Erik Rafsten – masterexamen i specialpedagogik

Mitt namn är Erik Rafsten. Efter att ha växt upp i Landskrona bor jag sedan drygt åtta tillbaka Helsingborg. Jag arbetar som specialpedagog, tidigare på en ErikRhögstadieskola i Helsingborg, och sedan augusti i år på Resurscentrum i Landskrona. Jag kom i Helsingborg ofta i kontakt med elever som hade funderingar kring, var under utredning för eller hade erhållit en dyslexidiagnos. När jag samtalade med eleverna ochderas vårdnadshavare om dyslexin, diagnosen i sig samt innebörden och konsekvenserna av den funderade jag ofta på hur eleverna kände och upplevde situationen. Påfallande ofta fokuserade samtalen enbart på skolans roll. Alltför ofta saknade jag det kanske allra viktigaste, elevperspektivet. Hur kände eleverna inför dyslexin och vad skulle det i framtiden komma att innebära, inte minst vad avser viktiga faktorer såsom självbild och självkänsla? Där såddes ett frö som växte och som idag har utmynnat i denna masteruppsats.

”Livet går inte under för att du har dyslexi” – tre berättelser om att erhålla en dyslexidiagnos

Ett syfte med studien är att bidra med kunskap om och öka förståelsen för ungdomar med dyslexi. Ett annat syfte är att sprida kunskap om hur ungdomars skolgång, självbild, akademiska självbild och självkänsla påverkas av att ha erhållit en dyslexidiagnos.

Hur upplevdes skoltiden före erhållandet av dyslexidiagnosen? Hur upplevdes perioden då ungdomarna erhöll dyslexidiagnosen? Hur upplevdes skoltiden efter erhållandet av dyslexidiagnosen? Dessa frågeställningar ställs i studien

Studien är teoretiskt förankrad i Anthony Giddens socialisationsprocess, Erving Goffmans dramaturgi och stigmatisering samt Maarit Johnsons dynamiska modell av självkänsla.

Studien har en narrativ ansats där ungdomarnas livsberättelser varit i fokus. Tre djupgående intervjuer har genomförts med ungdomar i åldrarna 19 till 22 som alla erhållit en dyslexidiagnos under högstadietiden.

Berättelserna visar att ungdomarna periodvis inte förmådde att leva upp till de förväntningar som skolan hade på dem vilket gjorde att ungdomarnas självbild och självkänsla påverkades negativt. Det har under ungdomarnas skolgång funnits ett socialt stöd där en eller flera personer, viktiga andra, uppmärksammat deras behov vilket gjort att ungdomarnas motivation och akademiska självbild ökat markant. Omgivningens bemötande har varit avgörande för huruvida ungdomarna skulle uppleva sig själv som stigmatiserade eller ej. Stigmatiseringen medförde att ungdomarna upplevde en lägre självkänsla och i två berättelser upplevde de sig emotionellt ansträngda vilket uttryckte sig i ett utagerande eller avvikande beteende. Det framkommer ett socialt tryck, där ungdomarna jämförde sig med sina klasskamrater och de normer, värderingar och förväntningar som fanns inom skolkulturen vilket gjorde att de upplevde sig som avvikande. Det framkommer vidare att ungdomarnas under sin skolgång, såväl före som under och efter erhållandet av dyslexidiagnoserna, aldrig till fullo förstod innebörden av den. Det var inte förrän de blev äldre som ungdomarna accepterade och förstod innebörden av dyslexin.

Länk till hela arbetet

 

 

 

Linda Petersson – masterexamen i specialpedagogik

Mina studier, och senare yrkesliv började med att jag läste till förskollärare i IMG_20160130_143250 (2)mitten av nittiotalet vid Högskolan Kristianstad. Under tiden som jag läste arbetade jag extra inom en LSS- verksamhet för barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar, vilket påverkade mig väldigt starkt och väckte mitt intresse för specialpedagogik. Detta medförde att jag efter genomgången utbildning sökte mig till en nystartad verksamhet som bestod av förskola och skola för barn och elever med autism. Detta var 1997, och jag har sedan dess arbetar med och kring elever inom autismspektrumtillstånd och/ eller elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på olika sätt. I början av 2000-talet började jag läsa specialpedagogik som ämne på distans, vid Högskolan Kristianstad. Under de tre åren hann Högskolan Kristianstad få examinationsrätt och jag kunde validera kurserna till en specialpedagog examen. Parallellt med dessa studier har jag läst flera kurser på olika högskolor och universitet för att fördjupa mina kunskaper inom autismspektrumtillstånd. Man skulle kunna säga att jag har ett allmänt intresse för specialpedagogiska frågor och dilemman, i synnerhet knutet till frågeställningar som rör elever inom autismspektrumtillstånd- eller snarare mötet mellan skolsystemet (på alla nivåer och alla skolformer) och elever inom autismspektrumtillstånd.

Under en period arbetade jag i ett projekt i Malmö stad med fokus på att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet i skolan (mitt fokus var då särskilt grundsärskolan) och sedan 2014 arbetar jag på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Jag har sedan flera år haft en önskan om att ”gå vidare” med studier på avancerad nivå och fann det därför naturligt att satsa på en masterexamen vid Malmö Högskola. Det har varit en mycket givande och lärorik process och jag känner att jag har haft nytta av mina studier och min studie i mitt arbete.

Det verkar vara lite som ett lotteri- En studie om skolsituationen i grundskolan för elever inom Autismspektrumtillstånd

Jag har under mitt yrkesliv mött och möter många pedagoger, skolledare och skolhuvudmän som ger uttryck för att skolan har svårt att hitta strategier för att möta elever inom autismspektrumtillstånd (AST) på olika nivåer inom skolsystemet. Vidare hörs röster som problematiserar kring kunskapskraven och måluppfyllelse kopplat till elever inom AST. Det blev med utgångpunkt kring detta som jag valde att genomföra min studie ”Det verkar vara lite som ett lotteri -En studie om skolsituationen i grundskolan för elever inom Autismspektrumtillstånd”.

Studien tar sin utgångspunkt i en sammanfattning av tidigare forskning samt valt teoretiskt ramverk för att sedan leda vidare till syftet och preciserade frågeställningar. Den tidigare forskningen påvisar sammanfattningsvis att det verkar finns fog för oro gällande måluppfyllelsen för eleverna inom AST, att anpassningar av undervisningen är en viktig framgångsfaktor samt att kunskap om pedagogiska konsekvenser av AST samt kunskap om den enskildes behov och förutsättningar är viktiga delar.

De frågeställningarna som studien ämnade besvara handlade om: Hur utbildningen och undervisningen organiseras för elevgruppen?, I vilken utsträckning elevgruppen når kunskapsmålen? Samt vilka utmaningar och framgångsfaktorer som kan identifieras för grundskolan när det gäller det pedagogiska arbetet?

För att kunna besvara frågeställningarna på bästa sätt krävdes både kvalitativa och kvantitativa mått i form av intervjuer och enkäter vilket innebar att mixed method blev den metod jag kom att använda. Sammanlagt genomfördes nio intervjuer fördelat på två lärare inom någon form av särskild undervisningsgrupp, två rektorer, två rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten samt tre studerande inom autismspektrumtillstånd. Gällande det kvantitativa måttet bygger det på 41 enkäter riktade till lärare inom särskilda undervisningsgrupper.

Resultatet redovisas med hjälp av en design inom mixed methods, som kallas för convergent design eller parallel mixed design vilket innebär att resultaten redovisas var för sig för att sedan sammanfogas som en helhet. Eftersom frågeställningarna berör flera olika nivåer i skolsystemet så valde jag att använda både generell- och utvecklingsekologisk systemteori för att tolka och analysera resultaten, vidare fann jag även de specialpedagogiska perspektiven användbara i detta ändamål.

Studiens resultat bekräftar den oro för måluppfyllelsen som den tidigare forskningen även påvisat, i alla fall utifrån de elever vars måluppfyllelse undersökts. Vidare blir vikten av att kunskap och förståelse för elevernas behov och förutsättningar genomsyrar alla nivåer inom skolsystemet tydlig. Just kunskap och förståelse är också det som är utgångspunkten och basen som möjliggör arbetet med andra, av studien identifierade framgångsfaktorer.

Att det finns en ”röd tråd” genom elevernas utbildning från skolstart och framåt, där man arbetar aktivt med att ”lära eleverna lära” och lära strategier belyses som viktigt- även om det också problematiseras kring detta och frågan hur mycket som eleverna ”orkar” ställs.

Det sista som jag gjorde i arbetet kring uppsatsen var att fundera kring en titel efter en del grubblerier beslutade jag mig för att använda delar av ett citat som en av de studerande säger under intervjun och lyder som följer:

”Det verkar det vara lite som ett lotteri…Jag menar man kan inte vara säker på att man hamnar på en skola eller i en klass där lärare förstår vad man behöver. Detta är jätteviktigt för att trivas och för att det ska gå bra i skolan.”

Jag hoppas att min studie kan vara en del i att skapa större förståelse för elevgruppen så att skolor och skolsystemen kan vara bättre rustade för att möta elevernas behov och skapa bättre förutsättningar för lärande.

Länk till hel arbetet

Erika Palvén- masterexamen i specialpedagogik

1999 var jag färdig med min Erika2grundutbildning som förskollärare och grundskollärare och valde att flytta till Malmö. Här har jag under årens lopp vidareutbildat mig till specialpedagog. Jag har även gått en specialpedagogisk fördjupningsutbildning inom tal- och språk och tagit del av Malmö högskolas kurser i pedagogiskt drama och i svenska som andraspråk. Sedan flytten hit har jag varit verksam som lärare och som specialpedagog och sedan 2013 är jag rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten. Att vara student på Malmö högskola har för mig alltid varit ett givande komplement till min yrkesverksamhet. En satsning på en masterexamen med fördjupning inom det spännande ämnesområdet specialpedagogik kändes därför helt rätt för mig.

Stamning i skolan – Elevers och pedagogers erfarenheter

Mitt intresse för stamning tog sin början för några år sedan när jag gick en specialpedagogisk påbyggnadsutbildning i tal- och språkutveckling på̊ Malmö̈ högskola. Parallellt med utbildningen var jag verksam som specialpedagog med inriktning just tal- och språk. Jag upplevde att de skolor som jag kom i kontakt med saknade kunskap om och beredskap för stamning och på så sätt uppstod ett intresse för att ta reda på mer om elever i denna problematik.

När jag började söka efter forskning om stamning i en skolkontext upptäckte jag att det inte fanns särskilt mycket, varken i Sverige eller internationellt. Istället visade det sig att forskare efterfrågade mer. Det som jag yrkesmässigt hade upplevt beträffande stamning och det faktum att det fanns ett behov av fortsatt forskning, blev startskottet på min fördjupning.

Genom studien vill jag ge en bild av elevers och pedagogers erfarenheter av skolan i relation till stamning. Syftet är att bidra med kunskap om hur skolor proaktivt kan möjliggöra och underlätta för kunskapsutveckling och social utveckling för elever som stammar. Studien består av en kombination av kvalitativ och kvantitativ forskning i form av intervjuer och enkäter. Sammantaget deltog 70 personer, varav 36 var elever och 34 pedagoger. Eleverna har egen erfarenhet av stamning och pedagogerna har i undervisningen mött elever som stammar. Ett specialpedagogiskt och relationellt perspektiv med fokus på mellanmänskliga relationer och bemötande utgör ramen för studien.

Studien ger läsaren en inblick i hur skoltiden kan se ut för elever som stammar, men också om vad stamning är och vilka strategier elever kan använda sig av för att dölja den. En bild av hinder och möjligheter i skolan när det gäller stamning framkommer och elever och pedagoger ger förslag på olika anpassningar som kan underlätta för elever som stammar. I studien blir det tydligt att dessa elever är en heterogen grupp som har olika syn på hur anpassningar i lärmiljön bör se ut. För att komma fram till individens behov av anpassningar betonar båda grupper dialog och en god samverkan mellan pedagog och elev. De beskriver även vad en god samverkan innebär. Resultatet visar också att det ofta saknas kunskap om stamning på skolor. När så är fallet kan det innebära att elever som stammar inte får lika möjligheter till personlig utveckling som elever som inte stammar. Saknas kunskap ges kanske inte heller lika möjligheter till demokratiska rättigheter och att kunna göra sin röst hörd.

För att skolor ska få kunskap om och beredskap för stamning riktas fokus inte bara mot skolorna i sig och mot de anpassningar som kan göras, utan också mot hur kunskapsutveckling inom området ska kunna äga rum. En väg att gå skulle kunna vara att högskolor och universitet inkluderar kunskap om stamning i pedagog- och specialpedagogutbildningar, en annan väg skulle kunna vara en utvecklad tvärprofessionell samverkan mellan specialpedagoger och logopeder.

Jag hoppas nu på att kunna sprida studien vidare och att fortsatt forskning om stamning i en skolkontext tar vid. För det finns det ett behov av.

Länk till hela arbetet