Åsa Franzén – masterexamen i specialpedagogik

Collaborative problem solving (CPS) och elever som utmanar med sitt beteende utifrån perspektiv från specialpedagogisk diskurs

Jag är både glad och tacksam över att jag gått mastersutbildningen i specialpedagogik på Malmö universitet. Det har varit oerhört lärorikt och gett mig många nya insikter och perspektiv. I min arbetsvardag på olika grundskolor möter jag lärare som är förtvivlade och stressade över att de har elever som beter sig så att de förstör möjligheterna till undervisning för både sig själva och klasskamraterna. Sättet som skolan och specialpedagoger väljer att arbeta med dessa utmanande situationer har varit mitt intresseområde för masteruppsatsen.

Mer specifikt har jag utgått från de formulär som ingår i Collaborative problem solving (CPS). CPS är en samtalsmetod för alla som möter barn och elever som utmanar med sitt beteende, och den har fått stor spridning runtom i Sverige och övriga världen. I min studie undersöker jag hur eleverna beskrivs, och hur specialpedagoger tolkar och omsätter dessa beskrivningar. Den innefattar också en diskussion om hur beskrivningar i formulären och specialpedagogernas tal om dem korrelerar med kategoriska och relationella perspektiv inom specialpedagogisk diskurs. Det var Faircloughs modell för diskursanalys som inspirerade till ett sådant tillvägagångssätt.

Annan forskning visar att elever som utmanar med sitt beteende är de som i allra högst grad exkluderas från undervisning och att det kan hända att de ensamma får bära skulden för skolors oförmåga att granska sin egen verksamhet och brister i exempelvis struktur och tydlighet. I min studie framgår att CPS kan bidra till värdefulla samtal med och mellan lärare, och en möjlighet att inta elevens perspektiv. Det visade sig dock att risken med att använda en metod som CPS, som bygger på beskrivningar av elevers svårigheter utifrån ett kategoriskt perspektiv, är att fokus i arbetet verkar riktas mer mot att förändra eleven snarare än de vuxnas bemötande och arbetssätt. Eleven blir problembäraren och specialpedagogen kan bli behandlaren, när vi istället borde stödja lärare att värna om goda relationer och fokusera på elevernas lärande snarare än deras beteende.

Arbetet med uppsatsen synliggjorde för mig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till metoder som sprids med anspråket att kunna fungera i skolan. Jag tänker mig att oavsett vilken metod specialpedagoger vill använda behövs det att först undersöka vad den bygger på för kunskap och granska forskningsresultaten som stödjer den, för att kunna avgöra om den är rimlig att omsätta och använda och i så fall hur. Ett vetenskapligt förhållningssätt till ny kunskap kan öka kvalitén i det stöd vi specialpedagoger ger och hjälpa oss att problematisera så att vi inte förleds att tro att det räcker med en universalmetod för att hantera en komplex situation.

Länk till hela uppsatsen

https://www.uppsatser.se/uppsats/71d40f2c2d/