I regeringens forskningsproposition, som publicerades strax före jul och som nu nagelfars i flera olika organ vid vårt lärosäte, understryks vikten av den grundlagsskyddade akademiska friheten, som bland annat består i att forskare fritt ska få välja forskningsämnen och forskningsmetoder samt att de fritt ska få publicera sina resultat, och som också inbegriper den akademiska undervisningens integritet. Det är inte svårt att räkna ut varför man betonar denna frihet. I flera länder i Europa är nämligen den fria forskningen under angrepp, inte minst från högernationalistiskt håll. Ungern utgör än så länge det kanske värsta exemplet. I andra delar av världen ser det ännu värre ut.

Även på hemmaplan finns det dock anledning att påminna om den akademiska friheten. Ingen har väl kunnat missa att moderaternas utbildningspolitiska talesperson, Kristina Axén Olin – som dessutom är andra vice ordförande i utbildningsutskottet – kritiserat en kurs vid Malmö universitet som utmanade hennes syn på hur skolmarknaden fungerar. Mindre känt är kanske att Vänsterpartiet i Malmö riktat kritik mot en kurs i sexologi och rent av begärt att vi ska ”be om ursäkt” för hur den bedrivits (se artikel i Sydsvenskan 15 mars).

För ett par år sedan riktade företrädare för Moderata ungdomsförbundet kritik mot en kurs som jag var ansvarig för. Vår dåvarande rektor gick omedelbart ut och förklarade att vi inte förhandlar med politiker om det akademiska innehållet i undervisningen. Även Axén Olins framstöt, liksom de klagomål som riktats mot sexologiundervisningen, har bemötts på ett klart och tydligt sätt av vår nuvarande rektor. Att Malmö universitets ledning på detta sätt står upp för den akademiska friheten är naturligtvis utmärkt, liksom att vårt lärosäte är i medlem i nätverket Scholars at Risk som arbetar för att skydda hotade akademiker.

Men, om den akademiska friheten ska kunna bevaras och utvecklas måste den försvaras och diskuteras på alla nivåer. Därför bör vi ställa oss frågan vad vi på Fakulteten för kultur och samhälle kan göra.

Jag tror att vi kan göra en hel del. Det viktigaste är kanske att fortsätta utveckla en kultur i vilken den akademiska friheten har en central ställning. Men, det finns också några mer handfasta åtgärder vi kan vidta. En sådan är att stärka kollegialiteten och se till att de centrala akademiska frågorna behandlas i organ som är djupt förankrade bland våra lärare och forskare. Ett sådant arbete har inletts, men intensiteten i det kan nog höjas ytterligare. En annan åtgärd skulle kunna vara att utveckla strategier för att stimulera och stödja forskningsinitiativ som kommer från forskarna själva, och inte från olika externa finansiärer. Inrättandet av fakultetens forskningsplattformar – Medea, RUCARR, CFM och REDEM – är ett exempel på hur det kan gå till, men mer kan säkert göras. Ytterligare en möjlig åtgärd kan vara att se över våra samarbeten med externa partners. Är det exempelvis oproblematiskt att politiker sitter med i organ som bereder eller rent av beslutar i forskningsfrågor? Kan vi garantera att den akademiska integriteten upprätthålls när vi samarbetar med kommersiella aktörer? Dessutom kan och ska vi naturligtvis forska om dessa frågor. Och det gör vi. I juni anordnar exempelvis våra forskningsplattformar RUCARR och REDEM, i samarbete med Center for Baltic and East European Studies symposiet ”Modern Authoritarian Hybrid Regimes and the Threat to Academic Freedom”.Den som har fler förslag på vad vi kan göra för att stärka och utveckla den akademiska friheten får gärna höra av sig. Detta är en angelägenhet för oss alla.För övrigt vill jag passa på att gratulera Karin Grundström och Rebecka Lettevall som befordrats till professorer i arkitektur respektive idéhistoria, samt Carina Listerborn som tillsammans med Irene Molina vid Uppsala universitet av Sveriges Arkitekter tilldelats årets Kritikerpris för sin kritik av stadsutvecklingen och bostadssituationen i Sverige.