Under 2014 kommer urbanhistorisk forskning att synas i samband med flera internationella konferenser. Det gäller både konferenser som arrangeras av urbanhistoriska nätverk och konferenser som riktar sig till andra grupper av historiker, men där urban historia ofta har en stark position.

Först ut är ESSHC (European Social Science History conference), som denna gång arrangeras i Wien 23-26 april. ESSHC arrangeras vartannat år, och det är nu tionde gången som denna stora konferens äger rum. Hur mycket folk som kommer i år vet vi ju inte, men antalet deltagare är vanligen mer än 1500.

“The IISH organizes the ESSHC once every two years. The conference does not have a central theme and welcomes papers about all periods and subjects. The main objective of the conference is to introduce historians who use the insights and techniques from the social sciences to social scientists that focus on the past in their research and vice versa. The conference is advised by the Advisory Board.”

Urbanhistoriska perspektiv brukar inte saknas – i år märks i det preliminära programmet bland annat sessioner på följande teman:

• Urban Memory, Language and the Social History of Politics (15th-17th Centuries)
• Migration and Migrant Communities in 18th and 19th Century Central European Cities
• Gender, Sexuality and the City

– – – – – – – – – – –

Till sommaren kan man lämpligen bege sig till Guimarães (Portugal), för att besöka WCEH (World Congress of Environmental History) som arrangeras där 8-12 juli. Detta är endast andra gången denna världskongress anordnas, förra gången skedde detta faktiskt i Malmö/Köpenhamn 2009!

“The theme of the Congress, ‘Environmental History in the Making’, aims to create synergy among all scholars engaged in environmental history, to fathom the reach of the field and to investigate its focus areas and theoretical underpinnings. In line with the aims of ICEHO, the broad objective is to foster international communication and collaboration, to share information and disseminate research and to discuss issues, concerns and challenges relevant to the field. Thus, for the second time environmental historians from all over the world – senior academics and young scholars – with different disciplinary backgrounds will meet in a global forum to further the development of environmental history world-wide.”

Det preliminära programmet kommer att publiceras först i januari 2014, men erfarenheten från förra konferensen var att urbana perspektiv har fått allt större betydelse inom miljöhistorisk forskning, och att en äldre tradition med fokus på naturskydd och “naturskyddare” spelar allt mindre roll.

– – – – – – – – – – –

Om man trivs i Portugal kan man faktiskt med fördel stanna kvar några månader – EAUH (European Association for Urban History) ordnar nämligen konferens i Lissabon, 3-6 september, på temat ‘Cities in Europe, cities in the world’.

“The European Association for Urban History encourages cross-disciplinary and international research on urban history. Therefore the Association invites you to submit sessions that are as comparative and interdisciplinary as possible. Furthermore, we give priority to sessions, which are co-organised by scholars from different universities / countries.”

Session vid EAUH-konferensen i Prag 2012

Nu lackar det mot jul, och det är då en given tid att i olika sammanhang tipsa om bra böcker, lämpliga att slå in och lägga under granen. I Sydsvenskan har Martin Andersson förtjänstfullt tipsat om ett antal aktuella böcker om Malmö som bör väcka intresset hos många – både malmöbor och andra! Läs mer HÄR!

För den som är intresserad av historia – särskilt med skånska kopplingar – finns dock många böcker att välja bland. Några givna tips är

• Bo Lidegaards bok om de danska judarnas flykt över sundet i oktober 1943, Landsmän. Läs Sören Sommelius recension i HD.
• Eva F Dahlgrens bok om tvångsarbetsanstalten i Landskrona – Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. Läs Eva-Lotta Hulténs recension i GP. 
• Och givetvis Leif Möllers bok om sin svägerska – Kvotbarnet – räddad i sista stund från nazisternas Tyskland. Läs mer om boken HÄR.

God jul!

Av Leif Möller, pensionerad journalist, född och uppvuxen i Malmö men numera boende i Ystad

Sent på kvällen den 16 januari år 1939 rullade ett tåg från Deutsche Reichbahn in på Malmö centralstation. Kupédörrarna öppnades och ut strömmade en grupp barn. De kånkade alla på sprängfyllda resväskor och ur deras andfådda munnar kom små plymer av varm utandning i den råkalla Malmökvällen.

Barnen tittade storögt omkring sig. De såg de höga valven och takets kraftiga träbalkar i banhallen. Runt dem susade ord på ett främmande språk. Var hade de hamnat, undrade de ängsligt. Nu var de långt från mamma och pappa, så mycket stod klart i varje fall.

På perrongen väntade en mottagningskommitté med män och kvinnor med lappar med namn, födelsedata och avrese-stad för varje barn. Lapparna angav också var barnen skulle avlämnas. Ett antal Malmö-familjer skulle öppna sina dörrar för dessa småttingar.

Barnen var judar. Sverige tog emot cirka 500 judiska barn Inom ramen för det som kom att kallas för barnkvoterna, England tog emot cirka 10 000. Gemensamt hade barnen att deras föräldrar grep detta sista halmstå för att rädda sina minsta undan den nazistiska terrorn.

Ett av barnen som klev av tåget i Malmö var Else Strauss, min svägerska. Hon hade skickats av sina föräldrar, Hedvig och Arnold Strauss, från staden Essen i nordvästra Tyskland till en moster i Malmö. Hon var elva år. Åtta månader senare bröt andra världskriget ut.

Föräldrarna såg hon aldrig mer. De deporterades till getton i Östeuropa vintern 1941 där de avled. Av 20 nära släktingar till familjen Strauss överlevde bara två – en av dem var mostern i Malmö. Resten försvann i förintelsen.

Nu har jag skrivit en bok om hennes barndomstid i Essen och ungdomsår i Malmö, staden som varit hennes hem ända sedan den där januarikvällen för snart 75 år sedan.

Boken heter “Kvotbarnet, räddad i sista stund från nazisternas Tyskland” och är producerad av print-on-demand-förlaget Vulkan i Stockholm i 300 ex. och jag har betalt hela framställningen själv. Boken är på 173 sidor.

Bokomslaget

Hit till Almbacksgatan i Malmö kom Else vintern 1939. Här bodde
moster Sabine och morbror Jakob. BILD: LEIF MÖLLER

Else på promenad i Slottsparken i Malmö sommaren 2013.
BILD: LEIF MÖLLER

Halva upplagan säljer jag i egen regi  för 160 kronor exemplaret,  inklusive frakt (skriv ett mail till Leifand@telia.com). Boken finns också på nätsajter som Vulkan, Adlibris, Bokus, Bokia, CDON och några danska och norska sajter (samtliga sajter är dock dyrare än min försäljning).

Kvotbarnet finns också som E-bok och den är sökbar på en lång rad bibliotek, som tex. Stockholms stadsbibliotek.

— — — — — — — — — — — —

Elses berättelse är mycket starkt kopplad till Malmö. Här blev hon integrerad, här valde hon att assimileras och här blev hon svensk medborgare. År 1953 gifte hon sig med min bror Gunnar och fick efternamnet Möller. Därmed kom hon in i min stora familj.

Idogt byggde hon och Gunnar upp ett rikt nätverk av vänner, bekanta och arbetskompisar. Ofta promenerar Else och jag idag genom Malmö centrum och vid vart och vartannat gathörn träffar Else någon som hon känner. Ibland är det en kamrat från tiden i SSU (fast där var hon med bara för att de ordnade bäst danskvällar, infogar hon) eller så är det någon vännina från textilfabriken Masterhand eller speditionsfirman där hon jobbade i många herrans år. Tyvärr avled Gunnar i somras, mitt under slutarbetet med boken.

I  60 år har jag känt min svägerska – och i 60 år har jag och mina syskon undvikit att tala om förintelsen i hennes närvaro. Av omsorg. Vi visste att hon drogs med ihållande migrän och återkommande depressioner. Men nu har demonerna lagt sig till ro. För första gången berättar hon nu sin gripande historia offentligt.

Else (t.v med den lilla resväskan) på promenad med kusin Lisel, mamma Hedvig, moster Selma och Selmas svärmor, tante Elsa Hersschmann, på Elses barndomsgata, Weiglestrasse, i Essen. Pappa Arnold tog sannolikt fotot. Lägg märke till järnvägsviadukten i bakgrunden…

 …samma järnvägsviadukt cirka 80 år senare. Den kraftiga konstruktionen stod emot de brittiska bombmattorna under kriget, men så gott som alla husen på Weiglestrasse blev grus och aska. Där Elses barndomshem låg finns idag ett stort kontorshus och ett grönområde.  BILD: LEIF MÖLLER

Bilden av Alte Synagoge togs våren 1945 av fotografen Willy van Heekern (Fotoarchiv Ruhr Museum).  Kvarteren runt synagogen, som Else ofta besökte, ligger i ruiner. Men synagogan var byggd i armerad betong och klarade både bombningarna och mordbranden under kristallnatten.

Synagogan år 2012. Idag fungerar byggnaden inte som synagoga utan här finns idag en mycket påkostad utställning om allt som rör judiskt liv. Essens stad äger byggnaden som är topprenoverad. BILD: LEIF MÖLLER

Alte synagoge i Essen stacks i brand under kristallnatten den 9 november 1938 (Stadtbildstelle Essen).

Samma plats idag. Rabinens bostad fanns på andra våningen. Byggnaden rymmer idag en universitetsfilial. I en av trappuppgångarna finns en sotfläck bevarad i taket efter mordbranden. BILD: LEIF MÖLLER

Som journalist och medmänniska har det känts angeläget att återge Elses barndomshistoria. Särskilt i en tid då det, inte minst i Malmö, tycks finnas behov av en “repetitionskurs” i vad nazismen verkligen innebar.

Propagandan var massiv i Tredje riket och inte minst populärkulturen infogades i vapenarsenalen. Alla påverkades mentalt  – även troskyldiga lilla judiska Else.

I radion, i skolan och från alla högtalare på Essens gator fick hon höra de  “klämmiga” ariska kampsångerna – exempelvis nazistpartiets officiella marsch-hymn – Horst-Wessel-Lied.

Hos den unga Else fastnade sången i hjärnan ungefär som en envis schlager. Och Hedvig och Arnold lät hene gå där och nynna, förmodligen för att de till varje pris ville undvika att sprida oro genom att ge bannor.

Men vad tänkte de…?

Else har gott kom-ihåg och har på min uppmaning plockat fram allt möjligt ur minnet. Än idag kan hon några verser utantill ur Horst-Wessel-Lied. Och givetvis förstår hon till hundra procent sångens hemska bakgrund.

Ni må tro att det känns väldigt egendomligt för mig att höra denna drygt 80-åriga judinna vid köksbordet i hemmet i Malmö sjunga:

“Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! S.A. marschiert Mit ruhig festem Schritt”….

Horst Wessel var SA-sturmführer i Berlin och han sköts av  kommunisterna i januari 1930.  Han blev därefter martyr för nazisterna. Kommunisterna förnekade mordet och menade att Horst Wessel, som delade lägenhet med en kvinna som varit prostituerad, hamnat i skottlinjen när den före detta gatflickan gjorde upp i ett bråk med sin hyresvärd.

En sak som slagit mig under arbetet med boken är tyskarnas grava självskadebeteende under nazitiden. Det tyska folket röstade ju år 1933 medvetet fram en regim som skar sönder den tidens mångfald i Tyskland. Kniven skar rakt in mellan samhällsgrupper, ja i flera fall rakt genom familjer. “Vi” ställdes mot “dem” på det mest utstuderade sätt.

Och främst riktades knivspetsen mot judarna. Det spelade ingen roll att de tyska judarnas liv genom århundraden smält samman med äppelkindade bayrares liv och preussens stela manér – bort skulle de. Fast först efter att nazisterna lagt rabarber på deras pengar.

I det sista kapitlet i boken skriver jag så här:

“Förutom att vara perverst omoraliskt ter sig judehatet som helt irrationellt om man betänker att det kom från fosterlandsälskande tyskar. Else och hennes anhöriga kan tjäna som exempel på vad jag menar. Här har vi en anrik tysk familj av judisk börd som ägnar all sin vakna tid åt att vara fosterländska. Fadern är medaljprydd hjälte från första världskriget. Modern är poesiälskande och stillsamt varmhjärtad. De har sedan årtionden smält in i tyskt samhällsliv och ligger ingen till last. Familjen tillhör medelklassen och de har ett rikt socialt liv. Rötterna sträcker sig flera hundra år bakåt.

In från höger kommer så utlänningen, märk väl u t l ä n n i n g e n Adolf Hitler, bördig från gränsstaden Braunau am Inn i Österrike. Han är en egotrippad, kolerisk, svagpresterande, dagdrömmande dilletant – resultatet av ett giftermål med inslag av inavel och barnäktenskap. Fadern Alois Hitler, 47 år, är tyrannisk och modern, Klara 24, är lätt hysterisk. Alois och Klara var släkt med varandra och de fick skaffa särskilt tillstånd för att få gifta sig.

Just denne utlänning hävdade senare att just dessa goda tyskar tillhörde en världsomspännande judisk konspiration och att de därför skulle förintas.”

Den gråmurriga byggnaden med den grälla bottenvåningen är Rybnagatan 15 i Lodz i Polen. Gatan låg i det forna gettot (Litzmannstadt) och hit deporterades Arnold i oktober 1941. I en lägenhet på andra våningen dog han i mitten av mars året därpå, av svält, köld eller av fläcktyfus. BILD: LEIF MÖLLER

Trappan som Arnold tog upp till “zimmer 6” (rum 6) på Rybnagatan 15 den 28 oktober 1941. Givetvis fanns inga träräcken på den tiden. Allt som kunde stoppas i värmekaminen hamnade där den svinkalla vintern detta år. BILD: LEIF MÖLLER

Else och jag har bestämt att hela behållningen från bokförsäljningen ska doneras till två mottagare:

• Dialogprojektet i Malmö vars syfte är att öka förståelsen mellan olika etniska grupper i Malmö.
• Den andra delen av behållningen ska gå till den judiska församlingen i Lodz för underhåll av den sk. gettokyrkogården. Arnold ligger begravd här någonstans bland drygt 40 000 andra judar som dog av svält och sjukdomar i gettot (Litzmannstadt).

Hur Hedvig dog vet ingen. Hon deporterades till gettot i Minsk i det av nazisterna ockuperade Vitryssland vintern 1941. “Für tot erklärt”, (dödförklarad) konstaterar torrt minnesboken över nazismens offer hos Tyska Das Bundesarchiv.

För ett par veckor sedan släpptes boken “Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna”. Det är en rejäl bok – 380 sidor uppdelad på 20 kapitel av totalt 22 författare och med ett omfattande bildmaterial. Årets julklapp, tycker jag förstås.

På många sätt representerade 1914 någon form av brytpunkt –även om det alltid innebär en förenkling att uttrycka det så. Det är tydligt att man kan se den symboliska betydelsen av händelser i Malmö för etthundra år sedan – såväl i samtiden som i backspegeln.

I maj 1914 öppnade Baltiska utställningen i Malmö, en uställning som var tänkt att sätta staden på kartan. Framstegsoptimismen flödade, och alla fyra (!) nationer med kust runt Östersjön deltog med satsningar av varierande omfattning för att visa upp framför allt vad som beskrevs som framsteg inom kultur och teknik. Hundratusentals människor besökte utställningarna. Men festen kom tveklöst av sig då första världskriget bröt ut och det paradoxala inträffade att två av de utställande nationerna plötsligt befann sig i krig med varandra!

Baltiska utställningen var oerhört viktigt för Malmö – och inte minst Malmös självbild.  Det är också en viktig del av boken “Malmö 1914”, men det är viktigt att lyfta fram att boken också innehåller mycket mer – och  kopplar nedslag år 1914 till längre processer, till kontinuitet och förändring. Inte minst handlar mycket om stadens tillväxt – detta år nådde staden 100 000 invånare. Sin tids hållbarhetsfrågor är också synliga i mycket av materialet.

KOLONIERNA – SIN TIDS SOCIALA INNOVATIONER?
För egen del har jag bidragit med en artikel om koloniområdena i Malmö 1914, med titeln “Koloniområden i Malmö – för kropp, själ och försörjning”, där jag lyfter såväl normer och ideal som den vardagliga praktiken. Precis som när det gäller Baltiska utställningen finns många spår av den tidens koloniområden kvar om man bara vet var man skall leta. Kontinuitet och förändring, som sagt. Så här formulerar jag det i början av artikeln:

“När koloniområden började etableras i Sverige under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, fanns en uttalad koppling till det som kallades ”den sociala frågan”. En aspekt av detta handlade om de svåra förhållanden som arbetarbefolkningen i städerna levde under, vilka inte sällan beskrevs som nedbrytande för såväl hälsa som moral. En bärande tanke med koloniträdgårdsrörelsen var att bidra till ökad livskvalitet för denna grupp.”

