Farangis Djerf – magisterexamen i pedagogik

Kommunikation och samspel i språkutvecklande undervisning ur ett flerspråkigt perspektiv  – en observationsstudie om undervisning  på gymnasium

Jag heter Farangis Djerf  och är legitemerad lärare i franska, svenska som andraspråk och svenska. Jag har alltid varit intresserad av språk och kommunikation i olika kontexter. I mitt magisterarbete har jag tittat närmare på det som händer i klassrummet, när lärare och elever möts. Min önskan är att öka förståelsen för undervisning ur ett flerspråkigt perspektiv.

Syftet med min studie har varit att ta reda på hur tre gymnasielärare med olika ämnesfärdigheter använder interaktion och samspel i sin undervisning. Huvuddelen av studien är baserad på observationer av sex olika lektioner i skolämnena historia, religion , svenska som andraspråk och svenska. Den slutliga analysen fokuserar på undervisningsformena, där fokus läggs på interaktion och samspel, samt multimodalitet i undervisningssammanhang. Resultatet jämförs med Läslyftets moduler rörande interaktion och samspel, och även multimodalitet och språkutveckling.

Resultatet visar strategier lärare använder när de interagerar med elever. Vidare visar resultatet intresse och engagemang, liksom inlärningspotential, potentiellt stöd genom att tillämpa förklaringar, förtydliganden, diskussioner, samtal, modellen EPA (enskild-par-alla tillsammans) och IRU-mönstret ( initiering – respons – uppföljning) för att göra det möjligt för eleverna att omformulera till skriftlig språkstil och rekontextualisera sina svar, alltså orden publiceras i ett nytt sammanhang och får nya betydelser i det nya sammanhanget. På detta sätt har kunskap och språkutveckling synliggjorts i den löpande undervisningen.

Ser fram emot mer forskning om undervisning, där både lärare och elever deltar i språkutvecklande undervisning ur ett flerspråkigt perspektiv.

Länk http://muep.mau.se/handle/2043/31471

Åsa Franzén – masterexamen i specialpedagogik

Collaborative problem solving (CPS) och elever som utmanar med sitt beteende utifrån perspektiv från specialpedagogisk diskurs

Jag är både glad och tacksam över att jag gått mastersutbildningen i specialpedagogik på Malmö universitet. Det har varit oerhört lärorikt och gett mig många nya insikter och perspektiv. I min arbetsvardag på olika grundskolor möter jag lärare som är förtvivlade och stressade över att de har elever som beter sig så att de förstör möjligheterna till undervisning för både sig själva och klasskamraterna. Sättet som skolan och specialpedagoger väljer att arbeta med dessa utmanande situationer har varit mitt intresseområde för masteruppsatsen.

Mer specifikt har jag utgått från de formulär som ingår i Collaborative problem solving (CPS). CPS är en samtalsmetod för alla som möter barn och elever som utmanar med sitt beteende, och den har fått stor spridning runtom i Sverige och övriga världen. I min studie undersöker jag hur eleverna beskrivs, och hur specialpedagoger tolkar och omsätter dessa beskrivningar. Den innefattar också en diskussion om hur beskrivningar i formulären och specialpedagogernas tal om dem korrelerar med kategoriska och relationella perspektiv inom specialpedagogisk diskurs. Det var Faircloughs modell för diskursanalys som inspirerade till ett sådant tillvägagångssätt.

Annan forskning visar att elever som utmanar med sitt beteende är de som i allra högst grad exkluderas från undervisning och att det kan hända att de ensamma får bära skulden för skolors oförmåga att granska sin egen verksamhet och brister i exempelvis struktur och tydlighet. I min studie framgår att CPS kan bidra till värdefulla samtal med och mellan lärare, och en möjlighet att inta elevens perspektiv. Det visade sig dock att risken med att använda en metod som CPS, som bygger på beskrivningar av elevers svårigheter utifrån ett kategoriskt perspektiv, är att fokus i arbetet verkar riktas mer mot att förändra eleven snarare än de vuxnas bemötande och arbetssätt. Eleven blir problembäraren och specialpedagogen kan bli behandlaren, när vi istället borde stödja lärare att värna om goda relationer och fokusera på elevernas lärande snarare än deras beteende.

Arbetet med uppsatsen synliggjorde för mig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till metoder som sprids med anspråket att kunna fungera i skolan. Jag tänker mig att oavsett vilken metod specialpedagoger vill använda behövs det att först undersöka vad den bygger på för kunskap och granska forskningsresultaten som stödjer den, för att kunna avgöra om den är rimlig att omsätta och använda och i så fall hur. Ett vetenskapligt förhållningssätt till ny kunskap kan öka kvalitén i det stöd vi specialpedagoger ger och hjälpa oss att problematisera så att vi inte förleds att tro att det räcker med en universalmetod för att hantera en komplex situation.

Länk till hela uppsatsen

https://www.uppsatser.se/uppsats/71d40f2c2d/

Jenny Malm Ryd – masterexamen i pedagogik

Jag heter Jenny Malm Ryd och arbetar som lärare på Heleneborgsskolan, en F-6 skola i Svalöv. Utöver lärarutbildningen har jag studerat förvaltningsrätt, skoljuridik och ledarskap och organisation med fokus på offentlig organisation.

Denna bakgrund har påverkat mitt intresse för sociologiska aspekter av pedagogiken och hur organisationen och policy kan påverka lärares praktik. Liksom andra lärare stöter jag dagligen på utmaningar i mitt arbete, jag misslyckas, försöker förbättra och jag testar nya saker, allt för att ge eleverna så goda förutsättningar som möjligt att utveckla sitt lärande. Den ena dagen är inte den andra lik då vi arbetar med barn som hela tiden förändras, lär sig och utvecklas. Det kommer nya rön om lärande, nya styrdokument och vi får fortbildning som får oss att tänka om och tänka nytt. Jag arbetar tillsammans med kompetenta kollegor och vi diskuterar och delar med oss av smått och stort, varje dag. Detta dagliga förändringsarbete som lärare gör uppmärksammas sällan i kvalitetsredovisningar, planer och policies.

Detta var mitt utgångsläge då jag inledde arbetet med uppsatsen ”Förändringar lärare gör i sin dagliga praktik – ett agencyperspektiv”. Uppsatsen syftar att synliggöra och fördjupa förståelsen för det småskaliga förändringsarbete lärare gör i sin vardag. Jag har intervjuat åtta lärare om vilka förändringar de gör, varför de gör dem och vilka faktorer som har betydelse för förändring. Empirin har analyserats utifrån det teoretiska begreppet agency och dess tre element som utvecklats av Emirbayer och Mische (1998) och sedan vidareutvecklats och kopplats till lärares praktik av Priestley, Biesta och Robinson (2015). Studien visar att lärare ständigt förändrar sin praktik för att förhålla sig till nya eller förändrade kontexter till exempel då de stöter på utmaningar i undervisningen eller då ny policy ska implementeras. Lärare får hela tiden nya erfarenheter, kunskaper, idéer utifrån vilka de anpassar det de gör i sitt dagliga arbete. Förändringar görs också som svar på olika problem eller utmaningar i vardagen. Lärarna använder då sin kunskap och sin erfarenhet för att identifiera och förstå problemet och väljer ett passande sätt att agera utifrån deras förväntan om vad agerandet ska leda till. Om det finns en osäkerhet i vardagen är lärare inte vara lika benägna att pröva nya saker utan försöker istället skapa trygghet. Då läraren känner sig trygg och har ett stabilt utgångsläge att falla tillbaka på vågar de prova nya praktiker. Det tycks alltså finnas en koppling mellan trygghet och förändring.

Studien har genererat några praktiska lärdomar som skulle gagna skolledare, skolutvecklare, specialpedagoger och inte minst lärare. En lärdom är att lärares bilder av en önskad framtid har stor betydelse för de förändringar de gör. Om lärares mål handlar om att överleva dagen, att ha ordning i klassrummet eller att leva upp till yttre prestationskrav, kommer också deras praktik att ha den inriktningen och de förändringar de gör kommer att syfta till detta. Lärare skulle troligtvis gynnas av att utveckla det de tror på och istället för att fokusera på överlevnad eller prestationskrav behöver de forma bilder av vad utbildning egentligen ska leda till. Om lärare dessutom ges rätt förutsättningar att genomföra förändringar utifrån de behov de identifierar, med hjälp av sin kunskap och erfarenhet, skulle detta sannolikt gynna skolans utveckling. Ytterligare en lärdom är att när det uppstår problem i skolan verkar det vara viktigt att lärare och skolledare inte bara har en gemensam målbild utan också en delad tolkning av problem och analys av möjligt agerande för att lösa problemet. Alla lärare som deltagit i denna studie förändrar det de gör i sin praktik. Det pågår ständigt ett osynligt förändringsarbete. Lärare förändrar hela tiden det de gör utifrån de behov de upptäcker men också utifrån genuina intressen om att lära sig mer och förändra sin yrkespraktik. Detta osynliga förändringsarbete innehåller en stor potential som i en alltför liten utsträckning tas hänsyn till vid skolutveckling.

http://muep.mau.se/handle/2043/28694

Marie Caldemo – Masterexamen i pedagogik

Jag heter Marie Caldemo och arbetar som lågstadielärare på Vallkärra skola i Lund. Innan dess arbetade jag under många år på olika förskolor i Lunds kommun. Under min tid som pedagog i förskolan kom jag dagligen i kontakt med barn i olika åldrar och för mig har arbetet med att bygga relationer alltid varit centralt. Detsamma gäller mitt nuvarande arbete med barn i skolan.

I mitt masterarbete “Möten mellan pedagoger och barn – Interaktionen mellan pedagoger och barn under en dag på förskolan” har jag undersökt vad som händer i mötet mellan pedagog och barn. Vad det är för typ av interaktion som sker och hur påverkas dessa möten av de förutsättningar som ges i förskolan? Jag önskar genom undersökningen, öka förståelsen för förskolan som företeelse genom att belysa hur delar av verksamheten fungerar.

Jag har använt mig av diktafoner för att samla in det material som legat till grund för min undersökning. Tre olika pedagoger vid två olika förskolor, från tre olika avdelningar, fick gå med varsin diktafon om halsen under tre dagar. Sedan valde jag det inspelade materialet från en av dagarna och ett dagsschema per pedagog och dag som grund för analysen. Anledningen till valet av diktafoninspelningar som metod är att det gavs en möjlighet att följa pedagogerna över tid och att jag som forskare inte var närvarande under inspelningarna, vilket förhoppningsvis ledde till att jag kom så nära ”en vanlig dag” som möjligt.

Resultatet har visat att det framförallt sker möten där styrande uppmaningar och tillrättavisningar är tongivande. Denna typ av möten är oftast kopplade till rutinsituationer. Jag har också kunnat utläsa olika typer av lärandemöten. Lärandemöten på barns villkor, där barn och pedagoger delar intresse och fokus kring något och lärandemöten på vuxnas villkor i form av kontrollfrågor från pedagog till barn. I arbete finns ett diagram där de olika typer av möten som förekom i undersökningen finns redovisade, det gick att utläsa fler.

Undersökningens process har tagit tid, men det har alltid varit givande då jag har arbetat med den. Nu är jag klar och ser fram emot att fler vill ta del av de resultat som undersökningen visar. Min förhoppning är att de ska ligga till grund för diskussioner inom förskolan och utvecklandet av densamma.

Länk till hela arbetet; https://muep.mau.se/handle/2043/29733

Jenny Staxlund – masterexamen i specialpedagogik

Sedan hösten 2015 arbetar jag som specialpedagog på ett kommunalt skyddat boende för familjer som har blivit utsatta för hot och våld i nära relation. När jag påbörjade den här tjänsten var det för mig ett helt nytt område. Mina tidigare professionella erfarenheter var att möta barn och föräldrar på förskolor. Jag hade aldrig tidigare arbetat på institution och mina kunskaper inom området våld i nära relation var begränsade. Därför fick jag börja med att inhämta nya lärdomar och tänka igenom mitt förhållningssätt.

Jag har dagligen möten med barn i alla åldrar och deras mammor. Det är familjer som har upplevt trauma i sina hem, hem som de har fått fly ifrån för att undkomma våld. Statistiken säger att ungefär 10 procent av alla barn har någon gång upplevt våld i hemmet och ungefär 5 procent upplever det ofta, men mörkertalet antas vara betydande. Det saknas officiell statistik men Socialstyrelsen uppskattar att runt 3000 barn och lika många vuxna någon gång vistas i skyddat boende under ett år. Antalet barn i det skyddade boendet som denna studie utgår ifrån var 110 barn år 2017. Boendetiden varierade, men i snitt bodde en familj i boende mellan 3 veckor och 3 månader.

Barn som växer upp under förhållanden där våld, omsorgsvikt och misshandel förekommer är mer benägna att uppvisa en dysfunktionell reglering och det yttrar sig ibland med utåtagerande beteenden. Barn och mammor är i kris och behöver stöd för att kunna hantera sin situation. Det får de när de kommer till det skyddade boendet. Jag har under mina år här sett och lärt mig mycket om hur omgivningen på bästa sätt kan finnas tillgänglig och vara en avgörande faktor för familjernas framtid. Detta presenteras i min master som heter: Specialpedagogik och socialt arbete – samarbete i skyddat boende med familjer som är utsatta för våld i hemmet. Frågeställningarna är: • Hur ser processen för det specialpedagogiska arbetet ut i skyddat boende? • Vilka förväntningar har socialsekreterarna på specialpedagoguppdraget i skyddat boende? • Hur påverkas föräldrakapaciteten när det finns våld i hemmet utifrån socialsekreterarnas perspektiv samt ur det specialpedagogiska perspektivet?

Det övergripande syftet med föreliggande studie är att synliggöra specialpedagogikens mångfacetterade uppdrag som en del av arbetet kring barn som är utsatta för våld i hemmet. Ett specialpedagogiskt uppdrag är att synliggöra allt som är positivt i den kontext som barn befinner sig i. För att kunna uppmärksamma det som är bra i en miljö som präglas av trauma och psykisk ohälsa krävs att det finns professionella som kan sina uppdrag och har förståelse för det. I verksamheten som studien görs har socialsekreterarna en stor betydelse för vilka resultat som nås. Det är avgörande för om familjerna orkar med en förändring eller om de återgår till våldet. Specialpedagogik kan vara en del i arbetet att arbeta salutogent för våldsutsatta barn. Det behövs att hänsyn tas för barnens bakgrundsupplevelser och att det skapas en relation mellan alla inblandade, såsom barn, mamma och personal. Problemformuleringen till studien grundar sig i att det är svårt att finna forskning som är tvärvetenskaplig mellan pedagogik och socialt arbete när det handlar om barn som är utsatta för våld i hemmet.

Specialpedagogiska perspektiv, en teoretisk förankring utifrån Bourdieus begrepp habitus, kapital och makt samt Vygotskijs kulturhistoriska dialektiska teori ger teoretisk helhet för studien.

Resultatet av studien är att specialpedagogiska strategier påverkar arbets- och förhållningssättet i skyddat boende, det finns flera positiva aspekter av att olika professioner arbetar tillsammans och att föräldrakapaciteten inverkar på familjens förutsättningar att fungera. En reflektion utifrån studien är att som professionell krävs lyhördhet och en fingertoppskänsla för att kunna ge det absolut bästa och mest relevanta stödet som barnet eller föräldern behöver i stunden.

Länk till hela arbetet

Linda Plantin Ewe – masterexamen i specialpedagogik

I mitt tidigare arbete som verksam grundskollärare och sedermera specialpedagog har jag alltid känt extra för de elever där mötet med skolan gnisslar och skaver och där ingenting riktigt går som på räls. Detta intresse har lett mig till arbete med elever med diagnos inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) inom resursskolans ram i över tio års tid. Inledningsvis som grundskollärare men efter vidareutbildning och examen som specialpedagog. Fokus i arbetet har varit att skapa ett tillgängligt lärande för elever med stora skolmisslyckanden i bagaget i syfte att möjliggöra en framtida återinskolning till elevens hemskola.

Jag insåg ganska tidigt i min karriär att för att lärandet ska bli tillgängligt för alla elever behöver lärandet differentieras. Elever behöver få möjlighet att ta in och bearbeta information på olika sätt för möjligheten att omvandla den till kunskap. De behöver också ges möjlighet att visa på sin kunskap på olika sätt varvid den assisterande tekniken spelat en stor roll i mitt arbete. Genom detta arbetssätt har jag fått uppleva hur elever som tappat tron på sig själv och sin egen förmåga lyckas återerövra sin självkänsla och därmed lärande identitet vilket enligt mig är en ynnest att som lärare få uppleva.

I mitt nuvarande arbete som universitetsadjunkt har intresset för tillgänglighet i lärandet bestått och fokus i mina föreläsningar har varit lärmiljöns betydelse för elevers lärande liksom de digitala verktygens betydelse för alla elevers möjlighet till ett likvärdigt lärande.

”Alltså de är snälla, men inte för snälla” Om ADHD i skolan – två elevperspektiv”

Att min master på ett eller annat sätt skulle behandla elever med NPF kändes som en självklarhet. Utifrån en genomlysning av tidigare forskning stod det klart att den befintliga forskningen kring elever med NPF i grundskolans värld till stor del genomförts utan att de som forskningen ytterst berör, eleverna, fått komma till tals och göra sin röst hörd i någon större omfattning. En utgångspunkt som för mig känns som en självklarhet för möjligheten att skapa ett tillgängligt lärande för alla elever.

Syftet med undersökningen har därför varit att undersöka hur elever med diagnos inom ADHD upplever sin skolvardag. Genom att anta en kvalitativ ansats och metod har målet varit att låta elever med diagnos inom NPF berätta om sina skolupplevelser. För att garantera att de etiska principerna följdes användes ett flerstegsurval där vårdnadshavare fick kontakta mig om de hade ett barn med diagnos inom NPF och om barnet visade på intresse för att delta i undersökningen. Detta urval ledde till att det slutligen blev två elever med diagnos inom ADHD som deltog i studien.

För att uppnå syftet har en livsvärldsfenomenologisk ansats använts. Eleverna som deltog i studien var två mellanstadieelever som i detta arbete benämns som Charlie och Kim. Både Charlie och Kim har visar på en enorm vilja att berätta sina historier. Studiens frågeställning har varit:

  • Vad framträder som särskilt betydelsefullt i elevernas skolberättelser?

– Vilka konsekvenser får det som framträder som särskilt betydelsefullt för eleven som individ?

För att få svar på frågeställningen har i huvudsak Schütz (2002) teori om Den sociala världens fenomenologi använts vilken kompletterats med tankar från Bengtsson och Berntsson (2015), Asplund (2010) och von Wright (2000).

Studien visar att lärares förmåga att skapa professionella pedagogiska relationer till sina elever, relationer som baseras på tillit, omsorg och respekt är avgörande för hur pass tillgängligt lärandet blir. Hur elever med ADHD upplever sin skolvardag är med andra ord avhängt på de relationer till såväl lärare som kamrater som finns i den regionala värld som utgörs av elevens skolvardag. Bristande relationer utgör därmed en riskfaktor för att elevens självkänsla och självförtroende ska påverkas negativt vilket kan få till konsekvens att eleven förlorar sin lärande identitet. Resultatet av studien visar att det i både Charlies och Kims fall finns nyckelpersoner som kan antas inneha en god relationskompetens vilket gör att eleverna känner tillit till dem. En intressant reflektion i sammanhanget är att majoriteten av nyckelpersonerna utgörs av pedagoger i praktiskestetiska ämnen. Ämnen som ofta upplevs ha mindre struktur och förutsägbarhet än många teoretiska ämnen. Så vad är det då som gör att dessa personer ändå är de som i hög grad skapar rum för lärande för dessa elever? Eleverna anger att de ”är där” att de alltid ”är i takten” vilket tyder på att pedagogerna svarar an på elevernas individuella behov med såväl sensitivitet som responsivitet.

Studien implicerar att den kunskap som nyckelpersonerna besitter med fördel hade kunnat användas som grund för kollegiala samtal i ett försök att sprida kunskapen så att ett professionellt lärande sker. Vid ett sådant arbete kan skolans specialpedagog antas ha en viktig roll som samtalsledare för att garantera att pedagogerna ges möjlighet att ta del av varandras tysta kunskap i syfte att skapa ett merlärande och därmed kvalitetssäkra och utveckla undervisningen.

Resultatet implicerar även att användandet av digitala verktyg är bristande på bägge skolorna. En genomlysning av verksamhetens tillgång till, och användning av, dessa verktyg skulle därför vara befogat. En god tillgång till digitala verktyg skapar större möjligheter till ett differentierat lärande vilket i sin tur bidrar till en ökad tillgänglighet i lärandet för alla elever. Även detta arbete skulle med fördel kunna genomföras i form av kollegiala samtal.

Länk till hela arbetet

Catrin Stensson – Masterexamen i pedagogik

Jag heter Catrin Stensson och är universitetsadjunkt vid Malmö Universitet (Mau), Fakulteten för lärande och samhälle (LS), Institutionen Barn Unga Samhälle (BUS). Jag har en bakgrund som förskollärare, grundskollärare och matematikutvecklare med erfarenhet av läraruppdrag i förskola, skola, fritidshem och högskola/ universitet. Mitt forskarintresse rör matematik i förskola och skola och jag ingår i en forskargrupp där professor Ann-Christine Vallberg Roth är vetenskaplig ledare. Vi driver ett forskningsprojekt Flerstämmig undervisning och sambedömning i förskola i samverkan med Ifous (Innovation, forskning och utveckling i skola och förskola) och tio svenska kommuner där målgruppen är förskollärare, förskolechefer, förvaltningsrepresentanter och indirekt barnen och verksamheten på förskolorna. Till hösten startar ytterligare ett forskningsprojekt Flerstämmig didaktisk modellering?: undervisning och sambedömning i förskola i samverkan med Ifous och åtta kommuner.

I min uppsats, vilken är en självständig del i projektet, tar jag del av deltagarnas tankar gällande vad de, inför projektstarten år 2016, menar kan kännetecknar undervisning i matematik i förskola. Uppsatsen fick titeln:

Vad kännetecknar matematikundervisning i förskola? Textanalys av förskollärares och chefers skriftliga tankar år 2016

I min efterforskning kring vad som tidigare skrivits om undervisning i förskola, blev det tydligt att undervisning inte är ett vedertaget begrepp och således inte matematikundervisning heller. Detta är intressant med tanke på att Regeringen i den reviderade skollagen sedan 2010 har gett förskollärare ett uppdrag att bedriva undervisning och dessutom förstärkt målen som berör matematik när Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (Skolverket, 2010) reviderades.

Syftet är att vidareutveckla kunskap om vad förskollärare och förskolechefer beskriver kännetecknar undervisning i förskola. Ett specifikt syfte är att bidra med kunskap om vad förskollärare och förskolechefer i skrift beskriver kännetecknar undervisning i matematik i förskola relaterat till vetenskaplig grund.

Textanalysen baseras på förskollärares och chefers beskrivningar med 91% svarsfrekvens av de 243 deltagarna år 2016. Textanalysen är en bearbetning av kvalitativa data med kvantitativa inslag i fyra sammanflätade tolkningsled. En didaktisk orienterad analys med ett abduktivt närmande där de tre första tolkningsleden kan ses utgöra en mer empirinära tolkning och det fjärde ledet kan ses som mer teorinära tolkning. Resultaten i textanalysen är ett resultat av en ordfrekvensanalys och utmärkande spår. De utmärkande spåren problematiseras och analyseras med referens till Kansanens tre nivåer av teoretiskt tänkande.

Undervisning i matematik i förskola är att den utmärks av att barns matematiserande ofta görs i samspel och interaktion med förskollärare och andra barn utifrån barnens intresse och pågående aktivitet. Utformandet av miljöer och tillgång till material är viktigt i sammanhanget. Matematik förklaras med att ”allt är matematik”, undervisning i matematik kan ske både i lek och i rutinsituationer. Att räkna är framträdande men språket är också viktigt i matematik­undervisningen och många uttrycker att det är viktigt att ge barnen ”rätt” ord för matematiska begrepp.

 Det har varit ett spännande, intressant och lärorikt arbete att skriva uppsatsen vilket berikat och fördjupat min förståelse av mitt uppdrag som lärare, oavsett om jag är lärare på förskola eller lärare på universitet. Nu står jag inför nya studier på väg mot en Licentiatexamen!

Länk till hela arbetet

Helene Brewer – Masterexamen i pedagogik

Mitt namn är Helene Brewer och jag har under många års tid varit verksam som jämställdhetsstrateg där en av huvuduppgifterna varit att undervisa om jämställdhetsfrågor och jämställdhetsintegrering som strategi, att leda lärande- och utvecklingsprocesser kopplat till detta. Min pedagogiska grundutbildning har varit central för mitt förhållningssätt för denna speciella typ av undervisning, som framförallt skett med vuxna i ett arbetsplatsbaserat lärande. Jag har genom detta arbete utvecklat utbildningsinsatser, övningar och hur lärandeprocesser kring lärande om maktfrågor kan se ut, och reflekterat mycket kring vuxnas lärande och det arbetsplatsbaserade lärandet. Jag har särskilt intresserat mig för de pedagogiska frågor kopplat till motstånd som ofta framträder vid denna undervisning. Mitt mastersarbete har varit en möjlighet att fördjupa mig kring några av de frågeställningar som jag burit med mig utifrån de erfarenheter jag förvärvat.

Titeln på studien är: In search of a transformative pedagogy – a study of experiences and consequences amongst teachers facing resistance to workplace based gender training. Den svenska översättningen är På utkik efter en transformerande pedagogik – en  studie av pedagogers erfarenheter och konsekvenser av motstånd i arbetsplatsbaserad undervisning om jämställdhet.

Syftet med denna masteruppsats är att söka en transformerande pedagogisk praktik om jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Det är en studie av några pedagogers upplevelser och konsekvenser av motstånd i arbetsplatsbaserad undervisning om jämställdhet och jämställdhetsintegrering.

Den svenska retoriken kring jämställdhet bidrar till att det inte talas om det motstånd som pedagoger möter, ett motstånd emot jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Tre fokusgrupper med totalt tretton deltagare har träffats runtom i Sverige och samtalat om undervisning och transformativ pedagogik utifrån frågeställningar kopplade till makt och motstånd. Innehållsanalys har använts, framförallt med hjälp av Paulo Freire’s begrepp conscientização och Sara Ahmeds begrepp snap. Resultaten har relaterats till Malin Rönnbloms dekonstruktion av svensk jämställdhetspolitik och rådande kunskapsdiskurs.

De viktigaste resultaten av upplevelser av motstånd samt konsekvenser av motståndet för undervisningen handlar om att pedagogerna möter motstånd oavsett vilken fråga som lärandet handlar om inom jämställdhet. Motståndet leder till känslor av bland annat trötthet, ledsamhet och ilska. Ilskan kan vara av transformerande karaktär. Effekter av motstånd på undervisningen är bland annat att ämnet adresseras på ett avdramatiserande sätt för att förekomma motståndet.

Sökandet efter en transformativ pedagogik har resulterat i framförallt tre centrala kunskaper. Det handlar om ett identifierat behov av att få till stånd långa process-liknande utbildningsinsatser samt att pedagogen och den vuxne arbetar sida vid sida kring lärandet. Dessutom skulle de arbetsplatsbaserade utbildningsinsatserna vinna på att befrias från den dominerande diskursen kring jämställdhet. Resultaten synliggör ett behov av att använda den praktik och de erfarenheter som finns i större utsträckning än vad som görs idag. Studien bidrar till en ökad förståelse för vilka konsekvenser motstånd får i arbetsplatsbaserad vuxenundervisning om jämställdhet.

Länk till hela arbetet

Biljana Petrovic – Masterexamen i pedagogik

 ”Att representera matematiskt kunnande Konkreta, ikoniska och    symboliska aspekter av matematik i grundskolan.”

Jag heter Biljana Petrovic och är matematik och NO lärare. I min undervisning som matematiklärare har jag märkt att elever lär sig bäst när de upptäcker, då menar jag i första hand genom produktivt arbete i utbildningsprocessen och inte att upptäcka något helt nytt. I arbetet med eleverna har jag märkt att de förblir passiva om matematiska begrepp och regler ges i en komplett form eller om de bara visas och presenteras för dem. När eleverna i stället får fler olika möjligheter att uppleva nya erfarenheter kan de lättare se och upptäcka något nytt som de tidigare inte har observerat. Även om jag har arbetat strukturerat och målinriktat, har jag dagligen träffat elever som har svårigheter med problemlösningar och inte förstår sambandet i relationen mellan konkret och abstrakt. För att kunna åtgärda de svårigheterna är det viktigt att förstå vad som hindrar vissa elever att identifiera anslutningar och relationer, d.v.s. att se vad det är de inte förstår i relationen mellan abstrakt och konkret. Därför har jag valt att djupare undersöka de anslutningarna och relationerna och identifiera dem. Bruners representationsformer och den triadiska modellen var ett naturligt val för undersökningen. I studien antas att en utpräglad insikt i de tvåvägsövergångarna i alla tre Briners representationsformer leder till förståelse av matematiska grunder.

Syftet med min studie är att utreda och analysera elevernas möjlighet att knyta an abstrakta och begreppsmässiga aspekter av matematik med verkligheten – bild och symbolik. För att kunna uppnå detta har jag skapat undersökningsuppgifter (diagnostiska prov) där min avsikt är att se hur eleverna hanterar konkreta/handlingsbara, bildmässiga och abstrakta övergångar. Målgruppen är yngre elever, från sju upp till tio års ålder (årskurs ett, två, tre och fyra).

Studien söker svar på frågorna: var någonstans i de tre representationsformerna uppkommer svårigheter hos eleverna mest, vilka skillnader mellan åldersgrupper kan ses och vad består dessa skillnader av. Jag har valt kvantitativ metod eftersom studien syftar till att exakt fastställa orsaks- och verkanssamband, kausala anslutningar och sammanhang.

Resultaten från studien visar att eleverna har svårigheter att förstå hur den mentala bilden ska omvandlas till symboler och även vad matematiska symboler representerar i den fysiska världen. Enligt studien försämras förståelse av de aktuella övergångarna successivt. Ju äldre eleverna blir desto sämre blir provresultaten. Årskurs ett och två ligger ganska nära varandra, medan i årskurs tre och fyra försämras resultaten med ca 20 %.

Sammanfattningsvis har jag diskuterat flera möjliga orsakar till resultaten i studien såsom att: undervisningar struktureras inte på så sätt att förenkla information, att ge upphov till nya satser och att göra det lättare att handskas med kunskapsmängden, d.v.s. strukturen står inte i relation till elevernas status och begåvning; i undervisningar specificeras inte sekvenser som är mest effektiva när det gäller att presentera det material som ska läras in; i skolan främjas inte elevernas nyfikenhet, drivkraften för att uppnå kompetens och reciprocitet; läroplanen är alltför allmänt skriven och ger inte lärarna tillräckligt tydlig information om vad de ska undervisa om; läromedel säkrar inte kvalitet och likvärdighet; om de ovan nämnda kategorierna är uppfyllda säger studien emot både Bruners och Piagets utvecklingsteori.

 

Catharina Hallin-Tegnér – masterexamen i pedagogik

Vem tror du att jag är? – En studie av hur mötet mellan SFI-elever med PTSD och SFI-lärare under SFI-utbildningen kan medverka till skapandet av elevernas självrelation

Jag heter Catharina Hallin-Tegner och arbetar som lärare i svenska och svenska som andraspråk på Sankta Maria Folkhögskola i Malmö. Tidigare arbetade jag under många år som lärare och specialpedagog på utbildningen Svenska för invandrare (SFI) och då framförallt i grupper med elever med olika typer av psykosocial problematik och Post traumatisk stressyndrom (PTSD). Under min tid på SFI-utbildningen hörde jag många gånger elever skildra möten med lärare, möten där eleverna upplevde att de blev bemötta med oförstående och bristande respekt. Lärare berättade i sin tur om elever som de upplevde som omotiverade, aggressiva och nonchalanta. Dessa elever jämfördes ofta med andra elever vilka upplevdes som ”duktiga”, var motiverade och uttryckte att de snabbt vill integreras och etablera sig på arbetsmarknaden. Jag blev mer och mer intresserad av att undersöka vad det var som hände i mötet mellan elever med PTSD och lärare på SFI-utbildningen. Snart insåg jag att jag, för att förstå vad som hände i detta möte, även måste undersöka förutsättningarna för etablerandet av relationer mellan lärare och elever på SFI-utbildningen.

Vuxenutbildning och speciellt utbildningen Svenska för invandrare har länge varit ett eftersatt område i den pedagogiska forskningen. I den forskning som finns kring andraspråksundervisning för gruppen vuxna flyktingar med PTSD har fokus framförallt legat på att utveckla metoder för att skapa bra villkor för inlärning. Jag upptäckte att det i forskningen fanns brister i kunskapen om och förståelsen kring vad möte mellan SFI-elever med PTSD och SFI-lärare kan innebära för elevernas skapande av självrelationen.

Syftet med min uppsats är att undersöka vilka tankar SFI-elever med PTSD och annan psykosocial problematik och SFI-lärare har kring mötets betydelse för skapandet av elevernas självrelation. Jag ville också undersöka förutsättningarna för etablerandet av erkännanderelationer mellan SFI-elever med PTSD och lärare på SFI-utbildningen.

Min undersökning, en kvalitativ studie baserad på intervjuer, kan ses som ett bidrag till studier kring vuxenutbildning i allmänhet och utbildningen Svenska för invandrar i synnerhet. I analysen använder jag mig av begreppen erkännande och moralisk kränkning vilka jag har hämtat från den tyske filosofen Axel Honneth. För att förstå förutsättningarna för ett etablerande av erkännande relationer har jag använt mig av Pierre Bourdieus teori om sociala fält.

Resultatet av min studie visar att elever med PTSD-problematik i SFI-utbildningen efterfrågar erkännande på samtliga tre av Honneth beskrivna erkännandenivåer. Behovet av erkännande på den grundläggande nivån hos elever med PTSD kan grunda sig i att dessa har blivit moraliskt kränkta på elementär nivå och tryggheten att kunna känna tillit till att de egna behoven har ett värde för andra människor har tagits ifrån dem. Lärarna är omedvetna om elevernas behov av erkännande på den grundläggande nivån, men menar sig erkänna eleverna på de båda andra nivåerna. Samtliga lärare anser att det är lättare att erkänna elever med likande social- och utbildningsmässig bakgrund.

Självfallet är jag medveten om att denna undersökning inte kan ge några definitiva eller uttömmande svar på frågan om vilken betydelse mötet mellan lärare och elever med PTSD under SFI-utbildningen kan ha för kunskapsbildning och moralutveckling hos eleverna; men många av de flyktingar som kommer till Sverige idag lider av efterverkningar från krig och tortyr och detta kan bland annat innebära en ökande tillströmning av elever med olika typer av psykosocial problematik och PTSD till SFI-utbildningen. Därför hoppas jag att resultatet av min studie kan medverka till att man i framtida utbildning av blivande SFI-lärare och i planeringen av SFI-utbildningen uppmärksammar och diskuterar de eventuella förväntningar som vuxna andraspråkselever med PTSD-problematik kan ha på SFI-lärarna angående erkännande på samtliga erkännandenivåer. Jag hoppas även att resultatet i min uppsats kan bidra till att sambandet mellan individers position i det sociala fältet och möjligheterna att etablera erkännanderelationer börjar diskuteras på lärarutbildningen samt på andra utbildningar och i verksamheter där möten mellan människor sker.