Funktionshinder inom Malmö Stads förvaltningar motverkar engagemang – och befäster utanförskap

Idrottens samhällsentreprenörer är värdefulla i politisk retorik om Malmös goda sidor. Föreningen Idrott för Handikappade har ett behov av långsiktiga förutsättningar för att bibehålla sin verksamhet, något man påtalat under lång tid för Malmö Stad. Paradoxen tycks vara att när det verkligen gäller finns de största funktionshindren inom Malmö Stads förvaltningar och politiska styrning.

För drygt sju år sedan publicerade statliga KK-stiftelsen antologin ”Samhällets entreprenörer” som en del av sitt stora utvecklingsprojekt för att stärka samhällsentreprenörskap i Sverige. Även om begrepp som socialt entreprenörskap och samhällsentreprenörskap figurerat i svenska sammanhang, innebar satsningen att begreppen fick betydligt större genomslag och inte minst legitimitet, genom att en statlig stiftelse ställde sig bakom dem. I antologins inledning utbrast Eva Moe, som ledde initiativet (idag ledare för REGLAB), ”Vi behöver fler samhällsentreprenörer”! Ett antal aspekter utmärker i antologiartiklarna vad samhällsentreprenörskap är för någonting. Centralt är ett entreprenöriellt förhållningssätt – vilket kontrasteras mot ”gamla vanliga verksamhet[er] med de gamla vanliga medlemmarna” (s. 248). I det aktuella fallet exemplifieras det ”gamla vanliga” med ”en idrottsklubb”. För att göra initiativ till samhällsentreprenörskap krävs att fokus ligger på att skapa social nytta; och något som tydligt betonas är att arbeta gränsöverskridande.

Fifh

Tomas Peterson och Katarina Schenker, forskare vid Malmö högskola respektive Linnéuniversitetet, lyfter i en nyligen publicerad bok ”KIOSK. Om idrott och socialt entreprenörskap” att nytänkande och gränsöverskridande verksamhet i syfte att skapa sociala nyttor också frodas inom idrottsrörelsen. KIOSK-verksamheten initierades av KFUM och bedrivs med stor framgång i ett antal skolor i Malmö. Men det är långt ifrån det enda exemplet på engagerat och framgångsrikt socialt entreprenörskap som sprungit ur Malmös idrottsrörelse. FIFH (Föreningen idrott för handikappade) kan ses som ett annat sådant exempel, som också fått pris för sitt arbete med att utveckla sociala innovationer. Men i sitt gränsöverskridande arbete möts man inte alltid av öppna armar.

Nu har det snart gått en månad sedan FIFH varnade för att man befinner sig i en likartad situation som för ett år sedan och att betydande delar av föreningens verksamhet hotas av nedläggning. Av de nitton anställda, där de flesta har olika former av funktionshinder, har föreningen tvingats varsla tolv om uppsägning. Det kommer att innebära ett dråpslag för verksamheten. För Malmö Stad är detta inga nyheter, men aktiviteten från kommunens sida har varit senfärdig och obeslutsam.

FIFH är en organisation av betydande storlek, som under lång tid organiserat idrottsaktivitet för personer med ”funktionshinder”. Verksamheten har präglats av en vilja av att ligga i framkant och att inte vara ”nöjd” utan att sträva mot utveckling och förändring. Denna anda har kanske varit en bidragande faktor bakom att många av föreningens aktiva idrottare vunnit stor framgång, nu senast Henrik Larsson med sitt sjätte VM-guld i biljard, vilket gör honom till den framgångsrikaste rullstolsburna biljardspelaren i historien (!). Helt klart är att denna anda bidrar till att tävlingen Malmö Open utvecklats till den största idrottstävlingen i världen för ”funktionshindrade” efter paralympics (!!), och tävlingens 40-årsjubileum firades med stor bankett på Rådhuset i Malmö i februari. Stolt skriver Malmö Stad om FIFHs arrangemang som ”Världens näst största parasportevenemang  […] många världsstjärnor använder Malmö Open som ett avstamp… ”.

