Det autonoma universitetet?

Under en tid har det förts en debatt utifrån den så kallade autonomireformen, dvs vad som från regeringshåll omtalats som ”ökad frihet för akademin”. Processen har varit tvådelad  – en första del infördes i januari 2011, och nyligen har vad som skulle kunna beskrivas som ett ytterligare steg varit ute på en remissrunda.

Redan den första delen av reformen fick utstå en hel del kritik, ex i  Universitetsläraren:

– Mina farhågor har besannats. Det som rapporteras från lärosätena vittnar inte bara om att flera arbetsgivare handskas valhänt med den komplicerade situationen, utan också om att några tänker utnyttja den föregivna friheten till att drastiskt begränsa den akademiska friheten och utbildning på vetenskaplig grund till förmån för en utbildningsproduktion av industriellt slag, sade Git Claesson Pipping (SULF:s ordförande)

I UNT skrev ett antal forskare på temat ”Självständighet blev toppstyrning”),

I stället för kollegialt medinflytande har reformen använts för att anta en styrmodell som faktiskt avskaffat forskarnas medverkan i centrala beslutsprocesser som rör kvaliteten i utbildning och forskning /…/ Syftet med regeringens autonomiproposition uppgavs vara att den politiska styrningen skulle minska men i verkligheten fördes all makt över till rektorer och högskolestyrelser där politiker, näringslivsföreträdare, och byråkrater har störst inflytande/…/ De stora universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund är de enda lärosätena i Sverige i dag som har valt att behålla det så kallade kollegiala styret. Vid de mindre högskolorna däremot har rektorsväldet tagit över och det tycks ha fått en påtagligt negativ inverkan på förmågan att upprätthålla starka forskningsmiljöer.

Organisationen Academic Rights Watch skriver på sin hemsida att ”Oss veterligen har ingen högskola tagit autonomireformen som ett tillfälle att öka lärares och forskares akademiska frihet”. I stor utsträckning har det handlat om att universitet och högskolor genomfört reformer som innebär en allt högre grad av linjestyrning på bekostnad av så kallad kollegial styrning.

 

DEN PRIVATA AKADEMIN

Nästa steg i reformen var det förslag som regeringen presenterade 25 juni 2013, dvs när akademin i stor utsträckning gått på semester och låg i hängmattan. ”Idag presenteras ett förslag till ny lagstiftning för universitet och högskolor för ökad autonomi. Förslaget innebär att statliga universitet och högskolor ska kunna omvandlas till privata stiftelser.” Det var inte helt oväntat, men frågan är om regeringen var förberedd på den kritikstorm som följde. Några exempel på kritiken kan man finna i DN:

Utan belägg vill de trumfa igenom en syn på forskning och högre utbildning som en affärsverksamhet bland andra, där nyttan mäts enbart i kortsiktiga penningmått. Syn­sättet doldes tidigare under slagord som ”kvalitet” och ”innovation”; nu framhålls ”internationalisering” och ”frihet”. Förslagets verkliga innebörd är dock rakt motsatt.

I Honeths perspektiv uppträder universiteten främst som en sektor som omsätter miljarder kronor och utgör en ekonomisk motor. Hans förslag går ut på att underlätta för de universitet som är internationellt attraktiva att göra affärer, och för andra sektorer att söka vinst genom samverkan med dem.

Men det fanns också de som menade att kritiken kanske var något överdriven – exempelvis Mats Bergman, professor i nationalekonomi vid Södertörns högskola:

Den högljudda retoriken mot privatisering och förvandling till affärsverksamhet bygger kanske på ett missförstånd. Alternativt är det en taktiskt motiverad argumentation, utifrån en farhåga att ett första litet steg bort från statlig kontroll och myndighetsorganisering också är ett första steg mot en vinstdrivande verksamhet. Ett mer optimistiskt synsätt är tvärt om att icke vinstdrivande stiftelsehögskolor kan bli en förebild för välfärdssektorn.

Vad gäller det minskade utrymmet för kollegialt beslutsfattande är detta något som redan skett. Det reella kollegiala inflytandet och institutionernas självständighet har gradvis minskat under senare år i och med att universiteten mer och mer blivit linjestyrda organisationer. Efter autonomireformen är det i praktiken rektor som bestämmer vilka, om några, befogenheter de kollegiala organen ska ha.

Tvärt emot denna trend föreslår departementspromemorian att styrelsen ska tillsätta rektor och att styrelsen i varje fall initialt ska domineras av lärare och studenter. Dessa ska tillsammans ha sex styrelseplatser; därutöver tillsätter regeringen ordförande och en allmänrepresentant. Styrelsen bestämmer själv om den vill utvidga kretsen. I praktiken är detta en drastisk maktförskjutning tillbaka till kollegiet. Att styrelsen får tillsätta och avsätta rektor, det vill säga samma förhållande som råder mellan ett aktiebolags styrelse och dess vd, innebär att makten delas mycket mer påtagligt än vad fallet är idag.

Få röster var särskilt positiva. Lunds universitets rektor lyfte i en intervju fram tre argument för stiftelsereformen:

1. En internationell jämförelse visar att framgångsrika universitet såsom Cambridge och Oxford bedrivs i självständiga ägandeformer, nära den stiftelseform som nu föreslås. Den självständiga ägandeformen är en del av dessa universitets framgångar.

2. Genom att bli högskolestiftelse skulle Lunds universitet få möjlighet att förvärva fastigheter vilket påtagligt skulle kunna minska kostnaderna för lokalhyrorna som idag omfattar ca 900 miljoner kronor per år och betalas till främst Akademiska hus och går tillbaka till staten i form av stor vinst. Ägde universitetet själv alla fastigheterna bedöms kostnaderna minska med 200 miljoner kronor till 700 miljoner kronor per år.

3. Lunds universitet har ursprungligen ägt stora lantegendomar och genom dem varit självförsörjande vilket kan jämföras med att vara en självförsörjande stiftelse. Det finns alltså också en historisk koppling till förslaget.

Argumenten är minst sagt svajiga. Blir Lund som Oxford eller Cambridge genom att den juridiska formen ändras? Att Lunds universitet tidigare har ägt lantegendomar och därför har någon slags historisk koppling behöver man väl knappast kommentera – och om man vill öka resurserna till universitetet behöver väl inte staten ta ut så stor vinst på universitetets lokalhyror? Man kan också tolka Per Erikssons intervjusvar som en mild form av ironi – mer fördelar än så här kan man inte se hur man än letar….

Malmö högskolas rektor, Stefan Bengtsson, var tidigare verksam vid Chalmers, som just är en stiftelse. Han skriver en mer positiv text i SVD där han menar att:

Självständighet, påstår jag, leder efter hand till ett ökat ansvarstagande, ett mer långsiktigt tänkande och vilja till ökat positivt risktagande/…/Att även i framtiden driva lärosäten med dagens begränsningar innebär att vi på sikt riskerar både deras internationella konkurrenskraft och möjlighet till att aktivt bidra till samhällsutvecklingen.

Bengtsson är tydlig med att ”Styrelsens betydelse lär sannolikt bli större i ett privaträttsligt självständigt lärosäte eftersom ledamöterna har ett tydligare personligt ansvar än i en myndighetsstyrelse” och lyfter också argumentet från Mats Bergman om att styrelsen skulle kunna avsätta rektor. Frågan är hur vanligt man kan föreställa sig att detta kommer att bli – eller om det mest är en slags formell möjlighet? Bland de argument som Stefan Bengtsson anför till stöd för stiftelse formen är inte heller oväntat ”Rätten att äga bolag och fastigheter”.

Regeringen valde till slut att dra tillbaka förslaget, med alla sannolikhet beroende på den massiva kritiken. Det handlade inte bara – som ovan – om mer eller mindre ideologiskt betingad kritik, utan också kritik mot dess juridiska utformning som kritiker menade var otydlig.

 

AKADEMI OCH SAMHÄLLE

Till syvende och sist handlar det om synen på varför vi skall ha universitet och högskolor – och vilken roll de skall ha i samhället. En viktig synpunkt är också att akademin redan har förändrats på många sätt under de senaste decennierna. Också tankarna om varför vi skall ha högskolor och universitet befinner sig i någon slags ständig förhandling. Regeringen Reinfelt formulerade det på följande sätt när man motiverade den första autonomipropositionen:

Skälen är bl.a. universitets och högskolors grundläggande uppgift att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen

Detta är ju i princip den ”Humbodtska” bilden av akademin. Samtidigt menar man att

Universitet och högskolor är utsatta för stark nationell och internationell konkurrens. En global utbildningsmarknad har utvecklats där svenska och utländska lärosäten konkurrerar om de bästa studenterna./…/ Ett annat område där universitet och högskolor i allt högre grad konkurrerar med varandra gäller tilldelningen av resurser för såväl forskning som utbildning.

Sedan 1977 års högskolereform gäller att högskolans två huvuduppgifter är utbildning samt forskning och utvecklingsarbete. År 1997 tillkom högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället som innebar ett mandat till högskolan att samverka med näringslivet och andra samhällssektorer./…/Regeringen har betonat att lärosätena är viktiga aktörer i innovationssystemet och en viktig motor i den regionala utvecklingen.

Det är alltså tydligt att universitet och högskolor har flera uppdrag. Å ena sidan att vara ”självständiga och kritiska” och å andra sidan ”samverka” och vara ”viktiga aktörer i innovationssystemet och en viktig motor i den regionala utvecklingen”. Den senare formuleringen skulle man kunna hänvisa i stor utsträckning till ”triple helix”-konceptet.

Det är knappast självklart att dessa uppdrag alltid går att förena. Om man dessutom kopplar detta till en språklig konstruktion av att man befinner sig på en ‘marknad’ där man är utsatt för ‘stark konkurrens’ finns en överhängande risk att akademin som tillväxtmotor får överhanden i förhållande till akademin som kritisk granskare. 

Målkonflikten mellan att främja och granska är alltså inte något som ligger i en eventuell framtid, det är en realitet idag. Det var också utgångspunkten för många av de kritiska inlägg som publicerades i samband inriktningen på de senaste nerdragningarna vid Malmö högskola. Exempelvis menade Helena Tolvhed och Ulrika Holgersson att

Det är ingen slump att ledningen och högskolestyrelsen – som var och en kan konstatera genom en blick på Malmö högskolas hemsida – sedan några år tillbaka är tunga vad gäller tekniska och näringslivsanknutna kompetenser och intressen men fattiga på humanister och samhällsvetare.

 

VILKA INTRESSEN FÖRETRÄDS I HÖGSKOLESTYRELSERNA?

Citatet ovan pekar också på en annan intressant fråga – såväl idag som i framtida akademiska organisationer organiserade som stiftelser: Vem sitter i högskolestyrelserna och vilka intressen företräder man? Givetvis finns alltid förutom rektor 1) Studentrepresentanter 2) Lärarrepresentanter och 3) Fackliga representanter – så det är de övriga (”företrädare för allmänna intressen” – utsedda av regeringen) som är intressanta här. Några snabba utsnitt ger vid handen följande:

  • Malmö högskola: 3 Malmö Stad, 3 näringsliv och 2 annan akademi
  • Stockholms universitet: 3 näringsliv, 2 statlig förvaltning, 1 Stockholms Stad, 1 annan akademi och 1 ”rådgivare”.
  • Göteborgs universitet: 5 statlig förvaltning, 1 näringsliv och 1 annan akademi
  • Uppsala universitet: 4 näringsliv, 1 offentlig förvaltning och 1 annan akademi. Dessutom 2 representanter som tillhör stiftelser: Peter Luthersson från Ax:son Jonsons stiftelse och Christina Mattson, Stiftelsen Nordiska Museet.
  • Lunds universitet: 2 näringsliv, 2 offentlig förvaltning, 2 annan akademi och Sofia Halth, ordförande Svenska Amnesty.

Regeringen tillsätter ju inte ledamöter till styrelserna för akademiska organisationer slumpmässigt, det finns en tydlig praxis. I styrelserna för högskolor har representanter för offentlig förvaltning i högre grad en lokal eller regional koppling, medan universiteten oftast har personer med koppling till statlig förvaltning. Näringslivet är ofta mycket väl representerat, ibland dominerar detta till och med. Det är betydligt sämre ställt med representanter för civilsamhället – det är mycket ovanligt att representanter med sådan bakgrund  finns representerade i de styrande organen för universitet och högskolor.

Vad betyder då detta? Det är naturligtvis svårt att säga. Även personer med bakgrund i näringslivet kan ju stå för en kritisk granskande ståndpunkt, men det ligger nära till hands att tolka sammansättningen av dessa styrelser som en betoning av akademin som tillväxtmotor snarare än till stöd för självständig kritisk granskning – kanske är tanken att detta är något som lärarrepresentanterna själva står för? Det tror jag är olyckligt. Jag tror att det kritiskt granskande perspektivet skulle vunnit på fler ledamöter i universitets- och högskolestyrelser som har kopplingar till civilsamhället.

En paradox i debatten är dock att stiftelseförslaget (departementspromemorian) skulle skapa större möjligheter för lärare, forskare och studenter att styra det egna lärosätet: Styrelsen skulle tillsätta rektor och styrelsen skulle initialt domineras av lärare och studenter. Tillsammans skulle dessa ha sex styrelseplatser; därutöver skulle regeringen tillsätta ordförande och en allmänrepresentant. Styrelsen skulle själv bestämma om den ville utvidga kretsen.

 

ÄR DEBATTEN ÖVER NU?

Förslaget är tillbakadraget, men få tror att ambitionerna att göra akademin mer ”autonom” är borta. Det som är viktigt nu är börja diskutera hur vi skulle vilja ha det – vad vill vi att akademins roll i samhället skall vara?  Det låter kanske bra att vara ”självständig” – men vad ligger egentligen i det begreppet? Istället för att regeringen tillsätter styrelserepresentanter som skall representera ”allmänintressen” skall alltså akademin själva bestämma vilka som styr lärosätena – det betyder också att möjligheten till demokratisk kontroll av akademin minskar. Är det önskvärt?

Det är också angeläget att kretsen som debatterar vidgas. Debatten fördes närmast uteslutande  av personer från akademin –förutom kritiska lärare och forskare också av studenter och i någon utsträckning då av personer i ledande ställning vid lärosäten. Var det inte fler som kände sig berörda?

2 svar på “Det autonoma universitetet?”

  1. Några kommentarer:

    Det kan mycket väl vara så att en av anledningar till att autonomi steg 2 fick så mycket kritik är att det var en skenmanöver, någonting som inte tar plats i det som presenteras i bloggen. Någonting som Per Eriksson påtalade var just att ”reformen” skulle innebära att i teori ha större möjlighet att agera men i praktiken inte ha det. Varför? Jo, det är förstås pengar. Lokalhyror är mycket höga och det är en form av brutet kretslopp här där Farbror Staten ger exempelvis LU eller Mah pengar för att täcka hyreskostnaderna som sedan Akademiska Hus använder för att täcka sina kostnader och sedan skicka överskottet till aktieägaren d.v.s. tillbaka till Farbror Staten. Men det är olika departement här där den som Akademiska Hus tillhör vill förstås vinstmaximera och Utbildningsdepartement har ganska lite ”clout”. Hittintills har Farbror Staten inte haft förtroende för att universitet och högskolor kunde skötte sina byggnader. Och en av reaktionerna till Per Erikssons ”gärna stiftelse men vi behöver äga och förvalta våra byggnader för att uppnå våra visioner och ha bättre ekonomisk bärkraft” var en barsk NJET från Farbror Statens representant. ”Tror inte att det följer med mer myndighetskapital, inte.”

    Jag tror att det finns ett fatalt problem här: om svenska universitet och högskolor ska konkurrera på den framväxande globala marknad för undervisning och forskning är lokalerna och läget EN av sakerna som kan ge en konkurrensfördel (eller nackdel) och där är den svenska utbildningspolitiken korkad och fyrkantig med den fullständiga oviljan att låta stiftelserna också sköta om sina hus s.a.s. Och det är inte första gången en rektor ha påtalat detta: Anders Flodström & Jan-Eric Sundgren redan 2002 skrev ”Statens marknadshyror urholkar systemet” på SvD. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/statens-marknadshyror-urholkar-systemet_41230.svd Men vad hände då….. ju, mer av det samma.

    När det gäller att äga lokalerna som man gör i exvis Oxford.. inte gör det att man blir per automatik kreativ är jag förstås beredd att hålla med. Men det krävs en viss nivå av finansiering i sitt liv för att fortsätta vara ”kreativ”. Så gärna kreativa, innovativa och samverkande men se till att de resurser som finns hos andra universitet med världsrennomé (lokaler, mark) finns också hos svenska universiteten i så fall. Jag må vara innovativ men tröttnar på att vara fattig..då drar jag till andra platser än universitet eller till kreativa miljöer som har en form av baskapital att vila på för att betala overheaden etc eller ha pengar till korkade idéer som initialt inte kommer att klara sig men kanske på lite sikt bär sig själv av egen kraft. Om en högskola inte har kontroll över sina lokalkostnader — OCH FÅR INTE p.g.a. staten som ägare tycker vi inte ska äga och förvalta våra lokalet — var finns seed money för annat? Här ser vi chimären: vi blir autonoma i teori men behåller en icke oväsentliga ekonomisk tvångströja. Var det inte en tidigare svenska statsminister som sa ungefär: Den som är satt i skuld är icke fri. För hogskolor och universitet blir parallelen att den som inte kan ha kontroll över sina kostnader är autonom, ha ha.

    Jag tror att det finns en inneboende konflikt nu både hos departement och hos många av institutioner i Sverige som drabbades av autonomi del 1. För det första: det finns en strävan hos somliga att ge högskolor och universitet (långtgående) självständighet samtidigt som man vill inte att staten ska släppa sin kontroll. Jag är inte säkert att dessa trender alltid följer partigränser heller. Om man verkligen vill har självständiga universitet och högskolor skulle man göra så här: här finns högskolelagen och högskoleförordningen, dessa måste ni följa men hur ni gör detta bryr vi inte oss om. Ni är också arbetsgivare och därmed har ansvar för de anställdas och studenternas arbetsmiljö etc men så länge ni följer lagen så bry vi inte oss om hur ni uppfyller kraven. Vad gäller er styrlse..vill vi gärna ha en statlig representant med eftersom vi är ju den största bidragsgivaren men i överigt skiter vi i hur är styrelse ser ut: det är resultat som räknas inte fördelning av styrelseplatser. Ni ska ju nu konkurrerar mot varandra på bästa viss och kan specialisera er så vi kommer inte längre att detaljstyra hur många platser i en viss utbildning ni ska hålla. Låt marknaden bestämma! Så vi ska ge blivande studenter en ”studentpeng” som de bär med sig till institutionen de pluggar på. Om detta innebär att vissa högskolor och universitet som vi har tidigare stödjat av regionalpolitiska skäl börjar gå dåligt om tio år p.g.a. sviktande studentunderlag så är detta ju the survival of the fittest. Kanske kan lokala organisationer gå in och stödja att vissa utbildningar blir klar på dessa delvis utarmade utbildningsanstalter. Det finns ju paralleler: kommuner betalar Trafikverket att tidigarelägga motorvägsutbyggnader och bygger Pågatågsstationer/hållplatser för att uppnå fördelar: samma sak skulle kunna hända med högskolor.

    Sedan kan vi titta på resultatet av autonomi del 1: som LUFRBJ skriver har en del universitet behållit så mycket kollegial styrning som möjligt medan andra har infört olika varianter av ”linjestyrning” där kanske den senare är vad staten VILL ska ske? För den enskilda anställda innebär detta att man uppleva att ens egen autonomi har minskat — inte ökat– vilket är en form av paradox. Kanske sådana upplevelser också bidrog till reaktionen INOM vissa arbetsplatser mot s.k. ökad autonomi. Så en fortsatt resa mot mer s.k. autonomi gentemot staten skulle innebära allt mindre autonomi inom den egna organisationen.

    Men jag tillhör akademin ju, så jag kan också undra, precis som LUFRBJ:s slutkommentar, var är alla andra som tycker någonting om detta?

    1. Joe – håller helt med dig om att rådighet över lokalerna är en viktig fråga för akademin. En fundering är naturligtvis hur det ligger till när det gäller MaH:s nybygge, NIAGARA, där vi som anställda inte ens kommer att få egna skrivbord. Är detta ett resultat av Akademiska Hus idiotiska planering eller hade vi fått bättre lokaler som ”Autonom” stiftelse?
      Sedan är det naturligtvis som så att autonomi del 2 till stor del verkade vara en total halvmesyr – hur kan man vara autonom om man inte har resurser att agera med någon form av självständighet? Samtidigt är min huvudpoäng att mycket av det som kritikerna skjuter in sig på redan har implementerats, och att högskole-/universitetsstyrelserna i hög grad representerar regionala affärsintressen eller offentlig förvaltning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *