Over two days in June, over 200 researchers and migrant rights activists from around the world gathered in Malmö for the International Conference on Migration, Irregularisation and Activism. In 30 workshops and plenary lectures we shared knowledge, experiences, and analyses accumulated from a variety of projects on global migration. Many presentations addressed the current migration political situation in Europe and in Sweden through analyses of border politics and of people’s experiences of border control, both en route and in its routine expressions, in everyday life and in places of arrival. Other presentations offered historical reflections on how border control has changed over time, and how border control is linked to racism, social differentiation and economic inequality within Europe.

Although we –the conference participants– represent a variety of academic and political perspectives, we are all troubled by the current political development on migration issues and share a sense of distress about the thousands of migrants who have died while trying to make the journey across and within European borders.

In Sweden, since last autumn, the government has developed legislation that seeks to deter asylum seekers and irregular migrants. Among the changes that have already been implemented passport checks have effectively closed the borders for asylum seekers trying to reach Sweden. Another new policy that has just been implemented is the withdrawal of accommodation for asylum applicants who have been rejected. On June 21 the parliament will vote on further proposals which entail a series of harsh measures that will have even more wide-ranging and detrimental consequences for asylum seekers’ rights and lives.

We are taking this opportunity to protest against the restrictive legislations that have already been implemented in Sweden and against the additional proposals that the parliament will soon be voting upon.

Our conviction is informed by the depth and breadth of our collective experience as researchers and activists. Many of the research conclusions shared at this conference show the importance of permanence and stability for enabling migrants to demand labour rights, to build or rebuild families, and to move towards creating a secure and safe life. But the legislation proposed by the Swedish government creates the opposite conditions: it proposes temporary residence permits instead of permanent ones. It demands educational attainment of young refugees that is not required of Swedish nationals and other more privileged migrants. It proposes labour market performance as a condition for permanent permits and for the right of family reunification. And it tacitly supports an anti-immigrant discourse that creates a climate of fear and insecurity for migrants and their families.

Many protests and campaigns to reject these proposals are currently underway – and with this statement we join them. As scholars we see it as our obligation to voice clearly that the proposed legislation, as well as the changes that have already been implemented, are in opposition to what we see as established knowledge about the conditions of migration and migration rights.

Therefore, we demand:

That the European Union facilitates safe passage for refugees to Europe, so they do not have to undertake dangerous and traumatic journeys;

That the European Union and member state governments facilitate their citizens learning about their responsibilities to refugees;

In Sweden we demand that that people on their way to or through Europe are not stopped from reaching Sweden by transporter’s liability and passport checks;

That families have the right to reunite without risking their lives and without being forced into precarious situations in the labour market;

That people be offered the opportunity to gain security and continuity through permanent residence permits.

 

The conference participants agreed unanimously during a plenary session to stand behind this statement

Bridget Anderson (Oxford University, Storbritannien)
Liz Fekete (Institute of Race Relations, Storbritannien)
Mercedes Jiménez (University of Algarve; Portugal)

Pouran Djampour (Malmö Högskola)
Jacob Lind (Malmö Högskola)
Vanna Nordling (Lunds Universitet)
Maja Sager (Lunds Universitet)
Emma Söderman (Lunds Universitet)
Ioanna Tsoni (Malmö Högskola)
Anders Neergaard (Linköping Universitet)
Anna Lundberg (Malmö Universitet)
Sanna Vestin (FARR)
Carin Björngren Cuadra (Lunds universitet)

Every participant at the International Conference on Migration, Irregularisation and Activism: Challenging Contemporary Border Regimes, Racism and Subordination.

Under två dagar i juni har över 200 migrationsforskare och migrationsrättsaktivister samlats i Malmö till en internationell konferens om migration, irregularisering och aktivism. I ett trettiotal workshops och plenariediskussioner har vi delat och utbytt kunskap, erfarenheter och analyser från en mängd studier som på olika sätt utforskar samtida migrationspolitik.

 

Om de flyktingpolitiska förslag som regeringen presenterat går igenom drabbas naturligtvis främst alla som inte får en fristad från krig och förföljelse. Trots att det direkt handlar om livet tillmäts inte deras erfarenheter och anspråk någon som helst betydelse. Men vad med alla oss andra? Alla vi som faktiskt har mandat att påverka, vi som kallar oss demokrater? Vad har vi för roll och hur bör vi agera i dessa tider?

 

Några reflektioner kring denna problemställning ger den politiska filosofen Bonnie Honig.[1] Den centrala frågan är hur demokratier påverkas i kristider. Måste förmodade nödsituationer hanteras genom att politiker skyndsamt tar beslut för att statliga institutioner ska kunna genomleva dem – för att avlasta ”hårt ansträngda samhällsfunktioner” som det ofta uttryckts här i Sverige under hösten? Eller finns det alternativa tillvägagångssätt som är bättre, kanske till och med avgörande, för säkerställandet av demokratin?

 

Honig resonerar om situationer där personer står inför omöjliga val. När jag läser går mina tankar till Åsa Romson som under presskonferensen i november med tårar i ögonen förklarar att antalet asylsökande i Sverige måste minskas kraftigt. Förslagen till lagstiftningsändringar var varken något hennes parti ville besluta om eller kunde stå för. Men regeringen var tvungen att agera, menade man.

 

Hur ska vi i en demokrati tänka om vad som är det bästa att göra när alla tillgängliga handlingsalternativ är oacceptabla? När icke-handling också är en handling? Moralisk teori handlar enligt Honig i det här sammanhanget inte om att vägleda våra handlingar utan om att överleva nödsituationen. Detta gäller alla medborgare. Vi måste alla fråga oss hur vi ska kunna överleva dessa beslut.

 

Ett nyckelbegrepp för Honig är integritet. Ordet kommer av latinets inte’gritas vilket betyder orörd, hel, fullständig, oförvitlig, hederlig. Konkret innebär det att veta sitt mål, att kunna handla efter sin övertygelse och stå emot påtryckningar. I vanliga fall är integriteten i denna bemärkelse inte något vi i Sverige behöver ägna särskilt stor uppmärksamhet. Det finns starka institutioner och vi har fria val. För de flesta människor finns också ett skydd av grundläggande mänskliga rättigheter. Politikernas beslut samstämmer oftast med de grundläggande kraven för en demokrati.

 

Men nu har en moralisk nödsituation uppstått. Ovillkorligen måste något fundamentalt offras för att Sverige ska överleva, i vart fall framställs det så. Vi måste omformulera asylrätten och offra både permanenta uppehållstillstånd, den fria rörligheten ochsplittrade familjers möjligheter att återförenas.

 

Det är precis här som risken är stor att integriteten går förlorad och vi väljer fel väg, förklarar Honig. Situationen är sådan att frågan om vad som är nödvändigt och legitimt snarare kretsar kring nödens lag än konsekvenserna av de fattade besluten. Nödsituationen får oss tro att vissa åtgärder måste vidtas, hur obarmhärtiga de än verkar, för att den demokratiska staten ska överleva. Det är här som demokratins överlevnad omvandlas till att bli en fråga om demokratin ska överleva nödsituationen. Istället för att fråga hur demokratin ska kunna räddas frågar man sig hur den tragiska situationen med nöd måste hanteras.

 

I det svenska samhället har under hösten det som Honig kallar en politisk paradox blivit allt tydligare. Det handlar om ett ömsesidigt beroende mellan det goda folket och den goda lagen. Ett gott folk förutsätter en god lag samtidigt som ett gott folk formas av en god lag. Sverige är liksom andra demokratiska rättsstater på så sätt beroende av både en god lag och rättskaffens medborgare. Fastställda lagstiftningsprocedurer kräver invånare med gott omdöme som väljer hederliga politiker. Den goda lagen inbegriper dessutom alltid i sin tillämpning en diskretion. Rättsanvändarna har utrymme för tolkning och handling och alla vi andra, som berörs av lagen, har också ett förhandlingsutrymme.

 

Som samhällsmedborgare är vi hela tiden med och förhandlar politikens paradox. Osäkerheten den senaste tiden placerar samhällsmedborgarna i en utomordentligt viktig position. Den innebär att vi kan förhandla men inte avsäga oss ansvar, vilket förstås är tilltalande och besvärande på samma gång. Vi är moraliska agenter. Vi har mandat både på ett formellt plan och i praktiken, vare sig vi vill det eller inte. Vi är därmed också involverade i den stegvisa brutalisering som dessa politiska förslag innebär.

 

Att demokratin inte enbart vilar på isolerade partipolitiska överväganden utan också på medborgarnas ställningstaganden och handlingar ger ändå ett visst hopp. Honig uppmanar oss att hoppas och menar att det till och med är en plikt att göra det. Hoppet gör det nämligen möjligt att ställa de frågor som är avgörande för varje moralisk agent: Vad är konsekvenserna av besluten? Hur kan vi överleva som demokrater? Hur ska vi kunna leva med vad vi inte gjorde eller gjorde?

 

Så, vad kan vi då göra? En överlevnadsstrategi är politisk omtanke om den egna identiteten, säger Honig. Detta betyder att vi som kollektiv kan protestera mot de fattade besluten. Vi kan helt enkelt vägra att legitimera demokratins våldstendenser. Vi kan underlätta för människor som drabbas av migrationshanteringen att göra anspråk på sina rättigheter. Vi kan erbjuda fristäder från brutalitet. Vi kan påminna om att den repressiva politiken inte på något enkelt vis, absolut inte automatiskt, upphör när nödsituationen ebbat ut.

 

Och vad kan de folkvalda göra som folkvalda? Även politiker kan visa omtanke om den egna identiteten. De kan exempelvis begränsa sina handlingar med hänvisning till lag. Detta är vad landets främsta jurister försökt understödja vid upprepade tillfällen: Lagrådet som riktat exceptionellt stark kritik mot flera av höstens förslag med hänvisning till grundlagen och advokatsamfundet som återkommande pekat på vikten av att inte inskränka flyktingars tillgång till rätten att söka asyl.

 

Att överleva som demokrati handlar om att återkommande tänka över, granska, diskutera och utvärdera konsekvenserna av politiska beslut för mellanmänskliga relationer liksom för den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Detta som en motpol till de aktörer som om och om igen upprepar behov av åtgärder som nödsituationen antas kräva. En viktig del handlar om att diskutera vad som är minsta gemensamma förutsättningar för maktdelning. En annan del handlar om motstånd. En av de allra viktigaste vägarna för att materialisera demokratins principer just nu är genom protest.

 

 

Text: Anna Lundberg

[1] Bland annat i boken Emergency Politics. Paradox, Law, Democracy (Princeton University Press, 2009)

Ett bokkapitel i en nypublicerad bok om fängsligt förvar, blir veckans inlägg på bloggen:

 

Måste förvar finnas? Om kamper mot förvar

Vi kör runt på den skånska landsbygden och letar efter Migrationsverkets förvar i Åstorp. Det blir en lång bilfärd, alltför lång tycker min femårige son som tetas ihållande med sina två systrar i baksätet. Vi färdas på vägar där inte GPS:en fungerar och vi kör fel flera gånger. Till slut hittar vi fram till anstalten mitt på den skånska slätten. Miljön är steril; stora ytor asfalt, gul tegelbyggnad, röda fönsterramar. På den stora parkeringen står ett par bilar, inga människor syns till. Vi går in genom huvudingången. Där i receptionen frågar min dotter Ester genast ifall de fått hennes brev. Brevet hon skickat om att Alireza, vi kallar honom det här, som satts i fängsligt förvar måste få komma på hennes tio-års­kalas. Receptionisten svarar på vår fråga att de lämnat brevet till Alireza. Ester förstår inte, det var ju de som jobbar där som skulle ha brevet, de som kan tillåta att Alireza kommer ut från förvaret för att gå på hennes kalas. Känslorna blir ännu mer olyckliga när vi efter en stund visas genom korridorerna och passerar ett antal låsta dörrar på vägen till besöksrummet. Varje dörr vi går igenom öppnas först efter att dörren bakom oss säkert gått i lås. Det är ett fängelse.

 

Den unge mannen vi ska besöka på förvaret är en av skådespelarna i No-­bordermusikalen. Mitt i en intensiv arbetsperiod har han några dagar tidigare blivit gripen av polis för att, som det planeras, med tvång transporteras till Rom i Italien, ett land som är känt för sina förnekanden av rättigheter. Där har han sina fingeravtryck registrerade och därför är Italien enligt Dublinförordningen också ansvarig för prövningen av asylansökan.

 

I det lilla besöksrummet som vi till slut kommer in i finns några fåtöljer och ett soffbord. Alireza stiger in med ett leende som vi känner väl igen. Men han är smalare än vanligt, blicken mer ömtålig. Det är svårt med maten berättar han, att inte få bestämma själv när en ska äta, inte så mycket går ner. Och han har mycket ångest, svårt att sova. Samtidigt berättar Alireza om vänner som besöker honom nästan varje dag. Det finns ett organiserat schema som stödpersoner skapat för att stunderna i ensamhet inte ska bli för långa. Besöken betyder mycket i vardagen i fängsligt förvar.

 

Under tiden som Alireza sitter förvarstagen genomförs en rad aktioner för att han ska frisläppas och för att stoppa deportationen. Vänner lyckas också med gemensamma krafter vid ett tillfälle, då piloten efter protesterna vägrar lyfta med Alireza ombord. Men vid det andra försöket så genomförs utvisningen och Alireza transporteras till Rom.

 

Något tio-årskalas blir det inte. Men ett par år senare är Alireza tillbaka i Sverige. Numera har han ett temporärt uppehållstillstånd i Italien vilket ger en viss rörelsefrihet inom Europa. Vad som ska hända nu är det ingen som vet.

 

För Alireza och hans vänner har det blivit allt viktigare att på olika sätt ansluta sig till kampen mot förvarstagande och deportationer av flyktingar. Det är en kamp som växer sig allt starkare runt om i Europa och resten av världen. Jag läser i The Guardian om en kvinna i Storbritannien som kräver upprättelse efter att ha utsatts för sexuella närmanden och övergrepp av säkerhetsvakter under tiden i fängsligt förvar på det privata ’Yarl’s Wood immigration centre’. Tanja som kvinnan kallas berättar om hur hon anmält incidenter med tre olika vakter och att personalen efter att hon trädde fram har försökt få henne utvisad skyndsamt, men misslyckats. Fler kvinnor förväntas nu enligt artikelförfattaren göra som Tanja och våga ta steget och berätta om trakasserier på de s k utvisningscentren i Storbritannien. Kunskapen om vad som sker på sådana center runt om i Europa når successivt ut genom att fler och fler personer berättar offentligt om sina erfarenheter. Varje sådan berättelse är en motståndshandling mot ett våldsamt system.

 

Två av de organisationer i Storbritannien som kämpar tillsammans med Tanja och andra förvarstagna för att sprida information om konsekvenserna av förvar och för att ge upprättelse vid kränkningar heter Women Against Rape och Black Women’s Rape Action. Bägge organisationerna arbetar med stöd till självhjälp, juridisk rådgivning och opinionsbildning. De lyssnar till människor som utsatts för förtryck, bl a människor på flykt, och arbetar tillsammans med de drabbade utifrån konkreta händelser för att sprida kunskap och påverka opinionen. Helt centralt i detta arbete är erfarenheter, behov och anspråk hos de människor som drabbas av den våldsamma migrationspolitiken. De gemensamma kollektiva erfarenheterna hos dem som spärrats in under väntan på att deras asylansökan ska prövas eller därefter visar att allt fängsligt förvar utgör en stor inskränkning i människors integritet.

 

Även forskningsstudier visar att det är nedbrytande såväl fysiskt som psykiskt för en person att vara placerad i fängsligt förvar. Konsekvenserna av förvar för den enskilde är oöverskådliga och ofta uppfattas inlåsningen som ett straff för ett brott som aldrig har begåtts. Människor som sökt en fristad bär inte sällan på tidigare trauman så som våldtäkt, övergrepp eller politisk förföljelse. De som spärras in erfar mycket konkret att de behandlas som om de vore dömda brottslingar. Dessutom är reglerna om förvarstagande många gånger snåriga eller vaga vilket gör att de kan användas på olika sätt. Det finns sällan någon gräns för hur länge en person får hållas instängd. I Sverige finns nu en sådan gräns på ett år om en person tas i förvar vid utredningsskäl. Från studier om migration och migrationskontroll, inklusive förvar som metod, kan vidare konstateras att systemet inte blir mer effektivt med tiden. Trots risken att spärras in och deporteras, trots risken för liv under flykten så migrerar människor p g a att de inte ser någon annan utväg.

 

Det är uppenbart att förvarstagnas upplevelser av sin situation står i skarp kontrast till mänskliga rättigheter. Det gör också, kan med fog hävdas, själva institutionen förvar. Kärnan i den internationella rätten är att ingen ska berövas sin frihet på ett godtyckligt sätt, d v s att regelverket klart och tydligt ska ange grunden för fängsligt förvar. Dessutom får en kontroll- eller tvångsåtgärd bara användas om den står i rimlig proportion till syftet, detta enligt proportionalitetsprincipen. Varje ingripande som vidtas ska alltid föregås av en intresseavvägning i syfte att pröva om nackdelarna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Och vi ska komma ihåg att de personer som är förvarstagna idag i väntan på asyl eller utvisning inte är det p g a någon misstänkt brottslig handling. Risken är överhängande att beslut om fängsligt förvar också strider mot bindande människorättsliga överenskommelser.

 

En rad internationella och nationella organisationers och myndigheters uttalanden leder emellanåt till att konsekvenserna av förvarens existens mildras för enskilda personer. Men i det sammanhanget saknas ofta ett uttalat ifrågasättande av förvarstagandet som statlig institution och teknik. Snarare tonar förvarstagandet i dessa diskussioner fram som något som kan genomföras på ett rättssäkert sätt – ett nödvändigt ont. Europadomstolen, en av de mest kända människorättsliga institutionerna i världen, har t ex i sin tolkning av rätten till frihet i artikel 5 i Europakonventionen uttalat vikten av att tillhandahålla pålitliga register över personer i fängsligt förvar för att motverka godtyckliga frihetsberövanden. Registren ska innehålla personernas identitet, skälen för frihetsberövandet, namn på den som beslutat detta, samt dag och tid för frihetsberövandets början och slut. Emellertid är det i dagsläget inte förbjudet enligt de mänskliga rättigheter att spärra in människor som sökt en fristad p g a kränkningar av sina grundläggande mänskliga rättigheter.

 

I Sverige övervakas förvarstagnas rättigheter av flera olika statliga aktörer som rättsväsendet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, olika utredningar och interna inspektioner. Dessa ska kontrollera lagligheten i förvarsbeslut. Flera frivilligorganisationer arbetar med att sprida kunskap om förvarstagnas rättigheter, och förslag på förändringar i lagstiftningen förs fram. Röda Korset har exempelvis påtalat att svenska myndigheterna måste ta till sig den återkommande kritik som riktas mot dem av Europeiska Kommittén för förhindrande av tortyr och annan inhuman och nedvärderande behandling eller bestraffning (CPT) för att personer som inte vare sig dömda eller misstänkta för något brott, placeras i kriminalvårdens häkten. Opinionsbildning pågår för att myndigheterna ska börja tillämpa rådande lagar på det sätt som lagstiftarna avsett.

 

Även om ett fåtal röster i grunden ifrågasätter företeelsen att människor hålls instängda så finns tendenser till en ökad öppenhet kring vad som pågår inne på förvaren och andra låsta platser. Den ovan nämnda europeiska kommittén besöker och rapporterar om förhållandena vid alla möjliga slags låsta institutioner, bland annat förvar. Man har en dialog med den aktuella staten, och fler och fler länder väljer att offentligt publicera det som framkommer i rapporterna. I arbetet mot tortyr har Förenta nationernas rapportör mot tortyr påtalat att

 

”en radikal omvandling är helt nödvändig i synen på vilken typ av frihetsberövande som är acceptabelt. Sedan åtminstone ett sekel tillbaks är att fängelser, polisstationer och liknande stängda för insyn, där pågår aktiviteter som ska döljas för offentligheten. (…) Det är hög tid för ett paradigmskifte som leder till full insyn i alla fängsliga förvar” (Sir Nigel Rodley, United Nations Special Rapporteur on Torture 3 July 2001, A/56/156, § 35, författarens översättning).

 

Ökad öppenhet kring vad som försiggår inne på förvaren kan vara en väg framåt för att göra situationen för förvarstagna personer bättre, och i förlängningen väcka opinion mot det fortgående övergrepp som själva inlåsningen innebär.

 

Varför placerar stater människor som söker en fristad i förvar? En övergripande funktion hos förvar är att staten använder dem för att undertrycka oönskade grupper. Genom historien har stater mer eller mindre uttalat argumenterat för att förvar är oundvikligen nödvändigt för att upprätthålla en effektiv migrationskontroll. Detta har i sin tur inneburit att förvar kommit att ses som ett måste. Ett sådant förgivet-tagande riskerar också opåtänkt att förstärkas genom bl a frivilligorganisationers arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter inne på förvar om inte förvaret som samhällsinstitution samtidigt ifrågasätts. Genom skapandet av övervakningsorgan och metoder för att granska förvaren har dessa kommit att bli ett legitimt och oumbärligt sätt att kontrollera migration. Detta syns inte minst i svensk lagstiftning. Här måste alla som arbetar för förvarens avskaffande se upp för att inte blir en bricka i ett cyniskt spel om hur migrationen ”med nödvändighet måste kontrolleras”. Samtidigt så måste de som kan göra allt för att bistå människor som har fastnat i systemets nät.

 

I den gemensamma kampen mot förvar kan många hinder överbryggas genom att ta utgångspunkt i Alirezas, Tanjas och andra förvarstagna personers egna erfarenheter. En forskningsinriktning som kallas för ’Autonom migration’ riktar ljuset precis dit: mot erfarenheter hos de personer som drabbas, med ett kritiskt perspektiv på existerande institutioner. Helt väsentligt med en sådan ansats är att försöka förstå och synliggöra migrationskontrollfunktioner i ett perspektiv av dem som drabbas av dem. Vi kan tala om detta som ett perspektivskifte från studier på migration/människor på flykt till studier av migration/människor på flykt. Här är det angeläget att inte reducera migration till en inrikespolitisk fråga utan se till orsaker såväl som konsekvenser i olika länder, av migrationspolitiska beslut.

 

Sist, människor har alltid sina egna individuella skäl till att migrera och det är i berättelser som Alirezas och Tanjas och alla andra som drabbas av den samtida våldsamma politiken som nya politiska argument och ny politisk kraft för att fortsätta kampen mot förvaren finns. Anna Lundberg

 

Genusforskning och samhället

Tid:	2016-03-08 09:15 — 2016-03-08 19:00
Plats:	D222 på Malmö högskola, Orkanen, Nordenskiöldsgatan 10, Malmö.
Målgrupp:	Alla intresserade

“Producing Anxiety in the Neoliberal University”

26^th of April 15.00 – 17.00

Open Lecture

ROOM: NI: B0E07 (B2)

Niagara

Nordenskiöldsgatan 1, Malmö

A joint event with Department of Urban Studies,

Department of Social Work, Research Platform CRUSH,

The Centre for Work Life and Evaluation Studies (CTA)

Lawrence D. Berg, University of British Columbia,

and Henrik Gutzon Larsen, Lund University

This presentation provides a theoretical analysis of the neoliberal production of anxiety in academic faculty members in universities in Northern Europe. The paper focuses on neoliberalization as it is instantiated through audit and ranking systems designed to produce academia as a space of economic efficiency and intensifying competition. We suggest that powerful forms of competition and ranking of academic performance have been developed in Northern Europe. These systems are differentiated and differentiating, and they serve to both index and facilitate the neoliberalization of the academy.  Moreover, these audit and ranking systems produce an ongoing sense of anxiety among academic workers. We argue that neoliberalism in the academy is part of a wider system of anxiety production arising as part of the so-called ‘soft governance’ of everything, including life itself, in contemporary late liberalism. (Co-author Edward H Huijbens, School of Business and Science, University of Akureyri, Iceland).

Lawrence D. Berg is Professor of Critical Geography at the University of British Columbia, Canada.  He is leader of the Social, Spatial and Economic Justice Research Cluster in the UBC Institute for Community Engaged Research. Lawrence has published more than 80 works in critical geography, including numerous papers on the neoliberalization of higher education.  Lawrence is one of the founding editors of ACME: An International E-Journal for Critical Geographies, currently in its 15th year of publication.  He recently completed 18 years as a member of the international steering committee of the International Critical Geography Group.

Henrik Gutzon Larsen is Associate Professor of Human Geography at Lund University. His work revolves around relations between power and space. More specifically, his current research addresses questions concerning urban politics and change, housing, histories of geographical thought and (small-state) geopolitics. Henrik is part of the CRUSH (Critical Urban Sustainability Hub) research project.

 

The registration for the International Conference on Migration, Irregularisation and Activism: Challenging Contemporary Border Regimes, Racism and Subordination in Malmö 15-16 of June 2016 is now open to everyone, including those who are not presenting a paper. We hope to see many of you there! https://blogg.mah.se/miaconference/registration/

Welcome to join our workshops on Arts-based migration research and/or Right to have rights, to take place at the 18th Nordic Migration Research Conference on August 11-12, 2016 in Oslo, Norway. Abstracts of no more than 400 words are to be submitted via the conference website no later than March 15, 2016. At the conference site you also find the conference program and relevant practical information: http://www.sv.uio.no/iss/english/research/news-and-events/events/conferences-and-seminars/the-18th-nordic-migration-conference/index.html

 

Anna Lundberg (Malmö University), on behalf of myself and colleagues Dr Righard, Dr Strange and Dr Spång and in Malmö

 

Call for Paper Abstracts:

The right to have rights and irregular migration

Workshop organisers: Anna Lundberg, Malmö University, Michael Strange, Malmö University & Mikael Spång, Malmö University.

Irregular migration raises several questions about access to human rights, the basis of human rights and political action among and on behalf of stateless persons. In this workshop we will take a look at these questions in the light of Hannah Arendt’s discussion of the right to have rights in The origins of totalitarianism and her reflections on modernity in The human condition.

Papers addressing questions about irregularity in the context of theoretical accounts of human rights are invited, as well as more general approaches to the question of political action in theory and practice.

 

ARTS-BASED MIGRATION RESEARCH – emerging connections between arts and social sciences

 

International migration, in all its dimensions and complexity, should be studied from multiple perspectives and with varied approaches. This workshop aims at exploring migration beyond the traditional boundaries of social science by integrating arts practice as a basis for analyses of migration. Arts-based research is here understood as a diverse set of methodologies that are based in artistic processes as a way of formulating research questions and collecting empirical material. Furthermore, the outcome of the analysis is often presented in artistic forms. Arts-based research is also understood as a methodology that can take the research process in directions that traditional science cannot. As migration often involves experiences that are difficult to write down or put words on, so called tacit forms of knowledge, we find it relevant to explore what we can learn about migration from arts-based research.

This panel aims both at enhancing new (forms of) knowledge about migration and at stimulating the discussion about arts-based research within the field of migration studies. Migration is here understood in a broad sense. It can, for instance, refer to international and internal migration, diversity and ethnic relations, as well as responses to and experiences of migration and diversity.

We invite presentations about migration that combine arts-based practice (performance, installation, photo, poetry, etc.) with social science analytical perspectives and methodologies (ethnography, visual sociology, etc.). Contributions with a theoretical focus, as well as more practice-based presentations are welcome. This open invitation might include, but is not limited to, discussions on arts-based methodologies in migration studies, arts-based empirical analysis of migration, and the role of art in social research and in migration.

The accepted paper abstracts will be put together into one or two coherent research workshops consisting of three to four paper presentations each. In order to facilitate the discussion, a discussant among the presenters will be appointed to each paper presentation.

Tomorrow we are hosted by Dr Nando Sigona, of the School of Social Policy at the University of Birmingham. He is a sociologist with over ten years research experience in critical migration, refugee and ethnic studies. Exploring the interplay between forms and modes of contemporary membership, governance, and the politics of belonging, Dr Sigona has published extensively on topics such as the social life of undocumented migrants, and the governance and internal life of Roma camps in Europe. (For more info on Dr Sigona, please see http://www.birmingham.ac.uk/staff/profiles/social-policy/sigona-nando.aspx). Read this post for a reflection on the EU’s refugee crisis and missing children: https://www.opendemocracy.net/5050/nando-sigona-and-jennifer-allsopp/mind-gap-why-are-unaccompanied-children-disappearing-in-thous

 

The Swedish government during the fall 2015 drafted a number of proposals that will have a negative impact on refugees and migrants. Those unable to present valid identification documents will not be allowed to seek asylum in Sweden, those granted asylum will be given only temporary residence permits and most of them will be prevented from reuniting with their families. The Peoples Campaign for the Right to Asylum was initiated by various organizations as a means to join forces to protest against this deterioration of society. Sign here: http://www.folkkampanjforasylratt.se/en/