Elsa Andersson – Masterexamen i specialpedagogik

  • ””Jag var liksom svår att hantera” – elevers upplevelse av inkludering och identitetsskapande i gymnasiesärskolan.

Det är titeln på min masteruppsats som blev klar under hösten 2016. Studien belyser hur några elever vid en gymnasiesärskola i Sverige upplever delaktighet och identitet i förhållande till att vara elev i gymnasiesärskolan. Valet av ämne och frågeställning är en följd av funderingar som har väckts under mitt yrkesverksamma liv, först som förskollärare inom barnomsorg, fritids och förskoleklass och sedan som specialpedagog på gymnasiesärskola. Frågor som rör ett inifrånperspektiv på pedagogisk verksamhet.

Mellan åren 2001 och 2013 arbetade jag som förskollärare. Under 2010 till 2013 läste jag parallellt Specialpedagogprogrammet för att kunna fortsätta att utvecklas som pedagog. Efter tre omvälvande år blev jag klar med mitt examensarbete med titeln:

”Delaktighet i förskolan- om att ta barns perspektiv”

Jag ville utforska barnens perspektiv på förskolans verksamhet och ta reda på vilka områden för delaktighet i förskolan som barnen upplevde som viktiga och även se om det fanns några skillnader mellan de olika barnens möjligheter att vara delaktiga. Jag var inspirerad av specialpedagogiska perspektiv som förordar att det är verksamheten som ska formas efter barnen och inte barnen efter verksamheten, ett inkluderande perspektiv.

När jag blev färdig specialpedagog började jag arbeta inom gymnasiesärskolan, vilket ledde till att fokus för min masteruppsats blev gymnasiesärskolans verksamhet. Då jag sedan tidigare intresserat mig för barnens perspektiv så var det nu elevernas perspektiv som jag ville fånga. Syftet med denna studie är att ta reda på särskolans roll i elevers identitetsskapande. Den övergripande frågeställningen handlar om att ta reda på om och hur elevernas identitetsskapande begränsas eller möjliggörs som en följd av deras särskoletillhörighet. De preciserade frågeställningarna är:

  • Vilka händelser eller situationer inom gymnasiesärskolan kan vara av särskild betydelse för elevers identitetsskapande?
  • På vilka sätt begränsas eller möjliggörs elevernas identitetsskapande som en följd av deras särskoletillhörighet?
  • Hur påverkar elevernas upplevelse av att vara inkluderade eller exkluderade deras identitetsutveckling?

Studiens teoretiska grund är socialkonstruktivistisk vilket innebär att identitet ses som något som är socialt konstruerat. Några teorier som används är intersektionell analys och social identitet och representationsteori. Intersektionalitet handlar om hur olika maktrelationer i samhället påverkar varandra ömsesidigt och förstärker varandra. Till exempel är personer med diagnosen utvecklingsstörning en grupp som har relativt lite makt i samhället och därför riskerar de att på olika sätt bli diskriminerade. Om samma personer samtidigt också tillhör en annan grupp som riskerar att bli diskriminerade till exempel på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning, så hamnar personen i ett ännu mer utsatt läge.

Social representationsteori handlar om hur människor skapar gemensamma föreställningar om hur andra människor är, baserat på olika kategoriseringar. Det i sin tur påverkar hur personer blir bemötta utifrån vilka föreställningar det finns om dem och de grupper som de tillhör. Bemötandet avgör vilket handlingsutrymme en person har. Det påverkar också hur individer väljer att identifiera sig med eller emot olika grupper. Handlingsutrymmet och identifikationsmöjligheterna är det som sedan ligger till grund för möjligheterna att skapa sin identitet enligt den sociala identitetsteorin.

Det empiriska materialet är insamlat via intervjuer med elever inskrivna vid ett nationellt program på gymnasiesärskolan.

Resultatet visade att det som eleverna i studien uppfattade som mest exkluderande och som därmed blev avgörande för deras möjligheter till identitetsskapande handlade om att inte ses som ”normal” och få tillhöra de ”vanliga”. Några områden som eleverna specifikt lyfte fram som avgörande var: valmöjlighet, bemötande från lärare och nivån på undervisningen. Något som i denna studie skiljde sig från tidigare studier var att eleverna i denna studie såg sin utvecklingsstörningsdiagnos som ett resultat av att de hade misslyckats i skolan och inte som något inom dem själva.

Eleverna som har deltagit i studien bidrog med enormt insiktsfulla betraktelser och tankar om gymnasiesärskolan och om hur det är att leva med en utvecklingsstörningsdiagnos. Något som förhoppningsvis kan leda till fortsatt utforskande av elevperspektiven i syfte att utveckla gymnasiesärskolans och gymnasieskolans verksamhet mot att bli mer inkluderande.

Länk till hela arbetet

Susanne Kristensen – masterexamen i specialpedagogik

2007 stod jag inför ett val, att fortsätta arbeta i en förhållandevis liten och trygg susanneskola eller i en skola med uteslutande svenska som andraspråkselever i ett socio-ekonomiskt belastad område i Malmö. Jag var ung och oerfaren men valde att utmana mig själv genom att välja det senare alternativet. Idag, tio år senare arbetar jag kvar på samma skola, nu som biträdande rektor i årskurs 7-9. Det som började med mentorsskap i åk 4-6, ledde till en förstelärartjänst, specialpedagogtjänst och hösten 2016 har jag nu tagit anställning som skolledare. Jag brinner för språkutveckling och skolutveckling och även om jag idag inte arbetar direkt mot eleven som pedagog eller specialpedagog så hoppas och tror jag att masterutbildningen i specialpedagogik och mina specialpedagogiska erfarenheter kommer eleverna, pedagogerna och verksamheten till gagn.

Efter tre års intensiva studier till specialpedagog, en fantastisk resa där jag fick möjlighet att utvecklas både professionellt och personligt, hade jag mer att ge. Jag ville bredda och fördjupa mina kunskaper inom språkutveckling och jag ville nå ut till en bredare grupp av pedagoger. Jag ville kunna bidra till den ökade förståelsen att alla pedagoger på olika sätt ansvarar för elevers språkutveckling, vilket ledde till att jag sökte mig till masterprogrammet inom specialpedagogik.

Det kommunikationsstödjande klassrummet. En etnografisk studie med fokus på miljö, möjligheter och interaktion.

Mitt valda ämnesområde utgår från uppfattningen om att det emellanåt kan vara svårt för pedagoger att anamma och förstå vikten av en god språkundervisning som genomsyrar all undervisning. Ofta har jag saknat gemensamma synsätt och strukturerade samtal kring bearbetning av text där pedagogerna drar nytta av att tala samma språk. Jag har sällan mött ett gemensamt förhållningssätt kring betydelsen av språkundervisning i alla ämnen. Detta har fått mig att intressera mig för vilka språkutvecklande arbetssätt som finns att tillgå, vilka hinder som pedagogerna möter, samt hur ett gemensamt förhållningssätt kring ”språktänk” skulle kunna ta form.

Syftet med min studie är att ur ett sociokulturellt perspektiv studera och bidra med kunskap om vilka språkutvecklande arbetssätt som finns inom en skola. Utifrån ett specialpedagogiskt och kvalitetsutvecklande perspektiv är också syftet att undersöka hur åtta pedagoger i olika stadier och klasser inom samma verksamhet arbetar språkstimulerande. Studien genomfördes i en skola där 98 procent av eleverna på skolan talar svenska som andraspråk. Åtta pedagoger observerades varav sex pedagoger tillhör tre olika stadier i grundskolan och två pedagoger arbetar i förskoleklasser. Syftet var inte att utvärdera den enskilda pedagogens undervisning utan i stället att skapa en bild av språkutvecklande arbete i olika stadier som finns i en och samma skola. Studiens perspektiv utgår från pedagogens undervisning, exempelvis interaktion, metodik samt den miljö och kontext som undervisningen sker i. Även om skolan på flera olika sätt säkert kan vara representativ för flera grundskoleverksamheter runt om i landet är studiens resultat inte generaliserbara, men kan förhoppningsvis inspirera andra skolor att utföra liknande observationer i sina utvecklingsarbeten.

I min masteruppsats utgår jag från Julie Dockrell´s studie, där hon sammanställer 62 artiklar som visar vad som gynnar elevers språkutveckling. Dessa kategoriserar hon i tre olika dimensioner; språkinlärningsmiljö, språkinlärningsmöjligheter och språkinlärningsinteraktion. Utifrån sammanställningen skapades därefter ett observationsschema med aktiviteter inom varje dimension. Detta schema har jag använt som underlag i samband med observationerna.

Resultatet visar att förskoleklass får högst kvot vad gäller språkinlärningsmiljö och att det sjunker ju äldre eleverna blir. Trots detta uppfattas miljön något rörig i förskoleklass och behöver struktureras och tydliggöras medan miljön i årkurs 9 behöver byggas upp. Årskurs 3 och årskurs 6 får högst kvot vad gäller språkinlärningsmöjligheter. Detta beror på att eleverna vid de observerade tillfällena gavs möjlighet att arbeta i mindre grupp eller par. Vad gäller språkinlärningsinteraktion får alla årskurser generellt hög kvot. Dock visar analysen att kvaliteten i interaktionen är av varierande slag vilket inte är synligt i mätningen och en brist i observationsschemat.

Till skillnad från tidigare studier erbjuder denna studie ett kvalitativt inslag som kompletterar den kvantitativa mätningen. Likaså skiljer sig denna studie genom att mätningen sker från förskoleklass upp till årskurs 9. Observationsschemat har tidigare endast använts på yngre elever vilket det ursprungligen är utformat för. Vad gäller observationsschemat rekommenderar jag att en ny version som riktar sig även mot äldre elever utformas, även om originalet kan användas på äldre elever, med viss modifikation.

Masterprogrammet och mitt valda ämnesområde inom specialpedagogiken harutmanat mig och mina egna föreställningar kring varje pedagogs ansvar för språkutveckling. Jag har fått med mig mycket konkret som kan användas ”hands on” ut i verksamheterna.

Länk till hela arbetet

 

 

Gustav Ejersbo Kilander – masterexamen i specialpedagogik

Mitt namn är Gustav Ejersbo Kilander. I september 2016 skrev jag färdigtgusav masteruppsatsen Teachers in Danish special school – motivation in developing goal-oriented assessment. Den handlar om hur speciallärare i Danmark upplever implementeringsarbetet av målstyrd undervisning. Implementeringsarbetet utvecklades i samband med den danska lärarreformen som kom år 2014. Speciallärarna som jag valde till studien, arbetar med elever med en utvecklingsstörning. Under min utbildning har jag studerat till grundskolelärare på Linnéuniversitetet. I det examensarbete hade jag fokus på motivation i specialpedagogiska miljöer. Jag läste vidare till speciallärare på Kristianstad Högskola där mitt examensarbete fokuserad på hur elever i grundsärskolan upplevde formativt lärande. Formativt lärande kan beskrivas som målstyrd undervisning. Mitt intresse för formativt lärande har väckts under min speciallärarutbildning. Formativt lärande är för mig ett arbetssätt som är nära kopplat till praktiken, där målet är att förbättra elevens prestation.

Jag bor och arbetar sedan några år tillbaka i Danmark och därför såg jag möjligheten i att kunna göra en studie som granskade de danska speciallärarnas upplevelse av implementeringen av målstyrd undervisning. Genom min yrkeskarriär har jag arbetat som lärare på grundsärskolan med elever med grav och lindrig utvecklingsstörning. I Danmark har jag arbetat på ett skoldaghem för elever vars behov inte kunde uppfyllas i folkeskolen. Erfarenheterna som är gjorda utifrån de olika arbetsplatserna har gjort att jag ofta funderat över hur jag och andra speciallärare kan tydliggöra elevernas utveckling och vad som motiverar eleverna i undervisningen.

Syftet med masteruppsatsen var att undersöka fem lärares och en skolledares uppfattning av implementeringsarbetet med målstyrd undervisning. Detta gjordes genom fyra individuella intervjuer och en gruppintervju. I studien används kritisk pragmatism som teoribakgrund. Det innebär att jag antog att det fanns en konflikt mellan beslutsfattarna och speciallärarna, där implementeringen av målstyrd undervisning låg i fokus för konflikten. För att undersöka konflikten var begreppen makt och deliberativ kommunikation viktiga. Makt var intressant eftersom det fanns ett ojämnt maktförhållande mellan speciallärarna och beslutsfattarna. Den deliberativa kommunikationen betyder att det är ett öppet samtal mellan individer, där just denna undersökning byggde på ett öppet samtal. Det deliberativa samtalet var en del i att lyssna på speciallärarna och därigenom närma sig en lösning på konflikten.

Studien pekar på att majoriteten av speciallärarna är positiva till målstyrd undervisning, men att implementeringsarbetet inte har lagt fokus på elever med en funktionsnedsättning. Speciallärarna är i behov av mer tid för att kunna bryta ner och anpassa målen till deras elever. Den kritiska pragmatismen lägger fokus på att lyfta lösningsförslag till konflikten. Mitt förslag för att närma sig en lösning av denna konflikten är att skapa en forum där specialskolor möts för att utveckla implementeringsarbetet tillsammans. Denna studie är ett steg på vägen för att skapa en förståelse för speciallärarnas situation och därför riktar sig studien i hög grad till beslutsfattarna.

Länk till hela arbetet

Pia Persson – masterexamen i specialpedagogik

I juni 2016 blev jag klar med min masteruppsats inom specialpedagogisk vid piaMalmö högskola. Titeln på uppsatsen är Tillgängliga lärmiljöer för barn och elever, pedagoger och skolledare. En väg till inkludering. Innehållet i denna uppsats ger svar på frågeställningar som jag mött under mina yrkesverksamma år och knyter ihop olika erfarenheter från de olika roller som jag haft inom utbildning.

Jag har arbetat som specialpedagog, rektor och kvalitetsstrateg och har alltid haft ett stort intresse av att hitta vägar till och utveckla inkluderande verksamheter. Då har jag ofta ställts inför svårigheten att förklara för mina kollegor och medarbetare, så att de förstår vad inkludering är och hur inkludering ska kunna genomföras i praktiken. Inkludering är ett vitt begrepp som kan innebär olika saker i olika sammanhang och för olika individer. Mitt intresse för inkludering har väglett mig till att läsa litteratur, diskutera ämnet med kollegor och att studera ämnet vid högskolan. Under året 2011 begav jag mig till Tunisien för att studera hur deras utbildning för elever i behov av stöd var organiserad. Resultaten av studien presenteras i magisteruppsatsen, Special education in Tunisia (Persson, 2013), i vilken inkludering studeras. När jag blev anställd som rådgivare inom Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) 2014 tog jag del av stödmaterialet Värderingsverktyget för tillgänglig utbildning, som då var på väg att lanseras. Jag uppfattade att värderingsverktyget var ett konkret material som med stor sannolikhet skulle vara till god hjälp för förskolor och skolor för att skapa inkluderande lärmiljöer. Det fick mig att vilja undersöka på vilket sätt detta stödmaterial tas emot och används av verksamheter samt på vilket sätt det leder till förändring av lärmiljöer.

I juni 2015 fick jag i uppdrag av SPSM att följa upp hur stödmaterialet Värderingverktyget för tillgänglig utbildning används bland skolverksamheter. Materialet har tagits fram av myndigheten i syfte att ge stöd till att utveckla barns och elevers lärmiljö till att bli mer tillgänglig. Begreppet tillgänglighet har sitt ursprung i FN:s konvention för rättigheter för personer med funktionsnedsättning och syftar till att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden. Tillgänglig utbildning syftar till att undanröja hinder som kan finnas inom utbildningsverksamheter för att alla barn och elever ska ges möjligheter att vara delaktiga och delta i verksamheterna på ett likvärdigt sätt. Inom det specialpedagogiska kunskapsområdet är begreppet tillgänglighet inte vanligt förekommande. Tillgänglighetsmodellen som används i SPSM:s material har många likheter med faktorer som ofta lyfts fram inom studier kring inkluderande lärmiljöer. Dessa likheter och skillnader belyses i uppsatsen. Det finns likheter inom områdena pedagogisk och social aspekter medan skillnader är att Tillgänglighetsmodellen inte fångar individuella förutsättningar för lärande, men däremot lyfter fram den fysiska miljöns påverkan av lärande.

Studien utgår från följande frågeställningar:

  • Bidrar Värderingsverktyg för tillgänglig utbildning till förändringar i lärmiljön?
  • Vilka utvecklingsinsatser och processer bidrar till förändring?
  • Hur kan verksamheter stödjas för att utveckling av tillgängliga lärmiljöer ska ske?

Insamling av empiri har varit omfattande då 425 respondenter har besvarat en enkät och nio fokusgrupper har intervjuats. Mixed methods har används som metod då insamling av data har skett genom båda dessa studier och som har skett parallellt. De båda delstudierna presenteras tillsammans i en helhet. Presentationen ger dels en generell bild och dels en mer djupgående förståelse av hur skolverksamheter använder materialet samt vilka processer som bidrar till att tillgängliga lärmiljöer skapas.

Organisationsteori har använt för att analysera verksamheternas utveckling av tillgängliga lärmiljöer. Begreppet organisatorisk pluralism, som innebär att flera olika faktorer samspela och påverkar organisationens utveckling, används. Teorin om lärande organisation och begreppen kultur, struktur och processer är tongivande inom studien. Andra viktiga begrepp är tankemodell, teamlärande, personligt mästerskap, gemensam vision och systemtänkande.

Studien presenterar i kronologisk ordning vad som sker från det att verksamheten har fått en första kontakt med Värderingsverktyget för tillgänglig utbildning, hur utvecklingsarbete initieras och utvecklas i verksamheterna samt vilka förändringar som sker för att tillgängliggöra lärmiljöer för barn och elever.

Studien visar att det Värderingsverktyget bidrar till att förändra pedagogers förståelse om vad tillgänglig lärmiljö är och hur de kan förändra lärmiljön. Det framgår att den social, fysiska och pedagogisk miljön förändras. Avgörande är hur organisationen skapar förutsättningar för att en utvecklingsprocess utifrån materialet kommer till stånd. Det är många faktorer som samspelar i organisationen vilket kräver en struktur som ger förutsättningar till att förändra verksamhetens kultur och vice versa. Denna komplexitet av faktorer samordnas i de verksamheter som lyckts med att förändra lärmiljöerna. En viktig faktor för denna förändring är hur ledningen ger förutsättningar till att organisera en lärande organisation.

Lärare uppger att de upplever lärmiljön inte utvecklats till att bli lika tillgänglig för gruppen barn och elever med funktionsnedsättning som för gruppen alla barn och elever. Detta kan vara en konsekvens av att tillgänglighetsmodellen inte inberäknar området individuella förutsättningar. Därför är detta ett område som bör beaktas och utvecklas vidare.

Tillgänglighetsmodellen är utgångspunkten för förändringsarbetet och fungerar som en gemensam tankemodell.  Pedagoger har modellen som utgångspunkt för diskussioner om lärmiljön i sitt teamlärande och individuella utveckling. Slutsatsen är att Värderingsverktyget för tillgänglig utbildning bidrar till att förändra lärmiljön då lärare och skolledare också har tillgängliga lärmiljöer för sin professionsutveckling.

Länk till hela arbetet

Annika Ziegler Kruse- masterexamen i specialpedagogik

1999 var jag nyutexaminerad lärare i årskurs 1-7 MaNO och idrott och började IMG_4675 (2)arbeta på en grundskola. Jag förstod ganska snart att jag var tvungen att hitta olika vägar för att nå fram till eleverna. Efter tio år som lärare på olika grundskolor, i olika områden, behövde jag fler verktyg och mer kunskap för nå fram till en del barn. Kursen ”lek som specialpedagogisk metod” och specialpedagogprogrammet gav mig mer kunskap. Jag har haft förmånen att förutom att arbeta som lärare i årskurs 1-6 dessutom arbeta i förskoleklass, fritids och förskola, både som pedagog och specialpedagog, vilket har gett mig ett bredare perspektiv. Nu arbetar jag med att följa och stödja familjehemsplacerade barns skolgång, vilket har lett mig in i ämnet för min masteruppsats.

Det KAN bli bra-Det SKA bli bra. Två livsberättelser om lärande

Min erfarenhet är att det saknas kunskaper placerade barns skolgång för de aktörer (både skola och socialtjänst) som just har till uppdrag att se till att barnen lyckas i skolan. Tidigare forskning, både internationell och nationell, visar en dyster bild kring placerade barn och ungas skolgång. 2015 var det endast 55 % av placerade unga i Sverige som hade behörighet att söka nationellt gymnasieprogram efter årskurs 9, jämfört med landets alla unga där siffran var 88 %. Mina funderingar kring placerade barns skolgång landade i att jag ville lyfta barnens röster.

Studiens syfte är att med en livsvärldsfenomenologisk ansats tillvarata två familjehems-placerade ungdomars erfarenheter av sin skolgång. Ungdomarna är ett tvillingpar, 19 år gamla, en flicka och en pojke. Studien söker svar på vad som framträder som betydelsefullt om lärande och vilka erfarenheter som framkommer kring diskontinuiteter i placeringen i relation till lärande och skolans betydelse. Ungdomarna har varit mycket öppna och motiverade att dela med sig av sina berättelser.  Ett livsvärldsperspektiv används och det teoretiska perspektivet grundar sig huvudsakligen i livsvärldsteorier utvecklade av Alfred Schütz (2002). Studien visar att ett antal flyttar mellan olika familjehem påverkat ungdomarnas tidsperspektiv och minnen från tidig barndom.  De har utsatts för allvarliga missförhållanden i två av familjehemmen och berättar att skolan har haft en viktig roll för lärande, tillhörighet och trygghet, trots skolbyten. Båda två anser dock att personal på skolan har brustit i sin anmälningsplikt, då missförhållandena i hemmen varit påtagliga. Stödet av varandra, vänner och de rutiner och den struktur som finns i skolan har tillfört trygghet i deras vardag. Att ha en meningsskapande relationen till någon annan framstår som bärande för lärande samt bidrar till ökad trygghet och tillhörighetskänsla. De båda ungdomarna visar en tydlig målmedvetenhet och värderar utbildning högt, som en faktor för ett bra liv. De upplever att de har fått ta hand om sig själva genom sin uppväxt och att socialtjänsten brustit i både tillsyn och stöd. Studien visar att livsvärldsteorier kan tillföra alternativa perspektiv på lärande. I studien används särskilt Schütz begrepp främlingskap för att förstå lärande i samband med uppbrott i livsvärlden. Skolan har möjligheter att vara en stabil plats i ett annars osäkert liv. Skolans kultur, strukturer och rutiner kan sannolikt kännas igen på en annan skola, vilket kan underlätta känslan av tillhörighet och ett lärande kan återupptas snabbare.   Det är möjligt att en del lärdomar i tidig skolgång har gjort att ungdomarna klarat sin skolgång lättare och bättre eftersom dessa strategier har kunnat överföras trots skolbyten. Sammanfattningsvis kom studien främst att handla om lärande ur ett vidgat perspektiv- Lära för livet.

Länk till hela arbetet

Kamilla Klefbeck – masterexamen i specialpedagogik

Född 1971, uppväxt på Södermalm i Stockholm. 2011 gick flyttlasset med man, barn och hästar till Brösarps norra backar i Skåne. Jag har sedaBild på Kamilla Klefbeck2n socialpedagogexamen 1997, arbetat inom pedagogisk verksamhet, framförallt inom grundsärskola inriktning träningsskola. I takt med att särskolan, under början av 2000-talet blev alltmer renodlat undervisningsinriktad fasades socialpedagogens pedagogiska roll ut, varmed min anställning övergick till en elevassistenttjänst. Med sikte mot undervisning utbildade jag mig först till förskollärare och sedan till speciallärare med inriktning utvecklingsstörning. Jag arbetade sedan som såväl förskollärare och speciallärare och prövade under en period att arbeta som biträdande rektor. För närvarande arbetar jag som speciallärare för elever inom grundsärskola och gymnasiesärskolan på Ängsskolan i Kristianstad. På Ängsskolan tillämpas pedagogik och bemötande anpassat för elever med autismspektrumtillstånd. Att arbeta i team inom olika yrkesroller, arbetsgrupper och arbetsplatser har fått mig att uppmärksamma teamets, samarbetsklimatet och de organisatoriska förutsättningarnas betydelse. Vilja att läsa en master växte fram ur nyfikenheten att utforska särskolans arbetsområde, kopplat till såväl eleven som undervisas som till teammedlemmarna. Jag drivs av en önskan att teoretisera egna och andras erfarenheter.

Vad styr i stunden? En studie om användande av artefakter och stödpersoner i undervisning inom inriktning träningsskola

Viljan att utforska vad som, ”styr i stunden” växte fram ur nyfikenheten att ta reda på mer kring undervisning av elever med kombinationen autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning. Undervisning av elevgruppen är komplex då såväl utvecklingsstörning som autismspektrumtillstånd (AST) ställer särskilda krav på de personer som står för kunskapsförmedlingen. Undervisningen bedrivs oftast ”en till en” där den person som stödjer eleven i stunden, kan betraktades som ett ”jag” i förhållande till elevens ”du”. En konsekvens av studiens fokus på jag – du förhållandet, blev att yrkesfunktionen, lärare eller elevassistent, fick en viktig, men samtidigt sekundär betydelse.

Studien tar avstamp ur såväl nationell, som internationell forskning kring undervisning av personer med autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning. Där det nationella forskningsläget visade att lärarna inom särskolan står inför utmaningen att hitta vägar för kunskapsutveckling hos eleverna. Såväl det omsorgsorienterade, som det kunskapsorienterade perspektivet har betydelse för elevernas kunskapsutveckling. Forskningsläget visade även att variation kan vara ett sätt att få eleverna med AST att erövra kunskap. Inom all undervisning, med särskild tonvikt på särskolan, lyftes betydelsen av det nära mötet och det relationella perspektivet fram. Inom den internationella forskningen framhölls vikten av kunskap om metodik och bemötande för personer med kombinationen utvecklingsstörning och AST.

Studien söker svar på frågan vad som styr, hur stödpersonerna, de personer som agerar stödjande kring eleverna, väljer att agera i det ögonblick då undervisningen pågår. Fokus i studien ligger på stödpersonernas agerande för elevens kunskapsutveckling genom ett sociokulturellt perspektiv för tolkning. Användandet av artefakter och det relationella perspektivet prövas mot respondenternas utsagor. Metodologiskt används mixed metods, för att skapa såväl djup, som bredd, i de uttalanden som steg för steg framkommer vid utforskandet av stödpersonernas agerande. Resultat från frågeformulär och intervjuer hakar i varandra. Analys av resultatet visar, att stödpersonernas agerande till viss del styrs av ansvar och kompetens, men att elevarbetet ”en till en” kan jämna ut betydelsen av yrkesgrupp och kompetens, vilket studien visar både kan innebär en fara och en möjlighet för elevernas kunskapsutveckling. Användandet av hjälpmedel och redskap, som i studien likställdes med artefakter, var omfattande.

Resultatet visade exempel på en vidgad syn på redskap/hjälpmedel genom att även naturen beskrevs som betydelsefull för undervisningsmiljön. Det relationella perspektivets betydelse visade sig vara betydelsefullt, genom att studien uppmärksammade att risken för elevernas passivitet, enligt min tolkning kunde minskas då stödpersonerna agerade inlevelsefullt och i relation läste av elevernas reaktioner och därigenom gav denne såväl valmöjligheter som variation. Diskussionen visade att föreliggande studie kan visa på en öppning till att se vikten av att både använda och ställa krav på de insatser som görs av stödpersoner utan undervisningsansvar. Att till högre grad nyttja stödpersons kapacitet kan innebära möjlighet till ökad mediering av kunskap, om de undervisningsansvariga i utformningen av undervisningen drar nytta av de relationella band som kan finnas mellan stödperson och elev.

För att få större djup och stärka validiteten skulle observationer i kombination med intervjuer kunna användas för fortsatt kunskapsutveckling inom området.

Länk till hela arbetet

Erik Rafsten – masterexamen i specialpedagogik

Mitt namn är Erik Rafsten. Efter att ha växt upp i Landskrona bor jag sedan drygt åtta tillbaka Helsingborg. Jag arbetar som specialpedagog, tidigare på en ErikRhögstadieskola i Helsingborg, och sedan augusti i år på Resurscentrum i Landskrona. Jag kom i Helsingborg ofta i kontakt med elever som hade funderingar kring, var under utredning för eller hade erhållit en dyslexidiagnos. När jag samtalade med eleverna ochderas vårdnadshavare om dyslexin, diagnosen i sig samt innebörden och konsekvenserna av den funderade jag ofta på hur eleverna kände och upplevde situationen. Påfallande ofta fokuserade samtalen enbart på skolans roll. Alltför ofta saknade jag det kanske allra viktigaste, elevperspektivet. Hur kände eleverna inför dyslexin och vad skulle det i framtiden komma att innebära, inte minst vad avser viktiga faktorer såsom självbild och självkänsla? Där såddes ett frö som växte och som idag har utmynnat i denna masteruppsats.

”Livet går inte under för att du har dyslexi” – tre berättelser om att erhålla en dyslexidiagnos

Ett syfte med studien är att bidra med kunskap om och öka förståelsen för ungdomar med dyslexi. Ett annat syfte är att sprida kunskap om hur ungdomars skolgång, självbild, akademiska självbild och självkänsla påverkas av att ha erhållit en dyslexidiagnos.

Hur upplevdes skoltiden före erhållandet av dyslexidiagnosen? Hur upplevdes perioden då ungdomarna erhöll dyslexidiagnosen? Hur upplevdes skoltiden efter erhållandet av dyslexidiagnosen? Dessa frågeställningar ställs i studien

Studien är teoretiskt förankrad i Anthony Giddens socialisationsprocess, Erving Goffmans dramaturgi och stigmatisering samt Maarit Johnsons dynamiska modell av självkänsla.

Studien har en narrativ ansats där ungdomarnas livsberättelser varit i fokus. Tre djupgående intervjuer har genomförts med ungdomar i åldrarna 19 till 22 som alla erhållit en dyslexidiagnos under högstadietiden.

Berättelserna visar att ungdomarna periodvis inte förmådde att leva upp till de förväntningar som skolan hade på dem vilket gjorde att ungdomarnas självbild och självkänsla påverkades negativt. Det har under ungdomarnas skolgång funnits ett socialt stöd där en eller flera personer, viktiga andra, uppmärksammat deras behov vilket gjort att ungdomarnas motivation och akademiska självbild ökat markant. Omgivningens bemötande har varit avgörande för huruvida ungdomarna skulle uppleva sig själv som stigmatiserade eller ej. Stigmatiseringen medförde att ungdomarna upplevde en lägre självkänsla och i två berättelser upplevde de sig emotionellt ansträngda vilket uttryckte sig i ett utagerande eller avvikande beteende. Det framkommer ett socialt tryck, där ungdomarna jämförde sig med sina klasskamrater och de normer, värderingar och förväntningar som fanns inom skolkulturen vilket gjorde att de upplevde sig som avvikande. Det framkommer vidare att ungdomarnas under sin skolgång, såväl före som under och efter erhållandet av dyslexidiagnoserna, aldrig till fullo förstod innebörden av den. Det var inte förrän de blev äldre som ungdomarna accepterade och förstod innebörden av dyslexin.

Länk till hela arbetet

 

 

 

Linda Petersson – masterexamen i specialpedagogik

Mina studier, och senare yrkesliv började med att jag läste till förskollärare i IMG_20160130_143250 (2)mitten av nittiotalet vid Högskolan Kristianstad. Under tiden som jag läste arbetade jag extra inom en LSS- verksamhet för barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar, vilket påverkade mig väldigt starkt och väckte mitt intresse för specialpedagogik. Detta medförde att jag efter genomgången utbildning sökte mig till en nystartad verksamhet som bestod av förskola och skola för barn och elever med autism. Detta var 1997, och jag har sedan dess arbetar med och kring elever inom autismspektrumtillstånd och/ eller elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på olika sätt. I början av 2000-talet började jag läsa specialpedagogik som ämne på distans, vid Högskolan Kristianstad. Under de tre åren hann Högskolan Kristianstad få examinationsrätt och jag kunde validera kurserna till en specialpedagog examen. Parallellt med dessa studier har jag läst flera kurser på olika högskolor och universitet för att fördjupa mina kunskaper inom autismspektrumtillstånd. Man skulle kunna säga att jag har ett allmänt intresse för specialpedagogiska frågor och dilemman, i synnerhet knutet till frågeställningar som rör elever inom autismspektrumtillstånd- eller snarare mötet mellan skolsystemet (på alla nivåer och alla skolformer) och elever inom autismspektrumtillstånd.

Under en period arbetade jag i ett projekt i Malmö stad med fokus på att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet i skolan (mitt fokus var då särskilt grundsärskolan) och sedan 2014 arbetar jag på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Jag har sedan flera år haft en önskan om att ”gå vidare” med studier på avancerad nivå och fann det därför naturligt att satsa på en masterexamen vid Malmö Högskola. Det har varit en mycket givande och lärorik process och jag känner att jag har haft nytta av mina studier och min studie i mitt arbete.

Det verkar vara lite som ett lotteri- En studie om skolsituationen i grundskolan för elever inom Autismspektrumtillstånd

Jag har under mitt yrkesliv mött och möter många pedagoger, skolledare och skolhuvudmän som ger uttryck för att skolan har svårt att hitta strategier för att möta elever inom autismspektrumtillstånd (AST) på olika nivåer inom skolsystemet. Vidare hörs röster som problematiserar kring kunskapskraven och måluppfyllelse kopplat till elever inom AST. Det blev med utgångpunkt kring detta som jag valde att genomföra min studie ”Det verkar vara lite som ett lotteri -En studie om skolsituationen i grundskolan för elever inom Autismspektrumtillstånd”.

Studien tar sin utgångspunkt i en sammanfattning av tidigare forskning samt valt teoretiskt ramverk för att sedan leda vidare till syftet och preciserade frågeställningar. Den tidigare forskningen påvisar sammanfattningsvis att det verkar finns fog för oro gällande måluppfyllelsen för eleverna inom AST, att anpassningar av undervisningen är en viktig framgångsfaktor samt att kunskap om pedagogiska konsekvenser av AST samt kunskap om den enskildes behov och förutsättningar är viktiga delar.

De frågeställningarna som studien ämnade besvara handlade om: Hur utbildningen och undervisningen organiseras för elevgruppen?, I vilken utsträckning elevgruppen når kunskapsmålen? Samt vilka utmaningar och framgångsfaktorer som kan identifieras för grundskolan när det gäller det pedagogiska arbetet?

För att kunna besvara frågeställningarna på bästa sätt krävdes både kvalitativa och kvantitativa mått i form av intervjuer och enkäter vilket innebar att mixed method blev den metod jag kom att använda. Sammanlagt genomfördes nio intervjuer fördelat på två lärare inom någon form av särskild undervisningsgrupp, två rektorer, två rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten samt tre studerande inom autismspektrumtillstånd. Gällande det kvantitativa måttet bygger det på 41 enkäter riktade till lärare inom särskilda undervisningsgrupper.

Resultatet redovisas med hjälp av en design inom mixed methods, som kallas för convergent design eller parallel mixed design vilket innebär att resultaten redovisas var för sig för att sedan sammanfogas som en helhet. Eftersom frågeställningarna berör flera olika nivåer i skolsystemet så valde jag att använda både generell- och utvecklingsekologisk systemteori för att tolka och analysera resultaten, vidare fann jag även de specialpedagogiska perspektiven användbara i detta ändamål.

Studiens resultat bekräftar den oro för måluppfyllelsen som den tidigare forskningen även påvisat, i alla fall utifrån de elever vars måluppfyllelse undersökts. Vidare blir vikten av att kunskap och förståelse för elevernas behov och förutsättningar genomsyrar alla nivåer inom skolsystemet tydlig. Just kunskap och förståelse är också det som är utgångspunkten och basen som möjliggör arbetet med andra, av studien identifierade framgångsfaktorer.

Att det finns en ”röd tråd” genom elevernas utbildning från skolstart och framåt, där man arbetar aktivt med att ”lära eleverna lära” och lära strategier belyses som viktigt- även om det också problematiseras kring detta och frågan hur mycket som eleverna ”orkar” ställs.

Det sista som jag gjorde i arbetet kring uppsatsen var att fundera kring en titel efter en del grubblerier beslutade jag mig för att använda delar av ett citat som en av de studerande säger under intervjun och lyder som följer:

”Det verkar det vara lite som ett lotteri…Jag menar man kan inte vara säker på att man hamnar på en skola eller i en klass där lärare förstår vad man behöver. Detta är jätteviktigt för att trivas och för att det ska gå bra i skolan.”

Jag hoppas att min studie kan vara en del i att skapa större förståelse för elevgruppen så att skolor och skolsystemen kan vara bättre rustade för att möta elevernas behov och skapa bättre förutsättningar för lärande.

Länk till hel arbetet

Erika Palvén- masterexamen i specialpedagogik

1999 var jag färdig med min Erika2grundutbildning som förskollärare och grundskollärare och valde att flytta till Malmö. Här har jag under årens lopp vidareutbildat mig till specialpedagog. Jag har även gått en specialpedagogisk fördjupningsutbildning inom tal- och språk och tagit del av Malmö högskolas kurser i pedagogiskt drama och i svenska som andraspråk. Sedan flytten hit har jag varit verksam som lärare och som specialpedagog och sedan 2013 är jag rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten. Att vara student på Malmö högskola har för mig alltid varit ett givande komplement till min yrkesverksamhet. En satsning på en masterexamen med fördjupning inom det spännande ämnesområdet specialpedagogik kändes därför helt rätt för mig.

Stamning i skolan – Elevers och pedagogers erfarenheter

Mitt intresse för stamning tog sin början för några år sedan när jag gick en specialpedagogisk påbyggnadsutbildning i tal- och språkutveckling på̊ Malmö̈ högskola. Parallellt med utbildningen var jag verksam som specialpedagog med inriktning just tal- och språk. Jag upplevde att de skolor som jag kom i kontakt med saknade kunskap om och beredskap för stamning och på så sätt uppstod ett intresse för att ta reda på mer om elever i denna problematik.

När jag började söka efter forskning om stamning i en skolkontext upptäckte jag att det inte fanns särskilt mycket, varken i Sverige eller internationellt. Istället visade det sig att forskare efterfrågade mer. Det som jag yrkesmässigt hade upplevt beträffande stamning och det faktum att det fanns ett behov av fortsatt forskning, blev startskottet på min fördjupning.

Genom studien vill jag ge en bild av elevers och pedagogers erfarenheter av skolan i relation till stamning. Syftet är att bidra med kunskap om hur skolor proaktivt kan möjliggöra och underlätta för kunskapsutveckling och social utveckling för elever som stammar. Studien består av en kombination av kvalitativ och kvantitativ forskning i form av intervjuer och enkäter. Sammantaget deltog 70 personer, varav 36 var elever och 34 pedagoger. Eleverna har egen erfarenhet av stamning och pedagogerna har i undervisningen mött elever som stammar. Ett specialpedagogiskt och relationellt perspektiv med fokus på mellanmänskliga relationer och bemötande utgör ramen för studien.

Studien ger läsaren en inblick i hur skoltiden kan se ut för elever som stammar, men också om vad stamning är och vilka strategier elever kan använda sig av för att dölja den. En bild av hinder och möjligheter i skolan när det gäller stamning framkommer och elever och pedagoger ger förslag på olika anpassningar som kan underlätta för elever som stammar. I studien blir det tydligt att dessa elever är en heterogen grupp som har olika syn på hur anpassningar i lärmiljön bör se ut. För att komma fram till individens behov av anpassningar betonar båda grupper dialog och en god samverkan mellan pedagog och elev. De beskriver även vad en god samverkan innebär. Resultatet visar också att det ofta saknas kunskap om stamning på skolor. När så är fallet kan det innebära att elever som stammar inte får lika möjligheter till personlig utveckling som elever som inte stammar. Saknas kunskap ges kanske inte heller lika möjligheter till demokratiska rättigheter och att kunna göra sin röst hörd.

För att skolor ska få kunskap om och beredskap för stamning riktas fokus inte bara mot skolorna i sig och mot de anpassningar som kan göras, utan också mot hur kunskapsutveckling inom området ska kunna äga rum. En väg att gå skulle kunna vara att högskolor och universitet inkluderar kunskap om stamning i pedagog- och specialpedagogutbildningar, en annan väg skulle kunna vara en utvecklad tvärprofessionell samverkan mellan specialpedagoger och logopeder.

Jag hoppas nu på att kunna sprida studien vidare och att fortsatt forskning om stamning i en skolkontext tar vid. För det finns det ett behov av.

Länk till hela arbetet