Kamilla Klefbeck – masterexamen i specialpedagogik

Född 1971, uppväxt på Södermalm i Stockholm. 2011 gick flyttlasset med man, barn och hästar till Brösarps norra backar i Skåne. Jag har sedaBild på Kamilla Klefbeck2n socialpedagogexamen 1997, arbetat inom pedagogisk verksamhet, framförallt inom grundsärskola inriktning träningsskola. I takt med att särskolan, under början av 2000-talet blev alltmer renodlat undervisningsinriktad fasades socialpedagogens pedagogiska roll ut, varmed min anställning övergick till en elevassistenttjänst. Med sikte mot undervisning utbildade jag mig först till förskollärare och sedan till speciallärare med inriktning utvecklingsstörning. Jag arbetade sedan som såväl förskollärare och speciallärare och prövade under en period att arbeta som biträdande rektor. För närvarande arbetar jag som speciallärare för elever inom grundsärskola och gymnasiesärskolan på Ängsskolan i Kristianstad. På Ängsskolan tillämpas pedagogik och bemötande anpassat för elever med autismspektrumtillstånd. Att arbeta i team inom olika yrkesroller, arbetsgrupper och arbetsplatser har fått mig att uppmärksamma teamets, samarbetsklimatet och de organisatoriska förutsättningarnas betydelse. Vilja att läsa en master växte fram ur nyfikenheten att utforska särskolans arbetsområde, kopplat till såväl eleven som undervisas som till teammedlemmarna. Jag drivs av en önskan att teoretisera egna och andras erfarenheter.

Vad styr i stunden? En studie om användande av artefakter och stödpersoner i undervisning inom inriktning träningsskola

Viljan att utforska vad som, ”styr i stunden” växte fram ur nyfikenheten att ta reda på mer kring undervisning av elever med kombinationen autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning. Undervisning av elevgruppen är komplex då såväl utvecklingsstörning som autismspektrumtillstånd (AST) ställer särskilda krav på de personer som står för kunskapsförmedlingen. Undervisningen bedrivs oftast ”en till en” där den person som stödjer eleven i stunden, kan betraktades som ett ”jag” i förhållande till elevens ”du”. En konsekvens av studiens fokus på jag – du förhållandet, blev att yrkesfunktionen, lärare eller elevassistent, fick en viktig, men samtidigt sekundär betydelse.

Studien tar avstamp ur såväl nationell, som internationell forskning kring undervisning av personer med autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning. Där det nationella forskningsläget visade att lärarna inom särskolan står inför utmaningen att hitta vägar för kunskapsutveckling hos eleverna. Såväl det omsorgsorienterade, som det kunskapsorienterade perspektivet har betydelse för elevernas kunskapsutveckling. Forskningsläget visade även att variation kan vara ett sätt att få eleverna med AST att erövra kunskap. Inom all undervisning, med särskild tonvikt på särskolan, lyftes betydelsen av det nära mötet och det relationella perspektivet fram. Inom den internationella forskningen framhölls vikten av kunskap om metodik och bemötande för personer med kombinationen utvecklingsstörning och AST.

Studien söker svar på frågan vad som styr, hur stödpersonerna, de personer som agerar stödjande kring eleverna, väljer att agera i det ögonblick då undervisningen pågår. Fokus i studien ligger på stödpersonernas agerande för elevens kunskapsutveckling genom ett sociokulturellt perspektiv för tolkning. Användandet av artefakter och det relationella perspektivet prövas mot respondenternas utsagor. Metodologiskt används mixed metods, för att skapa såväl djup, som bredd, i de uttalanden som steg för steg framkommer vid utforskandet av stödpersonernas agerande. Resultat från frågeformulär och intervjuer hakar i varandra. Analys av resultatet visar, att stödpersonernas agerande till viss del styrs av ansvar och kompetens, men att elevarbetet ”en till en” kan jämna ut betydelsen av yrkesgrupp och kompetens, vilket studien visar både kan innebär en fara och en möjlighet för elevernas kunskapsutveckling. Användandet av hjälpmedel och redskap, som i studien likställdes med artefakter, var omfattande.

Resultatet visade exempel på en vidgad syn på redskap/hjälpmedel genom att även naturen beskrevs som betydelsefull för undervisningsmiljön. Det relationella perspektivets betydelse visade sig vara betydelsefullt, genom att studien uppmärksammade att risken för elevernas passivitet, enligt min tolkning kunde minskas då stödpersonerna agerade inlevelsefullt och i relation läste av elevernas reaktioner och därigenom gav denne såväl valmöjligheter som variation. Diskussionen visade att föreliggande studie kan visa på en öppning till att se vikten av att både använda och ställa krav på de insatser som görs av stödpersoner utan undervisningsansvar. Att till högre grad nyttja stödpersons kapacitet kan innebära möjlighet till ökad mediering av kunskap, om de undervisningsansvariga i utformningen av undervisningen drar nytta av de relationella band som kan finnas mellan stödperson och elev.

För att få större djup och stärka validiteten skulle observationer i kombination med intervjuer kunna användas för fortsatt kunskapsutveckling inom området.

Länk till hela arbetet