Reflektion på årsdagen av gränspolisens tillslag vid Svenska kyrkans läger för papperslösa familjer.

Av Jacob Lind, doktorand inom forskningsprogrammet Migration, Urbanisering och Social förändring vid Malmö Universitet

Idag är årsdagen för gränspolisens tillslag vid ett sommarläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö då polisen omringade ett vandrarhem i skogen i centrala Skåne med ca 30 poliser, polishundar och minibussar för att kunna utvisa fem barnfamiljer. Vad säger den händelsen oss om samhällsutvecklingen i Sverige inför det stundande valet? Flertalet av familjerna kom från länder som har visumsamarbete med EU vilket i praktiken gör att de relativt enkelt har möjlighet att senare återvända in i Schengen-området på laglig väg. Vad var syftet med tillslaget när gränspolisen är, eller i varje fall borde vara, medvetna om att det inte var något effektivt sätt att minska antalet personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd? Hela händelsen framstår i efterhand mest som ett spektakel.

Forskningen om irreguljär migration och statens reaktion till detta fenomen visar på just detta: Deportation och gränspolisarbete är framför allt ett symboliskt arbete som bland annat ska signalera till en större population som lever i Sverige utan tillstånd att de inte kan känna sig lugna. Gränspolisen kan slå till när de minst anar det.

För det var precis det som hände. Barnen på lägret kunde aldrig för sina liv tro att denna till synes trygga plats omhuldad av människor de litade på skulle invaderas av deras största rädsla. Gränspolisens uppenbara negligering av barnperspektivet i sitt arbete har föranlett en JO-anmälan gjord av personalen som anordnade lägret med hjälp av jurister från Skånes Stadsmission (https://www.sydsvenskan.se/2018-05-30/vi-jo-anmaler-granspolisen-i-skane).

Tillslaget mot lägret var ett hån mot många av de värderingar och principer om barns rättigheter, ett öppet samhälle och medmänsklighet som Sverige har skrivit under på och stoltserar med. Ändå var det en logisk konsekvens av den rådande migrationspolitiken som genomgått en hastig förskjutning där hänsynslöshet, brutalitet och stenhård kontroll normaliserats. Människor blir pinnar i statistiken över deportationer som utkrävs av regeringen. När vi inte respekterar något av de mest heliga rum ett sekulärt samhälle kan uppbåda – platser för vila och lek för barn i fattigdom och utsatthet – då har vi gått miste om grundstenar i ett välfungerande och tryggt samhälle. Talet om trygghet på valaffischerna ekar tomt. Trygghet för vem?

Men förändringar är möjliga. Principer och system finns tillgängliga som kan appliceras redan idag baserat på de konventioner som Sverige skrivit under. Genom lagändringar kan vi resa ”brandväggar” mellan gränspolisarbete och rättighetsarbete. Brandväggs-principer kan etableras som förbjuder gränspolisen att utföra inre utlänningskontroll inom eller i närheten av platser för rättighetsgivande organisationers verksamhet och som förbjuder att känslig information delas mellan till exempel socialtjänst och gränspolis. Både FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI) rekommenderar detta då brandväggar är nödvändiga för att papperslösa migranter ska kunna tillgodogöra sig sina grundläggande mänskliga rättigheter utan rädsla för att bli deporterade.

Genom min forskning om papperslösa barn och familjers vardagsliv har jag lärt känna några av de som blev utvisade i samband med lägret och som även tidigare fått sina adresser utlämnade av socialen till gränspolisen. Flera av föräldrarna och barnen uttryckte sin bedrövelse och oförståelse över att polisen lade så ofantligt mycket resurser på att jaga dem som inte hade gjort något olagligt och inte utgjorde något hot mot samhället. Varför lade de inte sin tid på att jaga de som skjuter varandra på Malmös gator istället? Jag hade inget bra svar. För det finns bara dåliga svar på den frågan.

Just nu pågår en valrörelse där politikerna kan ges möjlighet att svara på den frågan. Men finns det några journalister som är modiga och kritiska nog att ställa frågor som går bortom politikernas egna alarmerande och förenklande retorik kring papperslösa? Är det ens möjligt att lägga fram ett förslag om brandväggar idag? Eller är vi nöjda med ett samhälle där personer utan tillstånd att vistas i Sverige inte har möjlighet att tillgodogöra sig sina grundläggande och lagstadgade mänskliga rättigheter? Rättigheter som alla människor har oavsett om de har laglig rätt att vara i Sverige eller inte.

För barnen på lägret fick tillslaget allvarliga konsekvenser, som minskad tilltro till vuxna och ett traumatiskt minne att lägga till de trauman de upplevt i ursprungslandet. Men jag är övertygad om att detta inte bara handlar om ”de andra”, papperslösa, EU-medborgare, migranter – använd vilken kategori du vill – utan det handlar om oss alla. Hur vi agerar i de här frågorna lägger grunden för det samhälle vi alla skapar tillsammans.

Families are being deported from Malmö

Jacob Lind was interviewed in a Swedish newspaper about a family in Malmö that was deported as a result of the government’s new harsher policies towards refused asylum seekers. You can read the family’s own story in Swedish here:

http://www.etc.se/inrikes/alisa-18-livet-slutade-den-dag-som-granspolisen-tog-min-familj

The police separated the mother from the 1.5 year old who was still breastfeeding for a week and they have been searching intensely for the family for 3 months.

Investigating the positionality and political agency of migrant children

— The following text was published on the blog of the journal Politics and has been republished here with permission from the editor —

By Jacob Lind
How do migrant children react to the paradox of holding two seemingly contradictory subject positions at once: the (deserving) child and the (undeserving) migrant?

Children’s position as specific right-bearers was a major driving force behind last year’s turn of events during the “summer of migration”. Images of Syrian war refugee Alan Kurdi lying dead on the shore in Turkey stirred up waves of emotions, and not very long after Europeans were applauding refugees as they arrived at train stations across the continent. The leading call at charity galas and in letters from aid organisations was “Help the Syrian children!” But we all know how quickly the tide turned later that fall and how the gates of fortress Europe once again closed in the face of children and adults alike of all nationalities.

In my on-going research project I investigate the paradox of migrant children as both bearers of specific rights and being subject to immigration control, and how children react to the experience of this paradox in their everyday lives. They are both children and migrants, and thus both considered especially vulnerable and deserving of special protection as children. At the same time, as migrants they are threatened by the interest of sovereign nation states to control migration. In short, during last year’s events, policies and public opinion first shifted to emphasise the child migrant, and then shifted back to emphasise the child migrant.

The point of departure of my Politics article, ‘The duality of children’s political agency in deportability‘, is to look at a specific group of children positioned as migrants, namely those who are threatened by deportation since they lack permission to reside in the UK, even though many of them are born in the UK and have lived in the country their whole lives. As I got to know some of these children and their parents I got an insight into how the children themselves experience and react to the paradox of being both positioned as a deserving, rights-bearing child and a potentially deportable child.

They are all allowed to go to school and their parents’ primary aim is to make sure they live as much of a “normal life” as possible. But as the children came home from school, letters from the Home Office were lying on the kitchen table. Some of the children curiously opened the letters without their parents’ knowledge and read about their potential threat of deportation. One child was even forced to participate in a meeting at the Home Office, at the age of 5, where she was told that she might have to go back to Ghana, a country she had never been in. This knowledge of one’s potential deportability stirred up anger and repugnance in the children. Other children were not as aware of their situation. Their parents tried to avoid involving them in these issues so that they could put all their focus and energy on succeeding at school. However, these children were also affected by the stress the threat of deportation had on their parents. Deportability makes itself known in different ways and children are very good at picking up on their parents’ anxiety.

Drawing on theories about children’s political agency, primarily discussed within children’s geographies, I analyse these children’s experiences of living their everyday lives in deportability. I argue in my Politics article that these children’s political agency comes about through dual processes. Both the children who knew more and those who knew less about their families’ immigration issues shared the experience of social inclusion mainly through going to school. One aspect of how their political agency comes about is how they all argue for this position of being included and being “just like everyone else”. I argue that their struggle to sustain this experience of inclusion is an expression of mundane everyday acts of political agency.

Secondly, some of the children expressed political agency in more active, direct and visible ways through writing angry letters to the Home Office, taking part in stage plays about their fear of being deported or vividly arguing against anyone claiming they are not “British”. However, in these active contestations of being positioned as “deportable”, the children point to their experience of being included as the ground for their claims and argue for this inclusion to continue. In this way, the duality of their political agency is not a contrasting phenomenon but rather complementary.

The aim of my study of the everyday lives and political agency of irregularised migrant children in the UK is to give an insight into how children react to the paradox of both being positioned as (deserving) children and (undeserving) migrants. Hopefully it can increase our awareness of what it is like for children to be stuck on the wrong side of the current draconic migration regime and help us recognise children’s struggles as they happen in their everyday lives so that we also can take their claims more seriously.

Article in ‘Politics’ – The duality of children’s political agency in deportability

Dear blog-readers!

Good news for everyone who are interested in reading about my work within the project!

Recently I had my first peer-reviewed article published in Politics. It discusses the political agency of some of the children I met during my fieldwork in the UK. See abstract below.

Don’t hesitate to get in touch if you want to discuss my current project of writing about how the political agency of these children, as well as children in Sweden, and the agency of their parents are embedded. I am going to try and show how the rights and struggles of irregularised migrant families are intergenerational… Their struggles need to be understood together, and if we are serious about children’s rights we need to think about how we treat their parents.

Abstract

Drawing on in-depth ethnographic observations among irregularised migrant families in Birmingham, UK, this article discusses how children’s political agency manifests in everyday life. It shows how children who become aware of their legal status as ‘deportable’ reject this subject position and offer their own definitions of who they are and where they belong. Simultaneously, it is argued that children with varying degrees of knowledge about their legal status also express political agency through their struggle to sustain the inclusion they experience. Such expressions highlight the duality of children’s political agency in irregular situations.

http://pol.sagepub.com/content/early/2016/09/06/0263395716665391.abstract

/Jacob Lind, PhD student