Ny bok på Daidalos om irreguljär migration i Sverige ute nu!

Irreguljär migration i Sverige
Rättigheter, vardagserfarenheter, motstånd och statliga kategoriseringar
Maja Sager, Helena Holgersson & Klara Öberg (red.)

Antalet människor som lever under hot om utvisning har ökat under de senaste decennierna. Samtidigt har det vuxit fram en medvetenhet om att dessa människor är – och kommer att vara – invånare i Sverige. En bred social rörelse med fokus på irreguljära migranters rättigheter har formerats och bidragit till att lagstiftningen på området förändrats. Människor utan uppehållstillstånd har idag rätt till sjukvård ”som inte kan anstå” och deras barn har rätt att gå i skolan. Utvecklingen är dock dubbel. Över hela Europa stängs gränserna. Och politiska krav på en närmast total exkludering av irreguljära migranter har vunnit gehör. Det som länge framstod som en utveckling mot ökade rättigheter för dessa människor har visat sig handla om återkommande förhandlingar där utgången är oviss. I denna antologi analyserar 19 svenska forskare hur tillståndet irregularitet skapas, återskapas och upplevs. Irregularitet förstås som präglat av föränderlighet, pluralism och temporalitet, och inte som en fast identitet eller egenskap. De olika texterna uppmärksammar hur detta tillstånd synliggör en rad dramatiska paradoxer, särskilt i den svenska välfärdsstaten. Texterna diskuterar främst det komplicerade förhållandet mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter och verklighetsglappet mellan föreställningen om Sverige som ”världsbäst” på humanitet, jämställdhet och solidaritet och den våldsamma exkludering som sker i den inkluderande välfärdsstatens geografiska och rättsliga marginaler.
Utöver redaktörerna medverkar Henry Ascher, Maria Bexelius, Carin Björngren Cuadra, Pouran Djampour, Sofi Jansson, Shahram Khosravi, Anna Lundberg, Heidi Moksnes, Amanda Nielsen, Vanna Nordling, Annette Rosengren, Erika Sigvardsdotter, Niklas Selberg, Mikael Spång, Emma Söderman och Åsa Wahlström Smith.

The multiple implications of Europe’s ‘refugee crisis’ – a talk by Joaquín Arango at Malmö University, as part of the Örecomm symposium, 22nd September 2016

What does the so-called ‘refugee crisis’ tell us about the European Union? And, what prospects are there for the EU managing this situation? These were just some of the questions touched upon by an insightful lecture given by Professor Joaquín Arango (Universidad Complutense, Madrid) that was both inspiring for its analysis but disturbing given the bleak outlook it presented.


Arango began by critiquing the name ‘refugee crisis’, arguing that instead we need to see it as: firstly, a humanitarian crisis; and, secondly, as a crisis in which there is both insufficient solidarity towards those in need of support, and amongst EU Member-states and citizens.


In the case of the European Union, we see the emergence of severe tensions between both North and South, as well as between West and East, which undermine the very existence of the political union. Crucially, the numbers of migrants arriving due to events in Iraq, Afghanistan and Syria are not directly to blame. These numbers could have been absorbed amongst the EU Member-states. The problem has occurred due to both: 1) an inadequate European asylum system in which the burden fell unfairly upon those Member-states on the EU’s borders; and, 2) an unwillingess of other EU Member-states to help better share that burden.


This has led the EU into a dangerous political climate in which there is rising far-right nationalism within Member-states, and EU leaders find themselves negotiating controversial agreements such as the ‘Turkish solution’ that show little long-term promise but may help paper over some problems for the short-term.


Overall, Arango made the argument that unless EU Member-states can learn to show more solidarity towards both those in need of help and one another, the prospects for both the future of the Schengen area of free movement and the EU itself look bleak. If the EU can overcome the challenge – not of refugees – but of its own institutional weaknesses and the shortcomings of its Member-states, then clearly it will have passed its greatest test to date.

By Michael Strange

Design-politics by Mahmoud Keshavarz

This blog post briefly presents the dissertation “Design-politics – An Enquiry into Passports, Camps and Borders” by Mahmoud Keshavarz (2016). Keshavarz’ dissertation is one of several that in some way have been associated to our research project.

The name “Design-politics” derives from the core of the Keshavarz’ argument that design and politics are impossible to separate and need to be studied as interconnected fields, as design-politics. This is illustrated in his research of the relationship between politics of migration and the design of different artefacts such as, passports and refugee camps. These artefacts produces both mobility and immobility through the construction of legality and illegality. Keshavarz’ study of passports is an a example of how power is exercised through the material. He shows that these objects in addition to providing its “owner” with legal rights, hold the very concrete capacity or incapacity of crossing borders. The state of undocumentedness is then a condition that is materially made, unmade or remade, thus this design holds political meaning. This is especially visible when individuals within the condition of undocumentedness navigate around the issue of not holding a passport. If the sovereign exercises its power through material articulations in the form of passports and border controls, forged passports challenge this dominant structure. The counter-practice of manipulating passports produces its own space outside the sovereign. Hence, the criminalisation of migration upholds the hegemonic structure where the design of material articulations is perceived as something given. Keshawars’ argument that design and politics are intertwined unpacks the idea of the pre-given and points to the necessity of recognising political urgency behind different material constructs. More importantly, to act in accordance with this recognition means to understand the position and context in which the material construct is made.


This thesis is an interrogation of the contemporary politics of movement and more specifically, migration politics from the perspective of the agency of design and designing. At the core of this thesis lies a series of arguments which invite design researchers and migration scholars to rethink the ways they work with their practices: that states, in order to make effective their abstract notions of borders, nations, citizenship, legal protection and rights are in dire need of what this thesis coins as material articulations. The way these notions are presented to us is seldom associated with artefacts and artefactual relations. It is of importance therefore, as this thesis argues, to speak of such material articulations as acts of designing. To examine the politics of movement and migration politics from such a perspective, this thesis focuses on practices that shape specific material articulations such as passports, camps and borders. At the same time, it discusses the practices that emerge from these articulations. By doing this, it follows the politics that shape these seemingly mundane artefacts and relations as well as the politics that emerge from them. Consequently, it argues that design and politics cannot be discussed and worked on as two separate fields of knowledge but rather as interconnected fields, as design-politics. This thesis unpacks this claim by focusing specifically on the lived experiences and struggles of asylum seekers, refugees and undocumented migrants as well as rearticulating some of the artefacts and artefactual relations involved in the politics of movement and migration.

“Design-politics – An Enquiry into Passports, Camps and Borders” by Mahmoud Keshavarz (2016) is available at;

Emma Ley and Hedvig Obenius

Brown bag seminars in Malmö 2016

We are much looking forward to this semester’s Brown bag seminars

including themes such as for example Politics and love, which will take place every other Thursday (approximately) on the forth floor of NIAGARA, close to the Central station in Malmö, see schedule below. The seminars are open to all.


Brown bag seminars fall-2016


In the project “Undocumented children’s rights claims” we explore rights-claiming among undocumented children and their families in light of theoretical and practical perspectives (see https://blogg.mah.se/undocumentedmigrants). The seminars below are conducted in the fall of 2016 and they are open to all. Seminars are in English and take place at Malmö University. The time is Thursday 10:15-13, the room is NIB0414, fourth floor in the Niagara house, Nordenskiöldsgatan 1 in Malmö. If you would like to attend, or present one of the articles below, please contact anna.lundberg@mah.se.





September 1 Critique of Compassion continued and Love and politics


Marcel Paret & Shannon Gleeson (2016) “Precarity and agency through a migration lens”, Citizenship Studies, 20:3-4, 277-294


Negri, Antonio, and Gabriele Fadini. ”Materialism and theology: A conversation.” Rethinking Marxism 20.4 (2008): 665-672.



September 15 Theoretical approaches and considerations in a PhD-study about social services


Vanna Nordling, Social work, Lund University. The presentation includes theoretical perspectives to Vanna’s PhD project on ”Negotiations of rights and citizenship through social work practic”.



September 29 Love and politics


Love and Saint Augustine. by Arendt, Hannah (and Joanna Vecchiarelli Scott, and Judith Chelius Stark). University of Chicago Press, 1996.


About the book: Hannah Arendt began her scholarly career with an exploration of Saint Augustine’s concept of caritas, or neighborly love, written under the direction of Karl Jaspers and the influence of Martin Heidegger. After her German academic life came to a halt in 1933, Arendt carried her dissertation into exile in France, and years later took the same battered and stained copy to New York. During the late 1950s and early 1960s, as she was completing or reworking her most influential studies of political life, Arendt was simultaneously annotating and revising her dissertation on Augustine, amplifying its argument with terms and concepts she was using in her political works of the same period. The disseration became a bridge over which Arendt traveled back and forth between 1929 Heidelberg and 1960s New York, carrying with her Augustine’s question about the possibility of social life in an age of rapid political and moral change.



October 13 Global Human Rights Law and the Boundaries of Statehood


Lindahl, Hans, and Daniel Augenstein. “Global human rights law and the boundaries of statehood” Indiana Journal of Global Legal Studies 22.3 (2015). (Available here:


Baxi, Upendra. “Some Newly Emergent Geographies of Injustice: Boundaries and Borders in International Law.” Indiana Journal of Global Legal Studies23.1 (2016): 15-37.


Johns, Fleur. “The Temporal Rivalries of Human Rights.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 39-60.



October 27 Global Human Rights Law and the Boundaries of Statehood


Backer, Larry Catá. “Fractured Territories and Abstracted Terrains: Human Rights Governance Regimes Within and Beyond the State.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 61-94.


Cutler, A. Claire. “Transformations in Statehood, the Investor-State Regime, and the New Constitutionalism.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 95-125.


Leader, Sheldon. “Statehood, Power, and the New Face of Consent.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 127-142.



November 10 Global Human Rights Law and the Boundaries of Statehood


Bilchitz, David. “Corporations and the Limits of State-Based Models for Protecting Fundamental Rights in International Law.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 143-170.


Lindahl, Hans. “One Pillar: Legal Authority and a Social License to Operate in a Global Context.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 201-224.


Augenstein, Daniel. “To whom it may concern: International human rights law and global public goods.” Indiana Journal of Global Legal Studies 23.1 (2016): 225-248.



November 24 Territoriality and rights


Bosniak, Linda. “Amnesty in immigration: forgetting, forgiving, freedom.” Critical Review of International Social and Political Philosophy 16.3 (2013): 344-365.


