Lärosätenas relevans och nonsensforskning

Det akademiska året har startat intensivt, kanske mer än vanligt hos oss med tanke på alla förberedelser inför universitetsblivandet. Det är två saker jag vill lyfta fram från de senaste dagarna som både belyser utmanande frågor om vilket lärosäte vi är och vart vi är på väg. Vad skall vi bli för slags universitet?

I veckan hade vi premiär av seminarieserien Knowledge for Change som kommer att lyfta olika angelägna utmaningar för vår fortsatta utveckling. Först ut var professor John A. Douglass från Berkeley som i sina uppmärksammade publiceringar utmanar traditionella föreställningar om universitetsranking och akademisk excellens och lyfter i stället fram lärosätenas samhällsrelevans

En av behållningarna med hans intressanta föreläsning var att betoningen på lärosätens samhällsrelevans inte är någon specifik uppgift utöver utbildning och forskning utan borde vara djupt integrerad i all högre utbildning och forskning. Problemet är att i spåren av förhöjt fokus på mätbara kriterier för uppföljning och värdering av akademisk verksamhet (läs: antal publiceringar, ansökningar etc.) har frågor om ett lärosätets samhällsrelevans hamnat i skymundan. Det var uppfriskande att lyssna till Douglass plädering för såväl internt kollegialt ansvarstagande som värdet av ett brett samhälleligt engagemang på alla nivåer inom akademin.

Frågor om forskningens samhällsrelevans diskuterade jag också i ett samtal i kommande sändning av Filosofiska rummet. Då diskuterade vi utifrån det provocerande begreppet ”nonsensforskning” utifrån en nyutkommen bok (Return to Meaning) av bl.a. Lundakollegorna Mats Alvesson och Roland Paulsen. Deras tes är att samhällsvetenskapen har till följd av senare års expansion tunnats ut och mycket av det som produceras har ringa eller intet kunskapsmässigt värde. Samtalet som kan avlyssnas kommande vecka uppfattade jag som givande även om jag har svårt för deras elitistiska slutsatser. De riskerar att slänga ut barnet med badvattnet genom att hävda att alternativet skulle vara en återgång till en ordning där samhällsvetenskaplig forskning koncentreras till ett fåtal forskningsintensiva lärosäten. Däremot har de avgjort en uppfordrande poäng i nödvändigheten av att ställa kritiska frågor om de bakomliggande drivkrafter och motiv vi har som samhällsforskare. Dessa måste vi alla ta ansvar för och kommunicera öppet såväl internt i kollegiala sammanhang som i utbytet med det omgivande samhället.

Tapio Salonen, vicerektor för samhällsutmaningar

Äntligen september!

Det är konstigt, men det är något alldeles speciellt med de sista dagarna i augusti. Luften är fylld av förväntan, och just denna augusti kändes dessa dagar särskilt välkomnande i Malmö eftersom sensommaren äntligen visade sig från sin bästa sida med ljumma kvällar och soliga dagar. På högskolor och universitet runt om i Sverige innebär denna vackra tid terminsstart, och Malmö är sannerligen inget undantag! Från att ha stått nästan tomma över sommaren fylls nu våra byggnader på sjukhusområdet och på Universitetsholmen med förväntansfulla och nyfikna studenter. Samtidigt får vi som arbetar på högskolan ny energi av den nya generationen unga människor som söker sin framtid genom utbildning och kunskap på Malmö högskola. Höst för oss är ny termin, ny energi och ännu mer framtidshopp.

Det här läsåret är ju också alldeles speciellt för oss, vi inleder som Malmö högskola och vid årsskiftet blir vi Malmö universitet, så den som läser hos oss denna hösttermin börjar studierna på en högskola men avslutar dem på ett universitet. Den formella skillnaden är kanske inte så stor – vi får rätt att på egen hand utfärda examina på forskarnivå och mastersnivå – men vi känner samtidigt att detta är ett tillfälle för vår omgivning att lära känna vår verksamhet bättre.

Vi har redan idag välkända och eftersökta utbildningar, vilket bekräftas av en fortsatt positiv utveckling i antagningen till höstens program och kurser, men vi vet också att vår forskning och våra unika samverkansmöjligheter är relativt okända i det svenska högskole- och universitetsvärlden, och än mindre internationellt. De kommande åren kommer därför präglas av att fortsätta stärka utbildningarnas kvalitet, men också att lyfta fram och stärka forskning och visa betydelsen av hur samverkan med våra samarbetspartners gör avtryck och skillnad i samhället.

När det gäller studentstaden Malmö finns det fortfarande stora utmaningar. Alla känner sig inte lika välkomna till en ny stad och till högre studier. Vi behöver därför se till att våra nya studenter, förutom en bra utbildning, också har en fungerande studiesocial tillvaro. Våra vitala studentkårer har varit energiska i att välkomna alla nya studenter och studentkårernas verksamheter kan skapa vänskapsband för livet. Men den största utmaningen av alla just nu verkar vara att ge alla våra studenter möjligheten att hitta ett tryggt boende i eller i närheten av Malmö. Tyvärr går byggandet av studentbostäder långsamt, och flyttkedjorna i Malmö ger inte utrymme för fler studenter. Detta är en utmaning där vi måste intensifiera samarbetet med kommuner och fastighetsägare.

Det här är bara några av de viktiga frågor som vi måste ta tag i det kommande året, och som prorektor ser jag särskilt fram emot det fortsatta samarbetet med studentkårerna. Tillsammans ska vi göra Malmö till en riktigt bra stad för studenter från alla hörn av Sverige och världen.

Välkommen till Malmö!
Per Hillbur
Prorektor Malmö högskola