Marit Olanders – masterexamen i pedagogik

Jag heter Marit Olanders och är född 1966. Efter 20 år som journalist utbildade jag mig till förskollärare. Numera arbetar jag som förskollärare i Trelleborg samt som extern VFU-lärare vid Malmö universitet.

”Samspel mellan barn och pedagoger i förskolans vardag. En undersökning av barns och pedagogers beröring av varandra på tre småbarnsavdelningar”

Omsorgsfull, välkommen beröring har funnits vara avgörande för barns tillväxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste för barns utveckling och lärande i förskolan. I flera förekommande diskurser inom förskolan i Sverige värderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hör diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer än de vuxna tror; diskursen om att barn måste tränas i självständighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sägs vara att skydda barnen från sexuella övergrepp. Syftet med denna undersökning är att undersöka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beröring kan komma till uttryck i förskolans vardag. Den övergripande forskningsfrågan handlar om hur beröringsklimatet är på de undersökta förskolorna.

En observationsstudie med mixed methods genomfördes på tre småbarnsavdelningar på olika förskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som användes vid analysen kommer från anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik.

Resultatet visade att pedagoger framför allt initierade beröring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med på- och avklädning av ytterkläder samt barnens hygien samt vid förflyttningar. De initierade beröring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, för att påkalla uppmärksamhet samt för att skapa lugn. Vid några tillfällen uppstod situationer när beröring uteblev men möjligen hade ökat barnens fokus om det förekommit. Pedagogerna initierade även beröring i känslomässigt påfrestande situationer, som när barn grät, vid överlämningen från föräldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan. Pedagogerna, med undantag för en pedagog, initierade beröring i situationer när de hade en för observatören uppenbar anledning. Barnen å sin sida initierade beröring som till större del handlade om sökande av emotionell bekräftelse. Barnen kunde röra vid pedagogen med en hand eller fot när de var tillräckligt nära eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen när de befann sig i pedagogens famn eller knä. Olika pedagoger förhöll sig olika inbjudande till beröring.

Barnen vidrörde påfallande ofta pedagogernas ben eller fötter, även om pedagogen satt på golvet och hela kroppen var inom räckhåll. Barnen behövde beröring för att återfå jämvikt när de grät. Försök till avledning misslyckades och pedagogerna övergick till att trösta med beröring. I några fall vände sig barnen till en annan pedagog för att få tröst. De barn sin fick mest beröring fanns bland de som såg yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beröring. Några barn förhöll sig mer passiva och då uteblev beröring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, där ytorna var större och bemanningen lägre på två av förskolorna. När ingen pedagog fanns till hands hände det att barn vände sig till en främmande vuxen (observatören) eller till äldre barn.

Beröringsklimatet kan beskrivas som vänligt och tillåtande, men inom vissa gränser. Barnen fick beröring av pedagogerna i situationer som kan tänkas vara emotionellt krävande som när de grät eller skulle somna eller vakna, men de fick sällan beröring för dess egen skull. För barnens del innebar det att de till stor del hölls ansvariga för att de skulle få beröring i annat än den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjöd in till beröring och fysisk kontakt utan att det fanns någon uppenbar anledning, och hen blev också oftare berörd av barn än andra pedagoger. Kompetensdiskursen och den kvardröjande självständighetsdiskursen kan ge vid hand att det är ”duktigt” att avstå från beröring.

Ser man relaterande som barns främsta utvecklingsuppgift kan barns sökande efter beröring av pedagogerna kan räknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva föreställningar om att även små barn ska vara självständiga och fysiskt separerade från föräldrarna och andra omsorgsgivare kan försvåra barns anpassning till förskolan. Föreliggande undersökning ger inte stöd för idén att fysisk närhet blir en (dålig) vana som pedagoger aktivt måste träna bort.

Omsorg i form av fysisk och känslomässig närhet har ett eget värde som behöver lyftas och kläs i ord. Eftersom långvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framför allt ägde rum när pedagogen satt ner behövs också soffor och andra sittmöbler såväl inomhus som utomhus på förskolorna.

Pedagogers och barns beröring av varandra är ett ämne som är angeläget att utforska vidare. Är den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beröring generell? Beröring har visats vara avstressande. Blir barn som får rika tillfällen till beröring med pedagogerna mindre stressade än barn med större fysisk distans till pedagogerna? Även pedagogernas förhållningssätt till beröring, och huruvida utbildning eller andra parametrar påverkar om och hur pedagoger berör barnen kan vara föremål för framtida forskning.

Länk till hela arbetet

Kristine Hultberg Ingridz – magisterexamen i pedagogik

Jag har under flera års tid kombinerat mitt yrkesverksam ma arbete i förskolan eller skolan med att arbeta med skolutveckling. Inom förskola och skola som genuspedagog för Malmö Stad och inom skola och förskola, med fokus på språk och struktur, på uppdrag av rektorer i Burlövs kommun. Under mina år som pedagog i förskolan och som lärare med klass har jag alltid strävat efter en barndelaktighet/elevdelaktighet då jag anser att det är i den zonen som yrkesverksamma lärare/förskollärare/pedagoger behöver vara. Hur en verksamhet ska formas behöver utgå från de som är i verksamheten dagligen, barnen och eleverna. När jag påbörjade min utbildning för en magister blev jag intresserad av begrepppet pedagogiskt kapital, inspirerat av Bourdieus kunskapskapital och socialt kapital. Fokus i pedagogiskt kapital är de som utför de pedagogiska och didaktiska handlingarna, med andra ord lärare/förskollärare/pedagoger. Jag började använda mig av begreppet pedagogiskt kapital när jag var ute i mina olika uppdrag, för att på vis se om det gjorde skillnad i handledningsmöten. Jag märkte att det fanns en dold kunskap, en tyst kunskap som det behövde talas om, vilken gick att koppla till pedagogiskt kapital. Ett kapital som i egentlig faktisk mening inte alla gånger handlar om en examina eller ett diplom eller för den delen en högskoleutbildning. Jag upptäckte också att det fanns en skillnad mellan hur personer med examen och de utan examen tog plats eller inte, reflekterade eller inte, analyserade eller inte och det ville jag i min magister undersöka vidare.

Tillsammans med pedagoger på en förskola genomförde jag aktionsforskning. Pedagogerna hade sina egna frågeställningar och jag hade mina. Genom att arbeta med aktionsforskning som metod kopplat till semistrukturerade intervjuer med fokus på pedagogiskt kapital kunde jag se att pedagoger precis som barn och elever behöver vara i den närmaste zonen för att utveckling och förändring ska ske som är hållbar över tid. Där talet om reflektion och analys ägs av alla som ingår i utvecklingsarbetet, kanske inte på samma sätt snarare på olika sätt, baserat på de pedagoger som är en del av arbetet. Det blev ett arbete som utgick från bottom och vandrade sin väg upp till top.

Det blev en magister med titeln:  ”Utvecklas i sin egen takt. En aktionsforskningsstudie om förskolepedagogers reflektioner kring sina val och handlanden”.

Länk till hela arbetet

 

Erik Åkesson – masterexamen i pedagogik

I mitt arbete som gymnasielärare (psykologi, filosofi och sociologi) har jag ofta reflekterat kring hur skolan söker att få eleverna att utifrån sin egen motivation och sina egna mål, utforma sin egen inlärningsprocess, och hur detta ofta leder till väldigt olika resultat. En del elever behöver bara få uppgiften och löser på egen hand alla momenten på ett strukturerat och genomtänkt vis, medan andra måste ledas steg för steg. Upplevelsen att eleverna behöver olika mycket styrning delas nog av flera lärare, men hur vi pedagoger förstår denna problematik varierar. En av de få konstanterna, åtminstone enligt min egen erfarenhet, är att kategorisera det hela som en ansvarsfråga. Eleven måste lära sig sig ta ansvar! Exakt vad detta ansvar består i är ofta mindre klart, och precis som när politiker talar om ansvar, handlar det oftare om retorik än genomtänkta strategier eller möjliga alternativ.

I min strävan efter svar gällande ansvarsfrågan i skolvärlden valde jag att skriva en uppsats om hur olika läroplaner behandlar ämnet. Den slutgiltiga titeln på arbetet blev: “Sköt dig själv! En jämförande diskursanalys av ansvarsbegreppet i samtida svenska och finska läroplaner” För att analysera frågan valde jag att använda mig av Laclau och Mouffes diskursteori samt att analysera ansvarsbegreppets etiska, psykosociala och pedagogiska dimension.

Slutsatserna i arbetet blev att den allmänna trenden i samtliga läroplaner var att ansvar främst beskrivs som något individbaserat och konstruktivistiskt, snarare än något som skapas i samspel med andra i olika sociokulturella kontexter. Skillnader mellan finska och svenska läroplaner kunde dock skönjas. I finska läroplaner har ansvarsbegreppet blivit mer mångfacetterat i och med lanseringen av de nya läroplanerna, medan begreppet i de svenska läroplanerna från 2011 mer entydigt fått en betydelse av vad Foucault och Rose kallar för governmentality.   

Länk till hela arbetet 

Maria Howding-magisterexamen i pedagogik

 Idrottslärarstudenters berättelser om möten med friluftsliv”.

Mitt namn är Maria Howding, jag är förskollärare med inriktning lek, idrott, rörelse samt friluftslärare med examination från utbildningarna 1999 och 2002. Jag har sedan dess arbetat som förskollärare, inom friluftsturism och sedan 2011 som adjunkt på Malmö högskola vid institutionen för Idrottsvetenskap.

Med ett nästintill förgivettagande om att friluftsliv finns som en självklar del i alla människor i Sveriges liv, har jag under mina år som adjunkt vid Institutionen för Idrottsvetenskap och student i pedagogik, mer och mer problematiserat detta. Genom alla möten med idrottslärarstudenter har jag allt eftersom förstått att friluftsliv inte är närvarande i allas liv eller ens i undervisningen i ämnet idrott och hälsa i grundskola och gymnasium. Friluftsliv och att vistas i naturen verkar tas förgivet av fler än mig, men upplevs och aktivt utförs av få. I tidigare läroplaner har antalet friluftsdagar minskat och har  ofta haft annat innehåll än friluftsliv. Från och med läroplanen 2011 är friluftsliv och utevistelse en mer framskriven del av innehållet i ämnet idrott och hälsa.

Många studenter jag möter vittnar om lite eller ingen undervisning alls i friluftsliv i grundskola och gymnasium. Några få har gjort, precis som jag själv gjorde, egna val i olika profilerade utbildningar och därmed fått mer kunskaper i friluftsliv med sig. Ganska många har fått naturupplevelser tidigt i barndomen genom utflykter med familj och vänner. Så var det också för mig, med friluftsintresserade föräldrar blev naturen en förgivettagen arena för lek och lärande och också en fritidsaktivitet i Friluftsfrämjandet.

Intresset gjorde att jag under min egen förskollärar- och idrottslärarutbildning tittade närmare på utomhuspedagogik och mitt första lärarjobb blev inom I Ur och Skur-verksamhet. Jag fördjupade mig i friluftsliv med en friluftslärarutbildning på Storumans folkhögskola.

I magisteruppsatsen ”Idrottslärarstudenters berättelser om möten med friluftsliv” tittar jag närmare på de erfarenheter som våra studenter har med sig in i idrottslärarutbildningen och hur de ser på att undervisa i friluftsliv i sitt kommande yrke som idrottslärare. Under magisterkursens gång blev jag nyfiken på och inspirerad till en narrativ undersökning om studenternas personliga erfarenheter i friluftsliv. För att fördjupa min undersökning och analys intervjuade jag också lärare vid idrottslärarutbildningen.

I studien används övergripande sociokulturella lärandeteorier, empirin analyseras med hjälp av Thomas Ziehes ”den goda annorlundaheten”.

Resultaten antyder att idrottslärarstudenterna i denna undersökning ser familj, ledare i fritidsaktiviteter och lärare i skolan som viktiga personer i deras eget möte med friluftsliv. Studenterna ser möjligheter att undervisa i friluftsliv inom ämnet idrott och hälsa i sin kommande yrkesprofession.

Resultaten i denna magisteruppsats skiljer sig från tidigare forskning som säger att friluftsliv inom idrottslärarutbildningarna i Sverige är exklusiva och anses ligga långt ifrån verkligheten i skolan.

Magisteruppsats 15 hp Maria Howding

 

 

Safija Imsirovic – masterexamen i pedagogik

Mitt namn är Safija Imsirovic och jag har i 20 år arbetat med barn och ungdomar. I mitt arbete som brobyggare, områdesutvecklare och föreståndare för mötesplats Gnistan är guidande ledord: hållbarhet, värme och tillit – med en pedagogisk attityd. Bor och verkar i Augustenborg, Malmö.

Gnistan – en mötesplats som tänker annorlunda

Vad är det som gör en meningsfull mötesplats? Och varför är det viktigt att de finns? I en liten del av Malmö finns en mötesplats som fungerat som en brygga mellan deltagare och samhälle, enligt deltagarna själva.

Forskning om mötesplatser har de senaste åren visat på att mötesplatser gör mer skada än nytta. De berättar om platser och rum världen över med få eller inga strukturerade verksamheter där barn och ungdomar driver runt och lär sig asociala beteenden. I mitt eget arbete har jag alltid upplevt en diskrepans mellan forskning och den glädje och utveckling jag sett på Gnistan. Detta är en mötesplats som arbetar med hållbar utveckling. Gnistan skiljer sig från andra mötesplatser genom sitt hållbarhetsperspektiv och sin utomhuspedagogiska profil. Tillhörande verksamheter skryter med ett Kaninhotell och anslutande kolonilotter där barnen får lära sig om ekologiska processer och leva ut olika roller.

Genom tidigare deltagares livsberättelser får vi en helt annan bild av vad en mötesplats betyder för barn och ungdomar än den forskning de senaste åren presenterat. Uppsatsens deltagare berättar om Gnistan som ett lärande aktivitetscenter av rum att vara i och rum att förändra. Relationen till miljön är en ömsesidig interaktion. Möjligheter till påverkan är särskilt viktig för deras känsla av gemenskap. Föreståndarens roll är viktig som en länk mellan barn och ungdomar och deras miljö. Framförallt var det chansen att kunna bygga bärande relationer som var betydande för ungdomarnas känsla av gemenskap och positiva utveckling.

Barn och ungdomars deltagande har varit och är fortfarande själva kärnan i Gnistan – det är de som definierar, förändrar och påverkar Gnistan till att vara vad det har varit och kan bli. Detta är också en av de största anledningarna till att Gnistan fungerat som en brobyggare mellan deltagare och samhället runt omkring.

Att sådana mötesplatser finns och får fortsätta finnas och frodas är viktigt i en tid då fler av dessa forum år efter år skärs ner i både kommunala och nationella budgetförslag. Hur kommer det sig att vi ser ett ökat behov av meningsfull fritid för våra barn och unga men ett mindre utbud? Med alla sina sinnen, ibland nostalgiskt, ofta detaljerat och objektivt beskriver åtta deltagare hur en särskild mötesplats kom att bli fristaden i deras liv.

Länk till hela arbetet

Åse Kerr & Jeanette Lindhe – magisterexamen i pedagogik

 

 

 

Vi, Åse Kerr och Jeanette Lindhe har lång erfarenhet av att undervisa tillsammans på gymnasiet. Åse som lärare på barn- och fritidsprogrammet och Jeanette som specialpedagog. Under åren har vi mött många elever som behövt stöd och hjälp för att må bra och lyckas med sina studier. Vårt signum är vår relationskompetens. Via den och vårt engagemang hittar vi vad varje individ behöver för bli motiverad och lyckas. Vår drivkraft är glädjen i att se elever nå framgång.

”Vissa nötter är svårare att knäcka…” En intervjustudie om gymnasielärares nycklar till framgång för elever med bristande motivation

Viljan att fördjupa våra kunskaper och koppla vår praktiska erfarenhet till pedagogiska teorier, inspirerade oss att söka till magister/master programmet i pedagogik. För att samla in empiri för vårt självständiga arbete valde vi en kvalitativ metod med fokusgruppsintervju. Syftet med studien var att undersöka, tolka och förstå vad gymnasielärare uppfattade vara nycklar till studieframgång för elever med bristande motivation.

För ökad motivation hos eleven är det viktigt att förändring görs i undervisningssituationen istället för att pedagogen lägger fokus på att försöka förändra eleven. Relationskompetens och att hitta lösningar i samspel med omgivningen är nycklar till framgång.

Vår förhoppning är att detta arbete ska kunna inspirera pedagoger att söka varje elevs nyckel!

Länk till hela arbetet:

 

 

 

Damir Ademovic- masterexamen i pedagogik

Jag heter Damir Ademovic och jobbar som förskollärare i förskoleklass på Örtagårdsskolan i Malmö. Innan det har jag jobbat som förskollärare och fritidspedagog på olika förkolor och skolor i Malmö och Lund. Under mina första år i mitt yrkesutövande jobbade jag på en förskola i en av Malmös socialt och ekonomiskt mest utsatta delar. Där har jag fått insyn i delar av problematiken som rör föräldrar med invandrabakgrund, deras barn, personalen på förskolan och svenska samhället i synerhet. I takt med min ökade erfarenhet insåg jag så småningom komplexiteten i samspelet mellan personalen på svenska förskolan och föräldrarna med utländsk bakgrund. Ömsesidig misstro, brist på kunskap var bara toppar av ett isberg som, enligt mig, krävde fördjupning från min sida.

”Postkoloniala möten – om relationer mellan förskolepersonal och nyanlända föräldrar”

Det finns massor av forskning kring föräldrar med invandrabakgrund och samverkan med skolan och förskolan, dock enligt mig, sträcker sig de flesta av dem inte tillräckligt djupt för att verkligen kunna förstå hur och varför vissa problem uppstår när olika världar och olika kulturer stöter samman i kampen om barnets bästa.

Syfte med mitt arbete är att undersöka hur de postkoloniala idéerna kan ta sig uttryck i relationen mellan personal på förskolan och barn till invandrarföräldrar samt mellan personal på förskolan och invandrarföräldrar, bygger på gamla idéer, inriktningar och filosofier som har sina rötter i postkolonialt tänkande.

Föreställningen att raser utgör ett förråd av folkgruppers och individers ursprungliga identitet och natur, likväl som föreställningar om ”rasers innersta väsen” och ”rasers karaktäristiska utseenden” har satt djupa spår i västerländskt tänkande.

Resultat antyder en djup klyfta som finns mellan nyanlända föräldrar och pedagoger. Skillnaderna varierar dock beroende på föräldrarnas bakgrund och utbildningsnivå, men även på pedagogernas utbildning. Föräldrarna som har erfarenhet från skolan och förskolan från sina hemländer eller andra europeiska länder har inte samma svårigheter som föräldrar med små eller inga skolerfarenheter från sina hemländer. Pedagogernas uppfattningar kring de nyanlända föräldrarna varierar som sagt beroende deras utbildning. Förskolärare och specialpedagoger har inte samma tendens att ha sina uppfattningar baserade postkoloniala tankar än barnskötare. Dock är det viktigt att påpeka att min undersökning var väldigt begränsad och vidare forskningar behövs.

Länk till hela arbetet

Soodabeh Einhärjar – masterexamen i pedagogik

Jag heter Soodabeh Einhärjar och är förskollärare i Boxholms kommun. Jag harsoodabeheinharjar-2 tagit min kandidatexamen som förskollärare med inriktning i natur och teknik från Kristianstad högskolan 2012. Sedan dess har jag arbetat i olika kommuner såsom Malmö, Aneby och nu i Boxholm. Under min första anställning på en förskola i Malmö var jag med genusgruppen på förskolan. Vi diskuterade i arbetslaget om hur genus genomsyrar våra pedagogiska uppdrag i verksamheten. I samband med detta läste jag en genuskurs via Malmö kommun. Mot slutet av kursen diskuterade vi mycket om intersektionalitet, om att de nya genusforskningarna inte studerar jämställdhet enbart utifrån kön utan det är interaktionen mellan bland annat kategorierna etnicitet, ålder, kön, nationalitet och funktionshinder som skapar ojämlikhet. Detta väckte ett stort intresse hos mig och jag bestämde mig för att studera vidare inom detta ämne.

På den avdelningen jag arbetade pratade jag och min kollega mycket om maktrelationer och ledarskap mellan de små barnen på avdelningen. Jag som redan påbörjat mitt masterprogram inom pedagogik bestämde mig för att studera maktrelationen mellan förskolebarn utifrån intersektionellt perspektiv.

Ämnet tyckte jag är mycket intressant då jag kunde studera vilka faktorer som påverkar barnen att skapa och återskapa makt i leken. Att ha kunskap om vilka faktorer som påverkar ojämlikhet och därefter maktrelationer i gruppen kan vara nyttigt för lärare att kunna för att förebygga en jämlik miljö och motarbeta mobbningen.

Intersektionalitet och ledarskap i förskolan

Syftet med studien var att studera maktrelationen mellan fyra till sexåriga barn på förskolan för att sedan kunna granska barnens relation i leken utifrån ett intersektionellt perspektiv. De olika kategorierna som studerades var kön, ålder, språkutveckling, språket hemma, barnens särskilda behov/funktionshinder och etnicitet. Den empiriska grundas sig på flera observationer som genomfördes på två förskoleavdelningar, när barnen lekte. Fokuset var på hur många ledare finns i gruppen, vem väljer ledaren eller ledarna samt vilka kategorier utifrån intersekionella perspektivet skapar ojämlikhet i gruppen. Resultatet visade att de flesta ledare hade bättre kunskap om leken än de andra barnen som deltog i leken. De andra variablerna som påverkade barnens val av ledare var barnens etnicitet då de barnen som inte hade svenska föräldrar (trots att de talade flytande svenska) valdes inte till ledare. Funktionshinder var också bland de faktorer som gjorde att barnen fick mindre makt i leken. Det visade sig att vara ny på avdelningen kunde räknas som en variabel som skapade maktrelation mellan barnen. Till följd av att vara ny på avdelning ansågs barnen kunna mindre om lekens regler vilket kan relateras till den först nämnda variabeln, kunskap om leken.  Ålder och kön förekom också som faktorer som skapade maktrelationer i gruppen.

Angående frågan om hur många ledare som fanns i gruppen så kunde en slutsats dras att det bara var en som var ledare och som hade mest inflytande i leken. Det kunde vara två som bestämde reglerna och som kunde lika mycket om leken men i slutändan var bara en ledare.

Undersökningen synliggjorde också att det är interaktionen mellan olika kategorier/variabler som skapar maktrelation i gruppen. Enligt intersektionella perspektivet skapar samspelet mellan olika kategorier som kön, ålder, etnicitet, språk, funktionshinder maktrelationer. Det

som undersökningen kom fram till var att kunskap om leken och att vara ny på avdelningen också kunde räknas som två nya variabler.

Länk till hela arbetet

Sverker Aasa – Magister i utbildningsvetenskap

Mitt namn är Sverker Aasa. Jag är lärare vid institutionen Natur, miljö och samhälle fullsizerenderinom fakulteten Lärande och samhälle. Innan jag började min tjänstgöring vid Malmö högskola 2004 tjänstgjorde jag vid Umeå universitet under en femårsperiod. Har också arbetat som lärare vid grundskola och gymnasium under en tioårsperiod samt varit rektor för en grundskola under ett år. Under min tid som lärare vid grundskola och gymnasium undervisade jag inom matematik, fysik och teknik. Jag fick tidigt ett intresse för hur man kan utveckla olika vägar för kunskapsbedömning.

Ett sätt för elever att redovisa kunskaper kan vara att göra redovisningsfilmer. Film öppnar upp för en mängd olika sätt att interagera med omvärlden. Eleverna kan  också resonera kring kunskapsbegrepp eller fenomen när de skapar sina filmer och därmed kommer begreppen självbedömning och kamratbedömning i fokus. En redovisningsfilm kan göras med egen mobiltelefon eller med kamera som skolan tillhandahåller. Filmen kan sedan läggas ut på YouTube på ett sådant sätt att den inte är offentlig. Läraren kan därefter ta del av filmen vi lämpligt tillfälle och ge formativ bedömning i form av skriftlig feedback direkt i filmen.

Kunskapsrepresentationer via film. En studie inom grundskolans fysikämne i syfte att understödja kunskapsbedömning.

I denna undersökning studeras vilken form av representation som elever använder för att kommunicera sina kunskaper i en redovisningsfilm. Undersökningen fokuserar också vilken form av representation, mönster av teckenskapande aktiviteter, som en erfaren lärare efterfrågar för att få en god insyn i elevernas kunskapsnivå. Redovisningsfilmer som lyfter fram elevers kunskaper på ett tydligt sätt kan användas vid bedömning ur både ett summativt och formativt perspektiv.

Länk till hela arbetet

Björn Lindahl – magisterexamen i pedagogik

Mitt namn är Björn Lindahl. Jag är lärare på studie- ochBjörn Lindahl yrkesvägledarutbildningen vid lärarutbildningen på Malmö högskola, sedan 2011. Innan jag blev lärare jobbade jag i 11 år som studie- och yrkesvägledare, framförallt med vägledning för unga vuxna inom Malmö stad men också ett par år som studievägledare på institutionen för hälsa & samhälle på Malmö högskola. Under min tid på Malmö stad fick jag möjligheten att jobba med metodutveckling och tillsammans med några kollegor. Vårt uppdrag var att utveckla och införliva olika samtalsmetoder i verksamheten i syfte att bli bättre och mer professionella i mötet med klienter som behövde stöttning i sin väg mot självförsörjning. Jag har jobbat med metoder som vägledning, coaching, motiverande samtal (MI) samt lösningsfokuserade samtal. Samtalet har således blivit en stor och betydande del av mitt yrkesverksamma liv och det var också tack vare det som jag hamnade som metodlärare på Malmö högskola. Utöver min anställning på grundutbildningen har jag också en del uppdrag inom skolverket. Det handlar framförallt om att fortbilda yrkesverksamma studie- och yrkesvägledare i samtalsmetodik, men även lite annat. Just nu håller vi på att utbilda studie- och yrkesvägledare inom Stockholms stad i normkritisk pedagogik i vägledning.  Jag har under årens lopp fortbildat mig i olika samtalsmetoder och har blivit alltmer intresserad av att forska kring vilken betydelse samtalet har i mötet med mellan en professionell samtalsledare och den enskilde individen. Vilken skillnad gör samtal och hur kan vi som jobbar med det utveckla och kanske förändra till det bättre? För att förstå detta måste vi också förstå vår omvärld. Vi lever i en snabbt föränderlig värld och studie- och yrkesvägledningen behöver hitta vägar för att kunna hantera och möta individer som försöker navigera i en mångfald av utbildningar och en arbetsmarknad med snabba omställningar. På senare år har moderna karriärutvecklingsteorier försökt förklara dels varför individer fattar vissa beslut men också vad som krävs av den enskilde individen för att lyckas nå sina mål. Detta innebär i sin tur att även vägledaren behöver anpassa sig efter den nya tid vi lever i. I och med dessa tankar föddes också mitt intresse för att undersöka hur det fungerar idag ”ute på fältet”.

 ”Kvalitetsundersökning av vägledningssamtal”

Föreliggande kvalitativa studie är en undersökning samt utvärdering av vägledningssamtal på Vägledningscentrum (VLC) i Malmö stad. Undersökningen genomfördes utifrån ett deltagarperspektiv och har skett via 42 enkäter med fritextsvar och fem djupintervjuer. Syftet har varit att förstå hur deltagarna upplever vägledningssamtalet utifrån förväntningar, samtalets innehåll och utfall. Utifrån detta har sedan resultatet analyserats med hjälp av socialkognitiv teori; cognitive career theory (SCCT) och happenstance learning theory (HLT) för att söka förståelse kring vilken kvalitet vägledningssamtalen håller. Ytterligare ett syfte har varit att bidra med förslag på utvecklingsmöjligheter för vägledningen på Vägledningscentrum. Resultatet visar att majoriteten av deltagarna i undersökningen är nöjda med mötet/samtalet på Vägledningscentrum. Förväntningarna motsvarade deras förhoppningar och flertalet deltagare var nöjda när de gick därifrån. Det fanns dock ett litet antal som inte var nöjda med besöket. Resultatet visar också att det finns utvecklingsområden när det gäller uppföljningen av vägledningssamtalen. Det visade sig vara svårt att utvärdera kvaliteten på vägledningssamtalen utan att göra efterföljande uppföljningar.

Länk till hela arbetet