrepp som Migrationsöverdomstolen använt för att tydliggöra beviskravet – ”visas”, ”klarläggas” och ”fastställas” – är uttryck för ett högt beviskrav.

Vidare står att det ”är relativt enkelt att visa om det finns sådana hinder [och därför] kan Migrationsverket ställa högre krav på bevisningen som den sökande lämnar in”. Bevis har lämnats in i Aras ärende. Kopior på e-postmeddelanden. Beskrivningar av telefonsamtal. Om man inte kan återvända borde han väl få uppehållstillstånd. Är inte det hela vitsen? Till och med när svensk polis eskorterade Aras till det västafrikanska landet togs han emot. Nu behövs antingen stöd från svenska myndigheters sida när det gäller att ta kontakt med ambassad, eller information om vad som ska till för att de ska förstå att Aras inte kan åka tillbaka.

Vi läser om justitieombudsmannen skarpa kritik mot Migrationsverket när det gäller anvisningar till polismyndigheten i ett verkställighetsärende. I det ärendet var det inte en enskild utan Polismyndigheten som hade kontaktat Migrationsverket eftersom beslutet inte gick att verkställa. Migrationsverket fick allvarlig kritik av JO för att inte ha lämnat tydliga anvisningar. Processen hade på grund av Migrationsverkets agerande blivit mycket långdragen.

Kritiken står sig, konstaterar Aras och bestämmer sig för att ytterligare en gång försöka övertyga myndigheterna om att han gjort allt som rimligt vis kan förväntas av honom. Ringer du Migrationsverket och du flygbolagen, så kontaktar jag ambassaden igen?

Några månader senare, ännu inga nya besked till Aras, blir jag tillfrågad om att bli särskild utredare för regeringen. Jag ska undersöka situationer där ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas på grund av praktiska skäl utanför den enskildes kontroll. Först är jag lite tveksam till att tacka ja, kan min självständighet som forskare bli lidande? Så tänker jag på Aras och andra i hans situation. På våra samtal. Och på hur jag i många år haft privilegiet att få läsa, tänka och försöka förstå. Utredningen kan vara ett litet sätt att ge tillbaka.

Om jag finner att lagändringar behövs inom området praktiska verkställighetshinder är det min uppgift att komma med förslag på hur lagändringen skulle kunna utformas. Efter sommaren vet vi mer om den saken. Samtidigt har Aras inlett en ny period av oviss väntan.

 

PS 1: Arbetet med utredningen sker inte i ensamhet. En erfaren domstolsjurist i Malmö, Noah Tunbjer, arbetar heltid med granskningen av rättstillämpningen. Vi har en referensgrupp med personer som har lång erfarenhet av migrationspolitik och migrationsrätt, såväl forskare som praktiskt verksamma jurister, och tidigare utredare. Till utredningen är också knuten en expertgrupp med forskare, representanter för den ideella sektorn och sakkunniga från olika departement.

 

PS 2: Här finns Migrationsverkets rättsliga ställningstagande som nämns i texten http://lifos.migrationsverket.se/dokument?documentSummaryId=37731

 

Här finns JO-beslutet https://www.jo.se/Global/Ämbetsberättelser/2015-16_Utlanningsarenden.pdf

 

Här kan den som vill läsa mer om utredningen göra det http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/11/mojligheten-att-bevilja-uppehallstillstand-nar-ett-beslut-om-avvisning-eller-utvisning-inte-kan-verkstallas-eller-har-preskriberats/

 

FARR:s hemsida innehåller bra information om verkställighetshinder, bland annat här http://www.farr.se/sv/vad-vill-farr/verkstallighetshinder

Två uppsatser med utmärkta analyser av verkställighetshinder är Hanna Johanssons “Juridisk limbo – om bedömningen av praktiska verkställighetshinder i utlänningslagens mening” och Kristoffer Roséns “Praktiskt verkställighetshinder i utlänningsärenden”.

Apr 282017
 

Tillsammans med andra forskare, bland annat Maria Persdotter som är MUSA-doktorand liksom Jacob, skrev vi under en debattartikel om tiggeri (http://www.aftonbladet.se/debatt/a/xonKX/ren-populism-nar-s-vill-kasta-ut-tiggarna):

“En lögn att lösningen finns i migranternas hemländer”.

Den finns i fulltext nedan:

Inför Socialdemokraternas partikongress har partistyrelsen lagt fram ett paket av politiska riktlinjer som alla verkar syfta till att få romska EU-medborgare att lämna landet.

Förslagen omfattar skärpta ordningslagar som ska kunna kriminalisera tiggande på vissa platser och förbud mot att tigga för annans räkning, liksom förenklade och mer rättsosäkra avhysningsprocedurer.

 

Vi tolkar detta som ett populistiskt utspel: en manöver som signalerar för väljarna att de inte behöver rösta på SD eller något annat högerparti för att få en politik som städar bort de synliga tecknen på de samhällsproblem som avgrundsdjup fattigdom och rasistiskt förtryck utgör i Europa och Sverige.

 

Bland partiets gräsrötter finns många som är kritiska mot förbudspolitiken. De argument mot ett tiggeriförbud som oftast åberopas är de värderingsgrundade: principer som alla människors lika värde, empati, och att målet med politiken borde vara att skapa en bättre värld för dem som har det illa ställt. Dessa värderingar verkar nu partistyrelsen ha övergett. Vi vill därför påpeka det irrationella och icke-pragmatiska med en förbuds- och fördrivningspolitik:

Den fattigdom som är anledningen till att utsatta EU-medborgare söker sig till Sverige, kommer inte att försvinna för att tiggeri förbjuds.

Kanske kan förbud marginellt minska antalet synliga tiggande individer på gatorna, men närvaron kommer att fortbestå, liksom bekymren de anses ge upphov till. I tiggeriförbudets Köpenhamn behandlas nu ett förslag som vill förbjuda att ge ut pengar till pant, eftersom tiggeriförbudet uppenbarligen inte ledde till att de utsatta EU-medborgarna försvann.

Utfattiga människors behov av tak över huvudet kommer inte att upphöra bara för att avhysning från boplatser underlättas.

Så länge människor inte har någonstans att sova, kommer de att söka efter vila i det offentliga rummet. I till exempel Göteborg verkar det ökande antalet bosättningar vara beroende på allt intensivare avhysningar.

 

I varje debattinlägg, där någon vill fördriva EU-medborgarna från Sverige, anförs att ”lösningen finns i deras hemländer”. Vad den här ”lösningen” skulle bestå i brukar ingen behöva förklara. Förmodligen för att påståendet inte är sant: ”lösningen” finns nämligen inte i hemländerna, det är därför människor söker sig hit.

Om vi på allvar vill bekämpa den fattigdom som drabbar hitresta EU-medborgare, och inte bara cyniskt använda oss av en floskel för att slippa ta ansvar, måste man inse att lösningen finns i Sverige och i andra rika länder. Här kan resurser och vilja frammanas som kan få människor att lyfta sig ur beroendet av andras filantropi. Att länder som Rumänien och Bulgarien i framtiden ska avskaffa sin strukturella rasism och fattigdom, är i dagsläget lika lite en lösning som att hänvisa krigsflyktingar tillbaka till ett krig med argumentet att kriget måste få ett slut.

Många socialdemokrater har motiverat tiggeriförbud med hänvisning till ett Folkhemssverige där ”ingen behövde tigga för sin överlevnad”.

Men folkhemstidens socialdemokrater införde aldrig något tiggeriförbud – de avskaffade behovet av att tigga. Detta åstadkoms genom fattigdomsbekämpning, som byggde på trygga anställningsförhållanden och sociala skyddsnät. Ingetdera tycks dagens S-ledning vilja erbjuda de som tigger i Sverige i dag.

 

 

Om socialdemokrater vill förvalta det arv som legitimerar partiets fortsatta existensberättigande, borde de adressera de samhällsproblem som cementerar EU-medborgarnas fattigdom även i Sverige. Vi har därför några förslag på alternativa åtgärder som bekämpar fattigdom i stället för de fattiga:

Garantera alla barn rätten till skola och starta upp utbildning för vuxna EU-medborgare. Om man på allvar menar att tiggeri inte är vägen ut ur fattigdom, varför då inte se till att människor får möjlighet till annan sysselsättning? Detta skulle kunna bidra till att de mest utsatta kommer närmare arbetsmarknaden, vare sig det är den svenska eller rumänska/bulgariska.
Initiera folkbildningsprojekt med syfte att hjälpa utländska romer att bygga kontaktnät och organisera sig, för att i framtiden kunna mer effektivt kräva sina rättigheter även i sina hemländer.
Driv en aktiv politik på EU-nivå för utökade sociala rättigheter som garanteras inom hela europeiska samarbetet.
Utforma en seriös bostadspolitik för människor med svag betalningsförmåga.

 

Om utfattiga EU-medborgare hade tillgång till tak över huvudet, skulle problemen med nedskräpning, och olaga vistelser på privat mark, minska.

Människor skulle också få bättre möjlighet att koncentrera sig på annat än att överleva, som arbetssökande eller utbildning. Många skulle invända att en sådan lösning vore omöjlig, då det redan råder akut bostadsbrist i Sverige. Men det är just därför detta alternativ måste börja ses som en reell möjlighet att öppna upp för en ny solidarisk bostadspolitik.

I stället för att ställa grupp mot grupp, måste ansvariga politiker inse att EU-medborgarnas hemlöshet i Sverige är ett symtom på den svenska bostadskrisen.

Partikongressens ledamöter står nu inför ett val. Antingen ger ni ert medgivande till partiledningens populism. Kanske plockar ni några röster från andra partier, men med största sannolikhet kvarstår problemen.

Eller så inleder ni en seriös diskussion om hur socialdemokratin kan återta initiativet och driva en progressiv politik mot fattigdom och sociala orättvisor. Så förvaltar ni det socialdemokratiska arvet, så legitimerar ni partiets fortsatta existensberättigande, så stävjar ni en samhällsutveckling på glid i högerpopulistisk riktning.

Richard Ek, universitetslektor, institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet
Erik Hansson, doktorand, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Ståle Holgersen, forskare, institutionen för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet
Helena Holgersson, universitetslektor, institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet
David Jansson, docent, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Jacob Lind, doktorand, institutionen för globala politiska studier, Malmö högskola
Carina Listerborn, professor, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Anna Lundberg, docent, institutionen för globala politiska studier, Malmö högskola
Don Mitchell, professor, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Irene Molina, professor, institutionen för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet
Diana Mulinari, professor, genusvetenskapliga institutionen, Lunds universitet
Paula Mulinari, universitetslektor, fakulteten för hälsa och samhälle, Malmö högskola
Anders Neergaard, bitr. professor, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet
Maria Persdotter, doktorand, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Emil Pull, doktorand, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Lena Sohl, universitetslektor, institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola
Catharina Thörn, docent, institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet
Stig Westerdahl, universitetslektor, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Mats Widgren, professor emeritus, kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet

Apr 282017
 

I förra veckan fick vi svar från JO på vår anmälan om att papperslösa familjer borde få veta ifall polisen efterfrågat deras adresser. Det finns inga hinder för detta. Se hela anmälan här och JO:s svar där efter:

 

Riksdagens ombudsmän – JO

Box 16327

103 26 Stockholm

 

 

Malmö 2017-01-23

Anmälan mot Malmö stad och Polis-myndigheten, Gränspolissektionen Syd avseende begäran och utlämnande av uppgifter om personer med utvisningsbeslut november 2016 med stöd av 17 kap 1 § UtlL och 10 kap 28 § OSL.

Inledning

I november 2016 skickade Polismyndigheten, Gränspolissektionen Syd, en begäran till Socialtjänsten i samtliga stadsområdesförvaltningar i Malmö stad om adress- och kontaktuppgifter till 200 namngivna personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar.

I socialtjänstlagen (2001:453) fastslås att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa beaktas, och vid vård- och behandlingsinsatser ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Sverige ratificerade Barnkonventionen år 1990. Barnkonventionen ska ha betydelse i rättstillämpning för svenska domstolar och myndigheter vid alla beslut som rör barn. Barns bästa ska komma i främsta rummet. Detta ställs i den förevarande situationen mot utlänningslagen (2005:716) 17 kap 1 § som anger att socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden om polisen eller Migrationsverket begär det. Sam­tidigt betonas särskilt i 1 kap 10 § UtlL, att i fall som rör ett barn skall barnets hälsa och utveckling särskilt beaktas.

En fråga för denna anmälan gäller således om det är för­enligt med barns bästa att polisen begär uppgifter och socialnämnden lämnar dessa. Den andra frågan rör familjernas rätt att informeras om polisens begäran om deras bostadsadresser.

I detta fall är inte saken rättsligt prövad utöver att kommunernas jurister gjort en allmän bedömning. Flera aktörer har varit kritiska och menar att det finns en motsägelsefullhet i tolkningen av lagrummen och att mänskliga rättig­heter och barns rättigheter enligt Barn­konventionen borde väga avsevärt tyngre i detta sammanhang.

Med denna anmälan vill vi få ärendet – som gäller tre frågor – granskat:

  1. För det första polismyndighetens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att begära ut adressuppgifter från polisen.
  2. För det andra socialtjänstens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att lämna ut adressuppgifter till polisen.
  3. För det tredje enskilda personers rätt att bli informerade om att polisen har meddelats deras adress

Dispositionen är som följer: Vi beskriver först bakgrund och omständigheter, följt av en beskrivning av skyldigheten att beakta barnets bästa i varje enskilt fall, genom en barnkonsekvensanalys. Här pekar vi också på konsekvenserna av Malmö stads agerande för de berörda barnens skolgång. Därefter presenteras familjernas rättighet att informeras om att polisen fått information om deras adress. Avslutningsvis redogör vi för Malmö stads egen policys för att beakta barnets bästa-principen.

Bakgrund, omständigheter och faktiska konsekvenser av beslutet

I november 2016 skickade Polismyndigheten, Gränspolissektionen Syd, en begäran till Socialtjänsten i samtliga stadsområdesförvaltningar i Malmö stad om adress- och kontaktuppgifter till 200 namngivna personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar. Begäran gjordes med stöd av 17 kap 1 § utlänningslagen (UtlL) samt 10 kap 28 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL). Malmö stad uppgav att 32 personer fanns registrerade hos socialtjänsten. Deras kontaktuppgifter lämnades ut.

Beslutet fick långtgående konsekvenser, både för de namngivna personerna själva och för andra gömda personer i Malmö. Exempelvis rapporterade Sydsvenskan den 3 december 2016 om en barnfamilj som tvingats söka skydd i en stuga ute i skogen (http://www.sydsvenskan.se/2016-12-03/barn-rojda-av-socialtjansten-gommer-sig-i-skogen). För barnen i familjen innebar socialtjänstens beslut att deras skolgång omedelbart fick avbrytas. I vårt arbete med papperslösa eller med frivilligorganisationer som hjälper gömda flyktingar har vi uppmärksammats på konsekvenserna av beslutet.

  • En kvinna i 20-årsåldern som är i gravid i sjätte månaden samt har ett barn på 2,5 år fick sina uppgifter utlämnade till polisen. Kvinnan är ett traffickingoffer och lider av svåra men efter traumatiska upplevelser. Socialtjänsten har i detta ärende varit fullt medvetna om kvinnans svåra situation men har trots detta inte gjort en individuell utredning av barnets bästa, utan lämnat ut uppgifterna till polisen.

 

  • En familj bestående av tre vuxna och ett barn på 2 år blev så rädda när de fick reda på att socialtjänsten hade lämnat ut deras uppgifter att de bestämde sig för att lämna sitt boende och var ute och gick hela natten, en kall decembernatt, för att undvika att bli tagna av polisen.

 

  • En annan familj vågade inte bo kvar på sin adress utan flyttade ut till en stuga i skogen vilket innebär att barnen numera inte kan gå i skolan. Vad gäller skolgång och förskola för barn så har detta varit ett återkommande problem, flera personer har vittnat om att de är rädda för att polisen ska dyka upp på skolan vilket medför att de håller barnen hemma.
  • En familj som hade tid inbokad hos socialtjänsten uppgav att de inte vågar besöka socialsekreteraren av rädsla för polisen, vilket försvårar eller omöjliggör möjligheten att ansöka om nödstöd via socialtjänsten.

Malmö stads beslut att lämna ut uppgifterna har också varit föremål för intensiv debatt om juridisk tolkning och konsekvenser för mänskliga rättigheter. Vi vill här lyfta fram följande artiklar:

I nästa avsnitt beskriver vi närmare syftet med föreliggande anmälan.

Rätten till en individuell prövning

Vad gäller själva besluten att lämna ut uppgifter vill vi poängtera att dessa inte har varit föremål för någon individuell prövning. Stadsdelarna har fattat ett beslut per begäran från gränspolisen, där varje begäran innefattat en mängd namngivna personer, och har helt enkelt lämnat ut uppgifterna på alla de namngivna personerna i begäran. Vad vi vet har inte polisen heller har gjort någon individuell prövning i sitt beslut att begära ut uppgifter från socialtjänsten.

En viktig frågeställning är vilka konsekvenser ett sådant förfarande får för rättssäkerheten i bemärkelsen den enskildes rätt till en individuell prövning, inbegripet en prövning av sekretess. Som vi beskriver nedan måste socialtjänsten i alla ärenden där barn är berörda beakta barnets bästa. I avsaknad av individuella bedömningar inför beslut kan en sådan bedömning av barnets bästa omöjligen göras.

Det är vår mening att ett beslut om att lämna ut uppgifter om ett barn till gränspolisen måste föregås av en individuell prövning. Däri måste ingå en noggrann analys av tänkbara konsekvenser av beslutet, i synnerhet med beaktande av principen om barnets bästa.

Efter att beslutet har fattats måste det även föreligga en skyldighet för socialtjänsten att redogöra för hur barnets bästa har beaktats. I annat fall skulle tillämpningen av 17 kap 1 § UtlL kunna få orimliga konsekvenser. Det kan nämligen inte uteslutas att det i något fall kan föreligga sådana omständigheter att uppgifter om ett barn inte ska lämnas ut.

Vi har sett att de faktiska konsekvenserna för flera av familjerna som har fått sina uppgifter utlämnade har medfört svåra umbärande för barnen där dessa har gömt sig i skogen, vandrat om nätterna, förhindrats att gå i skola, etc. Familjer har vänt sig till oss inför att kontakta socialtjänsten och berättat att de inte vågat göra så, av rädsla för polisen.

Om inte Socialtjänsten kan åläggas en sådan skyldighet så måste i vart fall Polismyndigheten i sitt beslut att begära ut uppgifter göra en bedömning av vilka konsekvenser beslutet kan medföra med beaktande av barnets välbefinnande. Vi anser att konsekvenserna blir orimliga om inte vare sig socialtjänsten eller polismyndigheten ska beakta konsekvenserna för barnets bästa.

Därför önskar vi att Justitieombudsmannen ska klargöra på vilket sätt de två berörda myndigheterna här bör agera för att säkerställa att sådana allvarliga konsekvenser som har beskrivits ovan inte ska uppstå.

Konsekvenser för barnets rätt till skola

Vi har ovan beskrivit hur polisens begäran om adressuppgifter har lett till omfattande konsekvenser för papperslösa barnfamiljer. Vi vill här särskilt belysa frågan om rätten till skola och den omständigheten att föräldrar som är rädda inte låter sina barn gå till skolan, som en följd av polisens begäran om adressuppgifter som registrerats hos socialtjänsten. Lagstiftaren har tidigare resonerat kring barns rätt till skola i prop. 2012/13:58. Där diskuterades särskilt frågan om utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd. Lagstiftaren föreskrev en rätt för barn att gå i skola även om de vistades i landet utan tillstånd. Det fanns en oro för att föräldrar inte skulle våga skicka sina barn till skolan. För att rätten till skolgång skulle kunna utnyttjas i praktiken togs socialnämndens tidigare underrättelseskyldighet (då i 7 kap 1 § utlänningsförordningen) bort. Regeringen bedömde också att lärare skulle kunna undvika att göra orosanmälningar på barn som riskerade att fara illa enligt 14 kap 1 § SoL. Att uppgiftsskyldigheten i 17 kap 1 § UtlL inte togs bort berodde delvis på att att regeringen och utredaren inte hade

”funnit något säkert underlag för att det skulle finnas ett samband mellan å ena sidan bestämmelserna om anmälningsplikt i socialtjänstlagen och socialnämndens uppgiftsskyldighet enligt utlänningslagen och, å andra sidan, att barn som vistas i landet utan tillstånd avhåller sig från att delta i utbildning.” (prop 2012/13:58 s 31.)

Denna bedömning gjordes baserat på den då rådande situationen. Vid denna tid sökte polisen inte efter utvisningshotade personer i samma utsträckning eller med de metoder som används idag. I november uttalade Leif Fransson, operativ chef för gränspolisen i region syd, att “det inte finns några fredade zoner” i samband med att 17 kap 1 § UtlL började tillämpas (se bland annat Sydsvenskan 2016-11-30). Denna nya praxis får oss därför att ifrågasätta om bestämmelsen alls är förenlig med lagstiftarens intentioner vad beträffar barns rätt till skolgång. Den nuvarande tillämpningen av 17 kap 1 § UtlL har, menar vi, exakt den effekt som lagstiftaren, genom borttagandet socialnämndens underrättelseskyldighet av 7 kap 1 § UtlF, delvis avsåg att förhindra.

Rätten att få veta om polisen efterfrågat adressuppgifterna

I samband med att socialtjänsten lämnade ut uppgifter till gränspolisen uppstod frågan om vilka rättigheter enskilda har att få veta om att deras uppgifter har lämnats ut. Vad gäller denna fråga har beskeden från Malmö stad varit flera och motstridiga.

På Malmö stads hemsida, under en frågor-och-svar-sektion, finns vad som får förmodas vara kommunens officiella hållning i frågan.

“Kommer Malmö stads socialtjänst berätta för de enskilda personerna att polisen begärt ut deras uppgifter?

Om personerna frågar socialtjänsten så är socialtjänsten enligt lag skyldig att berätta att uppgifter lämnats ut om dem. Det är emellertid olämpligt att socialtjänsten självmant kontaktar de enskilda personerna och berättar att polisen begärt ut deras uppgifter. Med hänvisning till efterforskningsförbudet i grundlagen har JO uttalat att det är olämpligt att utan vidare berätta för en enskild att någon har begärt ut uppgifter om hen. (2 kap. 14 § tryckfrihetsordningen).” (http://malmo.se/polisbegäran)

I vår kontakt med stödpersoner för familjer som lever gömda i Malmö och i kontakt med socialtjänsten framträder en annan bild. Det blev för oss snabbt uppenbart att det saknades tydliga riktlinjer eftersom enskilda handläggare på socialtjänsten gav olika besked. Några socialsekreterare har sagt att det finns ett efterforskningsförbud i grundlagen som förhindrar dem att överhuvudtaget informera de drabbade, medan andra har hävdat att de endast på direkt begäran från enskilda familjer kan berätta om uppgifter har lämnats ut. Ibland har det sagts att en sådan begäran måste lämnas på plats, ibland har det gått bra per telefon – någon gång med fullmakt och någon gång utan fullmakt.

Den 16 december 2016 kontaktade Patricia Escalante, jurist på Unga Forum, socialtjänsten i en klients ärende för att få upplysningar kring huruvida klientens uppgifter hade begärts av polisen och lämnats ut av socialtjänsten. Vi hänvisar här specifikt till ett samtal med en socialsekreterare på avdelningen Ekonomiskt bistånd, Unga vuxna, Malmö Stad. I samtalet med socialtjänsten framkom att socialsekreterarna hade fått nya riktlinjer som innebar att handläggarna kunde ringa upp den enskilde och informera om att polisen hade gjort en begäran om dennes uppgifter. Socialsekreteraren hänvisade till riktlinjer som mottagits av Malmös stadsjurister.

För att kunna ta del av riktlinjerna kontaktades stadsjuristen Maria Engleson via e-post den 19 december. Maria Engleson kontaktade då Patricia Escalante, jurist på Unga Forum, per telefon och informerade att riktlinjerna som socialsekreteraren hade hänvisat till den 16 december inte var officiella riktlinjer och därför inte kunde lämnas ut. Maria Engleson menade vidare att det inte rörde sig om riktlinjer utan om internt stöd och hjälp.

Därtill ska anmärkas att riktlinjerna, enligt Maria Engleson (telefonsamtal 19 december), verkar ha påverkats av den omständigheten att gränspolisens begäran om uppgifter hade fått stor uppmärksamhet. Avsaknaden av officiella riktlinjer har medfört betydande svårigheter för de drabbade och ännu större rädsla.

Vi vill här även kommentera ovan nämnda beslut från Justitieombudsmannen (dnr. 4258-2010) som tycks ligga till grund för Malmö stads agerande i frågan om hur de som får sina uppgifter utlämnade ska informeras.

JO har i beslutet uttalat att det är “olämpligt” att utan vidare berätta för person A att person B har begärt ut uppgifter om hen (2 kap 14 § TF). Tryckfrihetsförordningens syfte är här att skydda enskilda (person B) som begärt ut uppgifter i dessa fall. Bestämmelsen tar sikte på situationer där enskilda personer begär ut allmänna handlingar. I det fallet som vår anmälan avser är det polismyndigheten som med stöd av lag begär ut adressuppgifter. Det är en annan situation eftersom polisen inte har ett skyddsbehov på det sättet som enskilda personer har. Papperslösa familjer bör, menar vi, få veta om polisen efterfrågat deras adress.

Vi anser att det måste klargöras att tryckfrihetsförordningens efterforskningsförbud inte uppställer några hinder mot att upplysa den enskilde om att uppgifter om denne har begärts ut eller lämnats ut till gränspolisen. Det är inte på något sätt olämpligt för socialtjänsten att på eget initiativ upplysa den enskilde om detta. Tvärtom är det rimligt att kräva att socialtjänsten upprättar tydliga riktlinjer för att upplysa den enskilde om att gränspolisen har begärt att ta del av uppgifter om denne. Det är en förutsättning för att tilliten till socialtjänsten och rättssäkerheten för den enskilde ska kunna upprätthållas.

I detta sammanhang vill vi också lyfta fram propositionen 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga. Där står följande om rätten till information:

“År 2008 infördes både i socialtjänstlagen och LVU bestämmelser som ger barn och unga rätt att få relevant information. I propositionen Utveckling av den sociala barn- och ungdomsvården m.m. (prop. 2006/07:129) markerar regeringen att rätten till information är en viktig förutsättning för att ge barnet eller den unge möjlighet att komma till tals och bli delaktigt. Med relevant information avses vederhäftig information som är av betydelse för den unge i ärendet. Informationen ska inte enbart omfatta faktauppgifter utan även information om följderna av den unges inställning och möjliga resultat av utredningen eller utgången i målet. Informationen ska vidare enligt propositionen anpassas utifrån barnets ålder och mognad på ett sådant sätt att barnet eller den unge kan ta den till sig.” (Prop 2012/13:10 s 35.)

Vi vill understryka att Malmö stad för några år sedan, med hänvisning till bestämmelserna om barnets bästa, beslutade att bevilja papperslösa barnfamiljer ekonomiskt bistånd. För att få ekonomiskt bistånd var familjerna tvungna att ange sina bostadsadresser. Nedan beskriver vi Malmö stads syn på barnets bästa sedan tidigare.

Malmö stads syn på barnets bästa

I detta avsnitt vill vi redogöra för och kommentera Malmö stads hållning i frågan om barnets bästa och uppgiftsskyldigheten i 17 kap 1 § UtlL. Enligt Maria Engleson, stadsjurist medges nämligen överhuvudtaget inget utrymme att beakta bästa i sådana situationer som den uppkomna (se http://www.sydsvenskan.se/2016-12-06/socialtjansten-kan-inte-vagra-lamna-ut-uppgifter-om-utvisade-till-polisen). Malmö stad har istället antytt att ansvaret för barnets bästa istället tillgodoses av polisen eller migrationsverket i ett senare skede i verkställighetsprocessen.  Vi har anledning att ifrågasätta denna hållning.

Som grund för inställningen hänvisar socialtjänsten i Malmö stad till följande uttalande i förarbetena:

“Barnkommittén har, när det gäller barn som vistats olagligt i ett land, t.ex. barn i familjer som inte lämnat landet efter att ha erhållit ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut eller barn i familjer som har rest in olagligt i landet och inte ämnar söka uppehållstillstånd, fastslagit att det knappast går att hävda att en stat är skyldig att tillförsäkra dessa barn samtliga rättigheter som barnkonventionen ger. Statens ansvar för barn som vistas olagligt i landet kan således trappas ned. Det är ett allvarligt problem att det finns barn som lever gömda och utanför samhället. Det skulle dock uppstå orimliga situationer om en myndighet åläggs att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning av ett barn, samtidigt som en annan myndighet är skyldig att tillförsäkra detta barn rättigheter enligt barnkonventionen i samma utsträckning som gäller för barn som vistas här lagligt.” (Prop.1997/98:182 s.12.)

Av uttalandet tycks slutsatsen ha dragits att det inte finns något som helst utrymme att göra individuella prövningar, eller alls beakta barnets bästa. Socialtjänsten i hänvisar till att det åligger polisen samt Migrationsverket att beakta barnets bästa och bortser på den grunden från 1 kap 2 § SoL om barnets bästa.

Mot bakgrund av resonemang från senare förarbeten (se exempelvis förarbetena till bestämmelsen i socialtjänstlagen om barnets bästa som redogörs för i nästa avsnitt) menar vi att det tydligt framgår att det inte kan vara en rimlig slutsats att ett så plötsligt och ingripande förfarande som inleddes när gränspolisen begärde ut uppgifter från socialtjänsten kan tillgripas utan att överhuvudtaget beakta vilka konsekvenser det skulle få för barnets bästa. Som har diskuterats ovan har polisen inte gjort någon individuell prövning eller bedömning av barnets bästa när myndigheten begärde ut uppgifterna från socialtjänsten. Att polisen och Migrationsverket i ett senare skede av verkställighetsförfarandet beaktar barnets bästa saknar här relevans. Skadan uppstår, som vi har visat, redan vid begäran och utlämnandet av uppgifter, vilket inte kan kompenseras genom att beakta barnets bästa senare i processen.

Allmänt om barnets bästa enligt Barnkonventionen och SoL

I detta avsnitt vill vi redogöra för de aspekter av barnets bästa som vi anser har fallit i skymundan vid socialtjänstens tillämpning av 17 kap 1 § UtlL. Vi vill belysa hur begreppet barnets bästa måste ses i en kontext av internationella åtagande samt nationell lagstiftning. Det går inte att på lösa grunder bortse från barnets bästa, utan en aktiv övervägning är alltid ett måste.

Staternas skyldigheter enligt Barnkonventionen

Artikel 3.1 om barnets bästa i FN: s konvention om barnets rättigheter ger varje barn rätten att få sina intressen (barnets bästa) bedömda och satta i främsta rummet vid alla åtgärder och beslut som rör barnet, såväl i den offentliga som i den privata sfären. Här uttrycks en av konventionens grundläggande värderingar. Förenta Nationernas kommitté för barnets rättigheter (kommittén) har identifierat artikel 3.1 som en av konventionens fyra grundprinciper. Kommittén påminner om att det inte finns någon rangordning av rättigheterna i konventionen – alla rättigheter som föreskrivs i den är för ”barnets bästa”, och ingen rättighet ska kunna inskränkas av en negativ tolkning av barnets bästa.

En fullständig tillämpning av begreppet barnets bästa förutsätter ett rättighetsbaserat synsätt, och att alla aktörer engageras för att säkra barnets fysiska, psykologiska, moraliska och andliga integritet som en helhet, samt befästa barnets mänskliga värdighet.

Kommittén understryker att begreppet barnets bästa består av tre delar:

  1. a) En materiell rättighet: Rättigheten att få barnets bästa bedömt och satt i främsta rummet när olika intressen vägs mot varandra i beslut i som gäller barnet, samt garantin att denna rättighet alltid tillämpas när ett beslut ska fattas som rör ett enskilt barn, en grupp identifierade eller oidentifierade barn, eller barn i allmänhet. Artikel 3.1 skapar en reell skyldighet för staterna; den är direkt tillämplig och kan åberopas i domstol.
  2. b) En grundläggande rättslig tolkningsprincip: Om en rättsregel är öppen för fler än en tolkning ska den tolkning som mest verkningsfullt tillgodoser barnets bästa ha företräde. Tolkningsramarna är de rättigheter som värnas i konventionen och dess fakultativa protokoll.
  3. c) Ett tillvägagångssätt: När ett enskilt barn, en identifierad grupp barn eller barn i allmänhet kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen i fråga. Bedömning och fastställande av barnets bästa kräver ett rättssäkert förfarande. Dessutom måste beslutsmotiveringen visa att uttrycklig hänsyn har tagits till barnets bästa. Det betyder att konventionsstaterna ska förklara hur man har tagit hänsyn till barnets bästa i beslutet, det vill säga vad som har ansetts vara för barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på, samt hur barnets intressen har vägts mot andra hänsynstaganden vare sig dessa handlar om övergripande policyfrågor eller enskilda fall.

Artikel 3.1 fastslår ett ramverk i form av tre typer av skyldigheter för konventionsstaterna:

  1. a) Skyldigheten att säkerställa att barnets bästa på lämpligt sätt integreras och konsekvent tillämpas i varje åtgärd som vidtas av offentliga institutioner. Det gäller särskilt alla genomförandeåtgärder samt administrativa eller rättsliga förfaranden som direkt eller indirekt påverkar barn.
  2. b) Skyldigheten att säkerställa att alla rättsliga och administrativa beslut, samt policyer och lagstiftning som gäller barn, visar att barnets bästa har satts i främsta rummet. I denna skyldighet ingår att beskriva hur barnets bästa har prövats och bedömts och vilken vikt som lagts vid barnets bästa i beslutet.
  3. c) Skyldigheten att säkerställa att barnets bästa har bedömts och satts i främsta rummet i beslut och åtgärder inom den privata sektorn. I detta ingår de aktörer som levererar tjänster samt andra privata organ eller institutioner som fattar beslut som rör eller påverkar ett barn.

Principen om barnets bästa används som en grundsats i alla åtgärder som rör barn och innebär att barnets bästa ska komma i främsta rummet. För lagstiftaren innebär principen att hänsyn till barns intresse ska tas redan när en lag stiftas och i samband med rättstillämpningen. För en kommun som har att tillämpa ett visst lagrum innebär det att en avvägning mellan olika intressen ska göras, och att en barnkonsekvensanalys görs inför alla beslut som på något sätt rör barn.

Barnkonventionen medför, i sig, inget krav på att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, men det ska finnas med och väga tungt i vågskålen när beslut som rör barn ska fattas. I de fall andra intressen tillåts väga tyngre, krävs att beslutande myndigheter kan visa att en sammanvägning av relevanta intressen i det enskilda fallet har gjorts. Beslutande myndigheter bör därför så långt som möjligt ha försäkrat sig om att barnets bästa har kommit med i avvägningen och redovisats i beslutsprocessen. Besluten måste med andra ord innefatta ett barnperspektiv (se prop. 1997/98:182 s. 13).

Barnets bästa enligt Socialtjänstlagen

Begreppet barnets bästa har inkorporerats i ett flertal lagar med syfte att stärka barnets ställning, så även i socialtjänstlagen genom införandet av 1 kap 2 §. Av förarbetena framgår tydligt att införandet av barnets bästa i lagtexten var att stärka barnets rättigheter på ett reellt sätt. Malmö Stads agerande, att bortse från alla överväganden i samband med polisens begäran om uppgifter, står i strid mot lagstiftarens intentioner.

Av förarbetena till 1 kap 2 § SoL framgår följande:

“En strategi för att stärka barnets rättigheter antogs av riksdagen under 2010 (prop. 2009/10:232). Strategin innehåller nio principer som uttrycker grundläggande förutsättningar och arbetssätt för att stärka barnets rättigheter. Dessa är följande

– All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen.

– Barnets fysiska och psykiska integritet ska respekteras i alla sammanhang.

– Barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

– Barn ska få kunskap om sina rättigheter och vad de innebär i praktiken.

– Föräldrar ska få kunskap om barnets rättigheter och erbjudas stöd i sitt föräldraskap. – Beslutsfattare och relevanta yrkesgrupper ska ha kunskap om barnets rättigheter och omsätta denna kunskap i berörda verksamheter.

– Aktörer inom olika verksamheter som rör barn ska stärka barnets rättigheter genom samverkan.

– Aktuell kunskap om barns levnadsvillkor ska ligga till grund för beslut och prioriteringar som rör barn.

– Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Strategin ska vara en utgångspunkt och vägledning för alla offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå när de i sina verksamheter ska genomföra och säkerställa barnets rättigheter. Den vänder sig således till riksdagen, regeringen, statliga myndigheter och förvaltning, landsting och kommuner. Strategin syftar till att stärka barnets rättigheter inom alla berörda områden och verksamheter på statlig och kommunal nivå. För regeringen är strategin vägledande i arbetet för barnets rättigheter och för prioriteringarna inom barnrättspolitiken.” (Prop 2012/13:10 s 27 f.)

Avslutande sammanfattning

Enligt Socialtjänstlagens portalparagraf ska det sociala arbetet på solidaritetens grund främja människors trygghet och jämlikhet i levnadsvillkor, med ett särskilt fokus på barns bästa. I och med att Sverige har ratificerat Barnkonventionen ska denna ha betydelse i rättstillämpningen vid alla beslut eller andra åtgärder som rör barn. Barns bästa ska komma i främsta rummet, vilket säkerställs genom barnkonsekvensanalyser i enskilda beslut. Vi menar att principen om barnets bästa har åsidosatts i och med Malmö Stads utlämnande av uppgifter om papperslösa barnfamiljer till gränspolisen, och emotser justitieombudsmannens grundliga rättsliga granskning.

För det första behöver klargöras ifall polismyndigheten har en skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att begära ut adressuppgifter från polisen i verkställighetsarbetet; för det andra behövs vägledning för socialtjänstens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att lämna ut adressuppgifter till polisen; för det tredje är rättsläget oklart vad beträffar enskilda personers rätt att bli informerade om att polisen har meddelats deras adress.
 

Patricia Olsson Escalante,

Jurist, Unga forum

Anna Lundberg,

Docent i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola

Jacob Lind,

Doktorand i internationell migration vid Malmö högskola

Frederick Batzler

Centrum för Sociala Rättigheter

 

JO:s beslut i korthet:

Beslutet i korthet: I november 2016 skickade gränspolisen en begäran till socialtjänsten om adress- och kontaktuppgifter till ett antal namngivna personer med utvisningsbeslut. Socialtjänsten lämnade ut de begärda uppgifter som man hade tillgång till.

Den sekretessbrytande bestämmelsen i 17 kap. 1 § utlänningslagen är enligt JO tydligt utformad och lämnar inte utrymme för socialtjänsten att göra egna bedömningar av barnets bästa i det enskilda fallet. Förutsatt att Polismyndigheten begär att få ta del av uppgifter som behövs för att verkställa ett utvisningsbeslut är socialnämnden skyldig att lämna ut dem.

Det finns varken någon skyldighet för eller något formellt hinder mot att socialtjänsten på eget initiativ informerar de personer vars adress- och kontaktuppgifter har efterfrågats av eller lämnats ut till gränspolisen. Om en enskild begär att få information i frågan bör en sådan begäran hanteras på samma sätt som andra framställningar om att få ta del av uppgifter hos en myndighet.

Det som har kommit fram ger inte anledning för JO att vidta någon utredningsåtgärd.

JO:s beslut i sin helhet kan ni läsa här:

https://www.jo.se/PageFiles/8604/565-2017.pdf

 

 

Mar 232017
 

Jacob Lind was interviewed in a Swedish newspaper about a family in Malmö that was deported as a result of the government’s new harsher policies towards refused asylum seekers. You can read the family’s own story in Swedish here:

http://www.etc.se/inrikes/alisa-18-livet-slutade-den-dag-som-granspolisen-tog-min-familj

The police separated the mother from the 1.5 year old who was still breastfeeding for a week and they have been searching intensely for the family for 3 months.

Mar 142017
 

We recently published another article in our research project:

Deportability Status as Basis for Human Rights Claims: Irregularised Migrants’ Right to Health Care in Sweden (read more here: http://www.tandfonline.com/eprint/WVeD4wkvBBGhnZFr9NUU/full). Abstract: 

ABSTRACT

This article discusses the issue of the right to health care for irregularised migrants in Sweden, from a human rights perspective. An extended right to health care for irregularised migrants came into effect through a legislative amendment in 2013. By exploring the legislative process before the new Act on Health Care to Some Foreigners Who Reside In Sweden Without the Necessary Permits in 2013, we show how the Act uses ‘deportability’ as a legal category and basis for health care and why this is problematic. Our study reveals a variety of practices that reproduce inconsistencies entrenched in rights-mobilisation for non-citizens: separate legislations for different categories of persons, vague accounts of treaty-obligations, absence of discussions on liability, and shifting the responsibility of extending health care to the local government.

Jan 272017
 

Tillsammans med CENTRUM FÖR SOCIALA RÄTTIGHETER och UNGA FORUM anmäler vi Polisen och Malmö stad för deras agerande mot papperslösa familjer i Malmö. 

Vi menar att dessa myndigheter inte helt kan strunta i att pröva barnets bästa när uppgifter om gömda flyktingar lämnas ut. I november 2016 begärde Polismyndigheten att Socialtjänsten Malmö skulle skicka adress- och kontaktuppgifter till 200 personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar. Bland dem vars uppgifter lämnades ut var många barn, som sedan far illa när deras familjer blev rädda. Nu anmäls Socialtjänsten Malmö till Justitieombudsmannen.

Enligt socialtjänstlagen ska barnets bästa beaktas vid alla beslut som rör barn. Barnkonventionen, som Sverige har skrivit under, ska ha betydelse varje gång myndigheter tar beslut som rör barn. När gränspolisen begärde ut gömda barns adressuppgifter krockade dessa regler med utlänningslagen (2005:716) 17 kap 1 §, som säger att socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden om polisen begär det.

Det kan diskuteras vilken tyngd som reglerna om barnets bästa egentligen kan ha, ställda mot utlänningslagens tydliga bestämmelse. Men faktum är att socialtjänsten i alla ärenden där barn är berörda måste beakta barnets bästa. I höstas valde Socialtjänsten att lämna ut barns uppgifter helt utan att först undersöka vilka konsekvenser utlämnandet kunde få för barnen. Utan individuella bedömningar inför beslut kan bedömningen av barnets bästa omöjligen göras; i så fall utesluter vi att barnets bästa någonsin behöver beaktas, och konsekvenserna för barn kan bli helt orimliga. Till exempel var två av dem vars uppgifter lämnades ut en gravid kvinna i 20 årsåldern, som lider av svåra men efter de trauma hon fått genomleva som offer för trafficking, och hennes tvååriga son.

Om händelserna i höstat kommenterade en gränspolis i en intervju att ”det här är bara början”. Ytterligare 600 personer kommer att sökas upp på samma sätt och även andra strategier diskuteras. Förhoppningsvis får vi klarhet av Justitieombudsmannen om vad som bör gälla, innan gränspolisen fortsätter sina ansträngningar. Kontakta Anna.Lundberg@mah.se om du vill ha anmälan i sin helhet.

 

Jan 132017
 

New Article out now, and it is open access! (http://link.springer.com/article/10.1007/s12142-016-0442-2?wt_mc=Internal.Event.1.SEM.ArticleAuthorOnlineFirst)

Through an analysis of 100 asylum decisions and 10 interviews with 20 asylum officers at the Swedish Migration Agency this article reveals two intricate processes through which children’s rights are displaced in the Swedish asylum process; by overlooking children’s individual claims for asylum through a circle of neglect, and negating children’s best interests. The article demonstrates how the balancing act between migration control on one hand and children’s rights on the other hand plays out in the asylum process, which results in a double displacement; the children are not adult enough to be addressed as asylum seekers and not children enough to deserve qualification as bearer of children’s rights. An in-depth analysis of everyday practices at institutions applying children’s rights is essential both to understand the reproduction of discrepancies between rights on paper and rights in practice, and to explore the potential of rights to disrupt oppressive vehicles of power.

Nov 272016
 

Mitt arbete i vårt forskningsprojekt tar en lite ny vändning under året som kommer, pga. ett utredningsuppdrag jag fått från regeringen. Det handlar om människor som befinner sig i en limbosituation i Sverige, exempelvis statslösa palestinier som inte har rätt att stanna i Sverige men inte heller kan återvända till ursprungslandet. Under veckorna som gått sedan Ekots rapportering om utredningen (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6555095) så har flera personer i den här situationen hört av sig till mig. Det saknar formell rätt att vistas i Sverige men de är aktiva samhällsmedborgare. Breven, som jag hoppas kunna återkomma till här på bloggen, ger uttryck för en mycket besvärlig och utsatt situation.

Förutom att läsa och svara på brev har jag börjat läsa in mig på området. En bra bok som tar ett helhetsgrepp är Nationality and Statelessness Under International Law (Cambridge university Press, Alice Edwards & Laura Van Waas eds., 2014), 306 Pages, ISBN 978-1-107-03244-6.

I det första kapitlet förklarar Alice Edwards procedurella respektive substantiella dimensioner av statslöshet. Hon förklarar med hänvisning till Nottebohmfallet i permanenta skiljedomstolen i Haag, att det måste föreligga en reell samhörighet mellan en individ och det land där hen är medborgare, för att medborgarskap folkrättsligt ska anses föreligga. Anknytningsmoment som godtas som grund för medborgarskap kan exempelvis vara att en person är född inom statens territorium (jus soli), är född av föräldrar som är medborgare i staten (jus sanguinis) eller att hen har haft en långvarig vistelse inom statens territorium (jus domicile). Substantiella aspekter av medborgarskap är exempelvis rätten att lämna sitt land och återvända dit, samt tillgång till rättigheter som medborgarna i landet typiskt sett har.

I ett annat kapitel behandlar Matthew J Gibney etiska och politiska dimensioner av problematiken. Han behandlar individers ställning i statslöshetens skuggsamhälle: Deras juridiska status beskrivs som ett handikapp, de statslösa är en anomali och samtidigt en konsekvens av att världen delats upp i nationalstater. Med flera hänvisningar till Hannah Arendts reflektioner efter andra världskriget så beskriver Gibney hur statslösas situation i flera avseenden är jämförbar med flyktingars. Många statslösa är också flyktingar och tvärtom. Statslösa skapar en rad problem även för stater, ändå reproducerar stater statslöshet. Inte sällan sker detta oavsiktligt. Emellertid kan problemet motverkas i länder med starka institutioner, menar Gibney, stater som har förutsättningar att skydda mänskliga rättigheter. Den statslösa som har en anknytning till landet, bör få stanna, menar Gibney. Allt annat är orimligt, såväl moraliskt som politiskt. Ty statslöshet underminerar staternas reglerade invandring.

På strukturell nivå är det rimligaste, skriver UNHCR:s expert Mark Manly i sitt kapitel i boken, med lagstadgade former av s.k. naturalisation, dvs. att personer som vistats länge i landet som statslösa tillerkänns medborgarrätt. Fortsättning följer …

 

Nov 162016
 

Amanda Nielsen’s dissertation ‘Challenging Rightlessness – On Irregular Migrants and the Contestation of Welfare State Demarcation in Sweden’ (2016) is one of several that is associated to our research project. Nielsen investigates the boundaries of the welfare state in relation to irregular migrants’ rights claims. By following the struggles in Swedish politics from 1999 to 2014 for the protection of irregular migrants’ social and political rights, in terms of demands for permanent residency, schooling and health care, the author identifies that the interlinkage between citizenship and welfare access has somewhat disrupted. Nielsen identifies a small, however significant, shift in social policy as a result of the demands. The extension of welfare, in terms of the new school and health care policies adopted in 2013, to individuals without regular status contests the idea of citizenship as basis for inclusion. The general restrictions on welfare access for irregular migrants constitutes what Nielsen and others see as forms of internal borders. She reflects that the changes in policy might imply a removal of such borders, that might lead to long term inclusionary effects. The adoption of the 2013 reform was a result of a successful political campaign arguing that these social entitlements are human rights that should be applied to everyone regardless of status. Paradoxically, Nielsen observes that this type of argumentation, and the policymaking resulting from it, might potentially lead to a negative development where full protection of rights become out of reach. Since the recognition of rights for this group were strictly limited to two specific social rights, i.e. schooling and medical care, and no opening for the regularisation of their stay became topical, the change in policy could be a starting point for the development of a second class structure. Hence, the author concludes that further contestations of the “citizenship order” are absent in the debates studied and requests a more subversive discourse around political entitlements in relation to status.

Available at: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:896265/FULLTEXT01.pdf

Emma Ley