Den barmhärtige samariten

Tidigt måndag morgon styrdes kosan från Phnom Penh till Siem Reap. Vi åkte minibuss tillsammans med ett gäng khmerer, med en AC under all kritik på världens värsta vägar. Här lägger man sina liv i en pojkspolings (chaufförens) händer.. Men resan gick bra, tack och lov. Och fler minibussresor ska det ju bli så det är bara att härda ut. image Siem Reap är en vacker stad med fina hus och det rinner en flod igenom genom staden. För tio år sedan var staden knappt utvecklad, då levde de fattiga familjerna längs med floden. Idag är deras hus rivna och familjerna drivna ut på landsbygden, husen är ersatta med stora hotell och restauranger. För tio år sedan var även Siem Reap ett paradis för pedofiler. Gatubarn kunde enkelt tas med hem för sex utan att någon reagerade. Idag sker utnyttjandet under andra omständigheter. Bordeller har till exempel stängts ner vilket tyder på att regeringen och medborgarna fått upp ögonen för problemet och reagerat. Samtidigt har den sexuella exploateringen bytt arena. Pedofilerna hittar alltid sina vägar att nå barnen.

Området runt omkring Siem Reap är det mest tempeltätaste i landet och vi har besökt Angkor Wat, det mest kända templet. För att komma in behövde man vara påklädd kan man säga. Josse fick därför köpa sig ett par byxor, Simone var förberedd med kläder i väskan. Såklart fanns det klädstånd utanför ingången med överpriser utan dess like. Och de som arbetade här var mestadels barn. De kastade komplimanger över oss och försökte få sålt allt från hattar till vykort med säljknepet “att de inte har råd att gå i skolan om vi inte handlar av dem”. Saken är den att barnen har möjlighet att gå i skolan, men det är på grund av oss turister de inte gör det. Troligtvis finns det turister som ger barnen flera dollars i medömkan, här är det inte svårt att känna empati för dessa barn. Här finns så många NGOs som arbetar för att barnen ska gå i skolan och det är givmilda turister (som tror de gör gott) som får barnen att sluta skolan. Tyvärr är det mer lönsamt att gå på gatan här än att arbeta. Och det är tack vare oss turister. Det är farligt att lära barnen att alla västerlänningar är givmilda och snälla, på så sätt är de lätta offer för de västerlänningar som faktiskt gör dem illa. Men nåväl, vi svettades omkring på Angkor Wat tillsammans med ett gäng danskar och en italienare som var sönderskrapad efter en mc-olycka. Josse har aldrig sett så faschinerad ut tidigare. Simone har aldrig svettats så mycket tidigare. Men det var en upplevelse! I övrigt är Siem Reap uppbyggt för turister på ett helt annat sätt än vad Phnom Penh är. Det finns en pubgata där ölen är billigare än vatten och musik spelas så högt att man får tinnitus. Restauranger, barer och caféer trängs i gränderna och det är lättare att hitta amerikansk och mexikansk mat än vad det är att hitta asiatisk mat. image   Vi har träffat Ratha, en kille som vår vän Jenny från Sverige introducerat oss för. Han har visat oss runt bland nattlivet och tog igår med oss på en ladyboyshow. Vi är egentligen emot dessa shower då många av de pojkar och män tvingas till att bli dessa underhållare under våldsamma förhållanden där det förekommer både misshandel och våldtäkt. Men vi var ändå nyfikna på vad det är för show men framför allt vilka människor dessa shower lockar till sig. Det var ingen klubb vi besökte utan en gaybar. Därför ser troligtvis förhållandena för ladyboysen annorlunda ut än vad vi misstänkte. Gästerna bestod främst av västerländska äldre män, men även kvinnor, par och yngre människor. De som arbetar på baren, servicepersonalen, tjänar mellan 70-100$ i månaden, vilket faktiskt är en medelinkomst här. En månadshyra ligger på drygt 50$ i månaden, så då förstår ni hur låg månadslön det är. Vi fick veta att det är vanligt att män, som arbetar på gaybarer och gayklubbar med den underbetalda lönen, prostituerar sig. Det var obehagligt att se hur västerländska män samlades runt barpersonalen som flugor, smekte dem på rumpan och kysste dem på kinden. Vi förstår de skrattande pojkarna och männen som arbetar där, de ser att de rika, västerländska männen sitter på deras överlevnad. Men vi kan inte förstå dessa turister som kommer hit för att leva ut sin sexualitet på detta fruktansvärda sätt. Det säger mycket om deras människosyn och sexualitet. Om deras svaghet. De försvarar med största sannolikhet sexköpen med att de ser sig själv som “snälla”, att de “hjälper pojkarna”, att “de är tillförlitliga” och “aldrig elaka”. Den-barmhärtige-samariten-tänket. Att de gör de fattiga människorna en tjänst. image Något av det vidrigaste såg vi då vi skulle gå från baren. Helt öppet i folkvimlet satt en gammal man med en pojke, 7-8 år, bredvid sig vid ett litet bord. Mannen smekte pojken över låret och skrevet medan den försynte pojken bara satt där och drack sin fanta. Vi har blivit strikt avrådda från att själva gripa in då vi får syn på dessa situationer. Men det är så svårt när känslorna kokar i en. Ilska. Rädsla. Hat. Sorg. Oro. Istället ska man som privatperson ringa hot-line, en tipstelefon vid misstanke om utnyttjande av barn. Dessa telefonnummer finns uppsatta på stora plakat runt om i varje stad. Väldigt gripande.

Vi har haft vår intervju med Christian, en man från Sverige vi haft kontakt med i snart ett år. Han har bott och arbetat i Kambodja i nio år, främst med utsatta barn. Han arbetar som rådgivare för de socialarbetare som arbetar på ett barnsjukhus här i Siem Reap. Han möter därigenom barn som blivit sexuellt utnyttjade. De har fått in spädbarn med gonorré, många hivsmittade barn vårdas här, pedofiler lämnar in sina offer här för att sedan komma och leta efter dem. Listan är lång på vad han har fått se genom sitt arbete. Han berättade även om barnhemstätheten här och hur enkelt det är att starta upp ett barnhem här. Ett flertal barnhem startas upp av pedofiler. Projekt som tar år för pedofilen; att skapa kontakter, finansiering, rykte, personal. Flera års arbete för att ha enkel tillgång till att sexuellt utnyttja barn. Att det finns så många barnhem är ett stort problem i Kambodja.

Xoxo

Ett svar på ”Den barmhärtige samariten”

  1. Heeej gullepluttar!
    Jätteroligt och intressant att läsa om ert projekt, ni är grymma. Men usch, skär lite i hjärtat att inte få ingripa när man se ett barn sitta så med en gubbe…. :'( Skypedate snart! Puss och kläm från Jossan :))

Lämna ett svar till Jossan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *