Tillgängliggöra forskningsdata öppet?

Öppet tillgänglig forskningsdata diskuteras allt mer, och därmed också öppet tillgängliggörande. I forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som nyligen beslutades, står det [1]:

[…] forskningsdata och vetenskapliga publikationer, som tas fram med offentlig finansiering bör vara öppet tillgängliga så långt det är möjligt. […] För vissa typer av forskningsdata finns dock behov av att begränsa öppenheten för att skydda den personliga integriteten, rikets säkerhet och liknande. För forskning som har innovationspotential kan det finnas behov av att begränsa öppenheten av immaterialrättsliga skäl. Det är dock ett viktigt ställningstagande att öppen tillgång utgör normen och att inskränkningar i öppenheten utgör undantagen.

[…] Regeringens målbild är att alla de vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör bli omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras. Likaså bör forskningsdata som ligger till grund för vetenskapliga publikationer bli öppet tillgängliga samtidigt som den tillhörande publikationen.

Malmö högskola har bidragit med en avsiktsförklaring kring deltagande i Svensk Nationell Datatjänsts (SND) tänkta nationella infrastruktur för tillgängliggörande av forskningsdata [2]. Både i forskningspropositionen och i SND:s ansökan till VR låter det hela ganska enkelt: offentligt finansierad forskning bör göra öppet tillgänglig om möjligt och SND leder en konsortieansökan med flertalet universitet som medlemmar för att skapa en lösning. Men i praktiken är det ett komplext område och som tämligen omedelbart genererar frågor. Frågor vars svar beror på vilket perspektiv man intar och perspektiven är många: forskarens, lärosätets (som myndighet), forskningsstödsverksamheternas, forskningspolitikens (på både nationell och europeisk nivå), forskningsfinansiärernas och forskningsinfrastrukturernas (för att nämna ett antal centrala perspektiv).

Intressant är att utgångspunkterna i de accelererande diskussionerna inte är inom-disciplinära eller ens inom-vetenskapliga. En grundtanke är ekonomisk – forskningsdata är en resurs som (i många fall) tagits fram med offentliga medel, inom forskningsprojekt eller inom ramen för anställningar vid lärosäten – och därmed bör/ska forskningsdata göras tillgänglig för samhället. Denna data tänks kunna leda till både innovation och till billigare framtida forskning då data redan finns tillgänglig. En annan grundtanke är att öka forskningens transparens – är forskningsresultaten korrekta? – och det är ett gott mål. Men ett mål som är mer svårt fångat än det först verkar, databearbetning och analys är i mycket forskning väl integrerade.

Dessa olika grundtankar, utgångspunkter för öppet tillgängliggörande, tyder på olika intentioner med det öppna tillgängliggörandet av data, och var och en av dessa intentioner leder till att olika versioner av insamlad data bör tillgängliggöras. För innovation behövs råvara och då bör rådata vara det naturliga tillgängliggöra. Data för framtida forskning? Det beror helt vilka metoder och frågeställningar den framtida forskningen kommer arbeta med, är det snarlikt ursprungsforskningen kanske en väl bearbetad version av data ska tillgängliggöras men är det annan typ av forskning kanske det är bättre med lätt bearbetad data. För att kontrollera forskningsresultat krävs helst alla versionerna av data, från rådata till det bearbetade urval som ligger till grund för just de resultaten som presenteras i den undersökta publikationen. Forskaren Christine Borgman ställer frågan ”When is data?” för att poängtera tidsdimensionen i datahantering [3], vilket leder till insikten att det inte finns någon självklar version av data att tillgängliggöra.

/Jonas Fransson

[1] Proposition 2016/17:50, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Utbildningsdepartementet: Stockholm. http://www.regeringen.se/4adad0/contentassets/72faaf7629a845af9b30fde1ef6b5067/kunskap-i-samverkan–for-samhallets-utmaningar-och-starkt-konkurrenskraft-prop.-20161750.pdf 

[2] SND (2017). Svensk Nationell Datatjänst: Ansökan till Vetenskapsrådet för Forskningsinfrastruktur Infrastruktur av nationellt intresse 2017.

[3] Borgman, C.L. (2015). Big data, little data, no data : scholarship in the networked world. Massachusetts: The MIT Press.

