Det kan beskrivas som storhetsvansinne eller historisk ignorans. Men initiativtagarna menar att det är fråga om ett viktigt nytt steg, närapå en historisk nödvändighet, att skapa en kulturell samlingsplats i centrala Berlin med vad som beskrivs som ”global” orientering. Vid Unter den Linden uppförs därför nu en byggnad – Humboldt Forum – som innebär en form av återuppbyggnad av det historiska kejserliga slottet i centrala Berlin.

Bild på ”Berliner Stadtschloss”, 1891 (Bild: Wikimedia commons)

Efter Die Wende (DDRs sammanbrott och den tyska återföreningen) har mycket i centrala Berlin förändrats, delvis utifrån moderna stilideal (exempelvis Potsdamer Platz) och delvis i försök återskapa vad som kan beskrivas ”det gamla Berlin” – frågan är dock vilket ”gamla Berlin” man vill återskapa. Byggandet av Humboldt Forum blir ett av de allra mest omfattande – och dyraste – stadsomvandlingsprojekten.

Det är frågan om en ny byggnad, som till sitt inre skall konstrueras i modern stil – men samtidigt belägen på samma plats som det ursprungliga kejserliga palatset och med fasad och utsmyckningar på tre sidor som tar sin utgångspunkt i originalritningarna. Kostnaderna är naturligtvis enorma – hela byggnaden beräknas kosta minst 590 miljoner Euro. Återskapandet av fasaderna skall dock finansieras av en fristående kulturförening som hoppas på privata donatorer. Men hittills har mindre än en tredjedel inkommit av vad som krävs för återskapandet – den totala kostnaden för fasaderna uppges till omkring 80 miljoner Euro.

Datorgrafik föreställande det ”nygamla” slottet (Bild: schlossdebatte.de)

Berliner Stadtschloss (det namn under det är mest känt idag) var först kungligt slott för de preussiska kungarna, och sedermera under perioden 1871-1918 kejserligt residens. Det påbörjades dock redan på 1400-talet, men det utseende som det hade vid sekelskiftet 1900 (bilden överst) var ett resultat av ombyggnader och påbyggnader från 1700-talets början, vilka avslutades med konstruktionen av kupolen. Denna färdigställdes 1845 (och ritades av Schinkel).

Vid kejsardömets fall 1918 kom byggnaden att spela en intressant roll: Den 9 november 1918 utropade Philipp Scheidemann den tyska republiken från en balkong på riksdagshuset – men bara två timmar senare utropade Karl Liebknecht Freie Sozialistische Republik från en balkong på Stadtschloss. (Han mördades två månader senare i samband med undertryckandet av Spartakistupproret). Efter kejsardömets fall fungerade byggnaden som museum, men användes vid en del tillfällen för offentliga arrangemang.och skadades svårt i andra världskriget vid bombräder i februari 1945.

DDR menade att slottet var en symbol för preussisk militärism och beslutade att riva slottet – det sprängdes 1950. Det enda som sparades var balkongen från vilken Liebknecht utropat Freie Sozialistische Republik, denna integrerades i den 1962-64 byggda Östtyska regeringsbyggnaden, belägen i den södra delen av slottsområdet. (En intressant detalj är att det var i denna byggnad som det tyska rockbandet Rammstein delvis spelade in sin musikvideo Ich Will år 2001).

Staatsradgebaude (Bild: Wikimedia commons)

1973-76, under Erich Honecker, uppfördes Palast der Republik på större delen av det område där tidigare slottet hade legat (strax norr om Staatsradgebaude). Byggnaden fungerade såväl som kulturcentrum som parlamentsbyggnad för DDR, och de bronsfärgade fönstren var kanske dess främsta kännetecken. Där fanns även, kuriöst nog, både ett diskotek och en bowlinghall i lokalerna. Redan innan Tysklands återförening avslöjades dock att byggnaden innehöll stora mängder asbest, och den stängdes (officiellt pga hälsorisker) 1990.

Palast der republik (Bild: Wikimedia commons). Tidstypiskt är naturligtvis att en stor del av området utgörs av en parkeringsplats. 

2003 beslutade Förbundsdagen att riva Palast der Republik, trots intensiva protester. Argumenten för att spara (och renovera) byggnaden, som då också sanerats från all asbest, handlade om att rivningen ”förstörde en viktig del av den Östtyska historien”. Det hjälpte naturligtvis inte. Rivningen påbörjades som planerat 2006.

Redan vid tiden för Tysklands återförening började röster höjas för ett återuppbyggande av Stadtschloss, och en organisation för detta formerades 2001, Stadtschloss Berlin Initiative. Argumenten handlade då om att återskapa den historiska enheten i området – med bland annat byggnaderna på Museumsinsel och Berliner Dom. På organisationens hemsida beskrivs det framför allt som en kommande turist- och shoppingmagnet: ”The castle/palace is planned to be the biggest (tourist) attraction in Berlin, with a wide range of quality shops, restaurants and even a Business Centre.”

Framför allt är dock tanken på skapandet av ett nytt museum det som dykt upp mest i den samtida debatten: ”designed to inspire a fruitful dialogue among the cultures of the world… Some of Berlin’s most important museums, libraries and research institutions will join forces at the Humboldt-Forum: for example, the National Museums in Berlin will present unique artistic and cultural artefacts from Africa, Asia, America and Oceania”, skriver Berlins stadsutvecklingsförvaltning.

Kritiken har naturligtvis inte låtit vänta på sig.

Till att börja med är ju Berlin en utfattig stad – ”arm aber sexy” som borgmästaren Klaus Wowereits uttryckte det i en TV-intervju 2003. Är det då verkligen återuppbyggnaden av ett gammalt slott som man bör satsa på, när arbetslöshet och fattigdom är vardag för berlinarna?

En annan synpunkt handlar om symboliken – att återuppbygga det tyska kejsardömets viktigaste byggnad i en tid när nationalism och främlingsfientlighet växer i styrka över hela Europa, vad säger det om synen på tysk historia och landets historiska ansvar?

Det finns också de som lyfter fram att det gamla Stadtschloss visserligen var en gammal byggnad, men att det knappast var ett särskilt arkitektoniskt eller estetiskt tilltalande inslag i staden. Inte minst dess tillsluta struktur har fått stadsplanerare och arkitekter att reagera kritiskt.

Men den aspekt som väckt den största kritikstormen är museet för icke-västliga kulturer. Kritiken har handlat om denna typ av museum som sådant (exotiserande), den koloniala historia det representerar (där många menar att Tyskland inte gjort upp med sina synder) och inte minst kombinationen: Att anlägga ett sådant museum i det gamla imperiepalatset, och detta i en tid när hundratals människor dör i bland annat Medelhavet under sina försök att fly från Afrika söder om Sahara, innebär att dessa synpunkter hamnar på sin spets. Som Aminata Traoré, tidigare minister för kultur och turism i Mali uttryckte det: “Our cultural works enjoy civil rights in places, where even our entire community is denied permission to stay.”

Förhoppningen från byggets anhängare är att Hulmboldt-Forum – med historiska fasader – skall stå färdigt 2019. Vad kommer det då att bli?  Carson Chan som driver ett galleri i närheten säger vad han tänker i NY Times: “A Schloss-shaped mall”.

Läs mer på Deutsche Welle (engelska); Schlossdebatte.de (mest på tyska, några sidor på engelska), Nikola Franco: Dreaming of Prussia (exberliner) samt en riktigt bra artikel i New York Times.

Förändringen av Västra hamnen i Malmö har inneburit en radikal förändring av den Malmös relation till vattnet. Men det är knappast unikt, varken i Sverige eller globalt sett. Stora områden i närheten av vatten – kuster eller floder – på flera håll i världen förlorade sin funktion som konsekvens av avindustrialisering eller förändrade transport- och kommunikationsmönster.

Ett av de första exemplen var The Inner Harbour i Baltimore. Containerfartygens genombrott efter andra världskriget medförde att traditionella hamnområden hamnade i bakvatten, och konsekvensen för Baltimore var betydande. Men redan från början av 1960-talet började man arbeta på en utvecklingsplan som tog sin utgångspunkt i att ersätta de fallfärdiga magasinen med parker och öppna ytor – kombinerade med bland annat hotell- och konferensanläggningar.

Containertransporternas genombrott hade motsvarande konsekvenser i London. Totalt handlade det där om inte mindre än 21 kvadratkilometer som under det tidiga 1960-talet blev mer och mer öde. Här blev lösningen radikalt annorlunda, färgat av Thatcherismens marknadsideologi.

London Docklands Development Corporation skapades för att förändra området: Med hjälp av incitament som skattefrihet och förenklad planeringsprocedur skulle marknadsaktörerna utveckla Docklands med fokus på kommersiella fastigheter (och i någon mån mer exklusiva bostäder). Docklands uppfattades av många som en symbol för Thatchers ideologi och kritiska röster saknades inte. Men samtidigt är det tydligt att många drog nytta av förändringarna.

Ett annat exempel, närmare i tiden, gäller Bilbao i Baskien. I staden fanns länge en framgångsrik varvsindustri, belägen mitt i staden längs floden Nervion. Men internationell konkurrens medförde att industrierna i Bilbao tvingades till drastiska nedskärningar. Mellan 1975 och 1995 minskade antalet industriarbetare med 70 000, vilket förutom skyhög arbetslöshet också ledde till vidsträckta områden med övergivna industrilokaler, till stor del belägna mitt i staden.

I Bilbao lät man sig i stor utsträckning inspireras av lösningarna från Baltimore, och området längs Nervion är idag till stor del rekreationsområde – men kryddat med ett storslaget konferenscentrum samt naturligtvis med det imponerande Guggenheimmuséet.

För den historiskt intresserade dyker dock frågan upp om och i vilken utsträckning man kan ta fasta på det historiska arv som finns på platsen. Varken i Baltimore, Docklands eller Bilbao har detta skett i någon större utsträckning. I Bilbao finns några enstaka föremål kvar – en kran och lite annat – men det ligger avsides, och är inte kopplade till någon typ av funktion på platsen.

När det gäller Västra hamnen har man tänkt till i någon utsträckning kring detta, och 2007 gjordes en kulturhistorisk utredning av ”Varvsstaden – Kockumsområdet söder om Stora Varvsgatan”. Här lyfter man bland annat tankar om:

– kulturhistorien som en tillgång: En förutsättning för att bevara en byggnad eller miljö är att den har en funktion

 – platsens historia även fortsatt ska vara avläsbar 

 – ”Platsens historia” är inte en fixerad tidpunkt utan en process

 – Likaväl som de stora strukturerna och volymerna är viktiga för förståelsen för områdets historia kan detaljer berätta mycket. En gammal kran monterad på en fasad, en skylt från förr eller en räls i gatubeläggningen är exempel på sådant som kan bevaras för att skapa en känsla för platsens förflutna…

Intressanta ambitioner. Och nog ser man att byggnaden ovan har en historia.