Bosniak, Linda. “Arguing for amnesty.” Law, Culture and the Humanities (2012): 1743872111423181.


Bosniak, Linda S. “Ethical Territoriality and the Rights of Immigrants.” Amsterdam Law Forum. Vol. 1. No. 1. 2008.


Rajaram, Prem Kumar. “Historicising ‘asylum’and responsibility.” Citizenship Studies 17.6-7 (2013): 681-696.



December 8 Solidarity and politics


Allen, Amy. ”The power of feminist theory: Domination, resistance, solidarity.” (1999).


Deepta, Chopra, and Catherine Müller. ”Connecting Perspectives on Women’s Empowerment.” (2016).


Singh, Anneliese A., Kate Richmond, and Theodore R. Burnes. ”Feminist participatory action research with transgender communities: Fostering the practice of ethical and empowering research designs.” International Journal of Transgenderism 14.3 (2013): 93-104.



December 22 Solidarity and politics


Scholz, Sally J. ”Seeking Solidarity.” Philosophy Compass 10.10 (2015): 725-735.


Pansardi, Pamela. ”A non-normative theory of power and domination.” Critical review of international social and political philosophy 16.5 (2013): 614-633.

… And finally, as a start for next semester’s first theme … The Challenge of Studying Undocumented Migration

Katharine M. Donato and Douglas S. Massey ”Twenty-First-Century Globalization and Illegal Migration” The ANNALS of the American Academy of Political and Social Science July 2016 666: 726






Our contribution to Nordic Migration Research Conference in Oslo 2016

In this year’s NMR-conference we had a workshop titled The right to have rights and irregular migration. I also for the second time arranged a workshop in collaboration with Erica Righard on Artsbased migration research, much appreciated. Ericas work with a Serbian/Swedish theatre group provide new opportunities to understand mobility in the contemporary world.

For my own part I presented the text A solidaric take on action. Solidarity as a foundational principle for political action – struggles for the right to asylum in the contemporary world, based on readings this summer. Any comments on the idea, or potential interesting “hooks” are most welcome to this post (which is the abstract only, the paper draft is still with me). Anna Lundberg, Global political studies, Malmö University


The essay attempts to contribute to a discussion about how solidarity can serve as a principle for action in transnational spheres, through discussing the asylum rights movement and the particular example of the ‘Tent camp against deportation’ in the city of Malmö. The aim is twofold. First, I want to highlight political work by irregularised migrants as instances of solidarity, so called worldly activities that are based on the principle of solidarity and carry this principle within. Second, this essay aims to develop an understanding of Arendt’s idea of solidarity as a foundation for collective action that emerges, and may be understood, in initiatives by irregularised migrants. The ability to act meaningfully in a position of deportability, on the basis of solidarity, tells us something about struggles over the world, worldliness as Arendt terms it. Through examples from the tent-camp we can notice how struggles play out in the everyday, and how activities are ‘world-facing’ rather than unworldly; public rather than private, diverse rather than narrow-minded, transnational rather than national, and reducing burdens for people to take part in the governance of the world. Here, grains may be found to a world where those who lack citizenship or for other reasons are excluded from spheres where their opinions are significant, may also appear as political subjects. In relation to the contested theoretical discussion about the novelty and unpredictability of political acts or statements, the tent camp action and similar initiatives indeed are unpredictable and simultaneously an expression of visions of a new world based on the principle of solidarity.


Design-Politics: An Inquiry into Passports, Camps and Borders. Awaited PhD defence in Malmö, welcome to Malmö University

Welcome to

Mahmoud Keshavarz’ defense of his thesis in Interaction design

Design-Politics: An Inquiry into Passports, Camps and Borders 


Time: Sep 9, 13.15 h 

Place: Hörsal C, Niagara, Malmö University, Nordenskiöldsgatan 1, Malmö 


The faculty opponent will be Professor in Interdisciplinary Design Andrew David Morrison, The Oslo School of Architecture and Design, Institute of Design.


The thesis can be downloaded from this link: https://dspace.mah.se/handle/2043/20605



This thesis is an interrogation of the contemporary politics of movement and more specifically, migration politics from the perspective of the agency of design and designing. At the core of this thesis lies a series of arguments which invite design researchers and migration scholars to rethink the ways they work with their practices: that states, in order to make effective their abstract notions of borders, nations, citizenship, legal protection and rights are in dire need of what this thesis coins as material articulations. The way these notions are presented to us is seldom associated with artefacts and artefactual relations. It is of importance therefore, as this thesis argues, to speak of such material articulations as acts of designing. To examine the politics of movement and migration politics from such a perspective, this thesis focuses on practices that shape specific material articulations such as passports, camps and borders. At the same time, it discusses the practices that emerge from these articulations. By doing this, it follows the politics that shape these seemingly mundane artefacts and relations as well as the politics that emerge from them. Consequently, it argues that design and politics cannot be discussed and worked on as two separate fields of knowledge but rather as interconnected fields, as design-politics. This thesis unpacks this claim by focusing specifically on the lived experiences and struggles of asylum seekers, refugees and undocumented migrants as well as rearticulating some of the artefacts and artefactual relations involved in the politics of movement and migration.

Conference statement from the MIA-conference in Malmö, June 2016

Over two days in June, over 200 researchers and migrant rights activists from around the world gathered in Malmö for the International Conference on Migration, Irregularisation and Activism. In 30 workshops and plenary lectures we shared knowledge, experiences, and analyses accumulated from a variety of projects on global migration. Many presentations addressed the current migration political situation in Europe and in Sweden through analyses of border politics and of people’s experiences of border control, both en route and in its routine expressions, in everyday life and in places of arrival. Other presentations offered historical reflections on how border control has changed over time, and how border control is linked to racism, social differentiation and economic inequality within Europe.

Although we –the conference participants– represent a variety of academic and political perspectives, we are all troubled by the current political development on migration issues and share a sense of distress about the thousands of migrants who have died while trying to make the journey across and within European borders.

In Sweden, since last autumn, the government has developed legislation that seeks to deter asylum seekers and irregular migrants. Among the changes that have already been implemented passport checks have effectively closed the borders for asylum seekers trying to reach Sweden. Another new policy that has just been implemented is the withdrawal of accommodation for asylum applicants who have been rejected. On June 21 the parliament will vote on further proposals which entail a series of harsh measures that will have even more wide-ranging and detrimental consequences for asylum seekers’ rights and lives.

We are taking this opportunity to protest against the restrictive legislations that have already been implemented in Sweden and against the additional proposals that the parliament will soon be voting upon.

Our conviction is informed by the depth and breadth of our collective experience as researchers and activists. Many of the research conclusions shared at this conference show the importance of permanence and stability for enabling migrants to demand labour rights, to build or rebuild families, and to move towards creating a secure and safe life. But the legislation proposed by the Swedish government creates the opposite conditions: it proposes temporary residence permits instead of permanent ones. It demands educational attainment of young refugees that is not required of Swedish nationals and other more privileged migrants. It proposes labour market performance as a condition for permanent permits and for the right of family reunification. And it tacitly supports an anti-immigrant discourse that creates a climate of fear and insecurity for migrants and their families.

Many protests and campaigns to reject these proposals are currently underway – and with this statement we join them. As scholars we see it as our obligation to voice clearly that the proposed legislation, as well as the changes that have already been implemented, are in opposition to what we see as established knowledge about the conditions of migration and migration rights.

Therefore, we demand:

That the European Union facilitates safe passage for refugees to Europe, so they do not have to undertake dangerous and traumatic journeys;

That the European Union and member state governments facilitate their citizens learning about their responsibilities to refugees;

In Sweden we demand that that people on their way to or through Europe are not stopped from reaching Sweden by transporter’s liability and passport checks;

That families have the right to reunite without risking their lives and without being forced into precarious situations in the labour market;

That people be offered the opportunity to gain security and continuity through permanent residence permits.


The conference participants agreed unanimously during a plenary session to stand behind this statement

Bridget Anderson (Oxford University, Storbritannien)
Liz Fekete (Institute of Race Relations, Storbritannien)
Mercedes Jiménez (University of Algarve; Portugal)

Pouran Djampour (Malmö Högskola)
Jacob Lind (Malmö Högskola)
Vanna Nordling (Lunds Universitet)
Maja Sager (Lunds Universitet)
Emma Söderman (Lunds Universitet)
Ioanna Tsoni (Malmö Högskola)
Anders Neergaard (Linköping Universitet)
Anna Lundberg (Malmö Universitet)
Sanna Vestin (FARR)
Carin Björngren Cuadra (Lunds universitet)

Every participant at the International Conference on Migration, Irregularisation and Activism: Challenging Contemporary Border Regimes, Racism and Subordination.

Vi protesterar mot Sveriges nya asylpolitik

Under två dagar i juni har över 200 migrationsforskare och migrationsrättsaktivister samlats i Malmö till en internationell konferens om migration, irregularisering och aktivism. I ett trettiotal workshops och plenariediskussioner har vi delat och utbytt kunskap, erfarenheter och analyser från en mängd studier som på olika sätt utforskar samtida migrationspolitik.

Många presentationer har behandlat den högst aktuella migrationspolitiska situationen i Europa och i Sverige, genom analyser av gränspolitiken och dess konsekvenser för människors erfarenheter såväl av flykten som av situationen i ankomstlandet. Andra presentationer har erbjudit historiska tillbakablickar på migrationspolitikens förändringar och reflektioner över hur migrationskontrollens uteslutande mekanismer hänger samman med och skapar rasism, social differentiering och ökade klassklyftor i Europa.

Perspektiven och de geografiska utgångspunkterna skiljer sig åt men en gemensam oro bland konferensens deltagare rör den migrationspolitiska utvecklingen – och en känsla av sorg över alla de liv som redan tagits vid Europas gränser.

Vi vill här särskilt passa på att vända oss mot de förändringar och lagförslag som Sveriges regering har fört fram under det senaste året med syftet att avskräcka människor från att ta sig hit. Passkontroller som i princip innebär stängda gränser för människor som försöker ta sig till Sverige genom Europa. Sådana kontroller och det omedelbara tillbakadragandet av boende och ekonomiskt stöd för asylsökande som får avslag är några förändringar som redan skett och bidragit till en allt mer desperat situation för människor vars liv och hälsa redan hotas av den europeiska gränspolitiken.

Den 21 juni röstar den svenska riksdagen om ytterligare förslag som kommer ha vittgående konsekvenser för migranters rättigheter och livssituation.

