Ännu en vecka i Bolivia!

Dessa sista dagar har varit otroligt varma. Våren anlände för bara några dagar sedan men det är redan sommarväder. I Sverige längtar jag alltid efter solen. Här längtar jag bara efter skuggan. Det har varit mycket spring med Huayra till veterinären. Nu när hon mår bättre ligger hon inte lika stilla under resorna in till stan. Det är otroligt varmt i bilarna där vi dessutom får sitta alldeles för länge.

Att resa med kollektivtrafik här i Bolivia är lite som att åka taxi. Skillnaden är att chauffören fyller bilen med så många människor han bara kan så att man får sitta lite på varandra. Barnen sitter alltid i mammornas knän. Bilarna kan se lite olika ut. Det kan vara vanliga bilar, bilar med två baksäten och ibland ser man även minibussar. Bilarna som används som kollektivtrafik kallas för truffis. Vill man åka med en truffi ställer man sig bara vid vägen där den passerar. De stannar var man än vill hoppa på eller av. Det är ganska bekvämt faktiskt. Chaufförerna kör dock som galningar och jag har under denna månad haft många nära döden upplevelser! I vissa kurvor där man omöjligt kan se om det kommer en bil från andra sidan kör bilarna så fort så att man undrar om chaufförerna överhuvudtaget är rädda för döden!

Att skaffa sig en hund är ett utmärkt sätt att lära känna människor. Nuförtiden då jag går på stan, ler nästan varenda passerande människa mot mig. Jätte många stannar för att prata med mig och under truffiresorna får jag alltid vänner. Lilla Huayra har en otrolig förmåga att få människors hjärtan att smälta. Tack vare henne ser nu många mig som en människa och inte bara som en turist. Bolivianerna är fantastiska människor men ibland möter man personer som inte tycker om utlänningar, ja.. som faktiskt inte ens vill ha en dialog med en. Kan detta handla om alla hundra års förtryck där den ”vite mannen” har framställts som mer överlägsen? Jag vet faktiskt inte, men nu har många människor fått bättre självförtroende. Människor skäms inte för sitt språk och sin kultur lika mycket längre, som de gjorde för bara 10 år sedan. Kanske är detta ett sätt för dem att få ge igen?

Varje gång jag möter en människa på vägen här i Jove Rancho säger jag god morgon, god eftermiddag eller god kväll. Detta är ett måste oavsett om man känner personen eller inte. I början sa jag alltid hej eftersom de andra hälsningarna kändes ganska gammalmodiga. Det lustiga var att många inte svarade. Sen dess har jag alltid hälsat på deras sätt.

De sista två dagarna har jag tillåtit mig själv att bara slappna av. Jag har läst Maria Svelands roman, Bitterfittan. Det är en bok alla borde läsa, män som kvinnor. Här i Bolivia är det väldigt vanligt att se kvinnor bära runt på sina barn i sina färgglada skynken på ryggen, från och till sina arbeten. Denna vecka träffade jag en mamma som arbetade i en butik samtidigt som hon försökte ta hand om sin två veckor gamla bebis. Nu när jag tänker efter så har jag aldrig sett en man bära eller ens gå tillsammans med ett barn i Bolivia. De flesta kvinnorna här har inte så många alternativ än att ta med barnen till sina arbeten. Det är ju positivt att vi verkar ha kommit lite längre med den biten i Sverige, men vi är långt ifrån jämställda.

Idag hoppas jag verkligen att jag skall lyckas vaccinera Huayra så att jag får komma till Sallar de Uyuni! Lite mer om det nästa vecka!