I fredags så presenterades äntligen Malmökommissionens slutrapport. Ett gediget stycke arbete på 160 sidor totalt, en analys av Malmö och malmöborna idag och med en del förslag inför framtiden. Samtidigt är rapporten en del i berättandet av Malmös moderna historia. Kanske kan man till och med se den som en del i ett nytt kapitel, med en tydlig avgränsning till tidigare skeenden.
För något år sedan presenterade Veselinka Möllerström sin avhandling om ”Malmös omvandling från arbetarstad till kunskapsstad” eller kanske rättare sagt om hur berättelsen om Malmös omvandling utformats och hur olika grupper av människor i Malmö förhöll sig till den berättelsen. Den berättelsen handlade mycket om hur ”offentliga och privata aktörer fram som framgångsrikt och handlingskraftigt lyckats vända Malmö från en stad på dekis till en stad med framtidstro.”
Möllerström kommer fram till en slutsats som pekar på hur den ”officiella” bilden kontrasterar till många malmöbors upplevelser: ”Det är i sprickan mellan bildens utifrånperspektiv (vars inramning och innehåll syftar till att attrahera, kapital, kompetens, besökare och skattebetalare) och intervjupersonernas inifrån perspektiv (som upplever påträngande sociala problem) som intervjupersonernas bild av Malmö utkristalliseras. Den ”strukturella schizofrenin” låter sig svårligen lösas varken med varumärkesstrategier eller kommunikationsplaner”
Kritiken av kontrasten mellan berättelsen om ”kunskapsstaden” som reser sig som fågel Fenix ur industrins aska och vardagens realiteter har också hela tiden funnits närvarande. Inte minst har många av de forskningsprojekt som genomförts i staden såväl av forskare på Malmö högskola som från Lunds universitet och andra akademiska institutioner pekat på de enorma utmaningar som föreligger. Man kan se Malmökommissionens etablerande som bekräftelsen på att berättelsen om framgång och framsteg i syfte (enligt bland annat Möllerström) att attrahera kapital för att hävda sig i den globala konkurrensen inte räckte till, utan att man till slut blev tvungen att också gå på djupet med stadens problem (jag är rätt trött på att man inte får säga ”problem” utan att man hela tiden måste säga ”utmaningar”. Det finns otvivelaktigt problem i Malmö.)
Egentligen är det Sydsvenskan som i sin rapportering är allra tydligast med att kommunicera Malmökommissionen som startskottet på det senaste kapitlet i Malmös historia: ”Utgångsläget var att Malmö redan är bra på både ekologisk och ekonomisk hållbarhet, men saknar motsvarande framgångar när det gäller social hållbarhet” (SDS 2 mars). Kommissionen formulerade detta på följande sätt i sin egen debattartikel den 1 mars: ”Hållbar samhällsutveckling kräver att lika stor vikt läggs vid den sociala aspekten som den miljömässiga och ekonomiska. De senaste decenniernas fokus på ekonomisk tillväxt som enda mått på samhällsutveckling står under hård kritik…”
Detta innebär alltså en förskjutning av ”den stora berättelsen” om den förändringsprocess som Malmö gått igenom de senaste 30 åren, och där det senaste decenniets framgångsberättelse omvärderas. I kommissionen rapport lyfter man också excplicit förklaringarna till att klyftorna ökat i Malmö: ”…Malmö [blev] en del av den nya globala ordning som växte fram under 1980-talet, dominerad av ett samband mellan finansdriven tillväxt och en ojämlikare välfärd. Förändringarna ledde till att Malmö sattes på kartan som en framgångsrik nod i den globala ekonomiska utvecklingen men samtidigt fördjupades de tidigare klyftorna…”
Det finns flera andra saker som är rätt så anmärkningsvärda både vad gäller rapporten och dess mottagande. Ett exempel är rapporteringen i Sydsvenskan, som framför allt valt att betona några av förslagen (som man kanske uppfattade som potentiellt konfliktladdade – exempelvis höjning av ekonomisk ersättning) och endast i begränsad utsträckning sett till helheten – eller till den stora mängd av förslag som egentligen inte ”kostar” något utan som handlar om att förändra sättet som kommunen möter medborgarna. Mycket av detta kopplas till de skrivningar som använder begreppet ”social innovation”.
En annan aspekt är det förvånansvärt njugga mottagande som rapporten fått av politikerna – oavsett partifärg. Av de kommentarer som stått att läsa i Sydsvenskan får man intrycket att den kommer att läsas som en katalog där man kan välja det som man tycker passar enligt ideologi. Själva tanken med kommissionen var ju att bygga på forskning och kunskap om hur det står till i Malmö och vad forskningen säger om hur vi kan åtgärda detta. Att då på ideologiska skäl tveka om åtgärder – är anmärkningsvärt. Men kanske en ny trend i politiken.
Men även en del aspekter av kommissionens rapport känns ”historiskt”: Det finns otvivelaktigt åtgärder och förhållningssätt som ligger nära ett ”socialt ingenjörsskap” som inte varit så rumsrent de senaste decennierna. Kanske var det så att den sociale ingenjören fick oförtjänt mycket kritik och att det är dags att föra in dessa förhållningssätt i Malmö? Vi får väl se om den politiska viljan finns.
Och om sådär tio år får vi väl se hur berättelsen om Malmös omvandling utvecklats och omvärderats. Historien blir aldrig färdigskriven.