Det finns en dikt som återkommit till mig många gånger den senaste veckan. Den är från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit och lyder:
Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen.
Hur talar vi om de fruktansvärda händelserna med kapsejsade båtar på medelhavet – det som aldrig skulle få hända igen, som man sa efter Lampedusa 2013 då över 360 människor miste livet? Hur finner vi lösningar på problemen som orsakar dessa tragedier? Vilka frågor ställs om dagens situation och varför?
Sedan början av året har en person dött på medelhavet varannan timme, en person som inte haft något val annat än att stiga på båten. Efter att ha flytt krig, förföljelse, kränkningar av sina rättigheter. Efter att kanske varit inlåst i månader i väntan på att kunna betala för att ta sig vidare.
I den senaste katastrofen miste runt 900 människor livet. Det är för att sörja dem vi har samlats här idag.
Men också för att samla kraft. Går det att komma samman och ta ställning, agera, utan att rättfärdiga förgripelsen?
För något behöver göras. Men då behöver vad vi brukar kalla för problemformuleringsprivilegiet flyttas. Istället för att fråga hur smugglarna ska stoppas? Behöver vi undersöka vad sambandet är mellan EU:s migrationshantering och de sjunkande båtarna på medelhavet? Om du söker ett visum till Sverige med avsikten att söka asyl när du väl är här, kommer du inte få något visum eftersom du då inte bara vill besöka Sverige utan även stanna här. Det går alltså inte att söka asyl ”på distans” på exempelvis en ambassad utan man måste ta sig till det land i vilket man vill eller kan söka skydd. Det enda valet är att stiga på den undermåliga båten eller välja en annan livsfarlig gränsövergång till Europa.
Fram till i november förra året förvaltade den italienska regeringen ett ambitiöst program för sjöräddning som kallades “Mare Nostrum”. Det ledde till att uppskattningsvis 150.000 migranter räddades från att drunkna i Medelhavet. Men programmet fick inget ekonomiskt stöd från EU, en del var kritiska – det skulle leda till att fler kom, om människor räddades från att drunkna. Så initiativet upphörde, och vad hände efter Mare Nostrum? Från november 2014 till mars i år har antalet människor som försökt ta sig över medelhavet ökat till nästan det dubbla. Ett viktigt förslag till lösning från EU:s sida är att identifiera, fånga och förstöra fartygen innan de används av smugglarna. Hur var det med problemformuleringen?
Frågan Var går gränsen för antal personer som kan släppas in i Europa, tål vi mer? Behöver ersättas med Varför flyr människor? I bara Irak och Syrien har mer än 14 miljoner människor tvingats lämna sina hem, 600 000 personer sökte asyl i EU förra året. Och vi ska komma ihåg att av världen flyktingar uppehåller sig 80 % i utvecklingsländer. Journalisten Fabrizio Gatti som skrivit boken Bilal på slavrutten till Europa förklarade i en intervju nyligen att mer än var tredje fabrik i Frankrike drivs av elektricitet utvunnen ur uran i den gamla kolonin Niger samtidigt som 90 % av befolkningen i Niger inte har råd med elektricitet. Hade den franska regeringen betalat ett skäligt pris för sin el hade människor inte behövt fly. Så vad är kopplingen mellan Europas historia och de massiva förnekanden av mänskliga rättigheter som idag leder människor till att inte se något annat val än att lämna sina hemländer?
Frågan om Hur ett jämnt fördelat mottagande av ett förhållandevis litet antal flyktingar ska kunna åstadkommas Behöver ersättas eller i vart fall kompletteras med Vad är Europa och håller på att bli; Vad blir eftervärldens dom? De senaste tio åren har de europeiska länderna allt mer aktivt försökt hindra människor från att nå hit med båt från Afrika. EU:s gränsbyrå Frontex patrullerar tillsammans med myndigheterna i olika västafrikanska länder i delar av Medelhavet. Frontex samordnar återsändanden av s k irreguljära migranter och personer som har sökt asyl i olika medlemsländer men som fått avslag på sina ansökningar.
Vad skulle ha varit Europas framtid om britterna hade på liknande sätt stängt kanalen för franska flyktingar som flydde nazisternas barbari 1940? Det finns de analytiker som hävdar att den nu pågående hanteringen av den humanitära katastrof vi ser kommer leda till Europas egen kollaps.
Men på samma sätt som grundproblemen till det som nu sker har skapats av människor, så kan gemensamma aktioner också ändra på situationen. Som Athena Farouczads säger i en annan text ur samma diktsamling: På andra sidan denna olyckliga lögn möts vi och formulerar en fras vi bara trodde var andra förunnad.
Anna Lundberg