13235283_1313194052043279_8903909882846030470_o

Festbankett för FIFH med Malmö Stad som arrangör

Men för FIFH har idrotten egentligen i mindre grad varit ett mål, utan snarare setts som ett medel för att visa på de exceptionella förmågor som finns hos alla människor, även om vissa delar av deras fysiska utrustning (av typ arm, ben eller liknande) inte fungerar som samhällsnormen föreskriver. FIFH arbetar utifrån vad man kallat ”Arena-metoden”, vars mål är att alla personer ska vara aktiva på tre samhällsarenor:

  • Familjen, hemmet, bostaden
  • Utbildning, arbete, sysselsättning
  • Idrott/Fritidsintressen eller liknande aktivitet, gärna organiserad (eftersom föreningsengagemenget kan bidra till känsla av tillhörighet)

För personer med funktionsnedsättning erbjuder FIFH:s aktiviteter ett sammanhang att utvecklas inom. Ur aktiviteterna skapas ett meningsfullt sammanhang som bryter utanförskap och kan leda till en upplevelse av delaktighet. Detta innebär att fler individer med funktionsnedsättning kan uppleva att de kan påverka sin egen hälsoutveckling. FIFH har många exempel på ungdomar som börjat inom föreningen och sedan kunnat gå vidare till studier och arbete. FIFH har idag nitton anställda, varav sjutton med egna funktionsnedsättningar. I många fall har idrotten fungerat som en rekryteringsbas – och på så vis minskar målgruppens utanförskap.

Det betyder att FIFH skapar förutsättningar för individer – som ofta tack vare funktionshinder befunnit sig i situationer där de ”tagits omhand” –  att få inflytande över sitt eget liv. Det börjar med inflytandet över sin egen kropp, hur man löser vardagens utmaningar. I ett större perspektiv får man inflytande över sin sociala situation – nya fritidsaktiviteter, nya vänner, nya förebilder och en möjlighet till frigörelse. I slutändan syftar det till inflytande över livet i stort. Att leva självständigt, att ha möjlighet till arbete, boende och familj. Organisationen har på senare år, som en del i denna anda, blivit alltmer aktiv i att bidra till att personer med ”funktionshinder” kan få bättre fotfäste på arbetsmarknaden, och att ta aktiv del i debatten om hur vårt samhälle kan bli mer inkluderande även för de människor som på olika sätt inte ses som uppfyllande samhällsnormen. FIFH som organisation bedriver ett strategiskt påverkansarbete för målgruppen som helhet och erbjuder medlemmar att aktivt själva delta i möten och stämmor i demokratisk anda.

Om man som idéburen organisation tar initiativ till satsningar för att bidra till samhällsförändring är det vanligt att detta sker i projektform. Som organisatorisk lösning skapar projekt möjligheter att experimentera och skapa nya, oprövade lösningar. FIFH har varit ambitiösa och man har under ett flertal år ständigt varit på hugget för att ligga i framkant. Men projekt är inte lämpligt om man vill genomföra någonting långsiktigt. ”Temporära organisationer för permanenta problem” formulerade några forskare härom året (Jensen & Trädgårdh 2012) dilemmat. Detta är inte alls unikt för FIFH, utan har av många snarast setts som ett systemiskt fel vad gäller samverkan mellan idéburna organisationer och den gemensamma sektorn. Som svar på detta utvecklade FORUM konceptet IOP (Idéburet-offentligt partnerskap) 2010 för att genom denna form möjliggöra bättre sätt att möta samhällsutmaningar. Tanken är att

”när en offentlig instans och en idéburen organisation ingår ett Idéburet offentligt partnerskap, IOP, definierar de tillsammans en samhällsutmaning. På så sätt ökar möjligheten att förstå ett samhällsproblem och vad det är som behövs för att det ska lösas.”

Malmö Stad blev pionjärer i Sverige under 2015 när man tillsammans med idéburna organisationer utvecklade ett antal IOP-avtal inom arbetsmarknadsområdet. Tidigare hade sådana framför allt slutits inom folkhälsoområdet. Bland de organisationer som ingick IOP med Malmö Stad 2015 fanns bland annat MFF och Boost by FC Rosengård.

En modell som skulle passa relationen mellan FIFH och Malmö Stad som en handske? Nej. Så blev inte fallet. När ett arbetsmarknadsprojekt löpte ut 2015 kontaktade FIFH Malmö Stad för få till stånd en IOP för att permanenta den organisation man satt upp. Svaret från Malmö Stad blev att man fick projektpengar ett år till. Nu är den tiden till ända, och Malmö Stad säger nej till nya projektmedel – och avvisar också tankarna på en IOP: ”Det projekt som FIFH genomför bedöms av våra jurister kunna upphandlas på en privatmarknad och kan därför inte vara aktuell för IOP.” (Kan vi då se fram emot en sådan upphandling, eftersom detta är ett viktigt behov ? Jag är övertygad om att FIFHs anbud skulle vara mycket konkurrenskraftigt i så fall!)

Ett dilemma – tycks det – är att FIFH är en idrottsförening. Förvaltningarna i Malmö Stad, som i och för sig alla säger sig värna om FIFHs verksamhet, har haft svårt att hitta fram till vilken förvaltning som skall stödja FIFHs driftskostnader. AGVF (Arbetsmarknads-, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen) bestämde sommaren 2015 att FIFH i fortsättningen skulle vara Fritidsförvaltningens angelägenhet. Någon IOP med Fritidsförvaltningen tycks dock inte finnas i utsikt, och av förklarliga skäl är denna förvaltning mindre intresserad av arbetsmarknadsinsatser. Viktigt att notera är att det aldrig tycks ha varit aktuellt att dra in föreningsstödet till FIFH.

Här finns några saker som kan vara relevanta att ta fasta på. Malmökommissionens formuleringar om vikten av att bygga kunskapsallianser för att ta vara på den unika kunskap som idéburna organisationer byggt upp genom att arbeta med utsatta grupper skulle kunna omsättas genom att bygga vidare på det mångåriga samarbetet mellan FIFH och Malmö Stad. Den typ av gränsöverskridande ansats som FIFH bygger på är ju det som omtalas i de flesta sammanhang som avgörande för att utveckla innovativa lösningar på samhällsproblem. Men FIFHs mångåriga arbete med att utveckla kompetens inom arbetsmarknadsområdet med funktionshindrade riskerar nu att gå om intet. Det kan tyckas något märkligt att AGVF inte vill ha med FIFH att göra, när sannolikt både MFF och FC Rosengård har ingångar till Fritidsnämnden när det gäller idrottsutövande, och samtidigt avtalat om IOP med AGVF. För inte har väl Fritidsnämnden tagit över MFFs och FC Rosengårds IOP:er med arbetsmarknadsinriktning?

DSC03875

Ett annat dilemma är att IOP-processer riskerar att upplevas som icke-transparenta. Grundprincipen är att utvecklingen av en IOP skall vara en process som präglas av ömsesidighet, det finns dock inte någon strikt formaliserad process. Om inte den offentliga aktören – i detta fall kommunen – vill dansa, blir det ingen tango. Vad som ligger bakom kan vara svårt att sätta fingret på. Uppgiften att initiativet bedöms ”av våra jurister kunna upphandlas på en privatmarknad” kan man ju inte sätta något emot. Det finns inget formellt beslut att överklaga. Var finns den marknaden kan man undra? Var ligger skillnaden mellan MFFs, FC Rosengårds och FIFHs initiativ vad gäller marknadsorienteringen? Vad är det som gör att FIFHs initativ skulle kunna upphandlas men inte deras?

Konsekvenserna av Malmö Stads oförmåga att ta vara på FIFHs digra och viktiga kunskap om de utmaningar som personer med funktionshinder upplever på arbetsmarknaden kan bli att personer med mångårig erfarenhet – och ofta med egna funktionshinder – riskerar att bli av med arbetet. Många av dem har fungerat som förebilder för andra funktionshindrade och kunnat visa att genom att vara enträgen och inte låta sig tryckas ner kan man komma förbi stigmatiserande samhällsnormer. Det är i sig en allvarlig och djupt problematisk konsekvens. Men värre är att de personer med funktionshinder som kunde fått stöd i att utveckla sina förmågor och ta befälet över sina liv, nu går miste om detta. Både ur mänsklig och samhällsekonomisk synpunkt är detta en förlustaffär av stora proportioner. Den fråga som man måste ställa är om detta debackel är ett resultat av handlingsförlamning, oförmåga eller ovilja från Malmö Stads sida.

(Till denna text har personer verksamma inom FIFH bidragit med olika uppgifter kring hur processen utvecklat sig. Ansvaret för texten vilar dock helt och hållet på mig.) 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *