Reflektion på årsdagen av gränspolisens tillslag vid Svenska kyrkans läger för papperslösa familjer.

Av Jacob Lind, doktorand inom forskningsprogrammet Migration, Urbanisering och Social förändring vid Malmö Universitet

Idag är årsdagen för gränspolisens tillslag vid ett sommarläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö då polisen omringade ett vandrarhem i skogen i centrala Skåne med ca 30 poliser, polishundar och minibussar för att kunna utvisa fem barnfamiljer. Vad säger den händelsen oss om samhällsutvecklingen i Sverige inför det stundande valet? Flertalet av familjerna kom från länder som har visumsamarbete med EU vilket i praktiken gör att de relativt enkelt har möjlighet att senare återvända in i Schengen-området på laglig väg. Vad var syftet med tillslaget när gränspolisen är, eller i varje fall borde vara, medvetna om att det inte var något effektivt sätt att minska antalet personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd? Hela händelsen framstår i efterhand mest som ett spektakel.

Forskningen om irreguljär migration och statens reaktion till detta fenomen visar på just detta: Deportation och gränspolisarbete är framför allt ett symboliskt arbete som bland annat ska signalera till en större population som lever i Sverige utan tillstånd att de inte kan känna sig lugna. Gränspolisen kan slå till när de minst anar det.

För det var precis det som hände. Barnen på lägret kunde aldrig för sina liv tro att denna till synes trygga plats omhuldad av människor de litade på skulle invaderas av deras största rädsla. Gränspolisens uppenbara negligering av barnperspektivet i sitt arbete har föranlett en JO-anmälan gjord av personalen som anordnade lägret med hjälp av jurister från Skånes Stadsmission (https://www.sydsvenskan.se/2018-05-30/vi-jo-anmaler-granspolisen-i-skane).

Tillslaget mot lägret var ett hån mot många av de värderingar och principer om barns rättigheter, ett öppet samhälle och medmänsklighet som Sverige har skrivit under på och stoltserar med. Ändå var det en logisk konsekvens av den rådande migrationspolitiken som genomgått en hastig förskjutning där hänsynslöshet, brutalitet och stenhård kontroll normaliserats. Människor blir pinnar i statistiken över deportationer som utkrävs av regeringen. När vi inte respekterar något av de mest heliga rum ett sekulärt samhälle kan uppbåda – platser för vila och lek för barn i fattigdom och utsatthet – då har vi gått miste om grundstenar i ett välfungerande och tryggt samhälle. Talet om trygghet på valaffischerna ekar tomt. Trygghet för vem?

Men förändringar är möjliga. Principer och system finns tillgängliga som kan appliceras redan idag baserat på de konventioner som Sverige skrivit under. Genom lagändringar kan vi resa ”brandväggar” mellan gränspolisarbete och rättighetsarbete. Brandväggs-principer kan etableras som förbjuder gränspolisen att utföra inre utlänningskontroll inom eller i närheten av platser för rättighetsgivande organisationers verksamhet och som förbjuder att känslig information delas mellan till exempel socialtjänst och gränspolis. Både FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI) rekommenderar detta då brandväggar är nödvändiga för att papperslösa migranter ska kunna tillgodogöra sig sina grundläggande mänskliga rättigheter utan rädsla för att bli deporterade.

Genom min forskning om papperslösa barn och familjers vardagsliv har jag lärt känna några av de som blev utvisade i samband med lägret och som även tidigare fått sina adresser utlämnade av socialen till gränspolisen. Flera av föräldrarna och barnen uttryckte sin bedrövelse och oförståelse över att polisen lade så ofantligt mycket resurser på att jaga dem som inte hade gjort något olagligt och inte utgjorde något hot mot samhället. Varför lade de inte sin tid på att jaga de som skjuter varandra på Malmös gator istället? Jag hade inget bra svar. För det finns bara dåliga svar på den frågan.

Just nu pågår en valrörelse där politikerna kan ges möjlighet att svara på den frågan. Men finns det några journalister som är modiga och kritiska nog att ställa frågor som går bortom politikernas egna alarmerande och förenklande retorik kring papperslösa? Är det ens möjligt att lägga fram ett förslag om brandväggar idag? Eller är vi nöjda med ett samhälle där personer utan tillstånd att vistas i Sverige inte har möjlighet att tillgodogöra sig sina grundläggande och lagstadgade mänskliga rättigheter? Rättigheter som alla människor har oavsett om de har laglig rätt att vara i Sverige eller inte.

För barnen på lägret fick tillslaget allvarliga konsekvenser, som minskad tilltro till vuxna och ett traumatiskt minne att lägga till de trauman de upplevt i ursprungslandet. Men jag är övertygad om att detta inte bara handlar om ”de andra”, papperslösa, EU-medborgare, migranter – använd vilken kategori du vill – utan det handlar om oss alla. Hur vi agerar i de här frågorna lägger grunden för det samhälle vi alla skapar tillsammans.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *