JO-utlåtande som delvis stödjer vårt argument!

I förra veckan fick vi svar från JO på vår anmälan om att papperslösa familjer borde få veta ifall polisen efterfrågat deras adresser. Det finns inga hinder för detta. Se hela anmälan här och JO:s svar där efter:

 

Riksdagens ombudsmän – JO

Box 16327

103 26 Stockholm

 

 

Malmö 2017-01-23

Anmälan mot Malmö stad och Polis-myndigheten, Gränspolissektionen Syd avseende begäran och utlämnande av uppgifter om personer med utvisningsbeslut november 2016 med stöd av 17 kap 1 § UtlL och 10 kap 28 § OSL.

Inledning

I november 2016 skickade Polismyndigheten, Gränspolissektionen Syd, en begäran till Socialtjänsten i samtliga stadsområdesförvaltningar i Malmö stad om adress- och kontaktuppgifter till 200 namngivna personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar.

I socialtjänstlagen (2001:453) fastslås att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa beaktas, och vid vård- och behandlingsinsatser ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Sverige ratificerade Barnkonventionen år 1990. Barnkonventionen ska ha betydelse i rättstillämpning för svenska domstolar och myndigheter vid alla beslut som rör barn. Barns bästa ska komma i främsta rummet. Detta ställs i den förevarande situationen mot utlänningslagen (2005:716) 17 kap 1 § som anger att socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden om polisen eller Migrationsverket begär det. Sam­tidigt betonas särskilt i 1 kap 10 § UtlL, att i fall som rör ett barn skall barnets hälsa och utveckling särskilt beaktas.

En fråga för denna anmälan gäller således om det är för­enligt med barns bästa att polisen begär uppgifter och socialnämnden lämnar dessa. Den andra frågan rör familjernas rätt att informeras om polisens begäran om deras bostadsadresser.

I detta fall är inte saken rättsligt prövad utöver att kommunernas jurister gjort en allmän bedömning. Flera aktörer har varit kritiska och menar att det finns en motsägelsefullhet i tolkningen av lagrummen och att mänskliga rättig­heter och barns rättigheter enligt Barn­konventionen borde väga avsevärt tyngre i detta sammanhang.

Med denna anmälan vill vi få ärendet – som gäller tre frågor – granskat:

  1. För det första polismyndighetens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att begära ut adressuppgifter från polisen.
  2. För det andra socialtjänstens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att lämna ut adressuppgifter till polisen.
  3. För det tredje enskilda personers rätt att bli informerade om att polisen har meddelats deras adress

Dispositionen är som följer: Vi beskriver först bakgrund och omständigheter, följt av en beskrivning av skyldigheten att beakta barnets bästa i varje enskilt fall, genom en barnkonsekvensanalys. Här pekar vi också på konsekvenserna av Malmö stads agerande för de berörda barnens skolgång. Därefter presenteras familjernas rättighet att informeras om att polisen fått information om deras adress. Avslutningsvis redogör vi för Malmö stads egen policys för att beakta barnets bästa-principen.

Bakgrund, omständigheter och faktiska konsekvenser av beslutet

I november 2016 skickade Polismyndigheten, Gränspolissektionen Syd, en begäran till Socialtjänsten i samtliga stadsområdesförvaltningar i Malmö stad om adress- och kontaktuppgifter till 200 namngivna personer med utvisningsbeslut, så kallade papperslösa eller gömda flyktingar. Begäran gjordes med stöd av 17 kap 1 § utlänningslagen (UtlL) samt 10 kap 28 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL). Malmö stad uppgav att 32 personer fanns registrerade hos socialtjänsten. Deras kontaktuppgifter lämnades ut.

Beslutet fick långtgående konsekvenser, både för de namngivna personerna själva och för andra gömda personer i Malmö. Exempelvis rapporterade Sydsvenskan den 3 december 2016 om en barnfamilj som tvingats söka skydd i en stuga ute i skogen (http://www.sydsvenskan.se/2016-12-03/barn-rojda-av-socialtjansten-gommer-sig-i-skogen). För barnen i familjen innebar socialtjänstens beslut att deras skolgång omedelbart fick avbrytas. I vårt arbete med papperslösa eller med frivilligorganisationer som hjälper gömda flyktingar har vi uppmärksammats på konsekvenserna av beslutet.

  • En kvinna i 20-årsåldern som är i gravid i sjätte månaden samt har ett barn på 2,5 år fick sina uppgifter utlämnade till polisen. Kvinnan är ett traffickingoffer och lider av svåra men efter traumatiska upplevelser. Socialtjänsten har i detta ärende varit fullt medvetna om kvinnans svåra situation men har trots detta inte gjort en individuell utredning av barnets bästa, utan lämnat ut uppgifterna till polisen.

 

  • En familj bestående av tre vuxna och ett barn på 2 år blev så rädda när de fick reda på att socialtjänsten hade lämnat ut deras uppgifter att de bestämde sig för att lämna sitt boende och var ute och gick hela natten, en kall decembernatt, för att undvika att bli tagna av polisen.

 

  • En annan familj vågade inte bo kvar på sin adress utan flyttade ut till en stuga i skogen vilket innebär att barnen numera inte kan gå i skolan. Vad gäller skolgång och förskola för barn så har detta varit ett återkommande problem, flera personer har vittnat om att de är rädda för att polisen ska dyka upp på skolan vilket medför att de håller barnen hemma.
  • En familj som hade tid inbokad hos socialtjänsten uppgav att de inte vågar besöka socialsekreteraren av rädsla för polisen, vilket försvårar eller omöjliggör möjligheten att ansöka om nödstöd via socialtjänsten.

Malmö stads beslut att lämna ut uppgifterna har också varit föremål för intensiv debatt om juridisk tolkning och konsekvenser för mänskliga rättigheter. Vi vill här lyfta fram följande artiklar:

I nästa avsnitt beskriver vi närmare syftet med föreliggande anmälan.

Rätten till en individuell prövning

Vad gäller själva besluten att lämna ut uppgifter vill vi poängtera att dessa inte har varit föremål för någon individuell prövning. Stadsdelarna har fattat ett beslut per begäran från gränspolisen, där varje begäran innefattat en mängd namngivna personer, och har helt enkelt lämnat ut uppgifterna på alla de namngivna personerna i begäran. Vad vi vet har inte polisen heller har gjort någon individuell prövning i sitt beslut att begära ut uppgifter från socialtjänsten.

En viktig frågeställning är vilka konsekvenser ett sådant förfarande får för rättssäkerheten i bemärkelsen den enskildes rätt till en individuell prövning, inbegripet en prövning av sekretess. Som vi beskriver nedan måste socialtjänsten i alla ärenden där barn är berörda beakta barnets bästa. I avsaknad av individuella bedömningar inför beslut kan en sådan bedömning av barnets bästa omöjligen göras.

Det är vår mening att ett beslut om att lämna ut uppgifter om ett barn till gränspolisen måste föregås av en individuell prövning. Däri måste ingå en noggrann analys av tänkbara konsekvenser av beslutet, i synnerhet med beaktande av principen om barnets bästa.

Efter att beslutet har fattats måste det även föreligga en skyldighet för socialtjänsten att redogöra för hur barnets bästa har beaktats. I annat fall skulle tillämpningen av 17 kap 1 § UtlL kunna få orimliga konsekvenser. Det kan nämligen inte uteslutas att det i något fall kan föreligga sådana omständigheter att uppgifter om ett barn inte ska lämnas ut.

Vi har sett att de faktiska konsekvenserna för flera av familjerna som har fått sina uppgifter utlämnade har medfört svåra umbärande för barnen där dessa har gömt sig i skogen, vandrat om nätterna, förhindrats att gå i skola, etc. Familjer har vänt sig till oss inför att kontakta socialtjänsten och berättat att de inte vågat göra så, av rädsla för polisen.

Om inte Socialtjänsten kan åläggas en sådan skyldighet så måste i vart fall Polismyndigheten i sitt beslut att begära ut uppgifter göra en bedömning av vilka konsekvenser beslutet kan medföra med beaktande av barnets välbefinnande. Vi anser att konsekvenserna blir orimliga om inte vare sig socialtjänsten eller polismyndigheten ska beakta konsekvenserna för barnets bästa.

Därför önskar vi att Justitieombudsmannen ska klargöra på vilket sätt de två berörda myndigheterna här bör agera för att säkerställa att sådana allvarliga konsekvenser som har beskrivits ovan inte ska uppstå.

Konsekvenser för barnets rätt till skola

Vi har ovan beskrivit hur polisens begäran om adressuppgifter har lett till omfattande konsekvenser för papperslösa barnfamiljer. Vi vill här särskilt belysa frågan om rätten till skola och den omständigheten att föräldrar som är rädda inte låter sina barn gå till skolan, som en följd av polisens begäran om adressuppgifter som registrerats hos socialtjänsten. Lagstiftaren har tidigare resonerat kring barns rätt till skola i prop. 2012/13:58. Där diskuterades särskilt frågan om utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd. Lagstiftaren föreskrev en rätt för barn att gå i skola även om de vistades i landet utan tillstånd. Det fanns en oro för att föräldrar inte skulle våga skicka sina barn till skolan. För att rätten till skolgång skulle kunna utnyttjas i praktiken togs socialnämndens tidigare underrättelseskyldighet (då i 7 kap 1 § utlänningsförordningen) bort. Regeringen bedömde också att lärare skulle kunna undvika att göra orosanmälningar på barn som riskerade att fara illa enligt 14 kap 1 § SoL. Att uppgiftsskyldigheten i 17 kap 1 § UtlL inte togs bort berodde delvis på att att regeringen och utredaren inte hade

”funnit något säkert underlag för att det skulle finnas ett samband mellan å ena sidan bestämmelserna om anmälningsplikt i socialtjänstlagen och socialnämndens uppgiftsskyldighet enligt utlänningslagen och, å andra sidan, att barn som vistas i landet utan tillstånd avhåller sig från att delta i utbildning.” (prop 2012/13:58 s 31.)

Denna bedömning gjordes baserat på den då rådande situationen. Vid denna tid sökte polisen inte efter utvisningshotade personer i samma utsträckning eller med de metoder som används idag. I november uttalade Leif Fransson, operativ chef för gränspolisen i region syd, att “det inte finns några fredade zoner” i samband med att 17 kap 1 § UtlL började tillämpas (se bland annat Sydsvenskan 2016-11-30). Denna nya praxis får oss därför att ifrågasätta om bestämmelsen alls är förenlig med lagstiftarens intentioner vad beträffar barns rätt till skolgång. Den nuvarande tillämpningen av 17 kap 1 § UtlL har, menar vi, exakt den effekt som lagstiftaren, genom borttagandet socialnämndens underrättelseskyldighet av 7 kap 1 § UtlF, delvis avsåg att förhindra.

Rätten att få veta om polisen efterfrågat adressuppgifterna

I samband med att socialtjänsten lämnade ut uppgifter till gränspolisen uppstod frågan om vilka rättigheter enskilda har att få veta om att deras uppgifter har lämnats ut. Vad gäller denna fråga har beskeden från Malmö stad varit flera och motstridiga.

På Malmö stads hemsida, under en frågor-och-svar-sektion, finns vad som får förmodas vara kommunens officiella hållning i frågan.

“Kommer Malmö stads socialtjänst berätta för de enskilda personerna att polisen begärt ut deras uppgifter?

Om personerna frågar socialtjänsten så är socialtjänsten enligt lag skyldig att berätta att uppgifter lämnats ut om dem. Det är emellertid olämpligt att socialtjänsten självmant kontaktar de enskilda personerna och berättar att polisen begärt ut deras uppgifter. Med hänvisning till efterforskningsförbudet i grundlagen har JO uttalat att det är olämpligt att utan vidare berätta för en enskild att någon har begärt ut uppgifter om hen. (2 kap. 14 § tryckfrihetsordningen).” (http://malmo.se/polisbegäran)

I vår kontakt med stödpersoner för familjer som lever gömda i Malmö och i kontakt med socialtjänsten framträder en annan bild. Det blev för oss snabbt uppenbart att det saknades tydliga riktlinjer eftersom enskilda handläggare på socialtjänsten gav olika besked. Några socialsekreterare har sagt att det finns ett efterforskningsförbud i grundlagen som förhindrar dem att överhuvudtaget informera de drabbade, medan andra har hävdat att de endast på direkt begäran från enskilda familjer kan berätta om uppgifter har lämnats ut. Ibland har det sagts att en sådan begäran måste lämnas på plats, ibland har det gått bra per telefon – någon gång med fullmakt och någon gång utan fullmakt.

Den 16 december 2016 kontaktade Patricia Escalante, jurist på Unga Forum, socialtjänsten i en klients ärende för att få upplysningar kring huruvida klientens uppgifter hade begärts av polisen och lämnats ut av socialtjänsten. Vi hänvisar här specifikt till ett samtal med en socialsekreterare på avdelningen Ekonomiskt bistånd, Unga vuxna, Malmö Stad. I samtalet med socialtjänsten framkom att socialsekreterarna hade fått nya riktlinjer som innebar att handläggarna kunde ringa upp den enskilde och informera om att polisen hade gjort en begäran om dennes uppgifter. Socialsekreteraren hänvisade till riktlinjer som mottagits av Malmös stadsjurister.

För att kunna ta del av riktlinjerna kontaktades stadsjuristen Maria Engleson via e-post den 19 december. Maria Engleson kontaktade då Patricia Escalante, jurist på Unga Forum, per telefon och informerade att riktlinjerna som socialsekreteraren hade hänvisat till den 16 december inte var officiella riktlinjer och därför inte kunde lämnas ut. Maria Engleson menade vidare att det inte rörde sig om riktlinjer utan om internt stöd och hjälp.

Därtill ska anmärkas att riktlinjerna, enligt Maria Engleson (telefonsamtal 19 december), verkar ha påverkats av den omständigheten att gränspolisens begäran om uppgifter hade fått stor uppmärksamhet. Avsaknaden av officiella riktlinjer har medfört betydande svårigheter för de drabbade och ännu större rädsla.

Vi vill här även kommentera ovan nämnda beslut från Justitieombudsmannen (dnr. 4258-2010) som tycks ligga till grund för Malmö stads agerande i frågan om hur de som får sina uppgifter utlämnade ska informeras.

JO har i beslutet uttalat att det är “olämpligt” att utan vidare berätta för person A att person B har begärt ut uppgifter om hen (2 kap 14 § TF). Tryckfrihetsförordningens syfte är här att skydda enskilda (person B) som begärt ut uppgifter i dessa fall. Bestämmelsen tar sikte på situationer där enskilda personer begär ut allmänna handlingar. I det fallet som vår anmälan avser är det polismyndigheten som med stöd av lag begär ut adressuppgifter. Det är en annan situation eftersom polisen inte har ett skyddsbehov på det sättet som enskilda personer har. Papperslösa familjer bör, menar vi, få veta om polisen efterfrågat deras adress.

Vi anser att det måste klargöras att tryckfrihetsförordningens efterforskningsförbud inte uppställer några hinder mot att upplysa den enskilde om att uppgifter om denne har begärts ut eller lämnats ut till gränspolisen. Det är inte på något sätt olämpligt för socialtjänsten att på eget initiativ upplysa den enskilde om detta. Tvärtom är det rimligt att kräva att socialtjänsten upprättar tydliga riktlinjer för att upplysa den enskilde om att gränspolisen har begärt att ta del av uppgifter om denne. Det är en förutsättning för att tilliten till socialtjänsten och rättssäkerheten för den enskilde ska kunna upprätthållas.

I detta sammanhang vill vi också lyfta fram propositionen 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga. Där står följande om rätten till information:

“År 2008 infördes både i socialtjänstlagen och LVU bestämmelser som ger barn och unga rätt att få relevant information. I propositionen Utveckling av den sociala barn- och ungdomsvården m.m. (prop. 2006/07:129) markerar regeringen att rätten till information är en viktig förutsättning för att ge barnet eller den unge möjlighet att komma till tals och bli delaktigt. Med relevant information avses vederhäftig information som är av betydelse för den unge i ärendet. Informationen ska inte enbart omfatta faktauppgifter utan även information om följderna av den unges inställning och möjliga resultat av utredningen eller utgången i målet. Informationen ska vidare enligt propositionen anpassas utifrån barnets ålder och mognad på ett sådant sätt att barnet eller den unge kan ta den till sig.” (Prop 2012/13:10 s 35.)

Vi vill understryka att Malmö stad för några år sedan, med hänvisning till bestämmelserna om barnets bästa, beslutade att bevilja papperslösa barnfamiljer ekonomiskt bistånd. För att få ekonomiskt bistånd var familjerna tvungna att ange sina bostadsadresser. Nedan beskriver vi Malmö stads syn på barnets bästa sedan tidigare.

