Följande bokrecension publicerades i senaste Artikel 14 och kommer i en längre engelsk version till hösten i Journal of Human Rights.
Lippert, Randy K., och Sean Rehaag, eds Sanctuary Practices in International Perspectives: Migration, citizenship and social movements. Routledge, 2012.
Fristad. Enligt Nationalencyklopedin en skyddad plats för jagad person, i praktiken olika sätt att göra motstånd mot frihetsberövande och utvisning av flyktingar. Det är ett uttryck för självständig migration då människor trots allt fortsätter att migrera och organisera sig utanför statlig kontroll. Och det handlar om rättighetsanspråk. Fristadsinitiativ är en deklaration av en rätt att ha rättigheter, för att låna Hannah Arendts berömda reflektion från mitten av förra seklet.
I efterdyningarna av andra världskriget skapades en grund för skydd av de mänskliga rättigheterna samarbete mellan stater. Systemet har i huvudsak kommit att handla om staternas relation till medborgarna. Problemet kvarstår att många saknar en stat som skyddar dem. En våldsam migrationskontroll har dessutom begränsat möjligheten för flyktingar att åtnjuta fristad från krig och förföljelse.
Denna bekymmersamma situation gör antologin Sanctuary Practices in International Perspectives till ett välkommet bidrag. Här beskriver forskare från hela världen platser och handlingar för fristäder, och vi erbjuds historiska och internationella såväl som teoretiska perspektiv.
Ett centralt tema är synlighet. Det är mycket svårt för en person som är utvisningsbar, att komma i förgrunden av motståndspraktiker eftersom varje framträdande innebär en risk. Ett annat tema i boken rör de politiska dimensionerna av fristadsbegreppet. Jennifer Ridgley beskriver förskjutningen från trosbaserade till politiska aktioner på 1970-talet då staden Berkley förklarade sig vara en fristad för amerikanska desertörer från Vietnamkriget. Jonathan Darling och Vicki Squire betraktar de politiska dimensionerna i ett vardagsperspektiv och i ett kapitel av Grace Yukich tecknas bilden av ”radikal inkludering” som påminner om Malmö fristad som är en växande rörelse av folklig solidaritet med papperslösa.
En tredje återkommande fråga handlar om lagen. Att hjälpa någon är inte ett brott mot lagen. Det är inte heller civil olydnad framhåller Caroline Patsias och Nastassia Williams. Fristadsinitiativ är snarare en politisk förpliktelse. Hilary Cunningham introducerar en förståelse av fristadspraktiker som ett ”civilt initiativ” för att upprätthålla lagen – eller för att återknyta till Arendt, att hävda en rätt att ha rättigheter. Om inte regeringen kan upprätthålla rättsstaten så måste någon annan göra det.
I ett kapitel diskuterar Peter Mancina hur rättighetsanspråk kan institutionaliseras. I San Francisco, liksom på flera andra platser i USA, har en lag instiftats om att kommunalt anställda inte ska ha samröre med migrationsmyndigheterna. Lokala myndigheter kom i kontakt med fristadsrörelsen som bidrog med stöd och råd om hur säkerheten för utvisningshotade personer skulle kunna garanteras. Alltfler religiösa församlingar anslöt sig och i ett senare skede involverades även poliser. De förbjöds stoppa, ställa frågor till och kvarhålla personer enbart med hänvisning till nationellt ursprung. Kampen för flyktingars rättigheter kom att utvecklas till politiskt arbete för en stad där alla invånare skulle gå fria från diskriminerande behandling. Papperslösa personer uppmuntrades att förbli ”friska, laglydiga samhällsmedborgare” vilket bidrog till främjande av den allmänna välfärden.
En känsla som finns kvar efter avslutad läsning är att fristäder kommer utvecklas alltmer i takt med att fler blir medvetna om konsekvenserna av dagens våldsamma migrationskontroll. Dess bredare politiska effekter återstår att se, jag är dock övertygad om att fristad som politiskt anspråk har en potential att rubba statens försök att monopolisera territoriell suveränitet och rätt att definiera vilka berättelser som får höras.