Ett bokkapitel i en nypublicerad bok om fängsligt förvar, blir veckans inlägg på bloggen:
Måste förvar finnas? Om kamper mot förvar
Vi kör runt på den skånska landsbygden och letar efter Migrationsverkets förvar i Åstorp. Det blir en lång bilfärd, alltför lång tycker min femårige son som tetas ihållande med sina två systrar i baksätet. Vi färdas på vägar där inte GPS:en fungerar och vi kör fel flera gånger. Till slut hittar vi fram till anstalten mitt på den skånska slätten. Miljön är steril; stora ytor asfalt, gul tegelbyggnad, röda fönsterramar. På den stora parkeringen står ett par bilar, inga människor syns till. Vi går in genom huvudingången. Där i receptionen frågar min dotter Ester genast ifall de fått hennes brev. Brevet hon skickat om att Alireza, vi kallar honom det här, som satts i fängsligt förvar måste få komma på hennes tio-årskalas. Receptionisten svarar på vår fråga att de lämnat brevet till Alireza. Ester förstår inte, det var ju de som jobbar där som skulle ha brevet, de som kan tillåta att Alireza kommer ut från förvaret för att gå på hennes kalas. Känslorna blir ännu mer olyckliga när vi efter en stund visas genom korridorerna och passerar ett antal låsta dörrar på vägen till besöksrummet. Varje dörr vi går igenom öppnas först efter att dörren bakom oss säkert gått i lås. Det är ett fängelse.
Den unge mannen vi ska besöka på förvaret är en av skådespelarna i No-bordermusikalen. Mitt i en intensiv arbetsperiod har han några dagar tidigare blivit gripen av polis för att, som det planeras, med tvång transporteras till Rom i Italien, ett land som är känt för sina förnekanden av rättigheter. Där har han sina fingeravtryck registrerade och därför är Italien enligt Dublinförordningen också ansvarig för prövningen av asylansökan.
I det lilla besöksrummet som vi till slut kommer in i finns några fåtöljer och ett soffbord. Alireza stiger in med ett leende som vi känner väl igen. Men han är smalare än vanligt, blicken mer ömtålig. Det är svårt med maten berättar han, att inte få bestämma själv när en ska äta, inte så mycket går ner. Och han har mycket ångest, svårt att sova. Samtidigt berättar Alireza om vänner som besöker honom nästan varje dag. Det finns ett organiserat schema som stödpersoner skapat för att stunderna i ensamhet inte ska bli för långa. Besöken betyder mycket i vardagen i fängsligt förvar.
Under tiden som Alireza sitter förvarstagen genomförs en rad aktioner för att han ska frisläppas och för att stoppa deportationen. Vänner lyckas också med gemensamma krafter vid ett tillfälle, då piloten efter protesterna vägrar lyfta med Alireza ombord. Men vid det andra försöket så genomförs utvisningen och Alireza transporteras till Rom.
Något tio-årskalas blir det inte. Men ett par år senare är Alireza tillbaka i Sverige. Numera har han ett temporärt uppehållstillstånd i Italien vilket ger en viss rörelsefrihet inom Europa. Vad som ska hända nu är det ingen som vet.
För Alireza och hans vänner har det blivit allt viktigare att på olika sätt ansluta sig till kampen mot förvarstagande och deportationer av flyktingar. Det är en kamp som växer sig allt starkare runt om i Europa och resten av världen. Jag läser i The Guardian om en kvinna i Storbritannien som kräver upprättelse efter att ha utsatts för sexuella närmanden och övergrepp av säkerhetsvakter under tiden i fängsligt förvar på det privata ’Yarl’s Wood immigration centre’. Tanja som kvinnan kallas berättar om hur hon anmält incidenter med tre olika vakter och att personalen efter att hon trädde fram har försökt få henne utvisad skyndsamt, men misslyckats. Fler kvinnor förväntas nu enligt artikelförfattaren göra som Tanja och våga ta steget och berätta om trakasserier på de s k utvisningscentren i Storbritannien. Kunskapen om vad som sker på sådana center runt om i Europa når successivt ut genom att fler och fler personer berättar offentligt om sina erfarenheter. Varje sådan berättelse är en motståndshandling mot ett våldsamt system.
Två av de organisationer i Storbritannien som kämpar tillsammans med Tanja och andra förvarstagna för att sprida information om konsekvenserna av förvar och för att ge upprättelse vid kränkningar heter Women Against Rape och Black Women’s Rape Action. Bägge organisationerna arbetar med stöd till självhjälp, juridisk rådgivning och opinionsbildning. De lyssnar till människor som utsatts för förtryck, bl a människor på flykt, och arbetar tillsammans med de drabbade utifrån konkreta händelser för att sprida kunskap och påverka opinionen. Helt centralt i detta arbete är erfarenheter, behov och anspråk hos de människor som drabbas av den våldsamma migrationspolitiken. De gemensamma kollektiva erfarenheterna hos dem som spärrats in under väntan på att deras asylansökan ska prövas eller därefter visar att allt fängsligt förvar utgör en stor inskränkning i människors integritet.
Även forskningsstudier visar att det är nedbrytande såväl fysiskt som psykiskt för en person att vara placerad i fängsligt förvar. Konsekvenserna av förvar för den enskilde är oöverskådliga och ofta uppfattas inlåsningen som ett straff för ett brott som aldrig har begåtts. Människor som sökt en fristad bär inte sällan på tidigare trauman så som våldtäkt, övergrepp eller politisk förföljelse. De som spärras in erfar mycket konkret att de behandlas som om de vore dömda brottslingar. Dessutom är reglerna om förvarstagande många gånger snåriga eller vaga vilket gör att de kan användas på olika sätt. Det finns sällan någon gräns för hur länge en person får hållas instängd. I Sverige finns nu en sådan gräns på ett år om en person tas i förvar vid utredningsskäl. Från studier om migration och migrationskontroll, inklusive förvar som metod, kan vidare konstateras att systemet inte blir mer effektivt med tiden. Trots risken att spärras in och deporteras, trots risken för liv under flykten så migrerar människor p g a att de inte ser någon annan utväg.
Det är uppenbart att förvarstagnas upplevelser av sin situation står i skarp kontrast till mänskliga rättigheter. Det gör också, kan med fog hävdas, själva institutionen förvar. Kärnan i den internationella rätten är att ingen ska berövas sin frihet på ett godtyckligt sätt, d v s att regelverket klart och tydligt ska ange grunden för fängsligt förvar. Dessutom får en kontroll- eller tvångsåtgärd bara användas om den står i rimlig proportion till syftet, detta enligt proportionalitetsprincipen. Varje ingripande som vidtas ska alltid föregås av en intresseavvägning i syfte att pröva om nackdelarna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Och vi ska komma ihåg att de personer som är förvarstagna idag i väntan på asyl eller utvisning inte är det p g a någon misstänkt brottslig handling. Risken är överhängande att beslut om fängsligt förvar också strider mot bindande människorättsliga överenskommelser.
En rad internationella och nationella organisationers och myndigheters uttalanden leder emellanåt till att konsekvenserna av förvarens existens mildras för enskilda personer. Men i det sammanhanget saknas ofta ett uttalat ifrågasättande av förvarstagandet som statlig institution och teknik. Snarare tonar förvarstagandet i dessa diskussioner fram som något som kan genomföras på ett rättssäkert sätt – ett nödvändigt ont. Europadomstolen, en av de mest kända människorättsliga institutionerna i världen, har t ex i sin tolkning av rätten till frihet i artikel 5 i Europakonventionen uttalat vikten av att tillhandahålla pålitliga register över personer i fängsligt förvar för att motverka godtyckliga frihetsberövanden. Registren ska innehålla personernas identitet, skälen för frihetsberövandet, namn på den som beslutat detta, samt dag och tid för frihetsberövandets början och slut. Emellertid är det i dagsläget inte förbjudet enligt de mänskliga rättigheter att spärra in människor som sökt en fristad p g a kränkningar av sina grundläggande mänskliga rättigheter.
I Sverige övervakas förvarstagnas rättigheter av flera olika statliga aktörer som rättsväsendet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, olika utredningar och interna inspektioner. Dessa ska kontrollera lagligheten i förvarsbeslut. Flera frivilligorganisationer arbetar med att sprida kunskap om förvarstagnas rättigheter, och förslag på förändringar i lagstiftningen förs fram. Röda Korset har exempelvis påtalat att svenska myndigheterna måste ta till sig den återkommande kritik som riktas mot dem av Europeiska Kommittén för förhindrande av tortyr och annan inhuman och nedvärderande behandling eller bestraffning (CPT) för att personer som inte vare sig dömda eller misstänkta för något brott, placeras i kriminalvårdens häkten. Opinionsbildning pågår för att myndigheterna ska börja tillämpa rådande lagar på det sätt som lagstiftarna avsett.
Även om ett fåtal röster i grunden ifrågasätter företeelsen att människor hålls instängda så finns tendenser till en ökad öppenhet kring vad som pågår inne på förvaren och andra låsta platser. Den ovan nämnda europeiska kommittén besöker och rapporterar om förhållandena vid alla möjliga slags låsta institutioner, bland annat förvar. Man har en dialog med den aktuella staten, och fler och fler länder väljer att offentligt publicera det som framkommer i rapporterna. I arbetet mot tortyr har Förenta nationernas rapportör mot tortyr påtalat att
”en radikal omvandling är helt nödvändig i synen på vilken typ av frihetsberövande som är acceptabelt. Sedan åtminstone ett sekel tillbaks är att fängelser, polisstationer och liknande stängda för insyn, där pågår aktiviteter som ska döljas för offentligheten. (…) Det är hög tid för ett paradigmskifte som leder till full insyn i alla fängsliga förvar” (Sir Nigel Rodley, United Nations Special Rapporteur on Torture 3 July 2001, A/56/156, § 35, författarens översättning).
Ökad öppenhet kring vad som försiggår inne på förvaren kan vara en väg framåt för att göra situationen för förvarstagna personer bättre, och i förlängningen väcka opinion mot det fortgående övergrepp som själva inlåsningen innebär.
Varför placerar stater människor som söker en fristad i förvar? En övergripande funktion hos förvar är att staten använder dem för att undertrycka oönskade grupper. Genom historien har stater mer eller mindre uttalat argumenterat för att förvar är oundvikligen nödvändigt för att upprätthålla en effektiv migrationskontroll. Detta har i sin tur inneburit att förvar kommit att ses som ett måste. Ett sådant förgivet-tagande riskerar också opåtänkt att förstärkas genom bl a frivilligorganisationers arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter inne på förvar om inte förvaret som samhällsinstitution samtidigt ifrågasätts. Genom skapandet av övervakningsorgan och metoder för att granska förvaren har dessa kommit att bli ett legitimt och oumbärligt sätt att kontrollera migration. Detta syns inte minst i svensk lagstiftning. Här måste alla som arbetar för förvarens avskaffande se upp för att inte blir en bricka i ett cyniskt spel om hur migrationen ”med nödvändighet måste kontrolleras”. Samtidigt så måste de som kan göra allt för att bistå människor som har fastnat i systemets nät.
I den gemensamma kampen mot förvar kan många hinder överbryggas genom att ta utgångspunkt i Alirezas, Tanjas och andra förvarstagna personers egna erfarenheter. En forskningsinriktning som kallas för ’Autonom migration’ riktar ljuset precis dit: mot erfarenheter hos de personer som drabbas, med ett kritiskt perspektiv på existerande institutioner. Helt väsentligt med en sådan ansats är att försöka förstå och synliggöra migrationskontrollfunktioner i ett perspektiv av dem som drabbas av dem. Vi kan tala om detta som ett perspektivskifte från studier på migration/människor på flykt till studier av migration/människor på flykt. Här är det angeläget att inte reducera migration till en inrikespolitisk fråga utan se till orsaker såväl som konsekvenser i olika länder, av migrationspolitiska beslut.
Sist, människor har alltid sina egna individuella skäl till att migrera och det är i berättelser som Alirezas och Tanjas och alla andra som drabbas av den samtida våldsamma politiken som nya politiska argument och ny politisk kraft för att fortsätta kampen mot förvaren finns. Anna Lundberg