Det här var alltså en av de strategier man arbetade med 1914 för att möta utmaningarna kring den sociala hållbarheten. Men det fanns också viktiga tankar om vikten av det gröna för att balansera det urbana. Rudolf Abelin, bland annat grundare av Norrvikens Trädgårdar, och en av de viktigaste förespråkarna av koloniträdgårdsrörelsen, formulerade sin vision på följande sätt:

“Mor och barn hava gått ditut I förväg, och när ångvisslan ljuder eller klockan klämtar, skyndar far efter för att i skötet av sin familj tillbringa några lugna timmar i Guds fria natur med litet uppfriskande jordarbete och där intaga sin aftonmåltid. Han känner sig fri därute, han ser sina barn tumla om som ystra fålar i oskyldig glädje, och han gripes själv av ljusa drömmar om fröens och örternas spirkraft, om rik och välsmakande skörd”

Anna Lindhagen, socialdemokratisk politiker och kvinnosaksaktivist i början av 1900-talet skrev så här efter ett besök i koloniträdgårdar i Köpenhamn 1903:

“En våg av stark glädje sköljde upp i mig. Trädgårdstadsidén hade ju visserligen redan slagit igenom överallt, men det förhindrade icke att hyreskasärninnevånarna alltid skulle vara utan jord. Men här löstes ännu en betydande bit av städernas jordbruksfråga. Jag gav mig naturligtvis ett heligt löfte den sommardagen i Köpenhamn att arbeta för koloniträdgårdar i Stockholm.” 

Malmös första organiserade koloniområde, Pildammskolonin, fick också mycket beröm av Lindhagen efter ett besök 1905:

“I planteringsföreningens koloniträdgårdar är nu ganska uppvuxet och en del af trädgårdarna utomordentligt väl skötta, verkliga små mönsterträdgårdar… Endast en och annan hyresman har köksträdgård i någon större skala, de flesta trädgårdarna äro här uteslutande små hemtrefliga ”kryp-in” bland buskar, rosor och blomsterrabatter, hvilka senare ofta äro kantade med jordgubbar … Lusthus äro uppförda å de flesta lotter, hvilka mycket variera i storlek från villaliknande byggnader, af hvilka en och annan förefaller allt för stor, till helt små spjälpaviljonger, öfverdragna med någon klängväxt…”

En vanlig bild av koloniområdena är att de i början av 1900-talet närmast uteslutande handlade om livsmedelsproduktion. Medan detta säkerligen var sant under kristider,såsom under första världskriget, är det också tydligt i källmaterialet att odlande i sig, och inte minst blomsterprakt var viktigt även då. Så här skriver en från början något tvehågsen kolonist, med stuga på Hästhagen, i Skånska Trädgårdsföreningens tidskrift Täppan 1915 om sina odlingserfarenheter:

“…kvickrot och allt möjligt ogräs frodades. Jag var därför villrådig, om jag skulle kosta något vidare på [kolonilotten]. Men då jag började gräva i jorden … fick jag en så brinnande lust att plantera…”

“Blommor har jag haft i kolonien hela året, såvida inte vintern varit allt för sträng. Tidigt, ibland redan i januari, snödroppar, så crocus, primulor, pärlhyacinter, scilla, påskliljor, tulpaner och narcisser, under försommaren våraster, löjtnantshjärtan, pioner, svärdsliljor, aklejor, perenn vallmo, under högsommaren rosor, gaillardia, klockor, prästkragar, vita och brandgula liljor och så den allra rikaste blometerprakten i juli, augusti och september då solrosor, studentnejlikan, riddarsporrar, krasse, clarkia, ringblommor, zinnia, rudbeckia och höstsyrener, flox, aster lejongap och lövkojor m. fl. giva oss en härlig färgprakt, dahliorna inte att förglömma, samt höstaster och crysantemum som blommar ända in i november.”

Boken kan köpas i, som det heter, “välsorterade bokhandlare” samt hos nätbokhandlare som Bokus och Bokia.

Läs mer om boken på Malmö högskolas hemsida.