 

Megajournals

By The Royal Society of London [Public domain], via Wikimedia Commons
Förstasida på ett tidigt nummer av Philosophical Transactions (från Wikimedia Commons).
Ända sedan de första online tidskrifterna började dyka upp har man diskuterat hur man bäst ska ta tillvara på de möjligheter som digital publicering ger för vetenskapliga tidskrifter. Många försök har gjorts med allt från preprint-servrar till öppen peer review, men tidskriftsformen har visat sig seglivad och i mångt och mycket ser de vetenskapliga publiceringsmönstren idag ut som de gjorde innan den digitala revolutionen. Vissa skillnader finns förstås, i stort sett alla förlag lägger t.ex. idag ut accepterade artiklar innan de har blivit publicerade i ett tidskriftsnummer (s.k. online first-artiklar). Ett annat exempel på nya publiceringsmöjligheter i en digital miljö är de s.k. megajournals som börjat dyka upp det senaste decenniet.

Det som kännetecknar en ”megajournal” är:

  1. Artiklarna bedöms enbart efter ifall de håller god vetenskaplig och metodologisk nivå, dvs. man tar t.ex. ingen hänsyn till hur viktig forskningen kan anses vara, eller vilket genomslag man tror att den kan komma att få.
  2. Bred ämnesprofil, PLOS ONE tar t.ex. emot bidrag från alla discipliner inom naturvetenskap och medicin, medan SAGE Open spänner över samhällsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora.
  3. Open Access, vanligtvis finansierat med författaravgifter.
  4. En stor redaktion bestående av redaktörer från akademin (och inte professionella redaktörer).[1]

En av grundtankarna med megajournals är att bryta några av de begränsningar i tidskriftsformatet som sattes i den tryckta eran. En sådan begränsning handlar om storlek, där en digital publikation rent teoretiskt kan växa sig hur stor som helst. PLOS ONE, den första och en av de största megajournalerna, publicerade när den var som störst drygt 30 000 artiklar om året. 2016 har siffran sjunkit till ca 23 000, troligen främst till följd av ökad konkurrens från andra megajournals, men fortfarande långt fler än de största ”vanliga” tidskrifterna.

Sedan PLOS ONE dök upp 2006 och snabbt avancerade till att bli världens största peer reviewade tidskrift, har ett flertal andra förlag lanserat egna megajournals. Fenomenet har debatterats kraftigt och där vissa ser dem som den akademiska publiceringens framtid har andra ifrågasatt kvalitetsgranskningen (som ibland kallats ”peer review light”) och jämfört tidskrifterna med en akademisk soptipp för artiklar som inte platsar i mer traditionella, ämnesspecialiserade tidskrifter [2] (i mångt och mycket liknar kritiken den som framförts mot de s.k. rovförlag som diskuteras i en annan bloggpost, där förlagen anklagas för att vara mer intresserade av hösta in författaravgifter från författare än hålla hög vetenskaplig nivå). Traditionella, specialiserade tidskrifter brukar också ha en trogen läsekrets inom disciplinen som håller sig a jour med allt som publiceras i tidskriften, något som man förstås missar om man väljer att publicera sig i en kanal där 100-tals artiklar inom många olika discipliner publiceras varje vecka.

Fördelarna som brukar framhävas för att publicera sig i megajournals är att artiklarna blir OA, visserligen mot en kostnad men författaravgifterna i megajournalerna ligger ofta något under snittet för vad OA publicering brukar kosta. Den tid det tar från att artikeln skickats in till att den publicerats brukar också vara snabbare än hos traditionella tidskrifter. Slutligen så får det faktum att urvalskriterierna inte fokuserar på potentiellt genomslag som konsekvens att de flesta megajournals gladeligen publicerar negativa resultat och ”replication studies”, något som kan vara svårt att få publicerat i traditionella tidskrifter.

På sidan https://megajournals.info/ kan man få en överblick över vilka megajournals som finns, vilka ämnesområden de täcker och vad det kostar att publicera sig i dem.

/Aron Lindhagen

[1] Binfield, P. (2014) Novel Scholarly Journal Concepts. In S. Bartling and S. Friesike (eds.), Opening Science, pp. 155-163. http://doi.org/10.1007/978-3-319-00026-8_10

[2] Spezi, V., Wakeling, S., Pinfield, S., Creaser, C., Fry, J. & Willett, P. (2017) ”Open-access mega-journals: The future of scholarly communication or academic dumping ground? A review”, Journal of Documentation, Vol. 73 Issue: 2, pp.263-283, http://doi.org/10.1108/JD-06-2016-0082