Megajournals

By The Royal Society of London [Public domain], via Wikimedia Commons
Förstasida på ett tidigt nummer av Philosophical Transactions (från Wikimedia Commons).
Ända sedan de första online tidskrifterna började dyka upp har man diskuterat hur man bäst ska ta tillvara på de möjligheter som digital publicering ger för vetenskapliga tidskrifter. Många försök har gjorts med allt från preprint-servrar till öppen peer review, men tidskriftsformen har visat sig seglivad och i mångt och mycket ser de vetenskapliga publiceringsmönstren idag ut som de gjorde innan den digitala revolutionen. Vissa skillnader finns förstås, i stort sett alla förlag lägger t.ex. idag ut accepterade artiklar innan de har blivit publicerade i ett tidskriftsnummer (s.k. online first-artiklar). Ett annat exempel på nya publiceringsmöjligheter i en digital miljö är de s.k. megajournals som börjat dyka upp det senaste decenniet.

Det som kännetecknar en ”megajournal” är:

  1. Artiklarna bedöms enbart efter ifall de håller god vetenskaplig och metodologisk nivå, dvs. man tar t.ex. ingen hänsyn till hur viktig forskningen kan anses vara, eller vilket genomslag man tror att den kan komma att få.
  2. Bred ämnesprofil, PLOS ONE tar t.ex. emot bidrag från alla discipliner inom naturvetenskap och medicin, medan SAGE Open spänner över samhällsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora.
  3. Open Access, vanligtvis finansierat med författaravgifter.
  4. En stor redaktion bestående av redaktörer från akademin (och inte professionella redaktörer).[1]

En av grundtankarna med megajournals är att bryta några av de begränsningar i tidskriftsformatet som sattes i den tryckta eran. En sådan begränsning handlar om storlek, där en digital publikation rent teoretiskt kan växa sig hur stor som helst. PLOS ONE, den första och en av de största megajournalerna, publicerade när den var som störst drygt 30 000 artiklar om året. 2016 har siffran sjunkit till ca 23 000, troligen främst till följd av ökad konkurrens från andra megajournals, men fortfarande långt fler än de största ”vanliga” tidskrifterna.

Sedan PLOS ONE dök upp 2006 och snabbt avancerade till att bli världens största peer reviewade tidskrift, har ett flertal andra förlag lanserat egna megajournals. Fenomenet har debatterats kraftigt och där vissa ser dem som den akademiska publiceringens framtid har andra ifrågasatt kvalitetsgranskningen (som ibland kallats ”peer review light”) och jämfört tidskrifterna med en akademisk soptipp för artiklar som inte platsar i mer traditionella, ämnesspecialiserade tidskrifter [2] (i mångt och mycket liknar kritiken den som framförts mot de s.k. rovförlag som diskuteras i en annan bloggpost, där förlagen anklagas för att vara mer intresserade av hösta in författaravgifter från författare än hålla hög vetenskaplig nivå). Traditionella, specialiserade tidskrifter brukar också ha en trogen läsekrets inom disciplinen som håller sig a jour med allt som publiceras i tidskriften, något som man förstås missar om man väljer att publicera sig i en kanal där 100-tals artiklar inom många olika discipliner publiceras varje vecka.

Fördelarna som brukar framhävas för att publicera sig i megajournals är att artiklarna blir OA, visserligen mot en kostnad men författaravgifterna i megajournalerna ligger ofta något under snittet för vad OA publicering brukar kosta. Den tid det tar från att artikeln skickats in till att den publicerats brukar också vara snabbare än hos traditionella tidskrifter. Slutligen så får det faktum att urvalskriterierna inte fokuserar på potentiellt genomslag som konsekvens att de flesta megajournals gladeligen publicerar negativa resultat och ”replication studies”, något som kan vara svårt att få publicerat i traditionella tidskrifter.

På sidan https://megajournals.info/ kan man få en överblick över vilka megajournals som finns, vilka ämnesområden de täcker och vad det kostar att publicera sig i dem.

/Aron Lindhagen

[1] Binfield, P. (2014) Novel Scholarly Journal Concepts. In S. Bartling and S. Friesike (eds.), Opening Science, pp. 155-163. http://doi.org/10.1007/978-3-319-00026-8_10

[2] Spezi, V., Wakeling, S., Pinfield, S., Creaser, C., Fry, J. & Willett, P. (2017) ”Open-access mega-journals: The future of scholarly communication or academic dumping ground? A review”, Journal of Documentation, Vol. 73 Issue: 2, pp.263-283, http://doi.org/10.1108/JD-06-2016-0082

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *