Föreläsning med Christian Isendahl, lektor vid Institutet för historiska studier, Göteborgs Universitet.
Tid: Måndag den 26:e maj, kl 15-17.
Plats: Sal D222 i Orkanen, Malmö högskola.

Kan forskning kring urbant jordbruk i det förflutna normalisera den globala stadsodlingsrörelsen? Arkeologisk forskning visar att urbanism som globalt fenomen har en avsevärd tid bakom sig. På de flesta kontinenter har folk under mer än ett årtusende organiserat bosättningar på ett sätt som vi i någon mening kan känna igen i dag som distinkt urbana. Forskning visar också att olika historiska ekologiska metoder har skapat stor rumslig mångfald i städerna, något som ofta förbises i dagens urbanforskning. Även om urbanforskare och stadsplanerare ofta refererar till det förflutna, är referensramen rumsligt och tidsmässigt ofta begränsad. Den förhärskande bilden av staden idag präglas – lite drastiskt uttryckt – i stor utsträckning av samtida eller sentida förtätade megastäder av europeisk modell.

Isendahl & Smith ( 2012) föreslår att urbanforskare och stadsplanerare skulle kunna utgå från ett bredare spektrum av modeller när man överväger alternativ för utvecklingen av hållbara och resilienta städer. Ur detta perspektiv har urbana arkeologer en viktig roll att spela i att bredda referensramen. Aktuell komparativ arkeologisk forskning visar att många förindustriella tätorter kan karaktäriseras som ”low-density cities” ( Fletcher 2009 ). En enkel definition av detta begrepp är att tätortens komponenter är relativt utspridda i landskapet. Dokumenterade fall av tidiga ”low-density cities” inkluderar städerna inom Mayakulturen och Khmercivilisationen, men fenomenet är otillräckligt definierat och undersökt. I min presentation av Mayakulturens städer hävdar jag att den markanvändningsstrategi som blandar jordbruksproduktion med stadens funktioner ligger bakom fördelningen av byggda strukturer i mayastäderna, vilket gör att begreppet ”agro – urbana landskap” kan vara en lämplig beteckning för denna typ av plats.