Malmö stads syn på barnets bästa

I detta avsnitt vill vi redogöra för och kommentera Malmö stads hållning i frågan om barnets bästa och uppgiftsskyldigheten i 17 kap 1 § UtlL. Enligt Maria Engleson, stadsjurist medges nämligen överhuvudtaget inget utrymme att beakta bästa i sådana situationer som den uppkomna (se http://www.sydsvenskan.se/2016-12-06/socialtjansten-kan-inte-vagra-lamna-ut-uppgifter-om-utvisade-till-polisen). Malmö stad har istället antytt att ansvaret för barnets bästa istället tillgodoses av polisen eller migrationsverket i ett senare skede i verkställighetsprocessen.  Vi har anledning att ifrågasätta denna hållning.

Som grund för inställningen hänvisar socialtjänsten i Malmö stad till följande uttalande i förarbetena:

“Barnkommittén har, när det gäller barn som vistats olagligt i ett land, t.ex. barn i familjer som inte lämnat landet efter att ha erhållit ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut eller barn i familjer som har rest in olagligt i landet och inte ämnar söka uppehållstillstånd, fastslagit att det knappast går att hävda att en stat är skyldig att tillförsäkra dessa barn samtliga rättigheter som barnkonventionen ger. Statens ansvar för barn som vistas olagligt i landet kan således trappas ned. Det är ett allvarligt problem att det finns barn som lever gömda och utanför samhället. Det skulle dock uppstå orimliga situationer om en myndighet åläggs att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning av ett barn, samtidigt som en annan myndighet är skyldig att tillförsäkra detta barn rättigheter enligt barnkonventionen i samma utsträckning som gäller för barn som vistas här lagligt.” (Prop.1997/98:182 s.12.)

Av uttalandet tycks slutsatsen ha dragits att det inte finns något som helst utrymme att göra individuella prövningar, eller alls beakta barnets bästa. Socialtjänsten i hänvisar till att det åligger polisen samt Migrationsverket att beakta barnets bästa och bortser på den grunden från 1 kap 2 § SoL om barnets bästa.

Mot bakgrund av resonemang från senare förarbeten (se exempelvis förarbetena till bestämmelsen i socialtjänstlagen om barnets bästa som redogörs för i nästa avsnitt) menar vi att det tydligt framgår att det inte kan vara en rimlig slutsats att ett så plötsligt och ingripande förfarande som inleddes när gränspolisen begärde ut uppgifter från socialtjänsten kan tillgripas utan att överhuvudtaget beakta vilka konsekvenser det skulle få för barnets bästa. Som har diskuterats ovan har polisen inte gjort någon individuell prövning eller bedömning av barnets bästa när myndigheten begärde ut uppgifterna från socialtjänsten. Att polisen och Migrationsverket i ett senare skede av verkställighetsförfarandet beaktar barnets bästa saknar här relevans. Skadan uppstår, som vi har visat, redan vid begäran och utlämnandet av uppgifter, vilket inte kan kompenseras genom att beakta barnets bästa senare i processen.

Allmänt om barnets bästa enligt Barnkonventionen och SoL

I detta avsnitt vill vi redogöra för de aspekter av barnets bästa som vi anser har fallit i skymundan vid socialtjänstens tillämpning av 17 kap 1 § UtlL. Vi vill belysa hur begreppet barnets bästa måste ses i en kontext av internationella åtagande samt nationell lagstiftning. Det går inte att på lösa grunder bortse från barnets bästa, utan en aktiv övervägning är alltid ett måste.

Staternas skyldigheter enligt Barnkonventionen

Artikel 3.1 om barnets bästa i FN: s konvention om barnets rättigheter ger varje barn rätten att få sina intressen (barnets bästa) bedömda och satta i främsta rummet vid alla åtgärder och beslut som rör barnet, såväl i den offentliga som i den privata sfären. Här uttrycks en av konventionens grundläggande värderingar. Förenta Nationernas kommitté för barnets rättigheter (kommittén) har identifierat artikel 3.1 som en av konventionens fyra grundprinciper. Kommittén påminner om att det inte finns någon rangordning av rättigheterna i konventionen – alla rättigheter som föreskrivs i den är för ”barnets bästa”, och ingen rättighet ska kunna inskränkas av en negativ tolkning av barnets bästa.

En fullständig tillämpning av begreppet barnets bästa förutsätter ett rättighetsbaserat synsätt, och att alla aktörer engageras för att säkra barnets fysiska, psykologiska, moraliska och andliga integritet som en helhet, samt befästa barnets mänskliga värdighet.

Kommittén understryker att begreppet barnets bästa består av tre delar:

  1. a) En materiell rättighet: Rättigheten att få barnets bästa bedömt och satt i främsta rummet när olika intressen vägs mot varandra i beslut i som gäller barnet, samt garantin att denna rättighet alltid tillämpas när ett beslut ska fattas som rör ett enskilt barn, en grupp identifierade eller oidentifierade barn, eller barn i allmänhet. Artikel 3.1 skapar en reell skyldighet för staterna; den är direkt tillämplig och kan åberopas i domstol.
  2. b) En grundläggande rättslig tolkningsprincip: Om en rättsregel är öppen för fler än en tolkning ska den tolkning som mest verkningsfullt tillgodoser barnets bästa ha företräde. Tolkningsramarna är de rättigheter som värnas i konventionen och dess fakultativa protokoll.
  3. c) Ett tillvägagångssätt: När ett enskilt barn, en identifierad grupp barn eller barn i allmänhet kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen i fråga. Bedömning och fastställande av barnets bästa kräver ett rättssäkert förfarande. Dessutom måste beslutsmotiveringen visa att uttrycklig hänsyn har tagits till barnets bästa. Det betyder att konventionsstaterna ska förklara hur man har tagit hänsyn till barnets bästa i beslutet, det vill säga vad som har ansetts vara för barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på, samt hur barnets intressen har vägts mot andra hänsynstaganden vare sig dessa handlar om övergripande policyfrågor eller enskilda fall.

Artikel 3.1 fastslår ett ramverk i form av tre typer av skyldigheter för konventionsstaterna:

  1. a) Skyldigheten att säkerställa att barnets bästa på lämpligt sätt integreras och konsekvent tillämpas i varje åtgärd som vidtas av offentliga institutioner. Det gäller särskilt alla genomförandeåtgärder samt administrativa eller rättsliga förfaranden som direkt eller indirekt påverkar barn.
  2. b) Skyldigheten att säkerställa att alla rättsliga och administrativa beslut, samt policyer och lagstiftning som gäller barn, visar att barnets bästa har satts i främsta rummet. I denna skyldighet ingår att beskriva hur barnets bästa har prövats och bedömts och vilken vikt som lagts vid barnets bästa i beslutet.
  3. c) Skyldigheten att säkerställa att barnets bästa har bedömts och satts i främsta rummet i beslut och åtgärder inom den privata sektorn. I detta ingår de aktörer som levererar tjänster samt andra privata organ eller institutioner som fattar beslut som rör eller påverkar ett barn.

Principen om barnets bästa används som en grundsats i alla åtgärder som rör barn och innebär att barnets bästa ska komma i främsta rummet. För lagstiftaren innebär principen att hänsyn till barns intresse ska tas redan när en lag stiftas och i samband med rättstillämpningen. För en kommun som har att tillämpa ett visst lagrum innebär det att en avvägning mellan olika intressen ska göras, och att en barnkonsekvensanalys görs inför alla beslut som på något sätt rör barn.

Barnkonventionen medför, i sig, inget krav på att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, men det ska finnas med och väga tungt i vågskålen när beslut som rör barn ska fattas. I de fall andra intressen tillåts väga tyngre, krävs att beslutande myndigheter kan visa att en sammanvägning av relevanta intressen i det enskilda fallet har gjorts. Beslutande myndigheter bör därför så långt som möjligt ha försäkrat sig om att barnets bästa har kommit med i avvägningen och redovisats i beslutsprocessen. Besluten måste med andra ord innefatta ett barnperspektiv (se prop. 1997/98:182 s. 13).

Barnets bästa enligt Socialtjänstlagen

Begreppet barnets bästa har inkorporerats i ett flertal lagar med syfte att stärka barnets ställning, så även i socialtjänstlagen genom införandet av 1 kap 2 §. Av förarbetena framgår tydligt att införandet av barnets bästa i lagtexten var att stärka barnets rättigheter på ett reellt sätt. Malmö Stads agerande, att bortse från alla överväganden i samband med polisens begäran om uppgifter, står i strid mot lagstiftarens intentioner.

Av förarbetena till 1 kap 2 § SoL framgår följande:

“En strategi för att stärka barnets rättigheter antogs av riksdagen under 2010 (prop. 2009/10:232). Strategin innehåller nio principer som uttrycker grundläggande förutsättningar och arbetssätt för att stärka barnets rättigheter. Dessa är följande

– All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen.

– Barnets fysiska och psykiska integritet ska respekteras i alla sammanhang.

– Barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

– Barn ska få kunskap om sina rättigheter och vad de innebär i praktiken.

– Föräldrar ska få kunskap om barnets rättigheter och erbjudas stöd i sitt föräldraskap. – Beslutsfattare och relevanta yrkesgrupper ska ha kunskap om barnets rättigheter och omsätta denna kunskap i berörda verksamheter.

– Aktörer inom olika verksamheter som rör barn ska stärka barnets rättigheter genom samverkan.

– Aktuell kunskap om barns levnadsvillkor ska ligga till grund för beslut och prioriteringar som rör barn.

– Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Strategin ska vara en utgångspunkt och vägledning för alla offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå när de i sina verksamheter ska genomföra och säkerställa barnets rättigheter. Den vänder sig således till riksdagen, regeringen, statliga myndigheter och förvaltning, landsting och kommuner. Strategin syftar till att stärka barnets rättigheter inom alla berörda områden och verksamheter på statlig och kommunal nivå. För regeringen är strategin vägledande i arbetet för barnets rättigheter och för prioriteringarna inom barnrättspolitiken.” (Prop 2012/13:10 s 27 f.)

Avslutande sammanfattning

Enligt Socialtjänstlagens portalparagraf ska det sociala arbetet på solidaritetens grund främja människors trygghet och jämlikhet i levnadsvillkor, med ett särskilt fokus på barns bästa. I och med att Sverige har ratificerat Barnkonventionen ska denna ha betydelse i rättstillämpningen vid alla beslut eller andra åtgärder som rör barn. Barns bästa ska komma i främsta rummet, vilket säkerställs genom barnkonsekvensanalyser i enskilda beslut. Vi menar att principen om barnets bästa har åsidosatts i och med Malmö Stads utlämnande av uppgifter om papperslösa barnfamiljer till gränspolisen, och emotser justitieombudsmannens grundliga rättsliga granskning.

För det första behöver klargöras ifall polismyndigheten har en skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att begära ut adressuppgifter från polisen i verkställighetsarbetet; för det andra behövs vägledning för socialtjänstens skyldighet att göra individuella prövningar i enlighet med principen om barnets bästa inför att lämna ut adressuppgifter till polisen; för det tredje är rättsläget oklart vad beträffar enskilda personers rätt att bli informerade om att polisen har meddelats deras adress.
 

Patricia Olsson Escalante,

Jurist, Unga forum

Anna Lundberg,

Docent i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola

Jacob Lind,

Doktorand i internationell migration vid Malmö högskola

Frederick Batzler

Centrum för Sociala Rättigheter

 

JO:s beslut i korthet:

Beslutet i korthet: I november 2016 skickade gränspolisen en begäran till socialtjänsten om adress- och kontaktuppgifter till ett antal namngivna personer med utvisningsbeslut. Socialtjänsten lämnade ut de begärda uppgifter som man hade tillgång till.

Den sekretessbrytande bestämmelsen i 17 kap. 1 § utlänningslagen är enligt JO tydligt utformad och lämnar inte utrymme för socialtjänsten att göra egna bedömningar av barnets bästa i det enskilda fallet. Förutsatt att Polismyndigheten begär att få ta del av uppgifter som behövs för att verkställa ett utvisningsbeslut är socialnämnden skyldig att lämna ut dem.

Det finns varken någon skyldighet för eller något formellt hinder mot att socialtjänsten på eget initiativ informerar de personer vars adress- och kontaktuppgifter har efterfrågats av eller lämnats ut till gränspolisen. Om en enskild begär att få information i frågan bör en sådan begäran hanteras på samma sätt som andra framställningar om att få ta del av uppgifter hos en myndighet.

Det som har kommit fram ger inte anledning för JO att vidta någon utredningsåtgärd.

JO:s beslut i sin helhet kan ni läsa här:

https://www.jo.se/PageFiles/8604/565-2017.pdf

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *