Ulrika Ryan – masterexamen i pedagogik

Mitt namn är Ulrika Ryan. Jag är 1-7 MaNO lärare IMG_1220och tog min examen 1994. Innan jag utbildade mig till lärare arbetade jag några år som maskiningenjör framför allt med så kallad Compuper Aided Design (CAD). Efter ca 20 år i grundskolan där jag arbetat på alla tre stadier, men framför allt på mellanstadiet, fick jag en tjänst som adjunkt i matematikdidaktik på Malmö högskola. Jag har sedan tonåren varit intresserad av digitala verktyg och därför har det varit naturligt för mig att använda dessa i min undervisning. Då jag och min klass deltog i forskningsprojektet Matematik för den digitala generationen kom jag kontakt med och började intressera mig för digitala verktyg i matematikundervisningen även ur ett forskningsperspektiv. En del av mitt uppdrag i projektet var att dela med mig av mina erfarenheter av matematikundervisning med digitala verktyg till andra lärare. Det innebar att jag under ett par års tid kom i kontakt med många lärare, framförallt verksamma på låg- och mellanstadiet. Det jag i dessa möten lade märke till var att jag tycktes uppfatta de digitala verktygens möjligheter i matematikundervisning på ett annorlunda vis jämfört med många kollegor. Det medförde att jag började fundera kring hur mina kollegor såg på digitala verktyg i den egna matematikundervisningen. Det är utifrån dessa funderingar som min masteruppsats vuxit fram.

”Mellanstadielärares antaganden om matematikundervisning med digitala verktyg – en diskursanalys”

Min studie syftar till att synliggöra hur lärares förgivettagna antaganden om matematikundervisning med digitala verktyg får betydelse när de används i matematikundervisning. Studien har ett klassrumsnära perspektiv genom att den insamlade empirin består av 36 årskurs-4-lärares gruppvisa fokussamtal om digitala verktyg i den egna matematikundervisningen. Samtalen har analyserats genom diskursanalys enligt med fokus på så kallade Diskursmodeller. Diskursmodeller är vad beskriver som prototypsimuleringar eller förgivettagna antaganden som delas av flera. Jag har valt att fokusera på funktionella aspekter av digitala verktyg i matematikundervisningen och därför använt mig av begreppen instrumentell orkestrering och instrumentell genes eftersom de fokuserar relationen mellan elevernas matematiklärande, det digitala verktyget och lärarens undervisning. I den triad som dessa faktorer utgör har jag intresserat mig för vilken betydelse lärares förgivettagna antaganden har, eftersom jag genom erfarenhet i möten med lärare och även genom studier blivit medveten om att lärares föreställningar har betydelse för hur matematikundervisning med eller utan digitala verktyg möjliggörs och begränsas. Studiens resultat pekar mot att lärarna tar för givet att då elever enskilt eller parvis använder digitala verktyg är det primära syftet färdighetsträning. De digitala verktygen gör färdighetsträning roligare, menar lärarna. Dessa förgivna taganden skiljer sig från syftet i kursplanen i matematik där digitala verktyg i första hand beskrivs som stöttande då elever undersöker och experimenterar med matematik. I den insamlade empirin finns dock något exempel där lärares förgivna taganden överensstämmer med styrdokumentens ambition. Då digitala verktyg används gemensamt i klassrummet motiveras detta i första hand med att verktygen ”öppnar upp” för en matematisk klassrumsdiskussion. Vidare pekar resultaten mot att lärarna tar för givet (framför allt då elever enskilt eller parvis använder digitala verktyg) att den instrumentella genesen sker utan lärares orkestrering, vilket medför att ansvar för den instrumentella genesen läggs hos elever alternativt hos det digitala verktyget. Detta innebär att elevernas instrumentella genes med avseende på det tänkta lärandemålet värderas utifrån det digitala verktyget eller utifrån eleven och inte med avseende på lärarens instrumentella orkestrering. Frågan om lärarens instrumentella orkestrering blir en icke-fråga.

Länk till hela arbetet