En text publicerad i dagens SKÅNE FRIA där jag försöker reflektera över förra veckans lagförslag:
Jag läser en artikel från början av året. Barnläkaren Lars H Gustavsson beskriver ett vägskäl. Antingen väljer vi den anständiga vägen eller också den livsfarliga. Den livsfarliga vägen bygger på resonemanget att gränsen är nådd. Att vi nu helt enkelt inte klarar av fler. Så nu sätter vi stopp. Den vägen är livsfarlig för den strider mot humanitetens grundläggande principer.
Det är dessa principer som gör det möjligt för människor att se sig själv i andra människor.
Och det förutsätter möten.
Möten var i somras mitt hopp för att Sverige skulle kunna välja den anständiga vägen. Jag tänkte: allt engagemang och alla möten – på centralstationen i Malmö, i läxhjälpsrummet, i skolan, inom våra institutioner – det är möten som berör. Jag har nämligen sett det så många gånger. Hur det upprör när nyvunna vänner berättar om farliga flyktvägar, om oro för småsyskon i andra delar av Europa, om desperata försök att få ihop pengar för att en familjemedlem ska kunna få vård i någon annan del av världen. Jag har också sett hur den som blir hjälpt sedan blir en hjälpare. Har du väl gått med, engagerat dig, då slutar du inte.
Samtidigt som många engagerat sig i flyktingmottagandet så har debatten hårdnat. Det går snabbt: minns statsministern som för bara ett par månader sedan inför tusentals beskrev Sverige och Europa som en plats där flyktingar får skydd och där man tar gemensamt ansvar. Några dagar senare Malmöpolisen som plötsligen förklarade, förvisso felaktigt, att det var olagligt att hjälpa personer genom att skjutsa dem i bil om de inte sökt asyl ännu. Sen började man med gränskontroller. Och förra veckan kungjordes förslagen om tillfälliga uppehållstillstånd och att gränskontrollerna ska flyttas över till transportbolagen.
Den gradvisa brutalisering av mellanmänskliga relationer som nu äger rum drabbar naturligtvis främst de som kommer hit för att söka en fristad. De som inte har något annat val. De som kommer fastna på farliga platser, bakom stängsel, lås och bom. Utan någonstans att ta vägen.
Om riksdagspartierna inte besinnar sig nu, får vi se fler människor i fängsligt förvar; fler våldsamma deportationer; fler sjuka barn som skickas till länder där det är mycket osäkert om de kan få vård; fler föräldrar som inte kan annat än att ta med sina barn på den sjöodugliga båten över medelhavet om inte familjen ska tvingas leva åtskild under flera år; fler ungdomar som avviker för ett liv i skuggsamhället som papperslösa; fler främlingsfientliga som grinar ”vad var det vi sa, vad var det vi sa” med alltfler skoningslösa förslag; en alltmer teknisk och ogenomtränglig byråkrati, och en kraftigt ökad arbetsbelastning för Migrationsverket och domstolarna.
Denna utveckling gör något med alla oss som kallar oss demokrater. Lagar som pekar ut grupper, som avhumaniserar, stänger in och stänger ute, som inskränker våra möjligheter att mötas som människor genom att skapa ”dom andra”. Detta är i förlängningen ett hot mot demokratin, och den är faktiskt ingen självklarhet ens i Sverige. Inte heller finns det en svensk kultur som vaccinerar oss mot fascism.
Hannah Arendts reflektioner i boken the Origins of totalitarianism är en berättelse om detta, om hur ett totalitärt samhälle stegvis växer fram. Ett starkt karaktärsdrag i en sådan stat är inte att allt är tillåtet att göra med ”dom andra”, utan att allt är möjligt att göra. Att försöka beskriva verkligheten är ett skydd, menar Arendt, men hon fick som statslös och flykting själv erfara hur svårt det är att värja sig från manipulation av fakta.
I nödsituationer blir det särskilt viktigt att vara uppmärksam på just de risker som Arendt pekade på. Och att fundera över hur demokratin ska kunna överleva. Vad gör besluten med överenskommelser vi alla ställer oss bakom, om alla människors lika värde? Hur kommer samhället att utvecklas efter detta? När nödsituationen ebbar ut är det mycket svårt att gå tillbaka. Därför måste vi hålla emot nu, alla vi som kallar oss demokrater. Just nu har vi inget annat val än att tro på människans förmåga. Jag avstår från att ge mig in i en försåtlig lek med ordet asylrätt och ger istället några förslag i denna anda:
– öppna gränserna och låt alla statligt anställda arbeta med registrering av asylsökande, använd hela det statliga fastighetsbeståndet för mottagande (exempelvis högskolor och universitet),
– anställ fler socionomer, även studenter på sådana utbildningar, för att arbeta i mottagandet,
– gör det möjligt för privatpersoner som inte har registrerats i brottsregistret att ha boende hos sig. Finns barn i familjen låt dem ta med den nyanlända till sin skola (det finns skolor i Malmö som visar att de klarar anpassa både lokaler och undervisning till snabbt växande barngrupper),
– anställ kontaktlärare bland nyanlända lärare,
– kartlägg utbildningsbakgrund och professionstillhörighet redan vid registreringen av asylansökan så folk snabbt kan få kontakt med andra professionella i samma situation,
– låt högre utbildningsinstitutioner snabbt utveckla kurser för framtidens svenska ämbetsmän.