Erik Rafsten – masterexamen i specialpedagogik

Mitt namn är Erik Rafsten. Efter att ha växt upp i Landskrona bor jag sedan drygt åtta tillbaka Helsingborg. Jag arbetar som specialpedagog, tidigare på en ErikRhögstadieskola i Helsingborg, och sedan augusti i år på Resurscentrum i Landskrona. Jag kom i Helsingborg ofta i kontakt med elever som hade funderingar kring, var under utredning för eller hade erhållit en dyslexidiagnos. När jag samtalade med eleverna ochderas vårdnadshavare om dyslexin, diagnosen i sig samt innebörden och konsekvenserna av den funderade jag ofta på hur eleverna kände och upplevde situationen. Påfallande ofta fokuserade samtalen enbart på skolans roll. Alltför ofta saknade jag det kanske allra viktigaste, elevperspektivet. Hur kände eleverna inför dyslexin och vad skulle det i framtiden komma att innebära, inte minst vad avser viktiga faktorer såsom självbild och självkänsla? Där såddes ett frö som växte och som idag har utmynnat i denna masteruppsats.

”Livet går inte under för att du har dyslexi” – tre berättelser om att erhålla en dyslexidiagnos

Ett syfte med studien är att bidra med kunskap om och öka förståelsen för ungdomar med dyslexi. Ett annat syfte är att sprida kunskap om hur ungdomars skolgång, självbild, akademiska självbild och självkänsla påverkas av att ha erhållit en dyslexidiagnos.

Hur upplevdes skoltiden före erhållandet av dyslexidiagnosen? Hur upplevdes perioden då ungdomarna erhöll dyslexidiagnosen? Hur upplevdes skoltiden efter erhållandet av dyslexidiagnosen? Dessa frågeställningar ställs i studien

Studien är teoretiskt förankrad i Anthony Giddens socialisationsprocess, Erving Goffmans dramaturgi och stigmatisering samt Maarit Johnsons dynamiska modell av självkänsla.

Studien har en narrativ ansats där ungdomarnas livsberättelser varit i fokus. Tre djupgående intervjuer har genomförts med ungdomar i åldrarna 19 till 22 som alla erhållit en dyslexidiagnos under högstadietiden.

Berättelserna visar att ungdomarna periodvis inte förmådde att leva upp till de förväntningar som skolan hade på dem vilket gjorde att ungdomarnas självbild och självkänsla påverkades negativt. Det har under ungdomarnas skolgång funnits ett socialt stöd där en eller flera personer, viktiga andra, uppmärksammat deras behov vilket gjort att ungdomarnas motivation och akademiska självbild ökat markant. Omgivningens bemötande har varit avgörande för huruvida ungdomarna skulle uppleva sig själv som stigmatiserade eller ej. Stigmatiseringen medförde att ungdomarna upplevde en lägre självkänsla och i två berättelser upplevde de sig emotionellt ansträngda vilket uttryckte sig i ett utagerande eller avvikande beteende. Det framkommer ett socialt tryck, där ungdomarna jämförde sig med sina klasskamrater och de normer, värderingar och förväntningar som fanns inom skolkulturen vilket gjorde att de upplevde sig som avvikande. Det framkommer vidare att ungdomarnas under sin skolgång, såväl före som under och efter erhållandet av dyslexidiagnoserna, aldrig till fullo förstod innebörden av den. Det var inte förrän de blev äldre som ungdomarna accepterade och förstod innebörden av dyslexin.

Länk till hela arbetet