Den samlade forskning som behandlats på den här konferensen visar vikten av permanens och stabilitet för migranters möjlighet att kräva bra arbetsförhållanden, att bygga eller återuppbygga familjer, att få ett tryggt liv. Men den svenska regeringens lagförslag erbjuder istället det motsatta: tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Insatsen på arbetsmarknaden blir det allt överskuggande villkoret för både permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening.

I Sverige pågår just nu en rad protester och kampanjer för att stoppa dessa lagförslag. Vi ansluter med detta uttalande till dessa. Som forskare och som människor ser vi det som vår skyldighet att tydligt uttala att de nyligen genomförda förändringarna och de förslag som ligger på riksdagens bord står i motsättning till vad vi menar är etablerad kunskap, och kräver därför:

* Att EU och Sverige möjliggör säkra vägar för flyktingar in i Europa, så att de inte tvingas ut på farliga och traumatiserande resor;

* Att människor på väg till och genom Europa inte hindras att nå Sverige genom transportörsansvar och gränskontroller;

* Att familjer ska ha rätt att återförenas utan att riskera livet eller tvingas in i utsatt situation på arbetsmarknaden;

* Att människor ska få möjlighet till trygghet och kontinuitet genom permanenta uppehållstillstånd.

Konferensen beslutade enhälligt i plenum att stå bakom detta uttalande.

Bridget Anderson (Oxford University, Storbritannien)

Liz Fekete (Institute of Race Relations, Storbritannien)

Mercedes Jiménez (University of Algarve; Portugal)

Pouran Djampour (Malmö Högskola)

Jacob Lind (Malmö Högskola)

Vanna Nordling (Lunds Universitet)

Maja Sager (Lunds Universitet)

Emma Söderman (Lunds Universitet)

Ioanna Tsoni (Malmö Högskola)

Anders Neergaard (Linköping Universitet)

Anna Lundberg (Malmö Universitet)

Sanna Vestin (FARR)

Carin Björngren Cuadra (Lunds universitet)

Övriga deltagare på International Conference on Migration, Irregularisation and Activism: Challenging Contemporary Border Regimes, Racism and Subordination.

Motstånd, en demokratisk skyldighet?


Om de flyktingpolitiska förslag som regeringen presenterat går igenom drabbas naturligtvis främst alla som inte får en fristad från krig och förföljelse. Trots att det direkt handlar om livet tillmäts inte deras erfarenheter och anspråk någon som helst betydelse. Men vad med alla oss andra? Alla vi som faktiskt har mandat att påverka, vi som kallar oss demokrater? Vad har vi för roll och hur bör vi agera i dessa tider?


Några reflektioner kring denna problemställning ger den politiska filosofen Bonnie Honig.[1] Den centrala frågan är hur demokratier påverkas i kristider. Måste förmodade nödsituationer hanteras genom att politiker skyndsamt tar beslut för att statliga institutioner ska kunna genomleva dem – för att avlasta ”hårt ansträngda samhällsfunktioner” som det ofta uttryckts här i Sverige under hösten? Eller finns det alternativa tillvägagångssätt som är bättre, kanske till och med avgörande, för säkerställandet av demokratin?


Honig resonerar om situationer där personer står inför omöjliga val. När jag läser går mina tankar till Åsa Romson som under presskonferensen i november med tårar i ögonen förklarar att antalet asylsökande i Sverige måste minskas kraftigt. Förslagen till lagstiftningsändringar var varken något hennes parti ville besluta om eller kunde stå för. Men regeringen var tvungen att agera, menade man.


Hur ska vi i en demokrati tänka om vad som är det bästa att göra när alla tillgängliga handlingsalternativ är oacceptabla? När icke-handling också är en handling? Moralisk teori handlar enligt Honig i det här sammanhanget inte om att vägleda våra handlingar utan om att överleva nödsituationen. Detta gäller alla medborgare. Vi måste alla fråga oss hur vi ska kunna överleva dessa beslut.


Ett nyckelbegrepp för Honig är integritet. Ordet kommer av latinets inte’gritas vilket betyder orörd, hel, fullständig, oförvitlig, hederlig. Konkret innebär det att veta sitt mål, att kunna handla efter sin övertygelse och stå emot påtryckningar. I vanliga fall är integriteten i denna bemärkelse inte något vi i Sverige behöver ägna särskilt stor uppmärksamhet. Det finns starka institutioner och vi har fria val. För de flesta människor finns också ett skydd av grundläggande mänskliga rättigheter. Politikernas beslut samstämmer oftast med de grundläggande kraven för en demokrati.


Men nu har en moralisk nödsituation uppstått. Ovillkorligen måste något fundamentalt offras för att Sverige ska överleva, i vart fall framställs det så. Vi måste omformulera asylrätten och offra både permanenta uppehållstillstånd, den fria rörligheten ochsplittrade familjers möjligheter att återförenas.


Det är precis här som risken är stor att integriteten går förlorad och vi väljer fel väg, förklarar Honig. Situationen är sådan att frågan om vad som är nödvändigt och legitimt snarare kretsar kring nödens lag än konsekvenserna av de fattade besluten. Nödsituationen får oss tro att vissa åtgärder måste vidtas, hur obarmhärtiga de än verkar, för att den demokratiska staten ska överleva. Det är här som demokratins överlevnad omvandlas till att bli en fråga om demokratin ska överleva nödsituationen. Istället för att fråga hur demokratin ska kunna räddas frågar man sig hur den tragiska situationen med nöd måste hanteras.


I det svenska samhället har under hösten det som Honig kallar en politisk paradox blivit allt tydligare. Det handlar om ett ömsesidigt beroende mellan det goda folket och den goda lagen. Ett gott folk förutsätter en god lag samtidigt som ett gott folk formas av en god lag. Sverige är liksom andra demokratiska rättsstater på så sätt beroende av både en god lag och rättskaffens medborgare. Fastställda lagstiftningsprocedurer kräver invånare med gott omdöme som väljer hederliga politiker. Den goda lagen inbegriper dessutom alltid i sin tillämpning en diskretion. Rättsanvändarna har utrymme för tolkning och handling och alla vi andra, som berörs av lagen, har också ett förhandlingsutrymme.


Som samhällsmedborgare är vi hela tiden med och förhandlar politikens paradox. Osäkerheten den senaste tiden placerar samhällsmedborgarna i en utomordentligt viktig position. Den innebär att vi kan förhandla men inte avsäga oss ansvar, vilket förstås är tilltalande och besvärande på samma gång. Vi är moraliska agenter. Vi har mandat både på ett formellt plan och i praktiken, vare sig vi vill det eller inte. Vi är därmed också involverade i den stegvisa brutalisering som dessa politiska förslag innebär.


Att demokratin inte enbart vilar på isolerade partipolitiska överväganden utan också på medborgarnas ställningstaganden och handlingar ger ändå ett visst hopp. Honig uppmanar oss att hoppas och menar att det till och med är en plikt att göra det. Hoppet gör det nämligen möjligt att ställa de frågor som är avgörande för varje moralisk agent: Vad är konsekvenserna av besluten? Hur kan vi överleva som demokrater? Hur ska vi kunna leva med vad vi inte gjorde eller gjorde?


Så, vad kan vi då göra? En överlevnadsstrategi är politisk omtanke om den egna identiteten, säger Honig. Detta betyder att vi som kollektiv kan protestera mot de fattade besluten. Vi kan helt enkelt vägra att legitimera demokratins våldstendenser. Vi kan underlätta för människor som drabbas av migrationshanteringen att göra anspråk på sina rättigheter. Vi kan erbjuda fristäder från brutalitet. Vi kan påminna om att den repressiva politiken inte på något enkelt vis, absolut inte automatiskt, upphör när nödsituationen ebbat ut.


Och vad kan de folkvalda göra som folkvalda? Även politiker kan visa omtanke om den egna identiteten. De kan exempelvis begränsa sina handlingar med hänvisning till lag. Detta är vad landets främsta jurister försökt understödja vid upprepade tillfällen: Lagrådet som riktat exceptionellt stark kritik mot flera av höstens förslag med hänvisning till grundlagen och advokatsamfundet som återkommande pekat på vikten av att inte inskränka flyktingars tillgång till rätten att söka asyl.


Att överleva som demokrati handlar om att återkommande tänka över, granska, diskutera och utvärdera konsekvenserna av politiska beslut för mellanmänskliga relationer liksom för den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Detta som en motpol till de aktörer som om och om igen upprepar behov av åtgärder som nödsituationen antas kräva. En viktig del handlar om att diskutera vad som är minsta gemensamma förutsättningar för maktdelning. En annan del handlar om motstånd. En av de allra viktigaste vägarna för att materialisera demokratins principer just nu är genom protest.



Text: Anna Lundberg

[1] Bland annat i boken Emergency Politics. Paradox, Law, Democracy (Princeton University Press, 2009)

Om kamper mot förvar

Ett bokkapitel i en nypublicerad bok om fängsligt förvar, blir veckans inlägg på bloggen:


Måste förvar finnas? Om kamper mot förvar

Vi kör runt på den skånska landsbygden och letar efter Migrationsverkets förvar i Åstorp. Det blir en lång bilfärd, alltför lång tycker min femårige son som tetas ihållande med sina två systrar i baksätet. Vi färdas på vägar där inte GPS:en fungerar och vi kör fel flera gånger. Till slut hittar vi fram till anstalten mitt på den skånska slätten. Miljön är steril; stora ytor asfalt, gul tegelbyggnad, röda fönsterramar. På den stora parkeringen står ett par bilar, inga människor syns till. Vi går in genom huvudingången. Där i receptionen frågar min dotter Ester genast ifall de fått hennes brev. Brevet hon skickat om att Alireza, vi kallar honom det här, som satts i fängsligt förvar måste få komma på hennes tio-års­kalas. Receptionisten svarar på vår fråga att de lämnat brevet till Alireza. Ester förstår inte, det var ju de som jobbar där som skulle ha brevet, de som kan tillåta att Alireza kommer ut från förvaret för att gå på hennes kalas. Känslorna blir ännu mer olyckliga när vi efter en stund visas genom korridorerna och passerar ett antal låsta dörrar på vägen till besöksrummet. Varje dörr vi går igenom öppnas först efter att dörren bakom oss säkert gått i lås. Det är ett fängelse.


Den unge mannen vi ska besöka på förvaret är en av skådespelarna i No-­bordermusikalen. Mitt i en intensiv arbetsperiod har han några dagar tidigare blivit gripen av polis för att, som det planeras, med tvång transporteras till Rom i Italien, ett land som är känt för sina förnekanden av rättigheter. Där har han sina fingeravtryck registrerade och därför är Italien enligt Dublinförordningen också ansvarig för prövningen av asylansökan.


I det lilla besöksrummet som vi till slut kommer in i finns några fåtöljer och ett soffbord. Alireza stiger in med ett leende som vi känner väl igen. Men han är smalare än vanligt, blicken mer ömtålig. Det är svårt med maten berättar han, att inte få bestämma själv när en ska äta, inte så mycket går ner. Och han har mycket ångest, svårt att sova. Samtidigt berättar Alireza om vänner som besöker honom nästan varje dag. Det finns ett organiserat schema som stödpersoner skapat för att stunderna i ensamhet inte ska bli för långa. Besöken betyder mycket i vardagen i fängsligt förvar.


Under tiden som Alireza sitter förvarstagen genomförs en rad aktioner för att han ska frisläppas och för att stoppa deportationen. Vänner lyckas också med gemensamma krafter vid ett tillfälle, då piloten efter protesterna vägrar lyfta med Alireza ombord. Men vid det andra försöket så genomförs utvisningen och Alireza transporteras till Rom.


Något tio-årskalas blir det inte. Men ett par år senare är Alireza tillbaka i Sverige. Numera har han ett temporärt uppehållstillstånd i Italien vilket ger en viss rörelsefrihet inom Europa. Vad som ska hända nu är det ingen som vet.


För Alireza och hans vänner har det blivit allt viktigare att på olika sätt ansluta sig till kampen mot förvarstagande och deportationer av flyktingar. Det är en kamp som växer sig allt starkare runt om i Europa och resten av världen. Jag läser i The Guardian om en kvinna i Storbritannien som kräver upprättelse efter att ha utsatts för sexuella närmanden och övergrepp av säkerhetsvakter under tiden i fängsligt förvar på det privata ’Yarl’s Wood immigration centre’. Tanja som kvinnan kallas berättar om hur hon anmält incidenter med tre olika vakter och att personalen efter att hon trädde fram har försökt få henne utvisad skyndsamt, men misslyckats. Fler kvinnor förväntas nu enligt artikelförfattaren göra som Tanja och våga ta steget och berätta om trakasserier på de s k utvisningscentren i Storbritannien. Kunskapen om vad som sker på sådana center runt om i Europa når successivt ut genom att fler och fler personer berättar offentligt om sina erfarenheter. Varje sådan berättelse är en motståndshandling mot ett våldsamt system.


Två av de organisationer i Storbritannien som kämpar tillsammans med Tanja och andra förvarstagna för att sprida information om konsekvenserna av förvar och för att ge upprättelse vid kränkningar heter Women Against Rape och Black Women’s Rape Action. Bägge organisationerna arbetar med stöd till självhjälp, juridisk rådgivning och opinionsbildning. De lyssnar till människor som utsatts för förtryck, bl a människor på flykt, och arbetar tillsammans med de drabbade utifrån konkreta händelser för att sprida kunskap och påverka opinionen. Helt centralt i detta arbete är erfarenheter, behov och anspråk hos de människor som drabbas av den våldsamma migrationspolitiken. De gemensamma kollektiva erfarenheterna hos dem som spärrats in under väntan på att deras asylansökan ska prövas eller därefter visar att allt fängsligt förvar utgör en stor inskränkning i människors integritet.


Även forskningsstudier visar att det är nedbrytande såväl fysiskt som psykiskt för en person att vara placerad i fängsligt förvar. Konsekvenserna av förvar för den enskilde är oöverskådliga och ofta uppfattas inlåsningen som ett straff för ett brott som aldrig har begåtts. Människor som sökt en fristad bär inte sällan på tidigare trauman så som våldtäkt, övergrepp eller politisk förföljelse. De som spärras in erfar mycket konkret att de behandlas som om de vore dömda brottslingar. Dessutom är reglerna om förvarstagande många gånger snåriga eller vaga vilket gör att de kan användas på olika sätt. Det finns sällan någon gräns för hur länge en person får hållas instängd. I Sverige finns nu en sådan gräns på ett år om en person tas i förvar vid utredningsskäl. Från studier om migration och migrationskontroll, inklusive förvar som metod, kan vidare konstateras att systemet inte blir mer effektivt med tiden. Trots risken att spärras in och deporteras, trots risken för liv under flykten så migrerar människor p g a att de inte ser någon annan utväg.


Det är uppenbart att förvarstagnas upplevelser av sin situation står i skarp kontrast till mänskliga rättigheter. Det gör också, kan med fog hävdas, själva institutionen förvar. Kärnan i den internationella rätten är att ingen ska berövas sin frihet på ett godtyckligt sätt, d v s att regelverket klart och tydligt ska ange grunden för fängsligt förvar. Dessutom får en kontroll- eller tvångsåtgärd bara användas om den står i rimlig proportion till syftet, detta enligt proportionalitetsprincipen. Varje ingripande som vidtas ska alltid föregås av en intresseavvägning i syfte att pröva om nackdelarna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Och vi ska komma ihåg att de personer som är förvarstagna idag i väntan på asyl eller utvisning inte är det p g a någon misstänkt brottslig handling. Risken är överhängande att beslut om fängsligt förvar också strider mot bindande människorättsliga överenskommelser.


En rad internationella och nationella organisationers och myndigheters uttalanden leder emellanåt till att konsekvenserna av förvarens existens mildras för enskilda personer. Men i det sammanhanget saknas ofta ett uttalat ifrågasättande av förvarstagandet som statlig institution och teknik. Snarare tonar förvarstagandet i dessa diskussioner fram som något som kan genomföras på ett rättssäkert sätt – ett nödvändigt ont. Europadomstolen, en av de mest kända människorättsliga institutionerna i världen, har t ex i sin tolkning av rätten till frihet i artikel 5 i Europakonventionen uttalat vikten av att tillhandahålla pålitliga register över personer i fängsligt förvar för att motverka godtyckliga frihetsberövanden. Registren ska innehålla personernas identitet, skälen för frihetsberövandet, namn på den som beslutat detta, samt dag och tid för frihetsberövandets början och slut. Emellertid är det i dagsläget inte förbjudet enligt de mänskliga rättigheter att spärra in människor som sökt en fristad p g a kränkningar av sina grundläggande mänskliga rättigheter.


I Sverige övervakas förvarstagnas rättigheter av flera olika statliga aktörer som rättsväsendet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, olika utredningar och interna inspektioner. Dessa ska kontrollera lagligheten i förvarsbeslut. Flera frivilligorganisationer arbetar med att sprida kunskap om förvarstagnas rättigheter, och förslag på förändringar i lagstiftningen förs fram. Röda Korset har exempelvis påtalat att svenska myndigheterna måste ta till sig den återkommande kritik som riktas mot dem av Europeiska Kommittén för förhindrande av tortyr och annan inhuman och nedvärderande behandling eller bestraffning (CPT) för att personer som inte vare sig dömda eller misstänkta för något brott, placeras i kriminalvårdens häkten. Opinionsbildning pågår för att myndigheterna ska börja tillämpa rådande lagar på det sätt som lagstiftarna avsett.


Även om ett fåtal röster i grunden ifrågasätter företeelsen att människor hålls instängda så finns tendenser till en ökad öppenhet kring vad som pågår inne på förvaren och andra låsta platser. Den ovan nämnda europeiska kommittén besöker och rapporterar om förhållandena vid alla möjliga slags låsta institutioner, bland annat förvar. Man har en dialog med den aktuella staten, och fler och fler länder väljer att offentligt publicera det som framkommer i rapporterna. I arbetet mot tortyr har Förenta nationernas rapportör mot tortyr påtalat att


”en radikal omvandling är helt nödvändig i synen på vilken typ av frihetsberövande som är acceptabelt. Sedan åtminstone ett sekel tillbaks är att fängelser, polisstationer och liknande stängda för insyn, där pågår aktiviteter som ska döljas för offentligheten. (…) Det är hög tid för ett paradigmskifte som leder till full insyn i alla fängsliga förvar” (Sir Nigel Rodley, United Nations Special Rapporteur on Torture 3 July 2001, A/56/156, § 35, författarens översättning).


Ökad öppenhet kring vad som försiggår inne på förvaren kan vara en väg framåt för att göra situationen för förvarstagna personer bättre, och i förlängningen väcka opinion mot det fortgående övergrepp som själva inlåsningen innebär.


Varför placerar stater människor som söker en fristad i förvar? En övergripande funktion hos förvar är att staten använder dem för att undertrycka oönskade grupper. Genom historien har stater mer eller mindre uttalat argumenterat för att förvar är oundvikligen nödvändigt för att upprätthålla en effektiv migrationskontroll. Detta har i sin tur inneburit att förvar kommit att ses som ett måste. Ett sådant förgivet-tagande riskerar också opåtänkt att förstärkas genom bl a frivilligorganisationers arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter inne på förvar om inte förvaret som samhällsinstitution samtidigt ifrågasätts. Genom skapandet av övervakningsorgan och metoder för att granska förvaren har dessa kommit att bli ett legitimt och oumbärligt sätt att kontrollera migration. Detta syns inte minst i svensk lagstiftning. Här måste alla som arbetar för förvarens avskaffande se upp för att inte blir en bricka i ett cyniskt spel om hur migrationen ”med nödvändighet måste kontrolleras”. Samtidigt så måste de som kan göra allt för att bistå människor som har fastnat i systemets nät.


I den gemensamma kampen mot förvar kan många hinder överbryggas genom att ta utgångspunkt i Alirezas, Tanjas och andra förvarstagna personers egna erfarenheter. En forskningsinriktning som kallas för ’Autonom migration’ riktar ljuset precis dit: mot erfarenheter hos de personer som drabbas, med ett kritiskt perspektiv på existerande institutioner. Helt väsentligt med en sådan ansats är att försöka förstå och synliggöra migrationskontrollfunktioner i ett perspektiv av dem som drabbas av dem. Vi kan tala om detta som ett perspektivskifte från studier migration/människor på flykt till studier av migration/människor på flykt. Här är det angeläget att inte reducera migration till en inrikespolitisk fråga utan se till orsaker såväl som konsekvenser i olika länder, av migrationspolitiska beslut.


Sist, människor har alltid sina egna individuella skäl till att migrera och det är i berättelser som Alirezas och Tanjas och alla andra som drabbas av den samtida våldsamma politiken som nya politiska argument och ny politisk kraft för att fortsätta kampen mot förvaren finns. Anna Lundberg