Företag med ekologiska förtecken – växer som svampar

Är det bra att köpa närodlat? Ett antal röster (SvD, Krav, UR) har pekat på att så inte automatiskt måste vara fallet. Transporterna utgör endast en mindre del av miljöpåverkan för många grönsaker och det är ju inte alls säkert att det närodlade odlas enligt ekologiska principer.

Ett par aspekter av det närodlade kan dock vara relevanta att lyfta fram. För det första har närodlat en potential att vara betydligt färskare genom kortare transporter (och eventuellt inte så många mellanhänder). Det kan innebära att mer går att nyttja och därigenom mindre svinn, vilket ju är en uppmärksammad miljöaspekt. Dessutom är vanligen färskare grönsaker också betydligt godare! En annan sida av saken är att man genom att köpa närodlat bidrar till att utveckla den regionala ekonomin. Inte minst viktigt för en region som Skåne, med hög arbetslöshet och relativt svag ekonomisk utveckling.

Mat och matlagning är ett av mina främsta intressen. Som kanske en del känner till  har jag också bakgrund inom restaurangbranschen. Men även i mitt nuvarande arbete på högskolan tycker jag att mat är viktigt att studera och diskutera. Miljöaspekterna av livsmedelsproduktionen och hälsoaspekterna av det vi stoppar i oss är centrala frågor idag; såväl här i Malmö som på andra håll i världen. Maten är en avgörande del av vårt välbefinnande, och ju godare desto bättre. Som alla som ägnat sig åt matlagning vet, är kvaliteten på råvarorna avgörande för resultatet. De bästa råvarorna talar för sig själva.

Fil 2015-07-24 16 36 41

(Foto: Fredrik Björk)

Därför har jag från och med förra veckan börjat prenumerera på färska champinjoner, odlade i en container i Helsingborg. Jag började med ett halv kilo i veckan, men har från och med denna vecka ökat till ett kilo i veckan. Kvaliteten är utmärkt. Texturen är härligt krispig och spröd; smaken nötig och fräsch. Naturligtvis god med alla sorters tillbehör, exempelvis några droppar olivolja och lite salt, men kan också avnjutas helt på egen hand. Idag blev det en sallad med champinjonerna som huvudnummer, sallad och lök från egen odling (ännu närmare odlat!) lite oliver och riven parmigiano på toppen. Mat för en gud.

Entreprenören bakom svampodlingen, som går under företagsnamnet Lilla Svampkorgen, heter Ela Güler och är ny i svampbranschen (men med en bakgrund i restaurangbranchen). I en intervju för Almedalsbladet säger Ela att hon planerar att skörda omkring 500 kg ekologiska champinjoner i sin anläggning, som består av två isolerade containrar.

(Foto: Länkat från www.di.se)

”Jag upptäckte att det var svårt att hitta fina champinjoner i affären. De var ofta bruna och fula. Och eftersom de flesta champinjoner importeras och det finns få lokala odlare i Skåne så tänkte jag att det fanns en affärsmöjlighet. Jag har redan avtal med flera grossister som är intresserade av att köpa svampar av mig. Jag börjar leva nu”

”Jag börjar leva nu”, säger Ela. Innan satsningen på svampodling gick hon arbetslös. I intervjun berättar Ela att Ester haft stor betydelse för henne: ”När jag kom i kontakt med Ester tog mitt liv en ny vändning. Jag har fått hjälp med att bygga upp självkänslan med hjälp av fysisk träning och personlig ledarskapsutveckling. De har hjälpt mig både privat och för att starta företag.” Ester är en stiftelse som erbjuder arbetslösa kvinnor med invandrarbakgrund en väg till eget företagande genom utbildning, coachning och vägledning. En central tanke är att det krävs kapital för att lyckas med företagande – förutom det finansiella kapitalet även kunskapskapital och socialt kapital. Utgångspunkten är att det gäller att ta alla dessa tre former av kapital på allvar för att företagandet skall bli uthålligt.

 

IMG_93631

(Foto: Lena Andersson)

Viktigt är också att utmana givna normer och regelverk. I en intervju i Dagens Industri berättar Ela att hon fått låna totalt 500 000 sek, det största lån som beviljats hittills inom ramen för Esters mikrofinanslösning. Det som är särskilt intressant är att lånen har kommit till genom ett samarbete med Swedbank, som beviljar lån till bolåneränta tack vare att föreningen Johanniterhjälpen står som garant och täcker upp för 80 procent.

Kerstin Thulin, en av Esters grundare, menar i samma artikel: ”Låt oss vara ärliga. En arbetslös kvinna med utländsk bakgrund hade inte haft en chans att få banklån annars”. En annan viktig del är att kommunen är med på resan, i form av den så kallade Helsingborgsmodellen: Medan kvinnorna är i uppstartsfasen och genomgår utbildning, låter socialnämnden kvinnorna behålla sitt försörjningsstöd, i Ela Gülers fall aktivitetsstöd.

Lilla Svampkorgen är än så länge i ett tidigt skede. Stödet från Ester och kommunens välvilliga inställning är viktiga för uthålligheten, men den allra viktigaste delen är redan på plats: En utmärkt god champinjon.

Särskilt TACK till Lena Andersson, projektledare på Ester! 

Innovation som politik

Slavoj Zizek skrev nyligen i the New Statesman om hur den ”grekiska krisen” sätter fingret på den ”postpolitiska” ståndpunkten – att samhälleliga fenomen, processer och policies hanteras som tekniska, administrativa fenomen. Och att politiken – och därigenom demokratin – är ”maktlös” i förhållande till den ekonomiska sfären.
—–
I sig är detta ett ideologiskt ställningstagande – som säger att ekonomin måste särskiljas från demokratiskt, medborgerligt inflytande. Det grundläggande värdet som enligt detta sätt skall uppnås är ”tillväxt i ekonomin”, vilket skall ”rädda jobben”. Och den mekanism som skall säkerställa detta är innovation. Hur detta fungerar analyserar en myndighet som kallas ”Tillväxtanalys”. På deras hemsida står att de ”har regeringens uppdrag att analysera och utvärdera svensk tillväxtpolitik. Vårt övergripande mål är att stärka den svenska konkurrenskraften och att skapa förutsättningar för fler jobb och växande företag i hela landet”. Bland titlarna på deras publikationer är ”innovation” – antingen i sig sjäv eller som en del av innovationspolitik etc. – ett av de allra vanligaste orden.
IMG_0681

Vad är då egentligen innovation? Varför är det intressant att tala om detta? För den Österrikiske ekonomen Schumpeter, som verkade under förra delen av 1900-talet var innovationerna centrala för ekonomisk utveckling. De skapade nödvändig förändring. På politisk nivå finns också en föreställning om att innovation är något som måste frammanas, stödjas, utvecklas. Detta är då tänkt att ske genom att skapa ett gynnsamt klimat i form av ett innovationssystem, som framför allt finansieras genom skattepengar. Ut ur detta system så är det sedan tänkt att innovationer skall äga rum – genom att kommersialiseras. Så blir det jobb och alla lever lyckliga.

—–

Vad är då ett innovationsystem? När Sydsvenskan gjorde en undersökning härom året försökte man inte definiera vad systemet var, utan fokus låg på intitutionsnivå – vilka organisationer, såväl permanenta som tillfälliga (dvs i projektform) agerar ”innovationsstödjande” – inkubatorer, finansiärer osv. Den danske forskaren Jörgen Rosted specificerar innovationssystemet med ”de kompetencer, rammebetingelser og vilkår, der karakteriserer samspillet omkring innovation”. Visst kan man tänka att det är rambetingelser och villkor som definierar ett system. Det är ju ett försök att definiera en yttre gräns, och kanske något av en teknokratisk ansats. Innovationssystemet som administrativ, byråkratisk lösning.

—–

Men man kan också tänka på andra sätt. System är inte slumpmässigt organiserade. Om man sätter Rosteds ”samspel” som utgångspunkt istället kan man se begreppet innovationssystem som syftandes på en kategori aktörer och processer som förenas av gemensamma principer och/eller logiker och utifrån detta ”samspelar” – medvetet eller omedvetet.  En del forskare har föreslagit att det är flödet av kunskap som är denna röda tråd. Men det går också, utifrån hur exempelvis aktörerna i det Skånska innovaitonssystemet är organiserade, att se flödet av resurser som organiserande princip. En idealistisk och en materialistisk hållning, kan man säga.

IMG_0711
Men det finns många begrepp i innovationsparlören. Inte minst på senare år har talet om social innovation blivit allt viktigare: ”lösningar” på sociala problem, samhälleliga utmaningar och svaga grupper. Det är framför allt social innovation som i Malmö äger rum i Rosengård, men inte i Limhamn; i Seved men inte bland villorna i Bellevue.
Den innovation som behandlas inom innovationssystemet och som skall ge tillväxt, framåtriktning osv förknippas med ”kluster” som Media Evolution City, inkubatorer som MINC och nätverk som Sustainable Business Hub.
Man kan då utan problem komma tillbaka till tanken om innovationssystem såsom ordnade dels utifrån en idealistisk hållning och dels utifrån en materialistisk – och frågor om Innovation är således frågor om makt över såväl materiella aspekter som makt över idéer. Istället för att se innovationssystem som administrativa, tekniska lösningar  kan man därmed tala om Innovationssystememt som ett politiskt system, grundat på ideologi och normativa värden – samtidigt som få kritiska och fördjupade samtal förs om innovationssystemet. Därför är det inte svårt att hävda att det finns rum för ett öppet samtal om vem som bjuds in och vem som inte bjuds in. Vem har rätt yttra sig  och på vilka grunder? På vilka platser förs sådana samtal? Vilka värden som står i centrum för innovationssystemet?
—–
Tanken bakom konversatoriet är att bryta den magiska cirkeln, avtäcka normativa värden och föra samtalet på andra platser än där samtalet om samhälleligt viktiga frågor vanligen förs. Under Skåne innovation week genomfördes därför ett antal konversatorier på olika platser i Skåne – platser som man inte alltid förknippar med innovationer och innovationssystemet. En grundprincip är att i Konversatoriet står samtalet, konversationen, i centrum. Det är en bruten cirkel. Ansatsen är att det finns alltid plats för den som har en vilja konversera. Oavsett yrke, akademisk titlar eller föregiven expertis – allt sådant får man hänga av sig i garderoben innan man börjar konversationen. Det är inte en formella samhällsposition som ger dig rätt att tala här, utan dina personliga erfarenheter och visioner.
—–
I nästa podcast som kommer om ungefär en vecka kommer jag att göra några personliga reflektioner utifrån de fyra konversatorier som genomfördes under Skåne Innovation Week – på temat ” vågar vi bli Europas mest innovation region”?
Hör som podcast:

Civilsamhällets resurser

Den idéburna sektorn – eller det organiserade civila samhället om man så vill – lyfts ofta fram som en viktig del av samhället. Något som det är viktigt att skapa goda villkor för. Motiveringarna kan se lite olika ut: I den nationella innovationsagendan som den förra regeringen tog fram för något år sedan lyftes det civila samhällets betydelse för att utveckla innovationer som möter samhällsutmaningar. I andra sammanhang har det civila samhällets betydelse för demokrati och delaktighet påtalats. Häromdagen pekade ett antal debattörer, inkluderandes några ministrar i den nuvarande regeringen, ut civilsamhället som ”avgörande” för välfärden. En reflektion blir givetvis om det organiserade civilsamhället är viktigt i sig själv – eller om det handlar om att man skall se det som ett verktyg för åstadkomma något annat. ”Man” i detta fallet är då framför allt den gemensamma, politiskt styrda sektorn (och mycket riktigt så finns det en statlig utredning som skall undersöka hur det civila samhället kan stärkas).

Synsättet påverkar hur man ser på vilka resurser som kan ges till civilsamhällets organisationer, och på vilka villkor, men också på de mer generella spelreglerna. Vad kan och bör civilsamhällets organisationer  göra, vem kan bestämma detta och hur kan resurser för att göra detta möjligt skapas?

grupp1

Ur forskningssynpunkt är inte detta nytt. Redan på 1970-talet började forskare som studerade sociala rörelser se på hur man skaffade sig resurser. I huvudsak fanns två linjer: en som skulle kunna kallas entreprenöriell, med ett fokus på ekonomiska resurser; och en mer politiskt orienterad, där exempelvis legitimitet ses som en central resurs.

Under de senaste decennierna har det skett en förändring vad gäller villkoren kring de ekonomiska resurserna som ställs till det organiserade civilsamhällets förfogande. Projektfinansiering har blivit allt viktigare i förhållande till de föreningsbidrag som historiskt, tillsammans med medlemsavgifter och volontärarbete, utgjort föreningarnas ekonomiska bas. Samtidigt har också sociala företag vuxit fram i allt större utsträckning, företag som bygger på det civila samhällets värdegrund och ofta är juridiskt (och praktiskt) organiserade enligt demokratiska principer, men där resursskapandet i större utsträckning bygger på marknadsmässiga principer.

Kritiken mot projektfinansiering har varit stark, och tagit flera utgångspunkter. En aspekt som ofta lyfts är att projektens tidsbestämda karaktär gör att insatserna blir kortsiktiga, det blir inte någon uthållig förändring. En annan synpunkt har varit att projektfinansieringen ofta är en del av ett program som handlar om att förverkliga politiska mål, och att det civilas samhällets organisationer därigenom riskerar att bli en form av ”underleverantörer” till kommuner och andra offentliga aktörer – vilket gör det svårare att vara en del av ett kritiskt, demokratiskt samtal. Samtidigt har det varit tydligt att projekt, som organisationsform, inte minst när ett antal aktörer från olika sammanhang kan samlas, skapar förutsättningar för innovativt tänkande och förändringsarbete.

En ny form av finansiering har de senaste åren gjort sitt (synnerligen försiktiga) inträde på arenan: Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Två huvudsakliga ansatser har präglat diskussionen om IOP: Å ena sidan att New Public Management-modellen med offentliga upphandlingar tenderar att fungera snävt ekonomiskt, vilket innebär att de kvaliteter och värden som det organiserade civilsamhället utvecklar inte värdesätts i konkurrensen; å andra sidan är tanken att IOP-modellen skall skapa en större förutsägbarhet för organisationen när det gäller verksamheter som är beprövade och behöver ett uthålligt resurstillflöde.

FORUM spelade en viktig roll när IOP-modellen utvecklades, och det material som togs fram har bildat utgångspunkt för de processer som skett på olika håll i landet när sådana avtal slutits. Just nu pågår en sådan process i Malmö, där för första gången IOP-avtal upprättas inom arbetsmarknadsområdet. Det skall bli mycket intressant att följa – och FORUM har också aviserat en nationell IOP-konferens i mars 2016.

Det är ett viktigt steg. Det kan finnas anledning att synliggöra och diskutera de erfarenheter som finns för att kritiskt granska IOP som modell för att skapa resurser för det civilas samhällets organisationer. Modellen bär viss prägel av ett ursprung i en anglosaxisk tradition, vilket gör att vissa delar kan behöva justeras. Det gäller speciellt den passus som (i FORUMS material) säger att partnerskapet handlar om att ”Bägge parterna är med och finansierar verksamheten (via pengar eller andra insatser)” – detta skulle betyda att partnerskap endast kan göras med antingen en organisation som bygger på volontärer eller också att organisationen skall ta resurser från andra delar av sin allmännyttiga verksamhet. Det blir väldigt konstigt – det blir bara meningsfullt om man tar sin utgångspunkt i en syn på civilsamhällets organisationer som en form av välgörenhet.

En annan fråga gäller just organisationens självständighet: I vilken utsträckning kan man vara en kritisk röst i samhället när man samtidigt är en del av ett partnerskap, som ju handlar om ett delat ansvar?

Och den allra viktigaste punkten att undersöka är detta, enligt mig: Vad innebär det rent konkret med ett partnerskap och därigenom ett gemensamt ansvar – för att inte detta ”endast” skall bli ett kontrakt för sociala tjänster?

IOP kan bli ett viktigt komplement till andra former för att bidra med ekonomiska resurser till det civilas samhällets organisationer – men samtidigt kan det vara viktigt att tydliggöra att även projektfinansiering och föreningsbidrag har sina funktioner att fylla. Det är viktigt att se det som ett komplement – och att granska och diskutera hur det fungerat – och kan fungera – för att bidra till ökad kunskap.

 

 

Dags att sätta välbefinnandet i centrum för samhällsutvecklingen

Millenniemålen (MDG) når vägs ände i år. ”Äntligen”, säger nog en del. Sedan de infördes år 2000 har de utgjort en skakig karta för internationell utveckling, parallellt med en växande global debatt om stigande ojämlikheter såväl inom som mellan länder, försämrade miljöförhållanden och politisk instabilitet. Trots att de var utvecklade för att stödja fattiga länder på deras färd mot ”utveckling”, menar många att millenniemålen inte har bidragit till meningsfull förändring i någon större utsträckning. I stort sett har resultatet blivit ”business-as-usual” – ekonomiskt, politiskt och socialt. 

Millenniemålens misslyckande är framför allt ett misslyckande för konventionellt ekonomiskt tänkande. Det finns en växande insikt om att den konventionella synen på ekonomisk utveckling, vilken bygger på att maximera tillväxten av bruttonationalprodukten (BNP) till varje pris, är inte bara otillräcklig ur ett socialt perspektiv, utan också förödande för välbefinnandet hos våra samhällen och ekosystem. Om man till detta lägger globala ekonomiska kriser och hotet från klimatförändringar – kopplat till behovet av att i grunden transformera vår energiregim – är det tydligt att världen står inför omfattande utmaningar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är mot denna bakgrund representanter för FNs medlemsstater inom några månader skall anta den nya agendan – ”Sustainable Development Goals” (SDG). Till skillnad från tidigare initiativ betonar dessa att välbefinnande – utifrån såväl antropogena som ekosystemiska perspektiv – är en förutsättning för hållbarhet. Och till skillnad från Millenniemålen – som enligt uppgift utvecklades av några män i FNs källare – bygger SDG på en bred och tämligen öppen process. 

Det finns därför förhoppningar om att SDG kan stimulera till reformer av ekonomiska styrmodeller och påverka i riktning mot en politik som bättre bidrar till samhällsutveckling. SDG har dock inte undsluppit kritik. En ofta framförd synpunkt är att man i sin ambition att täcka in alla upptänkliga aspekter skapat en alltför komplex och svåröverskådlig agenda – samtidigt som de övergripande och visionära målen kan upplevas som utslätade. Men trots sina begränsningar, kommer SDG att vara riktmärken mot vilka alla länder kommer att tvingas mäta sina framsteg under de närmaste decennierna: Till skillnad från sina föregångare kommer SDG att gälla för alla länder, inte endast för de så kallade ”utvecklingsländerna”. 

För Sverige betyder detta att det finns ett behov av nya tankefigurer. ”Hållbar utveckling” kommer inte längre att vara ett begrepp som handlar om i första hand internationellt bistånd och andra initiativ ”någon annanstans”, utan en agenda som i lika stor utsträckning handlar om vad som måste hända här. 

IMG_0589 (1)

Idag är det Sveriges nationaldag. I många sammanhang omtalas allt det som är gott och välfungerande i landet. Men man behöver inte skrapa mycket på ytan för att finna sprickor i fasaden, orättvisor och omständigheter som påverkar människors välbefinnande negativt och förhindrar att de når sin potential. 

För att nå de hållbara utvecklingsmålen krävs inte endast ett ändrat synsätt på företagande och innovation, en mer visionär politisk agenda utan också nya sätt att göra forskning och annan kunskapsutveckling relevant och brett tillgänglig. Det handlar om ekologisk omställning av produktion och konsumtion, nya former av stadsutveckling och medborgarinflytande samt förändringar av utbildningssystemet och mycket annat. 

Detta är processer som pågår på många håll: I exempelvis Sydafrika lanserades nyligen initiativet ”WE-Africa”, ett nätverk av forskare och praktiker som delar en vilja att stödja omställning i riktning mot en ekonomi där välbefinnandet hos människor och miljö står i fokus. Ett liknande initiativ från svenskt håll skulle kunna vara en viktig del i denna nödvändiga omställningsprocess. 

Beyond a narrow econometric view of development: The Global Wellbeing Lab

The critique against the GDP-based economic paradigm is not new. A couple of years ago the ”Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress” presented their report (2009). Here, among others, economists Joseph Stieglitz and Amartya Sen argued that we need to ”shift emphasis from measuring economic production to measuring people’s well-being”. Developing new metrics is part of this process, but it is important that we also think about the broader and more fundamental task: changing institutions and their logics beyond econometrics to an approach were the resilience of social and ecological systems and the wellbeing of humans are in focus.

On a policy level, there are several initiatives around the world. In the US, states like Maryland, Vermont and Oregon has introduced ”Genuine Progress” Indicators (see also the Demos blog on this). Most well known, however, is probably the small Asian country of Bhutan, who have decided not only to measure Gross National Happiness but also to use these indicators to screen policies and programs.

The Global Wellbeing Lab (GWL) is an initiative from the Global Leadership Academy of GIZ (Germany’s development agency), MIT’s Presencing institute and The Gross National Happiness Center in Bhutan. The intention is to ”convene regional clusters of innovators from business, government, and civil society whose work aims to shift institutions beyond the pursuit of narrowly measured parameters of success (such as profit or growth for its own sake) to broader aims that translate into sustainable wellbeing for our societies and the environment.” The topics include investigating the new opportunities that are emerging as a result of this growing critique – among governments, businesses, social entrepreneurs and civil society actors.

A key point in the Global wellbeing lab, is the approach to think about change on an inner, personal, as well as systemic, level; the need to shift from ego-systems thinking to eco-systems thinking. Leading this process is Otto Scharmer of MIT/Presencing institute, and the individual and collective learning journeys are guided by his Theory of U approach, which emphasize the need to ”lead from the future as it emerges” – letting go of the ambition to control the future, instead focusing on awareness and attention, grounded in individual and organizational empathy.

The lab members brings global diversity as well as cross-sector competence. Participants range from Robert Axelsson, chairman of Hållbara Bergslagen (Sustainable Bergslagen), Mary Jane Morifi from the Nelson Mandela Children Hospital Trust (South Africa); Professor Lorenzo Fioramonti , director of the Center for the study of Governance Innovation at the University of Pretoria (South Africa); Alfred Tolle, senior sales manager at Google (Ireland); David Bullón Patton, director of innovation at the Ministry of Science and Technology (Costa Rica); Gregor Henderson, who is coordinating the initiative to set up ”wellbeing what-works centers” across Britain; to Alexander Høst Fredriksen, founder of the social enterprise Cykelven in Copenhagen. And myself.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

GWL 2.0 members at the sensing journey/workshop in Bhutan, May 2015. From left: David Bullón Patton, Regina Reyes, Gregor Henderson, Kevin Cooke, Hang Mai, Dr Ha Vinh Tho, David Graf. 

The Lab kick-off took place just outside of Berlin in mid-February 2015 at the ecological retreat Landgut A Borsig. During two days the the 25 menbers of the GWB 2.0 interacted not only with each other, but also with some participants from the 1.0 lab and engaged facilitators from GNH Center Bhutan, the GIZ Global Leadership Academy and the Presencing Institute. The focus was mostly on group interaction, listening and learning from each other. One of the methods was dialogue walks, when we would walk for about a half hour in the village, talking and listening about each others passions and life-defining moments. But the lab is not only about talking and listening – the idea is that it should also lead to pilot projects/prototypes that can be local as well as global. Important, however, is the need to restrain us – to have us ”hold our horses”. Most of us are used to work in environments where we tend to be ”jumping to solutions”. An important component of the Theory of U, is to sense and ”become part of” processes, rather than trying to control and program it. So – the idea is that we are to set out on individual ”learning journeys”, but also interact in regional clusters as well as in the wider, global, lab. Our European regional cluster met in Malmö in early April. You can read more about this sensing journey on GWLs blog!

 

Everybody’s welcome!

bottone invitation

 

 

Christiano Bottone: Former Creative Director of his advertising agency, discovers the Transition movement in 2008. Founding member of Monteveglio Città di Transizione, the first Transition Initiative in Italy and of Transition Italia, the national hub, of which is currently president. He lives in Monteveglio with his wife, 2 children, 2 dogs and a variable number of cats. He has made transition his job as a trainer, facilitator, activist and researcher. A big part of his work is done now with local government and in support to local transition groups in Italy, increasingly common the development of processes of transition for enterprises. He does not know yet whether the transition will save the world, but in the meantime it is very funny!

Cristiano is also appearing at the National Transition Towns conference, which takes place in Malmö on May 8-10 – he’s part of a seminar on Saturday May 9th 13:00-14:00 together with Tanja Aertebjerg, Miljöpunkt Österbro (Denmark) and Ralph Bohlke, Transition France. Location: Studiefrämjandet, Ystadsgatan 53, Malmö. (Full programme of the Transition Conference)

Penta helix: Conceptualizing cross-sector collaboration and social innovation processes

When the triple helix concept was introduced 15 years ago (see eg Etzkowitz & Leydesdorff, 2000; Etzkowitz et al 2007), it had tremendous significance for policy making and understanding of innovation systems – and the different roles that actors could adopt. In those days, this could be seen as an almost ”disruptive” idea – not least because the helix metaphor argued that the relationships should be seen as winding and interwoven rather than linear. Soon, however, the institutional arrangements that were established in the name of triple helix became more separated and conventional: the inventions were supposed to be generated in what has been called the ”knowledge infrastructure” (by which is usually meant universities), developed through the ”support structure” (incubators,etc., usually tax-financed) and finally commercialized in the ”production structure” (private business). The result would then be economic growth, and everyone will have a good and happy life.

While this model was the foundation for the development of what might be called the conventional innovation system – with a focus on productification and commercialization – over time it has become increasingly clear that the institutional arrangements, as well as these figures of thought, are not ideal for social innovation processes. Certainly, researchers can come up with cheeky ideas also for social innovations, and it does happen that social innovations can be commercialized, but it can hardly be described as a typical or generally valid model. It is also not certain that social innovations must be implemented in the form of new, autonomous businesses or organization – it might as well be about changing routines in public administration.

One of the critical responses to the triple helix concept came in the form of proposals for a quadra or quattro helix model. Ahonen & Hämäläinen (2012), for example, argued that the triple helix needed to be complemented with what could be described as a fourth position, which could be taken by third sector organizations, users, citizens or others, based on an open-innovation logic. Billing (2009), in the report ”Øresund – social innovation Zone?” and Danilda, Lindberg & Torstensson (2009), empirically based on the WINNET network, to the contrary, structured quattro helix models specifically based on the argument that third sector organizations also have a legitimate role to play in the innovation system.

Both of these approaches are relevant, but also impose restrictions that could be problematic. It could be argued that innovation has become a central political concept today, not least because of the severe economic crises in recent years, which makes it possible to argue that innovation systems can be described as a form of governance structures. Ahonen and Hämäläinen’s ”open position” can thus be seen as reproducing and legitimizing the fundament of a system that have proved to be unsustainable ecologically, socially as well as economically. Billing’s and Danilda, Lindberg & Torstensson’s model can, at least in the Nordic countries, be seen as logical, as it seems based on the structure of the Nordic welfare state model, where legitimacy is strongly linked to organizing and organizational form. This means that it is possible to understand this latter quattro helix model also as a reflection of the Swedish welfare state model and its roots in social movements, such as the labour movement. At the same time, an important part of the discourse on social innovation is a critique of economic, ecological and social structures (such as the organization of welfare services) and a need to rethink (and create) different and innovative models. A central value is also a civic perspective where both rights and responsibility are in focus (Björk, Hansson & Lundborg 2014).

Carayannis & Campbell (2012) argues that there is a need for a ”Sustainable development perspective that brings together innovation, entrepreneurship, and democracy.” Based on such a position, it is possible to conceptualize an approach to social innovations that could be described in terms of a penta helix. The concept itself is not new in innovation discourse: A text published by PWC (2005) outlined a model where a quattro helix model was supplemented with a role that was awarded to ”citizens or enthusiasts” and was based mainly on what could be seens as part knowledge/innovation logic and part a economic growth logic: ”In order to create growth and strategic development.” Interestingly, this model was appropriated from ”The Swedish city of Gavel” (sic – should probably be Gävle) and that in the PWC model the ”City government” is awarded the spot at the center.

 

Penta helix – an innovation logic for social innovation?

The case for a corresponding figure of thought linked to social innovation interaction is somewhat different. The idea of a central, cross-boundary, role in an innovation ecosystem for social innovations is based, in a similar way as in the PWC model, on a knowledge/innovation logic but also on a democratic logic. It is simply not reasonable to devise an innovation system for social innovations that do not include both third sector organizations as well as active citizens/social entrepreneurs. In addition to these logics, which could be described also in terms of legitimacy, it is also about action, which could be illustrated with Geoff Mulgan’s (2007) well-known ”Bees and Trees” -metaphor where these ‘grenzgänger’, a kind of organizational bricoleurs, “operate across the boundaries between these sectors … innovation thrives best when there are effective alliances between small organisations and entrepreneurs (the ‘bees’ who are mobile, fast, and cross-pollinate) and big organisations (the ‘trees’ with roots, resilience and size) which can grow ideas to scale”

 

Fig 1. Penta helix model

The conventional innovation support structures, as mentioned above, are usually based on the triple helix model and already within this mindset, there is a plethora of different organizational arrangements in order to facilitate what seems so easy in discourse: a flow of knowledge across organizational and sectorial boundaries. With an aim to support social innovation processes using a penta helix model, the complexity of the system increases significantly.

There is a clearly a demand for the development of knowledge about ”how to design contexts that support [social] Innovation” (Phills et al 2008), i.e. innovation systems or ecosystems for social innovation (Bloom & Dees 2008; Pulford 2011; Cameron 2012). Mulgan et al (2007) also highlights that support structures for social innovation are much less developed and funded than those concerned with commercial and technical innovations – and even if some initiatives have been taken, there is still a long way to go.

In Sweden, there are some, mostly local, initiatives that have been structured based on this logic. One interesting example, the Center for Public Entreprenurship (CPE), based in Malmö but active in the whole Skåne Region, emphasize the penta helix as the logic underpinning their activities. The overall objectives for CPE, which is a third sector initiative but largely funded by the Skåne Region, is to support projects and initiatives that encourage civic participation in both local and regional development, and to facilitate cross-sector networks that can increase collaborative governance through supporting public entreprenurship (Bjerke & Hjort 2006). Since 2009, the Center has supported the development of more than 220 initiatives.

grupp1

We support social entrepreneurial initiatives in the whole Skåne Region by offering mentoring and advice on financing, organization, project management, communication, and access to our multidisciplinary network… it is clear that the most successful projects in southern Sweden has been developed where there has been strong local support. One conclusion from this is that you have to be present and act locally to capture and facilitate engagement, entrepreneurship and real local needs. (www.publiktentreprenorskap.se)

A common feature of CPE’s services is the provision of knowledge and experience for those who are starting up initiatives. This is often done by bringing a broad range of local partners together to build strong coalitions. CPE also works to support networks that aim to strengthen third sector organizations in relation to the public sector. To facilitate this, collaboration with academia and developing international connections are also important activities, as well as facilitating knowledge sharing and development through workshops, conferences and seminars.

Still, the Center for Public Entreprenurship seems to be an exception rather than the rule, and funding is tight. To enable the development of knowledge about how ecosystems for social innovation can be development, more examples are needed. At least in the Swedish context, project funding is readily available for small-scale initiatives, but for the few facilitators and intermediaries working with social innovation processes, there are less opportunities to make their organizations endure.

 

References:

AHONEN, L., & HÄMÄLÄINEN, T., 2012. CLIQ: A practical approach to the quadruple helix and more open innovation. IN: MACGREGOR, S., & CARLETON, T., Sustaining innovation. Collaboration models in a complex world. Springer.

BILLING, P., 2009. Öresund social innovation zone? Föreningsliv, frivilligkraft och innovativ regional utveckling. Förening Øresund.

BJÖRK, F., HANSSON, J., & LUNDBORG, D. 2014. An Ecosystem for Social Innovation in Sweden. A strategic research and innovation agenda. Lund: Lund University.

BLOOM, P. & DEES, G., 2008. Cultivate your ecosystem. Stanford Social Innovation Review, winter 2008.

CAMERON, H. 2012. Social entreprenurs in the social innovation ecosystem. In: NICHOLLS, A., & MURDOCK, A. (Eds). Social innovation. Blurring boundaries to reconfigure markets. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

CARAYANNIS, E.G. & CAMPBELL, D.F.J., 2012. Mode 3 Knowledge Production in Quadruple Helix Innovation Systems. SpringerBriefs in Business 7.

DANILDA, I., LINDBERG, M., TORSTENSSON, B.-M., 2009. Women resource centresa Quattro Helix innovation system on the European agenda. Paper presented at Triple Helix VII, 1719 June 2009, Glasgow, UK

ETZKOWITZ, H. & LEYDESDORFF, L., 2000. The dynamics of innovation: from National Systems and ‘‘Mode 2’’ to a Triple Helix of university–industry–government relations. Research Policy 29: 109–123.

ETZKOWITZ, H., RANGA, M., DZISAH, J., & ZHOU, C., 2007. University-Industry-Government Interaction: the Triple Helix Model of Innovation. Asia Pacific Tech Monitor, 24 (1): 14-23.

HJORT, D. & BJERKE, B. 2006. Public entrepreneurship: moving from social/consumer to public/citizen. IN: STEYAERT, C. & HJORT, D. (Eds.). Entrepreneur­ship as Social Change. Cheltenham: Edward Elgar.

MULGAN, G., TUCKER, S., ALI, R. and SANDERS, B., 2007. Social innovation: what it is, why it matters and how it can be accelerated. The Young Foundation.

PHILLS J. A, DEIGLMEIER K, MILLER D. T, 2008. Rediscovering Social Innovation. Stanford Social Innovation Review, fall 2008.

PULFORD, L., 2011. The Global Ecosystem For Social Innovation. Social Space 2011.

PWC, 2005. Cities of the future. Global competition, local leadership.

 

 

 

Tvärsektoriell samverkan, ”penta helix” och innovationssystem för sociala innovationer

För något decennium sedan introducerades begreppet triple helix (se ex Etzkowitz & Leydesdorff 2000; Etzkowitz et al 2007), vilket kom att få stor betydelse för synen på innovationssystem och de olika roller som aktörerna kunde anta. På sin tid kunde detta ses som en närmast ”disruptiv” tanke – inte minst eftersom liknelsen med helixen handlade om att relationerna var slingrande och sammanvävda snarare än linjära. Snart kom dock triple helix-konceptet att inordnas i tankefigurer som var mer separerade och konventionella – inte minst i förhållande till hur institutionella arrangemang upprättades: innovationerna blir då tänkta att genereras i vad som har kallats ”kunskapsinfrastrukturen” (med vilket vanligen menas universiteten), dessa innovationer utvecklas genom den ”stödjande strukturen” (innovationsbolag etc, vilka oftast finansieras av skattemedel) och slutligen kommersialiseras i ”produktionsstrukturen” (det privata näringslivet). Resultatet blir ekonomisk tillväxt, varpå alla blir lyckliga (något – men bara något – hårddraget).

IMG_0097

Medan denna modell legat till grund för utvecklingen av vad som skulle kunna kallas det konventionella innovationssystemet – med fokus på produktifiering och kommersialisering – har det med tiden blivit allt tydligare att såväl dessa tankefigurer som institutionella arrangemang inte är relevanta när det gäller sociala innovationer. Visserligen kan självklart forskare kläcka fräcka idéer även i förhållande till social innovation, och det händer att innovationerna kan kommersialiseras av det privata näringslivet, men det kan knappast beskrivas som en typisk eller generellt giltig modell. Det är inte heller säkert att en social innovation skall implementeras i form av en ny, autonom, verksamhet – det kan lika bra handla om att förändra arbetssätt i exempelvis en kommunal förvaltning.

En första reaktion på triple helix-konceptet kom från olika håll i form av förslag om quadra eller quattro helix. Ahonen & Hämäläinen (2012), exempelvis, argumenterade för att triple helix behövde kompletteras med vad som skulle kunna beskrivas som en fjärde position, vilken skulle kunna intas av aktörer från tredje sektorns organisationer, brukare, medborgare eller andra, utifrån en open-innovation logik. Billing (2009) i sin text ”Öresund – social innovation zone” och Danilda, Lindberg & Torstensson (2009) utifrån WINNET-nätverket som empiriskt exempel, däremot, strukturerar en quattro helix-modell specifikt utifrån tanken om att civilsamhällets organisationer också har en legitim roll att spela i innovationssystemet.

Båda dessa ståndpunkter är relevanta, samtidigt som de också innebär begränsningar som är problematiska. Ett argument är att innovationer blivit ett centralt politiskt begrepp idag, inte minst utifrån den svåra ekonomiska krisen under senare år, vilket leder till att innovationssystemen närmast kan beskrivas som en form av governance-strukturer. Ahonen och Hämäläinens ”öppna position” kan ses som att man fortsatt upprätthåller och legitimerar grunden i ett system som visat sig vara ohållbart såväl ekonomiskt, ekologiskt som socialt. Billings och Danilda, Lindberg & Torstenssons modell kan ses som logisk utifrån den struktur som de nordiska välfärdsmodellerna är uppbyggda kring, där legitimitet är som starkt kopplat till organisering och organiseringsform. På så sätt kan man förstå quattro-helix modellen som en spegling av den svenska välfärdsmodellen och dess folkrörelserötter.

En central del i talet om social innovation är just en kritik mot ekonomiska, ekologiska och sociala strukturer (såsom organiseringen av välfärdstjänster) och en del av de normer som underbygger dessa, vilket leder till ett behov av att tänka (och skapa) nytt och annorlunda (se ex Moe et al 2009). En central värdering är samtidigt ett medborgarperspektiv där såväl rättigheter som solidariskt ansvarstagande står i fokus (Björk, Hansson & Lundborg 2014).

Carayannis & Campbell (2012) menar att det finns behov av ett ”sustainable development perspective that brings together innovation, entrepreneurship, and democracy”. Utifrån ett sådant ställningstagande är det möjligt att konceptualisera ett synsätt på sociala innovationer som skulle kunna beskrivas i termer av penta helix. Begreppet som sådant är inte helt nytt i innovationssammanhang – i en text från PWC (2005), exempelvis, skisserades en modell där quadra helix-modellen kompletterades med en roll som i sammanhanget tilldelades ”citizens or enthusiasts”, och byggde framförallt på vad som skulle kunna beskrivas som dels en kunskaps-/innovationslogik och dels en kommersiell logik: ”In order to create growth and strategic development”. Intressant är att denna modell hämtades från ”The Swedish city of Gavel” (sic – skall nog vara Gävle) och att i PWC-modellen är det ”City governement” som är i centrum.

 

Penta helix – en innovationslogik för social innovation?

Argumenten för en motsvarande tankefigur kopplad till social innovation är delvis annorlunda. Tankarna om en central, gränsöverskridande roll i ett innovationssystem för sociala innovationer bygger på liknande sätt som i PWC-modellen på en kunskaps-/innovationslogik men också på en demokratisk logik. Det är helt enkelt inte rimligt att tänka sig ett innovationssystem för sociala innovationer som inte inkluderar såväl idéburen sektor såväl som aktiva samhällsmedborgare/samhällsentreprenörer. Förutom dessa logiker, som skulle kunna beskrivas såväl i termer av nyttorationalitet som utifrån legitimitet, handlar det också om ett handlingsperspektiv, som skulle kunna illustreras utifrån Geoff Mulgans (2007) välkända ”bees and trees”-metafor, där dessa gränsgångare “operate across the boundaries between these sectors … innovation thrives best when there are effective alliances between small organisations and entrepreneurs (the ‘bees’ who are mobile, fast, and cross-pollinate) and big organisations (the ‘trees’ with roots, resilience and size) which can grow ideas to scale”.

 

 

Fig. 1. Penta helix

Tankarna om relationerna mellan olika kategorier av aktörer – och de modeller som illustrerar dessa – skall naturligtvis inte ses som representationer av verkligheten, utan som tankefigurer som tas fram för att förstå eller förklara fenomen, men också skapa förutsättningar för utveckling av nya metoder och arbetssätt. Begrepp som ”sektorer” kan också kritiseras för att normativt indela roller i den politiska ekonomin. Snarare kan det vara lämpligt att se dessa kategorier som avgränsade utifrån av olika typer av organisatoriska logiker och värderingar (Nicholls & Murdock 2012).

Värt att notera är dock att detta inte är det enda sättet att se på en penta helix-logik för innovationer. Carayannis & Campbell (2012), exempelvis, argumenterar i den artikel som refereras ovan för en tankefigur som illustreras med koncentriska cirklar, där triple helix bildar kärnan, omslutet först av ”context of society” och därefter av ”context of [natural] environments”. Ett kritiskt argument mot en sådan modell är att det i grund och botten kan ses ”business as usual” där man lagt till lite miljö och samhälle som grädde på moset – men där det fortsatt är den kommersiella innovationslogiken som är i centrum. Samtidigt finns en intressant poäng i att tydliggöra vikten av att se innovationsprocesser som kontextuella – att platsen och det sociala sammanhanget skapar förutsättningar och möjligheter (se ex Ranger 2014 som talar just om ”… penta helix-perspektiv, som har platsens värden som utgångspunkt för samarbeten”).

 

Utvecklingsstöd och innovationssystem

Detta leder till frågor om utvecklingsstöd för social innovation kan se ut. Inte minst handlar det om hur man kan gå tillväga för att de initiativ som sjösätts skall bli uthålliga. Satsningar inriktade på social hållbarhet har inte saknats, men har ofta beskrivits som dåligt förankrade och utan implementeringshorisont (Mandag Morgen 2010).

De konventionella stödstrukturerna tar som ovan nämnts sin utgångspunkt i triple helix-modellen och redan i den modellen med sin begränsade spännvidd finns en uppsjö av olika verksamhetsmodeller i syfte att tillämpa det som ser så enkelt ut i figurer: att skapa förutsättningar för ett flöde av kunskap över organisatoriska och sektoriella gränser. Med utgångspunkt i syftet att stödja social innovation och med en penta helix-modell är det tydligt att graden av komplexitet i systemet ökar betydligt. Samtidigt har de satsningar som gjorts för att stödja social innovation i allt väsentligt byggt på konventionella verksamhetsmodeller och en begreppsapparat hämtad i första hand från kommersiella och tekniska innovationer – vad som skulle kunna beskrivas som det ”konventionella” innovationssystemet.

Det är tydligt att det finns en efterfrågan på kunskap om ”how to design contexts that support [social] innovation” (Phills et al 2008), det vill säga hur innovationssystem för sociala innovationer – eller ”ecosystems for social innovation” (Bloom & Dees 2008; Pulford 2011; Cameron 2012) som det alternativt beskrivs – kan se ut. Mulgan et al (2007) lyfter också fram att stödstrukturer för social innovation är betydligt mer outvecklade och lägre finansierade än motsvarande för kommersiella och tekniska innovationer. Ett sådant exempel är VINNOVAs uppstartsstöd till sociala innovationer våren 2015, där ramarna var 4 MSEK totalt och max 300 000 SEK per projekt – dvs drygt dussinet projekt kan få stöd. Totalt inkom över 400 ansökningar till slut.

En avgörande fråga är om befintliga aktörer i innovationssystemet har vilja och kompetens att spela en liknande roll inom social innovation. Ett argument för detta är att man på senare tid faktiskt tagit initiativ i denna riktning, och att det faktiskt inte är upp till organisationerna själva (ex VINNOVA) om man avser att göra detta, utan ligger på politisk nivå – lokalt, regionalt, nationellt och överstatligt. Ett argument mot är att det i så fall skulle krävas omfördelningar av medel från kommersiell och teknisk innovation i riktning social innovation inom den befintliga finansieringen, något som kan vara en utomordentlig utmaning, inte minst mot bakgrund av den tillväxtdiskurs som tycks allenarådande idag. Från olika håll har man också pekat på paradoxen att aktörer och innovationer som agerar över sektorsgränser för att möta viktiga samhälleliga utmaningar därigenom riskerar att diskvalificera sig från utvecklingsstöd (Mulgan et al 2007).

Det är inte heller självklart att man bland aktörerna inom det konventionella innovationssystemet har kunskap om social innovation eller tar komplexiteten på allvar. En avgörande risk är att man betraktar och behandlar social innovation som mer eller mindre ett specialfall av konventionell innovation, som i grund och botten kan hanteras med samma typ av insatser endast med begreppet ”social” tillfört, ex. en ”inkubator för social innovation”.

Begreppet ”ecosystems” i förhållande till innovationer är också intressant i sammanhanget. Medan man med begreppet ”innovationssystem” i första hand syftar på de insatser och institutioner som planerats och drivs med i första hand offentliga medel, och därför representerat en typ av offentlig styrning, syftar begreppet ”ecosystems” i sammanhanget på strukturer och interaktioner som framför allt växt fram organiskt och ofta informellt mellan olika aktörer, inte sällan kopplat till idéburen sektor, men även med inslag från offentlig sektor.

I dessa ekosystem för social innovation som kan identifieras – exempelvis på regional nivå i Skåne – är det väldigt tydligt att folkbildningens organisationer spelat en viktig roll genom att stödja och stimulera medborgarinitiativ som syftar till att åstadkomma samhällsutveckling. Exempel på detta är den centrala roll ABF spelat för att utveckla sociala företag som Yalla Trappan, Folkuniversitetet som projektägare för Centrum för Publikt Entreprenörskap i dess projektfas, Glokala Folkhögskolan som både projekt- och kunskapsutvecklare med bland annat en distanskurs i samhällsentreprenörskap och många andra. I flera av dessa sammanhang har den penta helix-modell som skisserats ovan haft mer eller mindre uttalad betydelse.

 

Referenser:

AHONEN, L., & HÄMÄLÄINEN, T., 2012. CLIQ: A practical approach to the quadruple helix and more open innovation. IN: MACGREGOR, S., & CARLETON, T. (Eds). Sustaining innovation. Collaboration models in a complex world. Springer.

BILLING, P., 2009. Öresund social innovation zone? Föreningsliv, frivilligkraft och innovativ regional utveckling. Förening Øresund.

BJÖRK, F., HANSSON, J., & LUNDBORG, D. 2014. An Ecosystem for Social Innovation in Sweden. A strategic research and innovation agenda. Lund: Lund University.

BLOOM, P. & DEES, G., 2008. Cultivate your ecosystem. Stanford Social Innovation Review, winter 2008.

CAMERON, H. 2012. Social entreprenurs in the social innovation ecosystem. In: NICHOLLS, A., & MURDOCK, A. (Eds). Social innovation. Blurring boundaries to reconfigure markets. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

CARAYANNIS, E.G. & CAMPBELL, D.F.J., 2012. Mode 3 Knowledge Production in Quadruple Helix Innovation Systems. SpringerBriefs in Business 7.

DANILDA, I., LINDBERG, M., TORSTENSSON, B.-M., 2009. Women resource centresa Quattro Helix innovation system on the European agenda. Paper presented at Triple Helix VII, 1719 June 2009, Glasgow, UK

ETZKOWITZ, H. & LEYDESDORFF, L., 2000. The dynamics of innovation: from National Systems and ‘‘Mode 2’’ to a Triple Helix of university–industry–government relations. Research Policy 29: 109–123.

ETZKOWITZ, H., RANGA, M., DZISAH, J., & ZHOU, C., 2007. University-Industry-Government Interaction: the Triple Helix Model of Innovation. Asia Pacific Tech Monitor, 24 (1): 14-23.

MANDAG MORGEN, 2010. Velfærdens iværksættere – en dansk strategi for socialt iværksætteri.

MOE, E., GAWELL, M., JOHANNISSON, B. & LUNDQVIST, M., 2009. Vi behöver fler samhällentreprenörer. In:  MOE, E., GAWELL, M., JOHANNISSON, B. & LUNDQVIST, M., (Eds). Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. 

MULGAN, G., TUCKER, S., ALI, R. and SANDERS, B., 2007. Social innovation: what it is, why it matters and how it can be accelerated.

NICHOLLS, A., & MURDOCK, A. 2012. The nature of social innovation. In: Nicholls, A., & Murdock, A. (Eds). Social innovation. Blurring boundaries to reconfigure markets. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

PHILLS J. A, DEIGLMEIER K, MILLER D. T, 2008. Rediscovering Social Innovation. Stanford Social Innovation Review, fall 2008.

PULFORD, L., 2011. The Global Ecosystem For Social Innovation. Social Space 2011.

PWC, 2005. Cities of the future. Global competition, local leadership.

RANGER, A. 2014. LLUnod – en nod för lokalt ledd utveckling. Slutrapport och förslag om hur lokalt ledd utveckling kan organiseras. Lund: Lundaland ideell förening.

Leadership for sustainability?

Above: Participants in the Global Wellbeing Lab 2.0 at the kick-off in Berlin, February 2015

”The immense challenges we face as a global community require a fundamental shift in our thinking. This applies especially to those in positions of leadership who are called on to identify and implement effective, sustainable solutions to complex problems.” This is how the Global Leadership Academy, an initiative commissioned by the German Federal Ministry for Economic Cooperation and Development (GIZ), describes their purpose. The idea is to work with and ”develop new forms of intervention and new formats for dialogue events such as ‘leadership and innovation labs”. One of these labs is the Global Wellbeing Lab, which is designed to ”convene regional clusters of innovators from business, government, and civil society whose work aims to shift institutions beyond the pursuit of narrowly measured parameters of success (such as profit or growth for its own sake) to broader aims that translate into sustainable wellbeing for our societies and the environment”. The Global Wellbeing Lab is run in conjunction with the Presencing Institute (which forms part of the Massachusetts Institute of Technology in Boston) and the Gross National Happiness Centre in Bhutan.

The seminar will be an informal event, including David Graf from the Global Leadership Academy (GIZ) and Fredrik Björk, Malmö University, participant in the Global Wellbeing Lab.

Location: Center for Public Entreprenurship, Ängelholmsgatan 1A, Malmö

Time & date: Tuesday April 7th 17:30-19:00

Organizers: Center for Public Entreprenurship; Malmö University, dept for Urban Studies; Swedish Institute, Network for Future Global leaders

Please register participation with fredrik.bjork@mah.se before April 2nd as there is a limit of 30 participants in the event.

The event is also sponsored by the European Regional Development Fund

EU-Project

Rosengård – samhällsentreprenörer, civilsamhälle och förändringsprocesser

För några veckor sedan besökte Tove Lifvendal. chefredaktör för SvD och tidigare aktiv moderatpolitiker, Malmö högskola för att på det Urbanhistoriska seminariet tala om hennes erfarenheter från Malmöstadsdelen Rosengård. Utgångspunkten för seminariets titel var att Lifvendal för 10 år sedan bodde en tid i Rosengård, vilket resulterade i en bok (Vem kastar första stenen?), och nu gjort ett förnyat besök som lett fram till ytterligare en bok (I rörelse. Möten i Rosengård 10 år senare). Seminariet bevistades också av en journalist som gjorde ett reportage som sändes i OBS den 18 mars.

Seminariet arrangerades av Institutet för Studier i Malmös historia och övriga inbjudna talare var MKBs CSR-chef Anna Heide och professor Per-Markku Ristilammi (uppvuxen i Rosengård, och som för en del år sedan skrev boken ”Rosengård och den svarta poesin”). Journalisten konstaterar att de flesta deltagare verkar rätt överens om det mesta, men att det mot slutet öppnar sig en ”spricka” med utgångspunkt i några frågor som jag ställer till Lifvendal med utgångspunkt i hennes betoning av civilsamhällets roll för att bidra till samhällsförändring.

rgrd

(Foto: http://www.hallbarstad.se)

Min fråga handlar om politikens gränser: Om det nu är så att det civila samhället är en viktig och avgörande kraft för att bidra till samhällsförändring och exempelvis bidra till ökande integration, borde då inte stat och kommun aktivt verka för att stödja civilsamhällets möjligheter att agera?  Lifvendal svarar med att hävda att närheten mellan det offentliga och civilsamhället riskerar att skapa ett läge där initiativkraft missgynnas, och konformitet premieras.

”Social innovation” och besläktade begrepp lyfts idag i många sammanhang som förhållningssätt eller metodiker som kan bidra till att bland annat minska orättvisor i samhället och/eller öka den ekonomiska tillväxten. Och mycket annat. Detta sker både lokalt, nationellt och övernationellt – inte minst inom EU. Inte minst talas det ofta i dessa sammanhang om att arbeta tvärsektoriellt och att skapa olika typer av koalitioner och okonventionella samarbeten. Internationellt lyfts ofta civilsamhället som en central aktör i dessa sammanhang – och omnämns också i den nationella innovationsstrategin som kom härom året.

Men vilken roll är det tänkt att civilsamhället egentligen skall ha? En viktig distinktion är huruvida synsättet är kompensatoriskt (att träda in istället för offentliga satsningar) eller komplementärt (att komplettera generella offentliga åtaganden). I Sverige har de flesta aktörer starkt betonat att det är det komplementära synsättet som råder, att det inte handlar om att ersätta det offentliga åtagandet med exempelvis volontärer. I praktiken är det dock inte lika enkelt, eftersom det ofta är en tolkningsfråga vad som ryms inom det offentliga åtagandet. Ser vi till exempelvis projekt kring ungdomsarbetslöshet, kan det vara så att finansieringen kommer via ESF-rådet och att de riktlinjer som ramar in en satsning naturligtvis lyfter de offentliga åtagandena – fokus på att ”få ungdomar i arbete” – medan den idéburna organisationen som kanske är ”projektägare” har djupare, kvalitativa mål med projektet, såsom att förbättra ungdomars självkänsla och att få dem att känna sig uppskattade och värdefulla – mål, som om man menar att rådande skola och arbetsmarknadspolitik misslyckats, kan ses som komplementära.

Man skulle då kunna ge Lifvendal rätt. Att ge sig in i tvärsektoriella samarbeten där det ändå – trots att kanske en idéburen organisation formellt är ”projektägare” – är offentliga målsättningar som är styrande kan tveklöst leda till att anpassning till denna typ av tänke- och förhållningssätt får övervikt. ”Institutionell isomorfism” kallas detta med  vetenskaplig terminologi. Frågan är om det är distans som är rätt strategi – eller om det finns andra möjligheter?

Nyligen har Region Skånes regionala utvecklingsstrategi varit ute på remissrunda. Nätverket Idéburen Sektor Skåne menar att det handlar om ett ”gammaldags tänkande” – där exempelvis civilsamhällets potential för att bidra till samhällsutveckling inte tas till vara. Malmökommissionen är ett annat exempel på övergripande policydokument där civilsamhälle omnämns, men där det råder stor osäkerhet kring vilken roll de kommer att tillåtas spela.

Min bild är dock att Lifvendal har fel – jag tror att det skulle vara gynnsamt för civilsamhället och för möjligheterna att skapa samhällsförändring om man skulle satsa på civilsamhället. Men det är viktigt att detta i så fall sker inte ur en kompensatoriskt perspektiv, med fokus på hur civilsamhället kan ta över det offentligas ansvar, utan genom att skapa förutsättningar för experimenterande och nyskapande initiativ; att skapa bättre förutsättningar för civilsamhällets organisationer och medborgarna att agera självständigt. Ett  exempel på att skapa sådana förutsättningar är överenskommelsen mellan Region Skåne och den idéburna sektorn, vilken har skapat en utgångspunkt på det regionala planet. Men nu är det dags att ta nästa steg. Om man verkligen anser att civilsamhället är en viktig faktor för att bidra till samhällsförändring är det nu dags att skapa rätt förutsättningar – och då bör man börja med att lyssna på civilsamhället, där finns många goda förslag!